Bakgrund:Som yrkesverksam fysioterapeut inom primärvården finns det flera olika behandlingsmetoder för långvarig ländryggssmärta att välja mellan, men inga tydliga riktlinjer att följa. Grundat i det kliniska resonemanget tar fysioterapeuter beslut som påverkas och förändras i mötet med patienten. Då det finns lite forskning som undersökt hur fysioterapeuter utbildade inom Mekanisk diagnostik och terapi (MDT) beskriver sitt kliniska resonemang till patienter med långvarig ländryggssmärta syftar denna studie till att åskådliggöra fysioterapeuters syn på ämnet.    Syfte:Att undersöka hur fysioterapeuter beskriver sitt kliniska resonemang gällande användning av MDT till patienter med långvarig ländryggssmärta.    Metod:Kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats och deskriptiv design. Datainsamling skedde genom sex intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys användes vid analys av materialet.    Resultat:Analysen genererade 22 underkategorier fördelade i sju kategorier. Informanterna beskrev sitt kliniska resonemang vid användning av MDT i form av sin syn på metoden, patientdelaktighet i undersökning, struktur och tydlighet, fynd som påverkar behandling, hypotestestning, patientansvar i behandling och värdering av egna förmågor.   Slutsats:Studiens resultat visade att informanterna beskrev sitt kliniska resonemang vid användning av MDT vid långvarig ländryggssmärta inom primärvården främst påverkades av biomekaniska fynd hos patienten. Psykologiska fynd beskrevs som sekundära faktorer att ta hänsyn till, och sociala faktorer beskrevs lite eller inte alls trots att de är viktiga att ta hänsyn till för att åstadkomma en beteendeförändring. Därmed har ett utvecklingsområde för MDT inom fysioterapi tydliggjorts då det finns evidens för att ett biopsykosocialt arbetssätt vid långvarig ländryggssmärta är att föredra. / Background: As a physiotherapist in primary care, there are several different treatment methods for persistent low back pain to choose from, but no clear guidelines to follow. Based on the clinical reasoning, physiotherapists take decisions that are affected and changed in the patient encounter. Since there is a lack of research that have investigated how physiotherapists educated in Mechanical Diagnosis and Therapy (MDT) describe their clinical reasoning to patients with persistent low back pain, this study aims to illustrate the physiotherapists' view of the topic.   Aim: To explore how physiotherapists describe their clinical reasoning regarding the use of MDT for patients with persistent low back pain.   Method: A qualitative semi-structured interview study with an inductive approach and a descriptive design was conducted. The data collection included six interviews. A qualitative content analysis was used to analyze the data.   Result: The analysis generated 22 subcategories divided into seven categories. The informants described their clinical reasoning when using MDT as their view of the method, patient participation in examination, structure and clarity, findings that affect treatment, hypothesis testing, patient responsibility in the treatment and evaluation of own abilities.   Conclusion: The study's results showed that the informants described their clinical reasoning when using MDT with persistent low back pain in primary care were mainly influenced by biomechanical findings with the patient. Psychological findings were described as secondary source to take into consideration, and social factors were described very little or not at all even though they are important to take into consideration in order to achieve a behavioral change. Thus, a development area for MDT in physiotherapy has been clarified as there is evidence that a biopsychosocial approach to persistent low back pain is preferable.

Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka hur statisk muskelkontraktion och cold pressor test påverkar kroppsegna smärtreglerande system (”Exercise induced analgesia” (EIA) och ”Conditioned pain modulation” (CPM)) hos patienter med kronisk ländryggssmärta kännetecknad av lumbal myalgi (LM) jämfört med friska kontroller. Försökspersoner och metod: Tjugosex friska köns- och åldersmatchade personer och tjugosex LM-patienter deltog. De utförde standardiserad statisk muskelkontraktion med m. Erector spinae (ME) i form av rygglyft och kontraktion av m. Quadriceps femoris (MQ) i form av knäledsextension. För att bedöma CPM användes sk cold pressor test. Smärttrösklar för tryck (PPTs) mättes över m. Deltoideus (MD), m. Erector spinae (ME) samt över m. Quadriceps (MQ) i vila och under resp. efter kontraktionen/cold pressor test. Under kontraktion mättes PPTs över den arbetande muskeln respektive över de två vilande musklerna. Dessutom undersöktes PPTs och känsligheten för övertrösklig trycksmärta (P7) i vila på 8 olika punkter på kroppen. Resultat: Kvinnliga LM-patienter hade ökad känslighet för trycksmärta (PPT) och övertrösklig trycksmärta (P7) jämfört med köns- och åldermatchade friska kontroller, medan manliga LM-patienter paradoxalt nog hade minskad känslighet för övertrösklig trycksmärta. Beträffande EIA fann vi att LM-patienter och kontroller kunde aktivera lokal EIA under kontraktion med ME. Vi fann dessutom en minskad förmåga hos LM-patienter att rekrytera generaliserad EIA under kontraktion med MQ. Slutligen hade LM-patienterna en normal funktion av CPM. Slutsats: LM-patienter kunde aktivera lokal EIA under kontraktion av ME, men hade mindre effektiv generaliserad EIA jämfört med kontrollerna, trots normal funktion av CPM. Våra resultat tyder på att muskelarbete med smärtande ryggmuskler skulle kunna användas för att minska smärtkänslighet i det drabbade området.

