Denna studie undersöker vilka diskurser kring föräldraförmåga för personer med en utvecklingsstörning som kan urskiljas i ett urval förvaltningsrättsliga domar. Datamaterialet utgörs av 10 domar som rör 2 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Domarna har analyserats med hjälp av Norman Faircloughs (1993) kritiska diskursanalys. Som teoretisk referensram har studien haft sociala konstruktioner kring språk, kritisk diskursanalys, teoretiska perspektiv på funktionshinder och utvecklingsstörning och teoretiska perspektiv på föräldraförmåga. I resultatdelen presenteras fyra diskurser som har bedömts vara genomgående för domarna. Diskurserna kring föräldraförmåga för personer med en utvecklingsstörning är: (1) föräldraförmåga som en informationsfråga, (2) föräldraförmåga som en fråga om nätverksresurser, (3) föräldraförmåga som en utvecklingsfråga och (4) föräldraförmåga som en fråga för professionella. Det kunskapsbidrag som studien bidrar med är främst att rikta fokus på det aktuella ämnet. Ingen tidigare forskning kring diskurser om föräldraförmåga för personer med en utvecklingsstörning har återfunnits i de sökningar som gjorts. Studien är dock begränsad i omfång, och resultatet måste bedömas utifrån det. Studien har dock visat att det är motiverat med framtida studier inom ämnet.

Denna studie behandlar barnperspektivets uttryck i domslut avseende tvångsvård av barn under 15 år enligt 3 § Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Barnets eget beteende står i fokus i förhållande till rekvisitet socialt nedbrytande beteende i 3 § LVU. Genom en diskursanalys av tio domslut avgjorda enligt 3 § LVU har vi belagt ett underlag för att besvara vårt syfte. Syftet är att undersöka om och i så fall hur barnperspektivet kommer till uttryck i domslut genom förställningar om barnet i relation till hur barnets röst beaktas i förvaltningsrättens bedömning kring barnets bästa.   Mot bakgrund av vår teoretiska och begreppsliga referensram, inbegripande teori och begrepp kännetecknade av socialkonstruktionitiska antaganden och ett barndomssociologiskt perspektiv, dras slutsatsen att det finns indikationer på att förvaltningsrättens barnperspektiv är bristfälligt. Av analysen framgår att barnets perspektiv framförs på ett problematiskt sätt genom att deltagande aktörer i rätten återger barnets utsagor i barnets frånvaro. Detta är problematiskt i den bemärkelse att barnets åsikt och vilja riskerar att modifieras genom återberättande. Studien antyder även att det råder asymmetri barn och vuxen emellan till följd av barnets låga ställning i rätten. Vidare framkommer av studien att förvaltningsrätten innehar makt att kvalificera barnet som subjekt och objekt genom att värdera deltagande aktörers föreställningar om barnet i sin bedömning kring barnets bästa.

Sedan 60-talet har språket i domar och dess process som helhet diskuterats och utretts både i stor och liten skala med syftet att förenkla språket och tydliggöra domarna. Ett återkommande resultat är att dessa undersökningar och åtgärderna som följt har haft lite effekt. I denna problematik tog denna studie sin utgångspunkt för att med hjälp av intervjuer fråga parter inom förvaltningsrätten i Linköping och Härnösand om hur de uppfattar språket. Utifrån parternas svar dras slutsatsen att få saker har blivit bättre inom domskrivningen och att det problematiska mönstret återfinns även inom förvaltningsdomstolarna. Med inneboende diskursanalys och demokratianalys konstateras i uppsatsen att det finns belägg för att det finns en språklig juridisk diskurs, präglad av blindhet inför medborgarnas förutsättningar och med en professionell karaktär som påverkar domarnas utformning. Detta stärks också av att ett ”offentligt” etos med hänsyn till parterna saknas i många domar vilket är oroväckande då den stil som offentligt anställda använder påverkar medborgares syn på den svenska staten i högsta grad. Med detta i åtanke dras slutsatsen att förtroendet för förvaltningsdomstolarna är hotat via den domskrivning som utförs idag och att åtgärder med riktig effekt krävs.

In this study, we have examined whether an eventual class discourse can affect the decision to put children in mandatory care. With the help of Faircloughs critical discourse analysis, both as our method and our theoretical framework, we have read and analysed thirty judicial decisions to put children in mandatory care. The thirty judicial decision concern LVU 2 § and are randomly chosen, with the only condition that they are recent. To identify and discuss class in these decisions, we have used Bourdieus theory about capital. Our main result show that you can identify an underlying class discourse in the judicial decisions, particularly around the expectation that parents should be active in their parenthood to be seen as good enough parents. Our result also shows that the parents ability is tightly connected to their circumstances. The underlying class discourse favours middle class families over working class families.

