För många personer är samtalet till larmcentralen en första kontakt med sjukvården. Det är här viktigt att den initiala bedömningen är optimal. Svårigheten är dock att identifiera vårdnivå över telefon. Detta kan innebära att patienter med större vårdbehov än vad som framgår via telefonsamtalet inte identifieras och därför får en lägre triagering. Att undersöka förekomst av undertriage vid Larmcentralens utalarmering av ambulans med ambulanssjuksköterskans prioritering som facit samt hur detta relaterar till ambulanssjuksköterskans bedömning av orsak(ESS kod) och till patientens slutdiagnos. Retrospektiv, kvantitativ observationsstudie (registerstudie) användes som metod. Sex månader under 2015 undersöktes. 14792 journaler granskades i Paratus. 256 av dessa motsvarade syftet. För att nå slutdiagnos undersöktes dessa i Cosmic. I studien nås ett övertriage på 75,2%. Vidare framkom ett undertriage på 1,7 %, där de mest frekvent undertriagerade ESS-koderna var Infektion/Feber, Dyspne samt Bröstsmärta/Bröstkorgssmärta. Åldrarna där det fanns mest undertriage var mellan åldrarna 68-92 år. Gruppen 83-87 år stod ut som åldersgruppen där det fanns flest undertriage. Män undertriagerades mest frekvent 55,9 %. Däremot så i åldersgruppen 83-87 var kvinnor mest frekvent undertriagerade på 59,6 %. De mest förekommande slutdiagnoser visade sig vara infektion och sepsis som stod för 23 % av de totala antal undertriagerade uppdrag. I 75 % av de undertriagerade fallen överensstämde ambulanssjuksköterskans bedömning med läkarens. Tid till behandling kan vara livsavgörande men kan också minska patientens oro och göra världen tryggare för individen.  Rätt prioritetssättning samt att operatören fattar misstanke om allvarlighetsgraden kan vara avgörande för patientens utfall. Patientnyttan med studien är att uppmärksamma var undertriage förekommer, påvisa vikten av rätt behandling vid rätt tid. Studien har nytta, både för larmcentral och ambulanssjukvården.

Introduction: It is of great importance that there is a functioning priority system at SOS Alarm that complies with the ambulance care for equivalent priorities, which may have a significant role for the severely ill patient. Purpose: The purpose of the study was to describe the ambulance nurse's experiences of SOS Alarm's priorities and use of ambulance resources. Method: An empirical interview study with qualitative design and an inductive approach. 12 ambulance nurses were interviewed in two regions in Sweden. The material was analyzed using Graneheim and Lundman's method. Results: The result is presented in two themes with eight categories. The two themes presented are: factors experienced affecting the priorities of SOS Alarm and experiences of available ambulance resources. Conclusion: An equivalent priority system is desirable by the ambulance nurses when the ambulance care and SOS Alarm work together on a daily basis. It is important that the systems that the organizations work under operate optimally to facilitate the respective device. It has been found that there is insufficient knowledge of each other's working methods. Ambulance nurses feel that cooperation must be developed by matching the priority systems to each other, which can contribute to increased patient safety. Ambulance nurses find that SOS Alarm often over prioritize and sends ambulances to patients without care needs. The goal of both organizations is ultimately to provide the patient with a safe and secure care. / Introduktion:Det är av stor betydelse att det finns ett fungerande prioriteringssystem hos SOS Alarm som överrensstämmer med ambulanssjukvården för likvärdiga prioriteringar, vilket kan ha en betydande roll för den svårt sjuka patienten. Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelser av SOS Alarms prioriteringar och bruk av ambulansresurser. Metod: En empirisk intervjustudie med kvalitativ design och en induktiv ansats. 12 ambulanssjuksköterskor intervjuades i två regioner i mellan- Sverige. Materialet analyserades med hjälp av Graneheim och Lundmans metod. Resultat: Resultatet redovisas i två teman med åtta kategorier. De två teman som presenteras är : faktorer som upplevs påverka prioriteringarna från SOS Alarm och upplevelser av tillgängliga ambulansresurser. Slutsats: Ett överrensstämmande prioriteringssystem är önskvärt av ambulanssjuksköterskorna då ambulanssjukvården och SOS Alarm arbetar tillsammans dagligen. Det är viktigt att systemen som organisationerna arbetar under fungerar optimalt för att underlätta för respektive enhet. Det har visat sig att det finns bristande kunskap om varandras arbetssätt. Ambulanssjuksköterskorna upplever att samarbetet måste utvecklas genom att prioriteringssystemen liknar varandras som kan bidra till ökad patientsäkerhet. Ambulanssjuksköterskorna upplever att SOS Alarm ofta överprioriterar och skickar ambulans till patienter utan vårdbehov. Målet för båda organisationerna är i slutändan att ge patienten en trygg och säker vård.

