In this artistic master’s degree project, I have explored different ways of relating to each other in improvisatory interplay, with a focus on cyclicity and distributed phrases. Through rehearsing and recording with a small acoustic ensemble, I have shown how I can achieve these ways of interplay through the use of enabling constraints. In turn becoming a basis for a composition in the form of a structured improvisation that moves between, and mixes, different ways of interplay that add extra qualities of indeterminacy to the music.     Through contextualising with among other things Deleuze and Guattari's ideas of "the molecular" and Zen Buddhism, different areas of tension that this music operates within has caught my attention. Two of these stand out: the first is the tension between a linear sense of time and the cyclic sense of time that this music can evoke. The other is the area of tension between the collectivity in the distributed phrases vs. individual trajectories. Seeing through these perspectives also point to how the music in this work, and other music and art, may involve non-dualistic experience. The composition contains various layers of cyclicity. Its form is cyclic; a macro circle divided into four micro cycles. Distributed phrases come and go repeated with difference. Individual patterns are repeated in superimposed loops.    I hope that this thesis can serve as an inspiration for anyone interested in structured group improvisation.

Detta examensarbete är en undersökning av tempobyten i pop-/rock-/jazzmusik. Jag har fördjupat mig i hur jag som låtskrivare kan använda mig av tempobyten, men också hur jag kan bli bättre på att spela dessa på egen hand och leda en ensemble som ska spela tempobyten.  Under arbetets gång definierade jag olika typer av tempobyten; tematiska-, stick-, och sporadiska tempobyten. Jag använde mig sedan av dessa för att skriva tre låtar. I min praktiska fördjupning letade jag övningar och verktyg för att bli bättre på att spela tempobyten. Jag kom fram till att den bästa metoden var att öva upp sitt tempominne genom att lyssna på och spela tempobytet många gånger. Låtarna jag skrev spelades sedan i ensembleformat där jag utforskade hur jag som ensembleledare kan göra för att hjälpa en ensemble genomföra tempobyten. Att ge ensemblen klingande exempel för att skapa korrekta referenstempon, att vara tydlig både verbalt och i mitt spel och att använda ”visuella cues” fann jag var bra hjälpmedel.  Arbetets slutprodukt är tre komponerade låtar med olika typer av tempobyten, samtverktyg för att kunna öva på tempobyten själv och att kunna spela tempobyten i ensemble.

Syftet med studien är att undersöka hur ett ensembleledarskap kan anpassasefter ensembledeltagarnas grupputveckling, med fokus på deltagarnas upplevelserav trygghet och samarbete. Studiens forskningsfrågor är: (1) Hur kan en ensembleledareanpassa sig utifrån ensembledeltagarnas grupputveckling? och (2) Vilka utmaningar ochmöjligheter följer med ett ensembleledarskap med fokus på grupputveckling och samarbete?Studiens tre repetitioner planerades utifrån aktionsforskningscykeln, och genomfördestillsammans med tre deltagare i en pop/rock-ensemble. Efter varje repetition reviderasden kommande planeringen i enlighet med aktionsforskningens självreflekterandecykler, och innehållet baserades på tidigare forskning om grupputveckling och ledarskap.Under repetitionerna kombineras ensemblespel med lära-känna- och samarbetsövningar.Deltagarna var med och valde repertoaren som spelades och blev även inbjudna till attplanera den sista repetitionen, i enlighet med aktionsforskningens deltagande ideal. Vidden tredje och avslutande repetitionen menar studiens deltagare att de upplevt studiensensembleledarskap som mer processfokuserat, demokratiskt och som att gruppen fått mermandat i besluten som tagits jämfört med deras tidigare erfarenheter av ensembleledning.Resultatet visar att medvetenhet om grupprocesser, flexibilitet inför gruppens behov,självkännedom och förmåga att ge och ta feedback är viktiga aspekter av ett ensembleledarskapsom fokuserar på grupputveckling. Fokuset på grupputveckling för dock ocksåmed sig utmaningar och möjligheter i form av traditionella normer kring ensembleledarskap,balans mellan process- och målorientering och att grupprocessen kan vara svårfångad.