Den här studien handlar om LVU-domar i Västerbottens län för åren 2013 och 2017. De domar som ligger till grund för denna studie är de domar som avser LVU §2 där förvaltningsrätten har bifallit socialnämndens ansökan om beredande av vård. Studien är indelad i två delar; en kvantitativ och en kvalitativ del. Den kvantitativa studien består av 63 domar, varav 28 avser år 2013 och 35 avser år 2017 Dessa domar avser 31 barn (17 pojkar/14 flickor) år 2013 och 52 barn (25 pojkar/27 flickor) år 2017 Utifrån den kvantitativa studien visade det sig även att domarna kunde kategoriseras i tre delar, våld i nära relation, hedersrelaterat våld och förtryck samt omsorgbrist. Resultatet av den kvantitativa studien visar att ensamstående mammor är överrepresenterade och oftare får sina barn tvångsomhändertagna. Resultatet visar även att det är främst pojkar i åldern 0–4 år till svenska föräldrar som blir tvångsomhändertagna medan studien även visar att det är flest flickor i åldern 12–18 år till utländska föräldrar som blir tvångsomhändertagna. Den kvalitativa studien består av 15 slumpmässigt utvalda domar, som med hjälp av tematisk analys avser att besvara följande frågor, hur kan skälen för LVU motiveras utifrån tidigare forskning och kunskap? hur påverkar samhälleliga förutsättningar/implikationer utrednings­processen?  och framkommer det andra omständigheter som är av vikt i LVU-domarna. Resultatet visar att andra viktiga faktorer är samhälleliga förutsättningar/ implikationer i fråga om makt, intersektionalitet, etik, genus samt kritiskt socialt arbete. Studiens resultat visar även på att det finns möjlighet att ”förbättra” utredningsstödet BBIC för att till exempel även kunna se stöd vid psykisk sjukdom som skyddsfaktorer i en barnavårdsutredning.

Det här är en studie av LVU-domar i Västerbottens län. De studerade domarna utgörs av samtliga LVU-domar i Västerbottens län åren 2013 och 2017. Totalt omfattas studien av 241 domarna avseende 315 barn. Domarna är undersökta utifrån såväl kvantitativ som kvalitativ metod. Den kvantitativa studien visar statistik över domarna och identifierar tolv skiljaktiga domar avseende rekvisiten beredande av vård (§1); omsorgsbrist (§2) samt annat socialt nedbrytande beteende (§3) inom LVU. Den kvalitativa studien av de tolv skiljaktiga domarna har genomförts med innehållsanalys. Den här analysen har identifierat teman och subteman och identifierar skäl och motiveringar till diskrepansen mellan socialnämndens utredning och förvaltningsrättens domskäl. Identifierade teman är barns utsatthet, föräldraförmåga, barnets egna förutsättningar, våld i nära relation, skolan, placering och rättssäkerhet. Studien visar att antalet LVU-ärenden i Västerbottens län har ökat från år 2013 till år 2017. Förändringen åskådliggör en ökning i antalet domar från 96 domar år 2013 till 145 domar år 2017. Resultatet av studien pekar på en komplexitet i riskbedömning gällande barns bästa och barns behov. Utredningar kompliceras av behandlingslogik kontra rättslogik och de subjektiva bedömningar som förvaltningsrätten har att ta ställning till. Ett placeringsbeslut ska vara rättssäkert och grundat i en övertygelse om att beslutet innebär en förbättrad situation för barnet. Resultatet visar även att omgivningsfaktorer såsom skola och NPF-diagnoser kan påverka barns utsatthet och inte enbart på grund av bristande föräldraförmåga eller utifrån barnets eget beteende.

This study analyzes the court of appeals work on judging immediate care (6 § LVU) by the child´s best from 10 court cases. This study has been reviewing 10 court cases and reviewing the court of appeals applicable laws in their decisions on interlocutory order within LVU. The material than have been analyzed consists of immediate care of children, and the concept of the best interests derived from the UN Convention on the Rights of the Child. The legal sanctions includes when a state signs a convention, which Sweden has. This means that Sweden is at their disposal to offer all children within its territorial limits, up to 18 years may take part of the rights set down in the Convention of the Rights of the Child. This means that all decisions relating to the individual child, should always be taken with respect to the best interest of the child, when a child for varoius reasons end up in a lawsiut. The concept of the best interest of the child are vague and abstract because it is not clearly defined. So when authorities and courts come into contact with that kind of cases, they need to adapt the contents of the convention, to the individual childs specific situation. This can be considered to be a complex task.