Introduktion: Idag ses ett ökat tryck på sjukvården i stort, detta avspeglar sig även inom ambulanssjukvården. Inom ambulanssjukvården tar det sig uttryck genom ökad larmfrekvens. Detta leder till att de resurser som finns behöver användas klokt. Det ses ett behov av ökat samarbete mellan sjukvård och larmcentral för att möta dessa problem. Därför har regionerna Blekinge, Kronoberg och Kalmar skapat projektet Inre Stöd SOS Alarm. Syfte: Syftet med studien var att undersöka vilka förväntningar projektets medlemmar och ambulansdirigenter har på ISSA, samt hur de tror att ISSA kan bidra till patientnytta. Metod: Denna studie är genomförd som kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats. Studien baseras på 10 semistrukturerade intervjuer. Informanterna rekryterades genom strategiskt urval. Data analyserades sedan enligt Graneheim, Lindgren och Lundmans (2017) beskrivning av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet presenteras utifrån 3 huvudkategorier: Förväntningar, Samverkan och Samordning. Dessa har framträtt genom 10 underkategorier. Tillsammans ses dessa kategorier utifrån ett övergripande tema som beskriver resultatet Spindeln i nätet. Slutsats: Resultatet visar att ISSA har en central roll gällande koordinering av vården samt kommunikation med andra organisationer och vårdgivare. Studien belyser vikten av ett fungerande teamarbete och hur detta kan påverka patientsäkerheten. / Introduction: Today, there is an increased pressure on healthcare in general, this is also reflected in ambulance care. In ambulance care, this is expressed through an increased alarm frequency. This means that the resources available need to be used wisely. There is a need for increased cooperation between the healthcare system and SOS Alarm to meet this problem. Therefore, the regions Blekinge, Kronoberg and Kalmar together have created a project Inner support SOS Alarm. Aim: The aim of the study was to investigate what expectations the project members and ambulance conductors have on ISSA, as well as how they believe that ISSA can contribute to patient benefit. Method: This study was conducted as a qualitative interview study with an inductive approach. The study is based on 10 semi-structured interviews. The informants were recruited through strategic selection. Data were then analyzed according to Graneheim, Lindgren and Lundman (2017) description of qualitative content analysis. Result: The result is presented on the basis of three main categories: Expectations, Collaboration and Coordination. These have emerged through 10 subcategories. Together, these categories are viewed on the basis of an overall theme that describes the result: Central connection point. Conclusions: The result shows that ISSA has a central role in coordination of care as well as communication with other organizations and care providers. The study highlights the importance of teamwork and how this can affect patient safety.

