This study of the Philanthropic Society (later the Royal Philanthropic Society) sets out to explain how it survived during many shifts in thinking about the treatment of juvenile offenders in nineteenth-century Britain. The study also pays particular attention to relationships between the Society and the state, showing how the Society was gradually drawn into dependence on the state. The thesis begins with an overview of the Society's work prior to its decision to move from London to Redhill in 1849. Next it proceeds to a close study of the Society's work until the end of the century. The decision to concentrate on the Redhill Farm School reflects not only changing views about the reformation of young offenders, but also the financial imperatives which forced the Society along paths shaped by the state. Close attention is paid to the way Parliamentary inquiries and commissions, which in the mid-Victorian period tended to laud the Society as a model, later criticized it for lagging behind advanced thinking. Interwoven within this narratives are descriptions of the specific measures the Society took for training and caring for boys at Redhill. It explores the nature of unpaid labour, training and discipline enforced at the farm school. It also examines the variety of subjects taught during the years a boy would spend working within a strict discipline, and the methods used to enforce such discipline. Another subject worthy of extended consideration is the Society's enthusiasm for emigration to British colonies following a boy's term of incarceration. The thesis closes with an examination of how and why the Society lost its reputation as a leader in the treatment of young offenders in the late-Victorian period, as government imposed new rules and regulations. The overall argument is that the Society born as the result of moral panics about children at risk became a long-term survivor as the result of partnerships with the state.

Den mänskliga rättigheten till en rättvis rättegång utgör en grundpelare i en rättsstat och regleras i såväl artikel 6 EKMR som 2 kap. 11 § 2 st. RF. Rätten till en rättvis rättegång i enlighet med både EKMR och RF tar sikte på att en rättegång dels ska genomföras inom skälig tid, dels att rättegången ska genomföras inför en oavhängig och opartisk domstol. För att rättigheten ska uppfyllas i enlighet med EKMR och RF, föreligger vägledning samt principer utformade av Europadomstolen som måste beaktas vid bedömningen om en rättegång bedrivits rättvis eller inte. Rätten till en rättvis rättegång kan omfatta flera olika element, varav ett av elementen är tillfredsställande handläggning. För att en rättegång ska uppfylla sitt syfte, krävs att rättegången genomförs under sådana former att parterna kan följa det som sker under förfarandet. Till bedömningen om en rättvis rättegång genomförts ska dessutom målets karaktär tas i beaktandet. Detta innebär att mål som förutsätter särskild skyndsam handläggning, till exempel ungdomsmål, särskilt måste uppfylla kraven i artikel 6.1 EKMR. Då barn anses utgöra en särskilt utsatt grupp krävs det speciellt skydd i syfte att värna om deras rättigheter. I BK stadgas barns rättigheter och konventionen är tillämplig på alla individer under 18 år. De stater som ratificerat BK måste således respektera konventionen och rapportera vilka åtaganden som vidtagits för att efterleva den. Barns rättighet att komma till tals och uttrycka sina åsikter tillfaller alla barn under 18 år och innebär att såväl domstolar som andra beslutsfattande organ måste anpassas i avsikt att inkludera barnen. Det kan till exempel handla om särskilda förberedelser för barn innan en rättegång och att anamma ett barnrättsperspektiv i syfte att genomsyra verksamheterna med en förankring i BK. Inom nationell rätt föreligger ett skyndsamhetskrav i ärenden som rör unga lagöverträdare och en allmänt vedertagen princip är att tiden mellan samhällets reaktioner och den unga lagöverträdarens brott bör vara så kort som möjlig. Samhällets inställning gentemot unga lagöverträdare ska även vara konsekvent och tydlig samt ska handläggningen av pedagogiska skäl bedrivas skyndsamt. I en rapport från Brå och i en granskning från Riksrevisionen har det framgått att det förekommer svårigheter i att leva upp till det lagstadgade skyndsamhetskravet för handläggning av ungdomsärenden i 4 § LUL. Riksrevisionen fann att den totala handläggningstiden är alltför långdragen. Polisen drar ut på tiden vid förundersökningen, åklagaren tar lång tid på sig att fatta beslut i åtalsfrågan och TR överskrider tidsfristen genom långdragna mål. Utöver det