Bakgrund: Ospecifik ländryggssmärta är en av de vanligaste orsakerna till att man söker hjälp inom primärvården. För långvarig, ospecifik ländryggssmärta är träning ett förstahandsval och fokus har under det senaste årtiondet legat på bålstabiliserande träning. Psykosociala faktorer som self-efficacy och rörelserädsla kan vara viktiga att beakta vid behandlingen då de spelar en roll i hur ländryggssmärtan utvecklas. Syfte: Att undersöka hur skattad smärta, self-efficacy och rörelserädsla samt funktionsnivå förändrades hos enskilda patienter med långvarig, ospecifik ländryggssmärta under och efter en intervention i grupp med bålstabiliserande träning. Metod: Designen var en A-B-A single-subject design (SSED). Smärtnivå, self-efficacy och rörelserädsla mättes med självskattningsformulär en gång per vecka under fas A-B-A och funktionsnivå före och efter avslutad intervention. Interventionen pågick under åtta veckor, en gång per vecka. Data presenterades visuellt och analys gjordes även av statistisk (2-SD band metod) och klinisk signifikans. Resultat: Analysen visade att skattad smärta, self-efficacy, rörelserädsla och funktionsnivå förändrades i positiv riktning hos flera patienter. Statistisk och klinisk signifikans varierade. Slutsats: Graderad bålstabiliserande träning i grupp under handledning av sjukgymnast verkar för flera av deltagarna ha en positiv effekt på såväl smärtnivå, self-efficacy, rörelserädsla som funktionsnivå. Eftersom SSED har en begränsad generaliserbarhet bör resultaten replikeras i ytterligare studier. / Background: Non-specific low back pain is one of the most common reasons for seeking help in primary care. For chronic, non-specific low back pain exercise rehabilitation is a first choice and focus in the last decade has been on motor control exercises. Psychosocial factors such as self-efficacy and fear of movement may be important to consider in the treatment as they play a role in how low back pain develops. Aim: To investigate how rated pain, self-efficacy and fear of movement as well as level of function changed in individual patients with chronic, nonspecific low back pain during and after an intervention group with motor control exercises. Method: The design was an A-B-A single-subject design (SSED). Pain level, self-efficacy and fear of movement were measured by self-assessment questionnaires once a week during phase A-B-A and level of function before and after the intervention. The intervention lasted for eight weeks, once a week. Data were presented visually and analysis was done to prove statistical (2-SD band method) and clinical significance. Results: The analysis showed that rated pain, self-efficacy, fear of movement and level of function changed in a positive direction for several of the patients. Statistical and clinical significance varied. Conclusion: Graded motor control exercises in a group under the supervision of a physiotherapist seem to have a positive effect for several of the participants with regards to level of pain, self-efficacy, fear of movement as well as level of function. Since SSED has a limited generalizability, results should be replicated in further studies.

