Bakgrund: Ländryggssmärta är vanligt förekommande i samhället och mellan 60–80 % av befolkningen drabbas någon gång under sin livstid och i de flesta fall klassificeras smärtan som ospecifik ländryggssmärta. Både motorisk kontrollträning (MKT) och generell träning (GT) används ofta inom fysioterapin som behandling för ospecifik ländryggssmärta. I dagens forskning går dock åsikterna isär gällande vilken fysioterapeutisk åtgärd som är mest effektiv vid rehabilitering av ospecifik ländryggssmärta. Viss forskning visar på att MKT har bättre effekt än GT vid kronisk och återkommande ospecifik ländryggssmärta, medan annan forskning hävdar att GT är lika effektivt som MKT för att minska smärtintensiteten och förbättra funktionsförmågan. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att sammanställa, värdera och jämföra forskningsresultat av motorisk kontrollträning och generell träning för patienter med ospecifik ländryggssmärta. Metod: En litteratursökning har utförts på databaserna AMED, CINAHL och PubMed. Totalt inkluderades 20 RCT-studier. Resultat: Tretton av studierna påvisade att både MKT och GT gav en positiv effekt gällande minskad smärtintensitet och tolv studier visade att både MKT och GT förbättrade funktionsförmågan. Konklusion: Forskningen inom området pekade på att både MKT och GT hade goda effekter för smärtintensitet och funktionsförmåga vid ospecifik ländryggssmärta. Majoriteten av de inkluderade studierna visade att det inte fanns någon signifikant skillnad mellan interventionerna.

Bakgrund: Studier visar ett starkt samband mellan sprintprestation på bar mark och styrka i konventionella knäböj. Knäböj återfinns även i många styrkeprogram för hockeyspelare, men en potentiell nackdel med övningen är att den utsätter ländryggen för höga kompressionskrafter, något som minskar om man i stället utför en så kallad frontböj. Författaren av den här uppsatsen saknar kännedom om huruvida forskning finns gällande ett potentiellt samband mellan frontböj och sprintprestation på is. Skulle ett sådant samband finnas kan frontböj vara en alternativ övning till konventionella knäböj, detta för att minska belastningen på ländryggen utan att göra avkall på prestation. Syfte: Att avgöra om maxstyrkan i frontböj och vertikal hopphöjd korrelerar med sprintprestationen på is, hos manliga juniorhockeyspelare på elitnivå. Metod: Experimentiell studiedesign. Tretton ishockeyspelare på juniorelitnivå (ålder 17,1 ± 1,1 år; längd = 180,8 ± 7,8 cm; kroppsvikt 79,5 ± 8,8 kg) testades för maximal styrka i frontböj, vertikal hopphöjd och sprintprestation (0-10 meter) på is. Resultat: Pearson´s korrelation visade ett signifikant måttligt samband mellan maximal styrka i frontböj och sprintprestation på is (r = - 0,55, p = 0,050) samt mellan vertikalhopp (CMJ) och sprintprestation på is (r = - 0,67, p = 0,012). Det var ingen signifikant korrelation mellan 10 meter sprint och kvoten 1RM/kroppsvikt (r = - 0,48, p = 0,095). Konklusion: Den här studien pekar mot ett starkare samband mellan hopprestation och sprintprestation på is än mellan maximal styrka och sprintprestation, även om skillnaden inte är signifikant i den här studien.