Denna kvalitativa studies syfte är att undersöka hur sångare inkluderas och exkluderas som en del av en ensemble, samt vilka didaktiska val läraren gör som bidrar till inkludering eller exkludering av sångaren. Forskningsfrågorna som ligger till grund för det självständiga arbetet var: På vilka sätt inkluderas sångaren som en del av en ensemble? På vilka sätt exkluderas sångaren som en del av en ensemblen? Vilka didaktiska val använder sig lärare av för inkludering och exkludering av sångare i ensemble? Resultatet genererades genom observationer av tre olika ensemblelärare på gymnasiets estetiska linje, vilket sedan analyserades utifrån teorin Community of practice, som bygger på att lärande sker i samspelet mellan människor inom given praktik. Resultatet visar att inkludering av sångaren uppstår till följd av en rad olika didaktiska verktyg, både genom att läraren låter instrumentspecifika instruktioner ta plats under den lärarledda tiden, att läraren medvetet inkluderar sångaren i ensemblens gemensamma förhandlande och genom att använda ett “språk” som anpassas till allas kunskapsnivå. Språkbruk och ordval är också sätt som läraren exkluderar sångaren på, dels genom att inte ge kunskap kring notbilden men också då läraren väljer att förenkla musiktermer. Det didaktiska verktyget att dela upp sångare och instrumentalister leder också till exkludering, vilket försätter sångaren i en position av icke fullt deltagande i ensemblen. Resultatet visar på att en större medvetenhet hos ensemblelärare, gällande vokalistpositionen och vad denna position innefattar, är nödvändig för att en så jämlik ensembleundervisning som möjligt ska kunna uppnås.

Att leda en ensemble med olika musikaliska förutsättningar kan bjuda på utmaningar då det är många behov som ska tillgodoses på samma gång. Läroplanens krav om individanpassad undervisning ökar pressen för lärare att kunna bemöta alla individer i den svenska skolan i dag, och en fördjupad kunskap kring ämnet krävs för att läraren ska lyckas att få sina elever att nå målen. I denna studie utforskas olika tillvägagångssätt att lära ut låtar till en pop- och rockensemble där deltagarna har olika kunskapsnivå. Syftet är att utforska metoder som passar för mer respektive mindre erfarna deltagare i en ensemble samt se vilka resurser och utmaningar som finns i en ensemble med olika musikaliska förutsättningar. Studien har inletts med en aktionsforskning på en pop & rock-ensemble som dokumenterats med enkäter från deltagarna och dagbok från mig, ensembleläraren. Därefter genomfördes en kvalitativ intervju med de deltagande. Till grund för analysen ligger det kulturpsykologiska perspektivet, Vygotskijs teori om den proximala inlärningszonen samt teorien om kulturella verktyg. Resultatet visar att föredraget tillvägagångssätt verkar bero lika mycket på vilket instrument deltagaren spelade som vilken nivå de var på. Resultatet visar även att erbjudande av olika kulturella verktyg ökar sannolikheten för att både mer och mindre erfarna kan lära utifrån sin kunskapsnivå. En resurs i studien var att kamratlärande uppstod som strategi i processer där ensembleledaren inte räckte till, medan en utmaning var att anpassa undervisningens utefter varje bandmedlems proximala inlärningszon. Studien visar också på att trivsel och ett stödjande psykiskt klimat i en grupp spelar en avgörande roll i hur ett lektionstillfälle som helhet upplevs, och att ett tillvägagångssätt med rytmik verkade vara det som både mer och mindre erfarna deltagare tyckte bäst sammanlagt om. Om toleransen för varandras olika kunskapsnivå höjs, och personers olikheter ses på som en resurs istället för motsatsen tror kan det leda till en mer inkluderande musikvärld och i förlängningen en bättrad självkänsla bland människor i vårat samhälle.

Syftet med denna studie var att undersöka vilka didaktiska strategier en lärare använder sig av i ensembleundervisning på gymnasiets estetiska program, med främst fokus på arbetet med sångare. Forskningsfrågorna som lade grund för studien var: Hur inkluderar lärare sångare i ensemblen? Vilka utmaningar upplever lärare med att undervisa sångare i ensemble? Skiljer sig arbetet med sångare jämfört med ensemblens resterande instrumentalister? Med observation av tre ensemblelektioner och kvalitativa intervjuer med tre verksamma ensemblelärare som metod fick jag resultatet från att ha sett lärarnas arbetssätt och hört deras tankar och upplevelser. Resultatet visar att lärarna till viss del ser på sångare som ett annorlunda instrument och att sångare har en annan typ av roll i ensemblen i jämförelse med de andra instrumentalisterna. Lärarna upplever en del utmaningar med att undervisa sångare på grund av att sång är ett instrument som sitter inuti kroppen och är unikt för varje person, det är inget en person varken kan gömma sig bakom eller gå iväg från. Resultatet visar att lärarens arbete med att skapa trygga grupper tillsammans med eleverna är nödvändigt för gruppens musikaliska och konstnärliga utveckling.