redovisade, förlängs handläggningstiderna ytterligare genom att socialtjänsten tar lång tid på sig att författa sina yttranden till TR. Europakommissionen har uttalat att i de fall en ung person är brottsmisstänkt, ska denna behandlas utifrån hans eller hennes ålder och mognad. Domstolsförfarandet måste således anpassas i avsikt att trygga den unges möjlighet att förstå och delta i rättegången. Om en ung person inte förstår förfarandet medför det att han eller hon inte kommer vara tillräckligt delaktig under rättegången, vilket påverkar den unges rätt att göra sin röst hörd och komma till tals i enlighet med BK. Unga lagöverträdare särbehandlas inom straff- och processrätt i förhoppning om att motverka att ungdomar identifierar sig som kriminella samt därigenom dras till ett umgänge med andra kriminella personer. Det finns även förhoppningar om att rättsprocessen ska fungera som en markör med en preventiv verkan. Brottmålsrättegångar är dock i huvudsak utformade av vuxna och för vuxna. Barn och unga brottsmisstänkta är således föremål för samma rättsprocess som vuxna utan någon faktisk anpassning efter deras ålder samt mognad. Under år 2002 gjorde Brå en utvärdering av reformen för påföljdssystemet beträffande unga lagöverträdare som trädde i kraft år 1999. Utvärderingen utmynnade i en rapport där Brå intervjuade sju ungdomar om deras upplevelser kring rättegången. Brå uppmärksammade särskilt två uppfattningar genom att lyssna till ungdomarna. De unga anförde att de inte alltid kände sig införstådda på hela förfarandet och på vad som sades samt att de inte ansåg sig komma till tals i tillräcklig stor omfattning. Uppsatsen undersöker huruvida unga lagöverträdares upplevelser av rättegångar kan anses vara stridande mot rätten till en rättvis rättegång och når slutsatsen att unga lagöverträdare inte får sin rätt till rättvis rättegång helt tillgodosedd. Rättigheten, som består av kriterierna skälig tid och oavhängig samt opartisk domstol, kan med anledning av bristerna som konstaterats i uppsatsen anses vara kränkt. Den oskäliga handläggningstiden i kombination med risk för att domare skapar sig förutfattade meningar om de unga tilltalade, kan anses strida mot rätten till en rättvis rättegång i enlighet med såväl EKMR som RF. I uppsatsen undersöks även domstolens möjlighet att förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna till unga lagöverträdare i avsikt att åstadkomma en preventiv effekt mot ungdomskriminalitet. Till följd av att rättegångarna i huvudsak är utformade efter en vuxen person, blir slutsatsen att domstolen inte kan förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna till unga lagöverträdare i tillräckligt hög utsträckning. Avsaknaden på ett barn- och ungdomsperspektiv under rättegångar kan därmed hindra att den preventiva straffrättsliga effekten gentemot ungdomskriminalitet vinner slagkraft. Det krävs att straffrätten uppfattas som trovärdig för att domstolen ska kunna uppnå en preventiv effekt gentemot ungdomskriminalitet; domstolens agerande och behandling av unga lagöverträdare är således en avgörande faktor i hur straffrätten uppfattas. De ungas upplevelser av rättegångar kan därmed indikera på att domstolen inte till fullo lyckas förmedla de fundamentala straffrättsprinciperna. I fråga om vilken effekt som unga lagöverträdares upplevelser av rätt rättegångar kan medföra, dras slutsatsen att en stor risk för stigmatisering och fortsatt brottsbenägenhet föreligger. Genom att försumma de ungas rättigheter under en rättegång, förblir risken stor att de lämnar rättssalen utan någon påverkan på deras framtida beteende. Sammantaget avrundas uppsatsens slutsats med att framhålla att det krävs mer forskning beträffande ungas upplevelser av rättegångar inom ramen för rätten till en rättvis rättegång. Mer forskning skulle resultera i en vidare inblick i den problematik som det nyliga nämnda innebär. Denna forskning bör vara väsentlig då det behandlar unga individer och deras framtid. / The human right to a fair trial is a cornerstone in a constitutional state and is regulated in both article 6 of the ECHR and in RF, the Swedish constitution chapter 2, paragraph 11, section 2. The right to a fair trial according to both the ECHR and RF requires that a public trial is to be held within a reasonable time and that the trial is to be held before an independent and impartial court. In order for the right to be met in accordance with the ECHR and RF, there are guidelines and principles formulated by the European Court of Human Rights, which must be taken into consideration when assessing whether a trial has been held fairly or