Bakgrund: Idag är det allmänt känt att fysisk aktivitet är bra för vår hälsa. Regelbunden fysisk aktivitet minskar risken för en rad sjukdomar och förtidig död. Många länder har rekommendationer för minsta nivå av fysisk aktivitet. Dessa rekommendationer baserar sig på forskning om nivåer av fysisk aktivitet i förhållande till hälsovinster. Det finn stora skillnader i den fysiska aktivitetsnivån hos olika grupper i samhället. Forskning tyder på att personer med utvecklingsstörning tillhör en grupp som inte når upp till rekommendationerna för fysisk aktivitet. Syftet med denna studie var att undersöka om elever som går i gymnasiesärskolan är lika fysiskt aktiva som gymnasieelever. Syftet var också att undersöka om det finns någon skillnad i antal steg per dag mellan pojkar och flickor i gymnasiesärskolan samt om elever i gymnasiesärskolan når upp till rekommendationerna för antal steg per dag. Totalt 25 elever från en gymnasiesärskola och 26 elever från en gymnasieskola deltog i studien. Under fyra på varandra följande dagar fick de bära en förseglad stegräknare som lästes av varje morgon. Resultaten visade att det inte var någon signifikant skillnad i antal steg per dag mellan gymnasiesärskoleeleverna och gymnasieeleverna. Gymnasiesärskoleeleverna uppfyllde rekommendationerna för antal steg per dag. Det var ingen signifikant skillnad i antal steg per dag mellan pojkar och flickor i gymnasiesärskolan. Konklusion: Det var ingen skillnad i antal steg per dag och båda grupperna kom upp i rekommendationerna för antal steg per dag.

Syftet med detta arbete är att undersöka om de arbetsmetoder som anses vara framgångsrika vid inlärning av elevers taluppfattning hos elever inom den ordinarie grundskolan, även fungerar med elever som har bedömts ha en utvecklingsstörning och då placerats inom särskolan. I detta arbete undersöktes en elev. Olika nationella och internationella styrdokument som styr undervisningen i särskolan inleder litteraturgenomgången. Arbetet ger en översikt av tidigare forskning kring utvecklingsstörning, funktionsnedsättningar och behov av diagnoser. Vidare beskrivs modern matematikundervisning för elever med normal begåvning, vikten av att få en gedigen kunskap inom taluppfattning och att ha en inre tallinje. Att kunna förstå vardagliga matematikord framhålls i arbetet ha en avgörande betydelse för att kunna förstå matematikundervisnig. Många elever har matematiksvårigheter och det är viktigt att sätta in resurser för att undvika livslånga problem som påverkar det vuxna livet. Matematiksvårigheter delas upp i allmänna och specifika svårigheter. Inom särskolan är det främst allmänna matematiksvårigheter som nämns då eleverna har svårigheter på flera områden. Vikten av att lyckas i matematik är stor, för att våga prova olika lösningar. Har misslyckandena varit många under elevens skoltid är risken stor att självförtroendet har fått sig en törn och då kan vägen till att vilja försöka lösa en matematikuppgift vara lång. Här gäller det att utmana lagom mycket så att eleven lyckas.Sist i litteraturdeln presenteras forskning kring matematikundervisning och utvecklingsstörning. De teorier som använts i uppsatsen är dels Vygotskijs teori om den proximala zonen dels den Radikalkonstruktivistiska teorin som anses utarbetad av Ernst von Glasersfeld med Piagets kognitionsteori som influens.Valet av metoden Teaching experiment innehåller metoderna flexibel intervju, videofilmning och transkribering. Enligt denna metod kan läraren enligt Vygotskijs teorier om den proximala zonen, videofilmningoch transkribering, för sin egen del, undersöka elevens kunskapsnivå och förstå var eleven befinner sig samt se vad nästa steg ska vara och genom samtal leda eleven vidare. Detta kräver kunniga och deltagande lärare som har kartlagt elevens kunskaper. Elevens kunskapsnivå undersöktes enskilt med hjälp av test från McIntosh´s (2011) test, ett självuppskattningstest (Adler, 2007), positionsbräde och eget material eftersom McIntosh anser att hans testinte ger en fullgod bild av testdeltagarens kunskapsnivå inom taluppfattning. Eleven träffade författaren under ett tiotal tillfällen ca 30-40 min /gång. Undersökningsperioden avslutades med en återupprepning av samma test som vid uppstarten som jämförelse.