Bakgrund Ländryggssmärta är mycket vanligt förekommande i västvärlden. Det innebär stort lidande för individen och stora kostnader för samhället. Idag behandlas ryggsmärta med information om att vara aktiv och vid behov rådgivning om smärtstillande läkemedel. Mer kunskap behövs gällande fysisk träning som prevention och behandling av akut- och subakut ländryggssmärta. Syfte Syftet med studien var att, för patienter med akut- och subakut ländryggsmärta, beskriva den fysiska aktivitetsnivån samt eventuella skillnader i smärtintensitet och funktionsnedsättning mellan grupper med olika aktivitetsnivåer. Syftet var även att undersöka samband mellan aktivitetsnivå och smärtintensitet respektive aktivitetsnivå och funktionsnedsättning. Metod Studien var en enkätstudie med tvärsnittsdesign. Deltagarna var 15 patienter, 9 kvinnor och 6 män, medelålder 49,2 år, som sökt vård för akuta eller subakuta ländryggsbesvär till 4 olika primärvårdsenheter. Fysisk aktivitetsnivå skattades via Socialstyrelsens indikatorfrågor för fysisk aktivitet, smärtan med numerisk skattningsskala 0-10 (NRS) och Roland Morris Disability Questionnaire (RMDQ) besvarades. Data sammanställdes med deskriptiv statistik, skillnader testades med Mann-Whitney U-test och samband analyserades med Spearmans korrelationskoefficient. Resultat Åtta av 15 deltagare uppnådde Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendationer för fysisk aktivitet (> 150 minuter i veckan). De som ägnade sig åt fysisk träning minst 90 minuter per vecka hade medianvärde NRS 5,5 och RMDQ 8, för de som tränade mindre var motsvarande värden NRS 7,5 (p=0,153) och RMDQ 11,5 (p=0,175). Ett svagt negativt samband identifierades mellan NRS (r=-0,316,) och nivå av fysisk aktivitet medans sådant samband mellan RMDQ och fysisk aktivitetsnivå var negligerbart (r=-0,158). Slutsats Det var ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna som tränade minst 90 minuter per vecka och de som tränade mindre gällande varken smärtintensitet eller funktionsnedsättning. Ett svagt negativt men ej statistiskt signifikant samband kan ses mellan fysisk aktivitetsnivå och smärtintensitet. / Background Lower back pain is very common in the western world. It results in a great suffering for the person and large economic costs for the society. Today lower back pain is treated with information to stay active and medication for pain relief. There is a lack of knowledge with regards to what effect physical training has as prevention and treatment for acute and subacute lower back pain. Aim The aim of this study was to, among patients with acute and subacute non-specific lower back pain, describe their level of physical activity and evaluate differences between groups with different levels of activity. The aim was also to explore the association between pain intensity, disability and level of physical activity. Method The study was conducted as a survey. The participants was 15 patients, 6 men and 9 women with the mean age of 49,2 years old, who had sought care for acute and subacute lower back pain in 6 different primary care clinics. The level of physical activity were estimated using the indicator questions for physical activity by Socialstyrelsen, the pain intensity was measured with the Numeric Rating Scale and the Roland Morris Disability Questionnaire was answered. Data was analyzed with descriptive statistics, differences were tested with Mann-Whitney U-test and correlations analyzed with Spearman correlations coefficient. Results Eight out of 15 participants reached the WHO recommendations of physical activity (> 150 min/week). Those who participated in physical training minimum 90 mins/week had a median value of NRS 5,5 and RMDQ 8. For those who trained less the median values were for NRS 7,5 (p=0,153) and RMDQ 11,5 (p=0,175). A week correlation between NRS (r=-0,136) and level of physical activity was noted while such correlation between RMDQ was negligible (r=-0,158). Conclusion There were no statically significant difference between the groups who trained at least 90 minutes per week and those who trained less neither in regards to pain intensity or disability. A weak but not statistically significant correlation was observed between physical activity and pain intensity.

Bakgrund: Patienter med långvarig ländryggssmärta upplever ofta funktionsnedsättning, utan att där finns en tydlig koppling till vävnadsskada. Funktionsnedsättning kan delvis vara skapad av vården, av att patienter har fått kontraproduktiva råd av vårdgivare. Syfte: Att undersöka attityder och attitydskillnader mellan studenter i termin 1 och 6 på fysioterapeutprogrammet vid Uppsala Universitet gällande kopplingen mellan långvarig ländryggssmärta och funktionsnedsättning, samt om den egna upplevelsen av smärta påverkar resultatet. Metod: Studenter i termin 1 respektive 6 på fysioterapeutprogrammet vid Uppsala Universitet svarade på Health Care Providers Pain and Impairment Relationship Scale (HC-PAIRS). HC-PAIRS mäter i hur stor utsträckning vårdpersonal associerar funktionsnedsättning med långvarig icke-specifik ländryggssmärta. Resultat: Termin 6 svarade signifikant lägre än termin 1, vilket betyder att studenterna i termin 1 har mer negativa förväntningar på funktionsförmågan hos patienter med ländryggssmärta (55 mot 46). Signifikanta skillnader fanns inom områdena “förväntningar på funktion”, “förväntningar på social förmåga” och “behov av bot”, men inte inom “projicerad kognition”. Egen upplevelse av smärta påverkade inte resultatet. Slutsats: Studenter i termin 6 har ett mer positivt synsätt på funktionsförmågan hos patienter med långvarig ländryggssmärta än studenter i termin 1. Spridningen är dock stor i båda terminerna. / Background: Patients with persistent spinal pain often experience a loss of function, without a clear association with tissue damage. Loss of function may partly be healthcare caused, after patients being provided counterproductive advice by their caregiver. Purpose: To investigate the differences in attitudes among first term and last term physical therapy students at Uppsala University, in regards to persistent spinal pain and loss of function and to investigate if student’s own experience of persistent pain influences these attitudes. Method: The students answered the Health Care Providers Pain and Impairment Relations Scale (HC-PAIRS) Questionnaire. HC-PAIRS measures to what extent health care providers link loss of function to persistent spinal pain. Results: There was a significant difference between the semesters. The students in semester one having a higher overall score compared to the students in semester six (55,5 compared to 46). There were significant differences regarding “functional expectations”, “social expectations” and “need for cure”, but not in “projected cognition”. The students’ own experiences of persistent pain did not affect their scoring. Conclusion: Students in semester six had a more positive outlook on the functional ability among patients with persistent spinal pain than students in semester one. However, there was a vast spread of results within both semesters.