not. In order for a trial to be assessed as fair, the minimum guarantees in Article 6.3 ECMR must be met. The right to a fair trial includes several different elements; one of the elements is fair dealing. In order for a trial to fulfill its purpose, it is required that the trial is held in such a way that the parties can follow what is happening during the proceedings. In the assessment of a fair trial, the type of the trial has to be taken into consideration. This means that trials that require special urgent procedures, such as trials concerning juvenile offenders, must especially meet the requirements of article 6 of the ECHR. Children are considered a particularly vulnerable group and are therefore in need for special protection in order to guard their rights. The UN Convention on the Rights of the Child (the Child Convention) regulates children's rights and applies to all individuals under the age of 18. The states that have ratified the Child Convention, must respect the Convention and give an account of the commitments that have been made to comply with it. A child’s right to speak and express its views applies to all children and means that both courts and other decision-making intuitions must be adapted for the purpose of including the children. This could for example include special preparations for children. According to Swedish national law there is an urgency requirement in cases involving juvenile offenders and the time between reactions from society and the juvenile’s crime should be as short as possible. Both a report from Brå and a review by Riksrevisionen, has shown that there are difficulties in complying with the urgency requirement for dealing with youth cases in 4 § in LUL. The European Commission has stated that in cases where a young person is suspected of a crime, the trail should be adapted according to his or her age and maturity. The court procedure must therefore be adapted in order to ensure the young person's ability to understand and participate in the trial. If a young person does not understand the procedure, he or she will not be involved during the trial, which affects the right of the young person to have his hear voice heard and speak in accordance with the Child Convention. Young offenders are treated differently in criminal and procedural law in the hope of preventing young people from identifying themselves as criminals. Criminal proceedings are however, mainly designed by adults and for adults. Children and juvenile offenders and victims of crime are therefore subject to the same legal process as adults without any actual adaptation. In 2002, Brå interviewed seven young people about their experiences of the trial. Attention was drawn to two perceptions by listening to the young people. The young people said that they did not always feel fully aware of the whole procedure and what was said and that they did not consider themselves being heard during the proceedings. This essay investigates whether juvenile offenders’ experiences of their trials can be regarded as conflicting with the right to a fair trial. The essay reaches the conclusion that juvenile offenders do not get their right to a fair trial fully met. The right consisting of the criteria of reasonable time and independent and impartial court may, as a result of the faults found in the essay, be considered to be violated. The unreasonable processing time combined with the risk that judges create prejudiced opinions about the young offenders can be considered to conflict with the right to a fair trial in accordance with both the ECHR and RF. The essay also studies the Court's ability to communicate the fundamental principles of justice to juvenile offenders in order to achieve a preventive effect against juvenile crime. The conclusion is that the trials are mainly designed for adults, which can result in difficulties for the court in communicating the fundamental criminal justice principles to juvenile offenders. The neglect of a child and youth perspective during trial may therefore prevent the preventive criminal justice effect against juvenile crime. Concerning the effect of trial for juvenile offenders, the conclusion is that there is a high risk of stigmatization and continued crime. By neglecting the rights of the young people during a trial, the risk remains high that they leave the courtroom without any effect on their future behavior. All in all, the essay finds that more research is needed on the experiences of juvenile offenders in the context of the right to a fair trial. More research would result in a larger insight into the problem.