It is important that ambulances are urgently directed to patients who are in need of immediate help and of quick transportation to a hospital. Because resources are limited, emergency medical dispatch centres (EMD) cannot send ambulances with high priority to all callers. The efficiency of the system is therefore dependent on triage. Increased knowledge about the triage in the prehospital care can make it possible to optimize the use of resources. Traditionally nurses have an important role in triage on emergency departments and in telephone advisory. In Sweden there is a trend towards more triage by nurses at EMDs. It is important to survey experiences of nurses’ of prioritization at EMDs. Aim: The overall aim in this thesis was to measure effectivity in prioritisation of ambulance dispatches, and to elucidate experiences from these prioritizations and decisions. Method: In study I sensitivity and specificity in 4086 dispatches was calculated, by comparison of the priority given by the EMD and the assessment performed by the ambulance-nurse according to Medical Emergency Triage and Treatment System. In study II were 15 nurses interviewed about their experiences from prioritizations at an EMD. Result: The result showed that 84,5 % of the dispatches were correct prioritised and that the sensitivity was high (94,5 %) but the specificity was low (15,4 %). Content analysis was performed and two themes emerged: “Having a profession with opportunities and obstacles” and “Meeting serious and difficult situations”. Conclusions are that over- prioritizations are made concerning patients with low or no need of medical care. Also that nurses with experience from emergency care, who are allowed to make their own decisions independent of the medical index, can improve and nuance the prioritization of resources in prehospital care. However, there is an obvious risk that their assessments will tend to be on the safe side. Important for avoiding this is improving internal support systems at the EMDs and also striving for a blame-free culture, where the nurses are not pushed by threats of being reported.

Under flertalet år har såväl alarmeringscentralen som ambulanssjukvården observerat en ökning av inkommande anrop från hjälpsökande till alarmeringscentralerna som genererar ambulansuppdrag. Det medför en trend med höga antal prioritet 1-uppdrag som kan leda till brist på ambulansresurser. Efter ambulanssjuksköterskans bedömning inger flera ambulansuppdrag inget behov av ambulanssjukvård. Därtill ökar riskerna för allvarlig vårdskada för livshotande sjuka och skadade patienter. Sedan början av 2000-talet har allt fler regioner, som sluter avtal med SOS Alarm för att bedöma och prioritera vårdärenden, börjat ställa krav om tillgång till legitimerad sjuksköterskekompetens för att öka kvaliteten på larmbehandlingen. Huruvida legitimerad sjuksköterskekompetens innebär gynnsam effekt för larmkedjan och patientsäkerheten är dock omdebatterad med begränsad forskning som inte är enig om slutsatserna. Syftet är att identifiera skillnader i hänvisningsgrad och prioriteringar mellan internutbildade respektive sjuksköterskeutbildade larmoperatörer vid alarmeringscentraler. Data från regionerna Sörmland och Halland analyserades i en deskriptiv retrospektiv kvantitativ studie där 2393 respektive 1542 ambulansärenden erhölls från regionerna. I Hallands län, som ingår avtal med SOS Alarm, där majoriteten av larmoperatörerna ej innehar sjuksköterskelegitimation, bedömdes 59,4 % av vårdärendena som prioritet 1-uppdrag i kontrast mot Sörmlands län där larmoperatörer, på Sjukvårdens alarmeringscentral innehar sjuksköterskelegitimation, bedömde 35,6 % som prioritet 1- uppdrag. Den högre andelen prioritet 1-uppdrag speglades inte i att ambulansen bedömde fler patienter som kritiskt sjuka. Ingen snedfördelning mellan de båda regionerna gällande ambulanssjuksköterskans bedömning av patienter observerades, vilket varken kan påvisa överprioritering i den icke sjuksköterskeutbildades bedömning eller gynnsamheten av legitimerad sjuksköterskekompetens som larmoperatör. Således är vidare forskning som beaktar hela ärendeprocessen väsentlig.