I tidigare forskning framhålls att missbruksproblematik bland äldre personer ökar, samtidigt som de i låg utsträckning bereds vård för problematiken. Enligt svensk lag har socialtjänsten ansvaret för att individer som har missbruksproblematik ska få stöd för att bli fri sitt missbruk. När hjälpen inte kan tillgodoses via frivillighet övergår stödet till tvångsvård. I avgörandet om tvångsvård är nödvändigt blir frågan en rättslig process där förvaltningsrätten fattar beslut om vårdens utformning. Beslutet grundas i socialtjänstens utredning och läkarutlåtande. Syftet med studien är att undersöka förvaltningsrättens skriftliga dokument vid beslut gällande tvångsvård för missbruksproblematik, grundat i lag om vård av missbrukare i vissa fall [LVM]. Granskningen utgår från ett åldersperspektiv med ett huvudsakligt fokus på äldre personer. Studien har en kvalitativ ansats där datamaterialet granskats genom en konventionell innehållsanalys. Datamaterialet utgår från 26 beviljade LVM-domar från Umeå- och Härnösands förvaltningsrätt. Domarna har delats upp i två åldersgrupper, varav den ena 21–30 år och den andra 60 år och äldre. Resultatet visar att skillnader och likheter mellan de olika åldersgrupperna finns i förvaltningsrättens resonemang, där skillnader är mest framträdande. Skillnaderna förstås genom ett ålderismteoretiskt- och socialkonstruktionistiskt perspektiv. Den yngre åldersgruppen beskrivs vara i behov av skydd och stöd för att säkerställa deras framtidsutveckling. Den äldre gruppen framställs som skör och dess framtid uttalas inte i bedömningarna. Istället resonerar förvaltningsrätten i termer av att begränsa missbrukets omfattning och skador för individerna. I dagsläget inkluderas inte samtliga åldersgrupper i lika stor utsträckning eller på samma villkor inom LVM-lagstiftningen. Det behövs en granskning av lagen för att se hur den egentligen är anpassad för att samtliga åldersgrupper ska inkluderas.

Syftet med studien är att bidra med kunskap kring hur diskursen kring barns bästa definieras av professionella i förvaltningsrätten där det fattas beslut om att barn ska placeras i familjehem enligt LVU 2 § (1990:52). Det empiriska materialet utgick ifrån 15 stycken förvaltningsrättsliga domar där socialnämndens vårdplan angavs vara beredande av vård utanför föräldrahemmet. Barnen i domarna var mellan noll till sex år och det fanns ingen förekomst av syskonpar i materialet. Studien är kvalitativ och Norman Faircloughs diskursanalys används både teori och metod tillsammans med barndomssociologi som ytterligare en teori. Resultatet i studien visar att diskursen kring små barns bästa hos de professionella till största del handlar om barnets grundläggande behov. De ofta ses som en homogen grupp med behov som inte skiljer sig från varandra. Vidare visar studien att små barn ofta blir objekt i rättsprocessen medans föräldrarna blir subjekt utifrån deras tillkortakommanden. / The aim of the study is to contribute with knowledge about how the discourse about the term children's best interest is defined in administrative court when a decision is made that the child should be placed in foster care according to LVU 2 § (1990:52). The empirical material is made of 15 orders from the administrative court where the social welfare boards care plan is for the child to be placed out of the family home. The children in the study is between the ages of zero to six and there were no cases in which there were siblings involved. The study is qualitative and uses Norman Fairclough's discourse analysis both as a theory and method and is used together with childhood sociology as a additional theory. The results of the study indicates that the discourse about small children's best interest is mostly about the child's basic care needs. They are often seen as a homogeneous group whose needs did not differ from one another. Further the study's results shows that small children often become objectified in the legal process and that the parents failings in many cases are seen as primary and the child perspective is seen as secondary.

Syftet med studien var att undersöka om barns perspektiv och barnperspektivet, ges utrymme i förvaltningsrättens beslutsunderlag om omhändertagande enligt LVU. Vårt fokus i studien var att utforska om och hur barnets rätt att komma till tals överensstämmer med lagstiftning och tillämpning i domslut. Vår studie är empirisk med en kvalitativ diskursiv ansats och vi har använt oss av en kritisk diskursanalys. Det analyserade materialet består av tio domar från förvaltningsrätten. Resultatet visar att barns rätt att komma till tals i förvaltningsrätten följer rådande lagstiftning. Lagarna lämnar dock ett stort tolkningsutrymme för den vuxne, vars uppgift är att skydda barnet. Resultatet visar även att barnets ålder påverkar hur barnperspektivet och barnets perspektiv tillgodoses. I vilken utsträckning barnet är i fokus beror på om barnet omhändertas på grund av hemmiljön eller sitt eget beteende (2 eller 3 § LVU). / The aim of the study was to investigate if the child’s perspective and the childrens perspectives were given capacity in the Swedish administrative courts decision support about judging youths to compulsory care (LVU). The focus of the study was to discover how the children’s right to be heard is according with legislation and application in the judicial decision. The study is empirical with a qualitative discursive approach and we have used a critical discourse analysis. The analyzed material consists of ten verdicts from the administrative court. The result shows that children´s right to be heard in the administrative court corresponds with legislation. The legislation leave a big discretion for the adult, whose purpose is to protect the child. The result also shows that the age of the child affects how the child´s perspective and the childrens perspectives are being met. The focus of the child depends on if the child is judged to compulsory care because of the home environment or its own behavior (2 or 3 § LVU).