O objetivo deste trabalho é compreender a forma como o adolescente em cumprimento de medida socioeducativa de internação é socialmente construído pelos funcionários que atuam ao final do processo de implementação de tal medida, como psicólogos, assistentes sociais, professores e agentes de apoio socioeducativo, ou seja, por aqueles que executam e vivenciam, a seu modo, a medida socioeducativa determinada pelo Judiciário ao adolescente. Dessa forma, intenciona-se acessar as formas como tais funcionários atribuem sentido às atitudes do adolescente com quem interagem cotidianamente, compreendendo as categorias e classificações produzidas e/ou reproduzidas por este grupo profissional ao delimitar direitos e deveres do adolescente internado. Dessa forma, entende-se aqui que as lógicas classificatórias utilizadas por tais funcionários mostram-se como fontes para julgamentos e atitudes, construindo um sistema de interpretação. Nesse contexto, objetiva-se compreender as classificações mobilizadas por tais funcionários, bem como as formas como tais classificações são instrumentalizadas no cotidiano da medida socioeducativa de internação / The goal of this research is to understand how confined juveniles are socially constructed by the employees who work in the end of the implementation process of the confinement measure, such as psychologists, social assistants, teachers and and social-pedagogical agents. These are the ones who execute and experience the social-pedagogical measure of confinement determined by the Juvenile Court. Therefore, I aim at understanding how these employees attribute meaning to the actions of the adolescents with whom they constantly interact, comprehending the categories produced and/or reproduced by this professional group considering that they are responsible for creating the confined adolescents boundaries of rights and duties. Therefore, I understand the categorization logics used by these employees as sources for judgments and actions, creating an interpretation system. It is considering this context that I intend to comprehend the categories used by the employees, as well as to understand how these categories are used during the day by day of the social-pedagogical measure of confinement

Le droit de l'enfance délinquante est principalement régi par les dispositions de l'ordonnance du 2 février 1945 relative à l'enfance délinquante. La philosophie associée à la version initiale de cette ordonnance est le primat donné au relèvement éducatif du mineur, auteur d'infraction, plutôt qu'à la seule sanction de l'acte qu'il a commis. Cependant, celle-ci a été modifiée à de multiples reprises. En sus d'ébrécher l'esprit initial du texte de 1945, les nombreuses modifications législatives ont profondément altéré la lisibilité et la cohérence du droit pénal des mineurs. Avant de formuler des voies de réforme de ce droit, la thèse propose d'optimiser le cadre supralégislatif du droit de l'enfance délinquante. En effet, ses faiblesses en ont désactivé le rôle de garde-fou de sorte que le législateur a pu sans difficulté réagencer les principes initiaux de la justice pénale des mineurs / The French juvenile justice system isbased on a speciallawwhichwaswrittenin 1945. The first philosophy of thistextwas to protect and not onlypunish the juvenileoffenders. However, severalrecentlaws have changedthisphilosophy and the lisibility of the currentjuvenile justice system. Our thesis serve twopurposes. In one hand, wewant to demonstratethat the international and the constitutionalnorms about the juveniledeliquency have someweaknesseswhichexplain the current situation. We propose some solutions in order to reinforcethesesupremnorms. In the other hand, wepresentsome propositions and arguments about the future French juvenile justice system reform.