Studiens syfte är att studera hur några lärare inom gymnasiesärskolan resonerar kring sitt pedagogiska uppdrag utifrån huvuduppdraget i gymnasiesärskolans läroplan. Utifrån en kvalitativ ansats har vi genomfört tio intervjuer med lärare inom gymnasiesärskolan i tre svenska kommuner. Vi ville genom vårt intervjumaterial analysera, skapa mening och få syn på hur de beskriver och resonerar kring sitt pedagogiska uppdrag. Studien visar att de intervjuade lärarna upplever sitt uppdrag utifrån gymnasiesärskolans huvuduppdrag i läroplanen som positivt, men konfliktfyllt. De utbildar eleverna utifrån läroplanens intentioner och kunskapsuppdrag samtidigt som de uttrycker en oro och i några fall uppgivenhet inför i vilken utsträckning eleverna ska få tillgång till det samhälle de utbildas för. Vi konstaterar att ambitionen att utbilda för att deras elever enligt läroplanen genomsyrar studiens resultat samtidigt som deras pedagogiska praktik ständigt förhandlas utifrån dem, deras kollegor och de förutsättningar de ges på sina arbetsplatser samt de erfarenheter de har av det samhälle deras elever ska leva och verka i.

Lampinen, S. (2013). School’s importance of physical activity for students with disabilities: From a teacher’s perspective. Thesis in Public Health. Faculty of Health and Occupational Studies. University of Gävle. Purpose: The aim of the study was to examine how teachers perceive that students in upper secondary education are related to physical activity. And analyze how upper secondary school works to promote physical activity for students with disabilities. Method: The study is based on five qualitative interviews with teachers and activity assistants in a secondary school in northern Sweden. The interviews were tape-recorded, transcribed and analyzed by content analysis. Results: According to the teachers it was important that the students experienced joy in physical activities. Another important aim was that physical education would provide a greater understanding of how lifestyle and physical activities influence health. Various methods were mentioned for promoting physical activity among students. Students’ attitude to physical activity within the school was perceived as positive. It was stated that the students rarely or never saw any barriers to physical activity. The biggest barriers mentioned by the informants were lack of time within the school scheme. Outside the school the most important barrier for physical activities could be the family culture. Conclusion: Based on the study's results we might conclude that the students’ active participation in physical activities and the teacher’s education were important factors in the promotion of physical activities.

Syftet är att undersöka gymnasiesärskoleelevers möjligheter att undervisas utanför den ordinarie undervisningsgruppen. Detta sker genom intervjuer med skolledare. Erfarenheter har visat att det är skillnad på möjligheter till samverkan beroende på om du är inskriven inom det individuella programmet eller det nationella programmet.    I vår studie har vi valt kvalitativa intervjuer med en hermeneutisk ansats. I hermeneutiken är det en tillgång för forskaren att kunna tolka och förstå genom förförståelse, känslor och intryck. De teoretiska utgångspunkterna är makt, normalitet, avvikelse och stämpling samt integrerings- och inkluderingsbegreppet. Makt finns med i alla relationer och vi ser att eleverna i särskolan ”ligger i händerna” på skolledning och personal som tolkar elevers vilja och välmående, då de inte alltid har förmågan eller makten att uttrycka sin vilja och rättighet.    Resultatet visar att en utbildning för en elev i särskolan kan se väldigt olika ut beroende på i vilken kommun eller skola eleven går. Olikheterna beror bl.a. på fysisk organisation, särskolekultur och människosyn. Skolledare som är nya på sin tjänst är mer kritiska till särskolans verksamhet och de har viljan att utveckla samverkan. Det framkommer att det framförallt har varit, men fortfarande är stora barriärer mellan det individuella programmet och det nationella programmet på gymnasiesärskolan. Den fysiska organisationen är ett hinder. Det individuella programmet är oftare fysiskt segregerat än det nationella programmet. Flertalet skolledare såg att elever i gråzonen mellan två program var problematiskt och att placeringar ofta gick på slentrian. Här kan rättviseperspektivet och likvärdigheten ifrågasättas då eleverna i gymnasiesärskolan får fler möjligheter till samverkan om de går det nationella programmet än om de går det individuella programmet. Här sker diskriminering inom gymnasiesärskolan.