Bakgrund: Livstidsprevalensen och punktprevalensen för ländryggssmärta är ca. 39% respektive ca. 18%. En vanlig fysioterapeutisk behandlingsmetod vid ländryggssmärta är olika former av träningsinterventioner. Tidigare forskning har dock visat att 50 - 70% av individerna med kronisk ländryggssmärta inte följer de anvisade hembaserade träningsprogrammen. För att öka följsamheten till dessa träningsprogram behövs kunskap om vilka barriärer och stödjande faktorer som inverkar. Syfte: Syftet med studien var att genom en kvalitativ litteraturstudie undersöka vilka barriärer och stödjande faktorer som inverkar på följsamheten till träningsprogram inom fysioterapeutisk behandling av ländryggssmärta. Metod: Litteratursökning över kvalitativa studier gjordes i databaserna; PubMed, CINAHL with Full Text, Cochrane Library, Scopus och SportDiscus. Studier som undersökt barriärer och stödjande faktorer för följsamhet till terapeutiska träningsprogram för personer med ländryggssmärta inkluderades. Sökningen gav 1125 träffar, varav totalt sju studier inkluderades. Resultat: Analys och syntes resulterade i följande tio kategorier; smärta, träningsprogrammets utformning, förväntningar på vårdgivaren, rädslor- undvikande och missuppfattningar, integrering av träningen i vardagen, tilltro, motivation, samsjuklighet, kunskap och erfarenhet samt omgivningens inverkan där de fem första kategorierna var mer återkommande. Konklusion: De faktorer som framkommer genom kvalitativ forskning kring barriärer och stödjande faktorer för följsamhet till träningsprogram inom fysioterapeutisk behandling av ländryggssmärta ligger i linje med tidigare kvantitativ forskning. Den aktuella studien bidrar till tidigare forskning med att lyfta rörelserädsla som en viktig faktor att beakta vid utformning av fysioterapeutisk behandling av patienter med ländryggssmärta.

Bakgrund: Ospecifik ländryggssmärta (NSLBP) är vanligt förekommande i befolkningen och många söker fyisoterapeut i primärvården för sina besvär. Två av de vanligaste interventionerna som används av fysioterapeuter är manuella terapier (MT) och träning. MT har smärtreducerande effekt på kort sikt men det råder ingen konsensus om vilken behandlingsmetod som är att föredra i tidigare forskning. Samtidigt fastslår europeiska riktlinjer att det inte finns någon specifik intervention bäst lämpad för NSLBP. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att sammanställa, granska och jämföra forskningsresultat av MT och träningsinterventioner för patienter med NSLBP. Metod: En litteratursökning gjordes i databaserna PubMed, CINAHL samt Web of Science för att hitta RCT-studier som undersökte MT och träning vid NSLBP. Sökningen genererade 1420 träffar varav tio studier inkluderades och kvalitetsgranskades med PEDro-skalan. Resultat: De signifikanta förbättringar som sågs korrelerade med studiernas PEDro-poäng. Efter avslutade interventioner sågs signifikanta förbättringar på smärta och funktion för alla grupper i hälften av studierna. Vid uppföljningar på kort och lång sikt fann 3 studier signifikanta förbättringar för någon av interventionerna. Stabiliseringsträning var signifikant bättre än MT i en studie samtidigt som MT var signifikant bättre än ryggskola i en annan studie. Den tredje studien fann att stabiliseringsträning och MT var signifikanta bättre än ryggskola vid NSLBP. Konklusion: MT och träning var effektiva för att förbättra smärta och funktion efter avslutad behandling. Vid uppföljningar kunde inga tydliga trender ses och MT vid NSLBP visade sig inte vara signifikant bättre eller sämre än träning för utfallsmåtten smärta och funktion på kort och lång sikt.

Kronisk ländryggssmärta är ett tillstånd som orsakar stort lidande för människor världen över. Att leva med ländryggssmärta påverkar flera aspekter av livet samt påverkar personens möjligheter till att upprätthålla god hälsa. Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva personers upplevelser av att leva med kronisk ländryggssmärta. Totalt 12 vetenskapliga artiklar ingick i studien. Artiklarna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys med inifrånperspektiv. Analysen resulterade i fem huvudkategorier: att försöka finna orsaken till smärtan och känna missnöje över vården, att smärtan har kontrollen över ens liv, att smärtan påverkar sociala roller och förändrar det sociala livet, att smärtan påverkar ens självuppfattning och hämmar det psykiska måendet, att tillämpa strategier för att hantera smärtan. Resultatet visade att personer som lever med kronisk ländryggssmärtan framför allt hade behov av förståelse, både från andra i sin omgivning och från hälso- och sjukvården. Författarna anser att med stöd av ett personcentrerat förhållningssätt kan sjuksköterskan skapa sig en större förståelse för personers unika smärtupplevelser.