Syftet med denna studie är att med ett genusperspektiv undersöka hur flickor respektive pojkar som misstänks för brott beskrivs i socialtjänstens yttranden som upprättas enligt § 11 i Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Studien baseras på 28 yttranden inhämtade från två olika domstolar i Stockholm. Yttrandena gäller 14 flickor och 14 pojkar i åldrarna 15–18 år som antingen är misstänkta för misshandel, stöld, våld mot tjänsteman eller brott mot knivlagen och andra farliga föremål. Empirin har bearbetats genom tematisk analys och analyserats utifrån begreppen genusregimer, genus, den manliga normen och avskiljandets logik, samt genusrättvetenskap. Vi har även analyserat resultaten utifrån tidigare beskrivna perspektiv på ungdomsbrottslighet. Vårt resultat visar på att det finns skillnader i beskrivningarna av flickor och pojkar, där flickor beskrivs mer positivt och pojkar mer negativt. Det finns vidare skillnader i fokus, där flickornas familjerelationer och pojkarnas fysiska hälsa och fritidsintressen betonas. Flickorna beskrivs i förhållande till sin kriminalitet som passiva och mindre farliga för samhället, medan pojkarna ses som aktiva och mer kriminellt farliga. Resultatet indikerar också att flickors kriminalitet konstrueras på olika sätt, men med övergripande kvinnligt kodade ord. För pojkarna framkommer både aggressivitet och sårbarhet i beskrivningarna. / The purpose of this study is to explore, from a gender perspective, how girls and boys accused of crimes are described in the social services' statements regarding juvenile delinquents. The study is based on 28 statements retrieved from two different courts in Stockholm. The statements concern 14 girls and 14 boys between the ages of 15 and 18 who are accused of various crimes. The empirical data has been processed through thematic analysis. Our results show that there are differences in the descriptions of girls and boys, where girls are described more positively and boys more negatively. There are also differences in focus, where girls' family relationships and boys' physical health and hobbies are emphasised to a greater extent. In relation to their criminality, girls are described as passive and less dangerous to society, while boys are seen as active subjects and more criminally dangerous. The results also indicate that girls' criminality is constructed in different ways, but with overall female-coded words. For boys, both aggressiveness and vulnerability emerged in the descriptions.

No description available.

No description available.

Juvenile delinquency is a widespread phenomenon in Sweden. Social services are responsible for caring for children and adolescents who live in adverse living conditions. Today, there are ongoing discussions among politicians and the media about the social services’ shortcomings in addressing juvenile delinquency. This qualitative study aims to explore how social services investigate children and adolescents who have reported criminal problems to the social services and to examine social workers’ experiences and potential opportunities in their professional practice. The data collection comprises five semistructured interviews that have been analyzed within the theoretical concepts of human service organizations and grassroots bureaucrats, as well as the transtheoretical model of behavior change. The results show that social workers describe various strategies and approaches in their work with juvenile delinquency. Moreover, the study elucidates the susceptibility of social workers' professional endeavors to both organization factors and external ones, encompassing societal confidence in social services and the dynamic evolution of juvenile delinquency. These factors can either aid or hinder social workers in addressing juvenile delinquency. In summary, more resources and motivation are needed in social services for adolescents and families, along with research to improve social workers’ conditions in juvenile delinquency.