No description available.

Bakgrund: Smärta i ländryggen är ett vanligt förekommande problem i samhället. Diagnoserna Spondylolys och Spondylolisthes är tillstånd som kan generera smärta och nedsatt funktion i ryggen hos de som drabbas. Det saknas idag tydliga riktlinjer vad gäller fysioterapeutiska behandlingsåtgärder för denna patientgrupp. Syfte: Var att kartlägga de aktuella konservativa behandlingsmetoder inom det fysioterapeutiska fältet som idag används för att rehabilitera patienter med spondylos och spondylolisthes. Metod: En systematisk litteraturöversikt med randomiserade kontrollerade studier och fallstudier. Sökningar har genomförts i databaserna CINAHL och PUBMED. Resultat: Av totalt 9 studier var 5 stycken randomiserade kontrollerande studier och resterande 4 studier var fallstudier. Totalt antal deltagare var 2071. Diagnosen spondylolys var enbart representerat hos 1 av artiklarna och diagnosen spondylolisthes var representerat i 8 av artiklarna. Behandlingsmetoder för Spondylolys bestod av vila från aktivitet i 2–3 månader, behandling med korsett och individanpassad fysioterapi. Behandlingsalternativen för spondylolisthes var individanpassad fysioterapi i form av träning kombinerat med en kognitiv behandlingsstrategi. Styrketräning för ryggen och specifika stabilitetsövningar samt kontrollövningar för bålen. Träning i kombination med mobilisering av ryggen. Individanpassad fysioterapi bestående av hemövningar, råd och utbildning kring aktivitet samt receptfria läkemedel. Stabilitetsövningar för ländryggen i kombination med värmebehandling och stretching. Konklusion: Det finns en rad olika typer av fysioterapeutiska interventioner som samtliga beskriver en god effekt på de patienter som ingår i de inkluderade studierna men det går inte att dra några slutsatser kring vilken intervention som är mest effektiv i denna systematiska litteraturöversikt då för få artiklar inkluderats som undersöker och jämför samma typ av intervention / Background: Low back pain is a common problem in society. The diagnoses Spondylolysis and Spondylolisthesis are conditions that generate pain and impaired function in the back. There are currently no clear guidelines regarding physiotherapeutic treatment measures for this group. Aim: To map the current conservative treatment methods in the field of physiotherapy that are currently used to rehabilitate patients with spondylosis and spondylolisthesis. Method: A systematic literature review of randomized controlled trials and case studies. Searches have been performed in the databases CINAHL and PUBMED. Results Of a total of 9 studies, 5 were randomized control studies and the remaining 4 studies were case studies. The total number of participants was 2071. Diagnosing spondylolysis was only represented in 1 of the articles and diagnosing spondylolisthesis was represented in 8 of the articles. Treatment methods for Spondylolysis consisted of rest from activity for 2-3 months, handling with a corset and individually tailored physiotherapy. The treatment options for spondylolisthes were individualized physiotherapy in the form of exercise combined with a cognitive treatment strategy. Strength training for the back and specific stability exercises as well as control exercises for the torso. Training in combination with mobilization of the back. Individualized physiotherapy consisting of home exercises, advice and training on activity as well as over-the-counter medicines. Stability exercises for the lumbar spine in combination with heat treatment and stretching. Conclusion: There are a number of different types of physiotherapeutic interventions, all of them can describe a good effect on the patients, but it is not possible to draw any conclusions about which intervention is most effective in this systematic literature review, because the articles that are included donot compare the same type of intervention.