Studien handlar om ett av mig identifierat fenomen inom den sociala barnavården i Sverige som jag benämnt skyddsuppmaning. Studiens syfte har varit att ta del av socialsekreterares förståelse av skyddsansvaret när barnets vårdnadshavare är skilda och en av dem utgör en risk för barnet. Ytterligare ett syfte har varit att ta del av hur socialsekreterare problematiserar fenomenet skyddsuppmaning. Studien bygger på intervjuer med sex socialsekreterare vid olika socialförvaltningar i landet, som alla arbetar med utredningar enligt socialtjänstlagen gällande barn.  Resultatet visar att socialsekreterare uppfattar att det är vårdnadshavarens skyldighet att skydda barnet och att det är ett beslut som endast vårdnadshavare kan fatta. När socialsekreterare kommunicerar skyddsansvaret med vårdnadshavarna uttalar de sig med olika grader av styrka i sin uppmaning. Socialsekreterare anser att skyddsuppmaning främst vilar på det generella föräldraansvaret som finns angivet i föräldrabalken (1949:381). De problematiserar skyddsuppmaning genom att bland annat ange de känslomässiga påfrestningar som uppstår för vårdnadshavarna, samt att skyddsuppmaning späder på en redan konfliktfylld relation dem emellan.  När intervjumaterialet betraktas i ljuset av teorin kan det förstås som att skyddsuppmaningen blivit institutionaliserad och för givet tagen inom den sociala barnavården, vilket återfinns i Bordieus begrepp doxa. Den låga graden av laglig reglering av skyddsuppmaning gör att det finns få likheter med Webers byråkratiska, rättssäkra modell, men däremot utrymme för socialsekreterarnas överväganden. Det öppnar för normerande inslag som finns inom socialt arbete.  En analys av materialet visar dels att socialsekreterarna implicit beslutar om skyddet med förväntan att vårdnadshavaren verkställer det, dels att det finns en växelverkan mellan socialsekreterarnas styrka i skyddsuppmaningen och vårdnadshavarnas responser. Utifrån det kan skyddsuppmaningen leda till fyra olika typer av intagna positioner hos vårdnadshavarna. Dessa är ”De naturliga”, ”De övertalade”, ”De skrämda” och ”De övergivna”.

Mellanchefer inom socialtjänstens sektion för barn och unga arbetar i en motstridig organisation. Mellancheferna blir länken som fogar samman politiskt fattade beslut med förvaltningens krav och förväntningar, personalgruppens behov och klienternas rätt till hjälp och stöd. Studiens syfte är att undersöka hur mellanchefernas ledarskap skapas utifrån de förutsättningar som ges och den komplexitet som rollen innebär. Sex kvalitativa intervjuer med mellanchefer inom sektionen för barn och unga i fem mellanstora kommuner har genomförts. Genom att undersöka hur mellancheferna navigerar mellan domänerna politik, förvaltning och profession och med hjälp av begreppet parallellprocesser kan mekanismer som utgör viktiga faktorer för ledarskapandet synliggöras. Tydligt är att socionomernas starka professionsidentitet präglar ledarskapet i alla led och att prioriteringar och val många gånger motiveras mot bakgrund av den starka professionstillhörigheten. Resultatet visar också att mellancheferna i studien främst ser sig som socionomer och identifierar sig mer med sin profession än med sin funktion som chef. Professionsidentifikationen utgör många gånger en legitimerande grund för hur ledarskapet bedrivs i sin operativa form. / Middle-managers leaders in the social services´ department for children and young people work in a conflicting organisation. These middle-managers become the link which joins together political decisions with requirements and expectations from the management, the needs of personnel and the clients´ right to aid and support. The aim of this study has been to investigate how middle-management leadership is created within given conditions and the complexity that their role entails. Six qualitative interviews with middle- managers in the department for children and young people in five intermediate municipalities have been realized. By investigating how these middle-managers navigate between the political, management and professional domains and, with the aid of the concept of parallel processes, mechanisms, which can constitute important factors for leadership, have been made visible. It is clear that the professions identity of social workers influence their leadership at all levels and that priorities and choices are often motivated because of this strong professions identity. The result also shows that the middle-managers in this study regard themselves as social workers and identify themselves more with their profession than with their function as managers. Professions identification often constitutes a legitimizing basis for how leadership is conducted in its operative form.