Introduktion: Ländryggssmärta är en av de vanligaste åkommorna och är en anledning till att individer söker kontakt med vården. Forskning visar att personer med ländryggssmärta har en annorlunda EMG-amplitud (muskelaktivering) samt rekryteringsordning jämfört med personer utan ländryggssmärta. Syfte: Syftet med denna studie var att jämföra EMG-amplitud samt rekryteringsordning av rygg- och höftextensorer hos personer med eller utan ländryggssmärta vid utförande av övningen hip thrust. Metod: Sex stycken deltagare varav tre stycken med ländryggssmärta och tre stycken utan ländryggssmärta deltog i studien. Deltagarna utförde övningen hip thrust samtidigt som man mätte EMG från gluteus maximus, erector spinae och semidentinousus. Insamling av data gjordes med Noraxon, utfallsvariabler som jämfördes mellan grupperna var EMG-amplitud och rekryteringsordning. Resultat: De med ländryggssmärta hade en annorlunda rekryteringsordning med större variation jämfört med personer utan ländryggssmärta. Det var även en variation i EMG-amplituden mellan grupperna där deltagare med ländryggssmärta hade en högre aktivering av semitendinosus jämfört med kontrollgruppen vid utförande av övningen hip thrust. Konklusion: Personer med ländryggssmärta har en avvikande EMG-amplitud samt rekryteringsordning av rygg-och höft-extensorer jämfört med personer utan ländryggssmärta vid utförande av en hip thrust. Resultatet av denna studie kan endast påvisa att det finns en skillnad av EMG-amplitud samt rekryteringsordning mellan personer med ländryggssmärta jämfört med utan. En slutsats kan ej göras om ländryggssmärtan är den bakomliggande orsaken till detta. Vidare forskning inom området behöver göras med metodologiska förändringar för att förstärka resultatet av studien.

Bakgrund: Runt 80% av befolkningen upplever någon gång i livet ländryggssmärta. Idag finns en mängd olika behandlingsåtgärder för ländryggssmärta såsom stabilitetsträning, motorisk kontroll träning och aerob träning. Marklyft är en traditionell övning inom idrott och fysträning som allt mer används inom ryggrehabilitering Syfte: Denna litteraturstudie hade som syfte att sammanställa den aktuella forskningen gällande marklyfts effekt på smärta, självskattad funktion och fysiologisk funktion för patienter med ländryggssmärta. Metod: En litteratursökning genomfördes i databaserna PubMed, Web of Science, Sportdiscus, CINAHL, Science Direct och Scopus. Resultat: Totalt inkluderades 4 RCT-studier, dock var samtliga studier från samma forskargrupp och inkluderade samma deltagare. En studie påvisade att marklyft hade signifikant förbättring på smärta, två studier visade att marklyft hade en signifikant skillnad i att öka självskattad funktion, två studier visade signifikanta fysiologiska förändringar i form av förbättring i fysiska test respektive ökad tvärsnittsyta för multifiderna inom gruppen. Vad gäller gruppskillnader fanns det signifikanta skillnader i PSFS, plankan och testbatteriet i motorisk kontroll mellan marklyft- och Low Load Motor Control-gruppen (LMC) med fördel till LMC-gruppen. Konklusion: Resultatet indikerar att marklyft kan ha goda effekter på smärta, självskattad funktion och fysiologisk funktion. Interventionerna anses vara likvärdiga i nästintill alla avseende för att behandla patienter med nociceptiv mekanisk ländryggssmärta. Dock är resultatet av studierna från samma deltagargrupp och mer forskning krävs för att kunna dra en mer generell slutsats.