Intresset för föreliggande uppsatsarbete har varit att analysera synen på unga lagöverträdare som döms till frihetsberövande påföljder. Avstamp har gjorts i propositionen som 1998 föreslog att sluten ungdomsvård skulle införas i påföljdssystemet i en ambition att undvika fängelsestraff för unga (Prop. 1997/98:96) samt i betänkandet som 2023 föreslår att unga lagöverträdare återigen ska verkställa fängelsestraff (SOU 2023:44). Utifrån en diskursanalytisk ansats var syftet att synliggöra hur påföljdssystemet för unga framställs som ett ’problem’, hur dessa problemrepresentationer motiverar respektive förslag om frihetsberövande påföljd samt hur det kan förstås i ljuset av en ’straffande vändning’. Resultatet visar att påföljdssystemet i propositionen framställs som ett rättssäkerhetsproblem där en framträdande juridisk diskurs har ökat såväl samhällets rättsmedvetande som det enskilda barnets rättsstatus. I betänkandet framställs påföljdssystemet i stället som ett trygghetsproblem, baserat på en alarmistisk bild av ökad och grövre brottslighet bland unga vilka samhället behöver skyddas från. En utveckling har skett från att unga lagöverträdare betraktas vara i fara, offer för en social utsatthet, till att de betraktas som farliga barn som skapar otrygghet i samhället. Det är den senaste kategorin av ‘farliga barn’ som betänkandets förslag vilar på. Ett förslag som förväntas bidra till ökade samhällsklyftor och ökad stigmatisering av en redan utsatt grupp unga lagöverträdare. Ett förslag som också får direkta konsekvenser, i huvudsak för de barn som underrepresenteras i betänkandet: De barn som är flickor, och de barn som är i särskilt behov av stöd, vård och behandling. / The interest in the present study has been to analyze the way juvenile offenders, who are sentenced to a custodial sanction, are portrayed. The study draws from the proposition that 1998 suggested the new sanction of youth custody in an aspiration to replace prison for juvenile offenders (Prop. 1997/98:96) and in the deliberation that 2023 suggested that juvenile offenders once again should be sentenced to prison (SOU 2023:44). Drawing from a discourse analysis, this study aims to uncover the way the youth penal system is produced as a ‘problem’, how this problem representation justifies the different suggestions about custodial sanctions and how it could be understood in the light of a ‘punitive turn’. The results show that the penal system in the first document is produced as a problem regarding penal certainty, whereas a prominent juridical discourse has raised a general legal awareness as well as the legal status for the individual child. In the second document the penal policy is produced as a problem regarding public safety, based on the view of an increased and rougher crime scene among youngsters whom society needs to be protected from. A development can be identified from where juvenile offenders are portrayed as being in danger, victims of social circumstances, to that they are portrayed as dangerous kids that constitutes a threat to the society. It is the latter category of ‘dangerous kids’ that the suggestions in the second document lays upon. Suggestions that are expected to contribute to increased stigmatization of an already exposed group of juvenile offenders. Suggestions that also have direct consequences, especially for those who are underrepresented in the second document: Kids who are girls, and kids who need care, treatment, and protection.

Denna studie har undersökt advokaters uppfattning och erfarenheter av straffrabattens avskaffande för unga lagöverträdare mellan 18-20 år. Studiens syfte var att undersöka på vilket sätt advokater upplever att avskaffandet av straffrabatten har medfört några konsekvenser samt hur lagändringen fungerat i praktiken och hur lagändringen framställs av advokaterna. Studiens undersökningsmetod var semistrukturerade intervjuer, och resultatet analyserades med hjälp av en tematisk analys. Resultatet visade att advokaterna beskrev konsekvenser på flera nivåer och tre teman utvecklades ur materialet: konsekvenser för de unga lagöverträdarna, konsekvenser för advokater samt konsekvenser för samhället. Studiens slutsats är att advokaterna ställer sig kritiska till lagändringen, något som kan förklaras både utifrån ett instrumentellt perspektiv och ett rättighetsperspektiv. / This study has examined lawyers' perceptions and experiences of the abolition of the penalty discount for young offenders aged 18-20 years. The purpose of the study was to investigate how lawyers perceive the abolition of the penalty discount to have brought about any consequences, as well as how the legal amendment operates in practice and how it is portrayed by the lawyers. The study’s research method was semi-structured interviews, and the results were analyzed using thematic analysis. The findings revealed that the lawyers described consequences on multiple levels and three themes developed from the material: consequences for young offenders, consequences for lawyers, and consequences for society. The study's conclusion is that lawyers are critical of the legal amendment, which can be explained from both an instrumental perspective and a perspective of human rights.