Syftet med denna studie är att beskriva och analysera framgångsfaktorer kring lönebidrags-anställningar för personer med lindrig utvecklingsstörning samt vilken typ av förberedande arbete som upplevs som gynnsamt. Studien är genomförd utifrån en kvalitativ forskningsmetod, där vi genomfört intervjuer med 15 informanter; sex unga vuxna med lindrig utvecklingsstörning som har eller snart skulle påbörja, en lönebidragsanställning samt nio nyckelpersoner, involverade i övergångsarbetet på olika sätt. Samtliga informanter beskrev positiva följder av möjligheten att få prova på praktik- och arbetsplatser med olika inriktningar. Nyckelpersonerna framhöll vikten av att tid läggs på matchningsarbetet utifrån individen kontra arbetsplatsens arbetsuppgifter och möjligheter till anpassningar. Elever och unga anställda uttryckte en stor vilja till självständighet och att begränsade arbetsuppgifter är en faktor för att möjliggöra detta. Bland elever och unga anställda fanns en stor medvetenhet kring deras funktionsnedsättning. Flera informanter framhöll att handledare behöver se och stötta samt inbjuda eleven/den unge anställde till delaktighet, även närstående är viktiga i det arbetet. Nyckelpersonerna betonade hur relationsskapandet mellan skola och arbetsplats är av stor vikt, liksom de ungas förståelse gällande arbetslivets krav och en väl avvägd plan för att möta dessa i ökande svårighetsgrad. Detta ökar möjligheten att lyckas vilket i sin tur leder till en ökad självkänsla. Utifrån studiens resultat konkluderas att det är av stor vikt att skolpersonal och andra berörda involverade i övergångsarbetet etablerar en god relation till arbetsplatsens handledare för att möjliggöra en nära samverkan och en öppen dialog. Både nyckelpersoner och elever/unga vuxna behöver ha kunskap om hur den enskilde individens funktionsnedsättning påverkar i olika sammanhang samt hur relationer och socialt samspel påverkar utveckling och lärande. Angeläget är att medvetet arbeta med psykologiska faktorer, vilka utvecklar och stärker individen både på ett personligt och yrkesmässigt plan, vilket i sin tur leder till ökade möjligheter att leva ett mer självständigt liv.

Syftet med studien är att beskriva gymnasiesärskolelevers upplevelser utifrån tidigare skolgång, där de gått integrerat i grundskolan, samt synliggöra hur övergången till gymnasiesärskolan påverkar deras identitetsutveckling. Arbetet ger en översikt av tidigare forskning om utvecklingsstörning, styrdokument, specialpedagogiska perspektiv och identitet och delaktighet. Med hjälp av kvalitativa intervjuer vill jag se vad eleverna upplever som framgångsfaktorer för en lyckad skolgång. Hur eleverna upplever tillhörighet och delaktighet i särskolan, och hur övergången från en skolform till en annan kan påverka identitetsutvecklingen och vad skolformen innebär för elevernas framtid. Det teoretiska ramverket består av två teorier; det sociokulturella perspektivet och teorin om stigma. Dessa valdes eftersom de tydligt kan kopplas till den sociala miljöns betydelse för lärande, och hur den sociala identiteten hos personer med utvecklingsstörning skapas. Studien är kvalitativ och inspirerad av ett fenomenologiskt angreppssätt och bygger på semi-strukturerade intervjuer. I studien framkommer fyra områden som framgångsfaktorer för en lyckad individ integrerad skolgång; Den sociala miljön, lärarens kompetens, upprätthållandet av struktur och regler, samt organisationen av undervisningen. Det framkommer att den formella tillhörigheten till skolformen delar eleverna i två grupper, där upplevelserna skiljer sig åt mellan grupperna. Båda grupperna upplever fördelar med en tillrättalagd undervisning och trygghet i särskolan, men den formella tillhörigheten ses av den ena gruppen som negativt både för identiteten, självkänslan och skapar en begränsning av möjligheterna i framtiden. Genom att få möjligheten att ta del av gymnasiesärskoleelevers åsikter och perspektiv på sin skolgång, har jag fått insikten att de viktigaste frågorna för unga vuxna med utvecklingsstörning är frågor som rör tillhörighet, identitet och framtid. Dessa frågor kommer att vägleda mig i min roll som speciallärare på gymnasiesärskolan och jag hoppas att andra genom min studie kan få ta del av elevernas perspektiv och på så sätt vill jag ge elever med funktionsnedsättningar en röst i samhället. Min förhoppning är att mina insikter ska leda till att samarbetet mellan gymnasieskolan och gymnasiesärskolan stärks och att elevers åsikter alltid respekteras och prioriteras när åtgärder för elever i behov av särskilt stöd diskuteras.