Introduktion: Ländryggssmärta är en vanligt förekommande och komplex diagnos med en uppskattad livstidsprevalens på 80 procent varav 20 procent är av långvarig karaktär. Det finns i dagsläget ett flertal olika metoder för att behandla tillståndet och fysioterapeuterna har en central roll i detta arbete. Behandlingsmetoden styrketräning har med sin muskelstärkande och stabiliserande effekt på leder och segment i kroppen visat sig vara effektivt som behandling vid flertalet muskuloskeletala besvär. Styrketräning utförd med en högre intensitet har med sin effekt på fysiologiska och psykologiska verkningsmekanismer visat tendenser på att vara ett lämpat behandlingsverktyg vid långvarig ländryggssmärta. Det finns idag forskning som visar att styrketräning har dokumenterad effekt hos individer med långvarig ländryggssmärta. Men det saknas forskning som undersöker högintensiv styrketräning ställd mot annan fysioterapeutisk intervention och dess effekt på långvarig ländryggssmärta. Syfte: Syften med denna litteraturöversikt var att granska och sammanställa den vetenskapliga litteraturen och jämföra effekten mellan högintensiv styrketräning och annan fysioterapeutisk behandling hos personer med långvarig ländryggssmärta. Metod: En informationssökning med relevanta sökord kopplade till problemformuleringen genomfördes i databaserna Pubmed, Scopus, CINAHL, Medline, Web of science och Sportdiscus där slutligen sex artiklar inkluderades. Resultat: Sex artiklar inkluderades där fynden pekar mot att högintensiv styrketräning som behandlingsmetod vid långvarig ländryggssmärta inte är överlägsen någon annan fysioterapeutisk behandling. Konklusion: Högintensiv styrketräning kan ha ett värde vid behandling av långvarig ländryggssmärta men fler studier med en homogenitet i den tillämpande intensiteten av träningsformen efterfrågas för att kunna göra en mera rättvis bedömning av behandlingsmetodens effekt.

Introduction: Low back pain (LBP) is a common, globally occurring, and difficult to treat health issue. In Swedish primary health care, there is an issue with health care providers not using up-to-date practice when dealing with LBP. BetterBack😊 is an evidence-based model of care (MOC) providing guidelines for assessment and treatment of LBP to facilitate working with LBP for caregivers. Purpose: To investigate if patients treated by clinicians educated in the BetterBack😊 MOC in primary care leads to (a) patients having greater improvements in functional impairments and activity limitations according to physiotherapist assessment and (b) are receiving different treatment, compared to controls, compared to usual care. Method: Prospective cluster randomised trial with linear mixed model analysis was used to compare functional impairment and activity limitations based on the Clinical Reasoning and Process Evaluation tool. Chi2-test was used to analyse differences in choice of treatment between groups. Result: Analysis showed statistically significantly greater reduction in level of exercise tolerance and movement related functional impairments (0.25, 95%CI=0.04-0.46, p=0.02) and limitations of dynamic activities of daily living (0.35, 95%CI=0.17-0.69, p=0.04) in the intervention compared to control group. The intervention group was more frequently treated with behavioural medicine interventions and less with manual therapy interventions (18.4% vs. 30.1%, p<0.05) and physical modalities (4.9% vs 10.8%, p<0.05) compared to the control group. Conclusion: The use of the BetterBack😊 MOC can lead to better treatment outcomes, more use of behavioural medicine interventions and less use of manual therapy and physical modalities. / Introduktion: Ländryggssmärta (LBP) är ett vanligt förekommande globalt och svårbehandlat hälsoproblem. I svensk primärvård finns ett problem att vårdgivare inte följer senaste evidens vid hantering av LBP. BättreRygg😊 är ett evidensbaserat vårdprogram med riktlinjer för undersökning och behandling för att underlätta för vårdgivare att möta patienter med LBP. Syfte: Undersöka om patienter som behandlats av kliniker utbildade i BättreRygg😊 i primärvården leder till att (a) patienter, enligt utvärdering av fysioterapeut, har förbättrats mer gällande funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar samt (b) behandlas med andra interventioner, jämfört med ordinarie behandling vid tre månaders uppföljning. Metod: Prospektiv klusterrandomiserad studie med mixed model-analysjämförde funktionell och aktivitetsbaserad status genom Clinical Reasoning and Process Evaluation-verktyget. Chi2-test genomfördes för att analyseraskillnader av behandlingsval mellan grupperna. Resultat: Analysen visade att interventionsgruppen hade signifikant mer minskning av aktivitetstolerans och rörelserelaterade funktionsnedsättningar(0,25, 95%CI=0.04-0.46, p=0,02) och relaterade till dynamiska vardagsaktiviteter (0,35, 95%CI=0,17–0,69, p=0,04) jämfört med kontrollgrupp. Interventionsgruppen använde mindre sällan manuell terapi (18,4% vs. 30,1%, p <0,05) samt fysiska modaliteter (4,9% vs 10,8%, p <0.05). Konklusion: BättreRygg😊 kan bidra till bättre behandlingsresultat av LBP, ökat användande av beteendemedicinska åtgärder och minskat användande av manuell terapi och fysiska modaliteter.

Bakgrund: Ländryggssmärta är vanligt förekommande och ger konsekvenser både på individ- och samhällsnivå. För individen kan ländryggssmärta leda till begränsning i funktion och aktivitet samt är ofta relaterad till olika grad av rörelserädsla. Kliniska riktlinjer för ländryggssmärta rekommenderar bland annat individanpassad träning samt att relevant information och förklaringsmodeller ges till patienten. Det finns tidigare studier som kvantitativt utvärderar träning riktad mot bålstabilitet och motorisk kontroll och som visar på effekt på utfallsmått som smärta och funktion. Den här studien ger en kvalitativ beskrivning av hur patienter upplever begreppet bålstabilitet och bålstabiltetsträning i grupp. Syfte: Att beskriva hur personer med ländryggsmärta uppfattar begreppet bålstabilitet samt deras upplevelse av att träna bålstabilitet i grupp. Metod: För att besvara syftet valdes en kvalitativ metod. Tio personer som deltagit i bålstabiliserande träning i grupp intervjuades. Intervjumaterialet analyserades med innehållsanalys. Resultat: Informanternas upplevelse av begreppet bålstabilitet är att ha bra och starka muskler i rygg och mage och framför allt att man även har bra kontroll på de inre små magmusklerna. Det leder till förbättrad förmåga posturalt och i rörelse och aktivitet samt kan förebygga eller behandla smärta. Studien visar att träning i en grupp där det finns en engagerad ledare som ger individanpassad introduktion och feedback och som ser alla deltagare är positivt för upplevelsen av träning och ger ökad motivation. För att gruppdeltagarna ska uppnå egen kunskap om träningen och hur den ska genomföras önskar deltagarna individanpassad feedback på rätt nivå under hela inlärningsprocessen. Bålstabiliserande träning i grupp ger upplevelse av förbättring och ökad medvetenhet och tillit till sin rygg och sin förmåga. Konklusion: Studien bekräftar klinisk erfarenhet om det positiva med att träna i grupp och visar att gruppträning är tillämpbart trots att bålstabilitetsträning kräver individanpassad feedback. / Background: Low back pain is a common problem with consecuences for both comunity and individual. For the individual the pain can give limitations i function and activity and is often correlated with different levels of fear of movement. Clinical guidelines for low back pain recommends individualized exercise and that relevant explainations are given to the patient. There are previous studies that quantitatively evaluates training directed towards corestability and motor control and these show that the interventions gives effects on outcomemeasures such as pain and function. This study provides a qualitative description of how patients experience the concept of corestability and training of corestability in a group. Aim: To describe how people with low back pain experience the concept of corestability and their experience to train corestability in a group. Methodology: To answer the purpose a qualitative method was chosen. Ten people whom had participated in a corestabilizing traininggroup were interviewed. The interviewmaterial was analyzed using content analysis. Results: The informants experience of the concept of corestability is to have good strong muscles in the back and abdomen and also good control over the local small abdominal muscles. This leads to improved ability in postural- and movementactivities and can prevent or treat pain. This study shows that training in a group where there is a committed leader that provides individualized introduction and feedback and that notice all participants is positive for the experience of training and provides increased motivation. For the participants to achieve their own knowledge about the training they wish for individualized feedback throughout the learningprocess. Corestabilitytraining in a group gives an experience of improvement and increased awareness and trust in ones back and ones ability. Conclusion: The study confirms clinical experience of positive impact of groupexercise and shows that groupexercise is applicable although stabilitytraining requires individualised feedback.