I den här uppsatsen ger författaren ordet till elever som går på gymnasiesärskolan. De är en given del av samhället men ändå så skiljer sig deras chanser till att bli bedömda på ett likvärdigt sätt. Syftet med studien har varit att ta reda på vad eleverna vet om sina betyg. Via tjugoen intervjuer och en kortare pilotstudie med deras vårdnadshavare har eleverna och till viss deras föräldrar fått möjligheten att berätta vad de har för tankar om att få betyg och vad de kan ha för användning av dem under och efter skoltiden. Resultaten visar på stor okunskap men samtidigt ett intresse gällande betyg, betygsstegen och användningsområden hos elever på gymnasiesärskolan. Flera svar visar på viss kunskap om ämnen och att det är bra att få betyg även om förståelsen för vad som bedömts inte finns. Gemensamt för såväl elever som föräldrar är ändå att de är positiva till betyg. Uppsatsen tar även upp hur dagens betyg är utformade för elever på gymnasiesärskolan samt vad de skulle kunna finnas för alternativ till dessa för att de ska bli mer verklighetsförankrade. Centralt för uppsatsen är att dessa elevers tankar och kunskaper lyfts fram.

AbstractTitel: Förväntningar på lärare i gymnasiesärskolan, en studie inom ett gymnasieförbund sett ur olika perspektiv. (Expectations on teachers working at a special school with mentally handicapped children A study seen out of different perspectives).Författare: Dag Simmingskiöld, Ann-Charlotte PreglerTyp av arbete: C-uppsats (15 p)Handledare: Kristian Lutz. Examinator: Marie LeijonKurs: Förberedande kurs för specialpedagogikProgram: Lärarprogrammet, Malmö högskolaDatum: Mars 2011SyfteStudiens huvudsyfte var att undersöka vilka förväntningar det finns på lärare som arbetar inom gymnasiesärskolan. Undersökningen avsåg att besvara syftet utifrån tre frågeställningar. Vilka förväntningar finns det hos olika grupper på lärare som arbetar inom gymnasiesärskolan och hur de lever upp till dessa? Uppfattar deltagarna att eleverna trivs? Vilka förändringar har skett inom gymnasiesärskolan och vilka tankar och orsaker ligger till grund för dessa? MetodenHur gick vi tillväga? Efter samtal med vår handledare, Kristian Lutz, och de tips vi fick beslöt vi oss för två parallella metoder. Dels har vi gjort en enkätundersökning till elever och föräldrar och dels har vi intervjuat såväl kollegor som skolledare. I enkätundersökningen tog vi hjälp av Trosts (2007) bok ”Enkätboken”. Där fick vi värdefulla tips om hur man gör en enkät. Stukats (2005) bok om ”Arr skriva examensarbete inom utbildningsvetenskap” har också givit god information. Vad det gäller intervjudelen tog vi hjälp av Kvales och Brinkmanns (2009) bok ”Den kvalitativa forskningsintervjun”. Här fanns mycket att hämta i hur man bygger upp ett strukturerat samtal och hur man får till följdfrågor i samband med samtalet. ResultatResultatet visar att eleverna trivs i skolan. Endast en elev avvek från mönstret, men det beror sannolikt på personliga orsaker. Föräldrarna var också överens om att deras barn tycktes trivas i skolan och de såg fram emot att gå dit. De tycker allmänt att de har bra kamrater och lärare. Lärarnas utbildning tycktes viktigt. Likaså att deras förväntningar infriades på hur en bra lärare skall vara. Kollegernas och skolledarnas syn på vilken utbildning man har för att kunna arbeta med gymnasiesärskolan var ganska samstämmig, d.v.s. utbildning är bra men man måste inte vara specialpedagog. Engagemang, ansvar, tålamod och idérikedom, samt att alltid ha hjärtat med sig skall vara honnörsord för att arbeta med ungdomar med speciella behov. Att man är eniga och delar samma värdegrund var saker som lyftes fram och kunde utläsas mellan raderna.

Vårt syfte med följande arbete är att undersöka pedagogernas upplevelse av och deras syn på begreppen omsorg och kunskap i träningsskolan samt gymnasiesärskolan. Vi har valt en kvalitativ analysmetod och en fenomenologisk ansats då vi söker upplevelser och tolkningar av mötet mellan elev och pedagog. Vi vill beskriva det som pedagogerna upplever som verklighet, vilket de i sin tur bygger sin verksamhet på. Mönstret som träder fram i vår studie är att medvetenheten är stor bland pedagoger. Så länge det finns en medvetenhet i utövandet av omsorg så kan omsorg vara en metod som leder till kunskapsutveckling.