Introduktion: Dagens sjukvård består av olika vårdkedjor där larmcentralen och ambulanssjukvården utgör den första länken för många patienter. Larmcentralen ansvarar för att ta emot, hantera och prioritera nödsamtal som sedan dirigeras ut till ambulansverksamheten. God interprofessionell kommunikation är en förutsättning för att länken ska vara intakt och därmed främja en patientsäker vård. Den forskningsbrist som råder i området motiverar studiens genomförande.   Syfte: Att beskriva förutsättningar för kommunikation mellan ambulansdirigenter och ambulanspersonal utifrån ambulansdirigenters och ambulanssjuksköterskors erfarenheter.   Metod: Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Ett bekvämlighetsurval tillämpades och tolv semistrukturerade intervjuer genomfördes. Analysen utgick ifrån en latent innehållsanalys i enlighet med Lundman och Hällgren Graneheim (2012).   Resultat: Ett tema formades ur den latenta analysen, vilket benämns Mot samma mål trots olika förutsättningar. Resultatet redovisas utifrån två huvudkategorier; teknikens förtjänster och begränsningar samt personliga förmågor. Dessa bygger på sex underkategorier som beskriver informanternas erfarenheter gällande kommunikationen dem emellan. Underkategorierna benämns vara beroende av kommunikationsteknik, behov av samtal, bemötande, hantera stress, ifrågasättande och bristande tillit samt förståelse för varandras uppdrag. Det framkom att fungerande teknik och korrekt hantering av den är centralt för kommunikationen. Oavsett vad rutiner säger så finns det i vissa situationer ett behov av muntlig kommunikation. De personliga egenskaperna påverkar hur kommunikationen fortlöper.   Slutsats: Tekniken måste fungera och personalen måste vara välutbildade inom det tekniska handhavandet. Möjligheten till hospitering inom de båda verksamheterna anses vara av stor vikt för att bidra till en ökad förståelse, vilket på sikt kan förbättra den interprofessionella kommunikationen mellan dem. / Introduction: Today's health care consists of different care chains where SOS Alarm and the ambulance service constitute the first link for many patients. SOS Alarm is responsible for receiving, manage and prioritize emergency calls which are then routed out to the ambulance. Good interprofessional communication is a prerequisite for the link to be intact and thereby achieve a safe care for the patient. The lack of research in the area justifies the implementation of this study.   Aim: To describe the conditions for communication between ambulance conductors and ambulance staff based on the experiences of ambulance conductors and ambulance nurses.   Method: The study is a qualitative interview study with an inductive approach. A convenience sample was applied and twelve semi-structured interviews were conducted. The analysis was based on a latent content analysis in accordance with Lundman and Hällgren Graneheim (2012).   Result: A theme was formed from the latent analysis, which is called Towards the same goals despite different conditions. The result is reported on two main categories: The benefits and limitations of the technology as well as personal abilities. These are based on six subcategories which describes the informants' experiences regarding communication between them. The subcategories are called dependency on communication technology, need for conversation, attitude, dealing with stress, questioning and lack of confidence, and understanding of each other's assignments. It emerged that working technology and proper handling of it are central to communication. Regardless of what routines say, there is a need for oral communication in certain situations. Personal qualities affect how communication progresses.   Conclusion: Is that the technology must be working and the staff must be well-trained in the technical handling. The possibility of visits in each other’s organizations are considered to be of great importance to contribute to a greater understanding, which ultimately can improve communication between them.

Ett samhälle kan sägas bestå av dels ovissa, oförutsägbara och oberäkneliga respektive planerade, beräknade och förutsägbara händelser. I denna studie undersöks hur detta som vi inte vet något om, såsom plötsliga och oförväntade händelser, organiseras socialt. Sverige och en del andra delar av världen kan sägas vara platser där en säkerhetskultur med fokus på att försäkra sig om skydd av olika slag utspelar sig. Jourbranschen är ett område där denna kultur skulle kunna analyseras. Dessa organisationer kan ses som värdefulla informanter utifrån att det ständigt dyker upp oförutsägbara händelser där människor behöver assistans och hjälp av olika slag. Tidigare forskning i ämnet behandlar fenomen som risk, rationalitet, kris, kaos och katastrof. Även meningsskapande fenomenologiska studier av organisationer som arbetar med dessa typer av händelser har gåtts igenom. Denna uppsats teoretiska utgångspunkt har hämtats från konceptet om system och livsvärld, formulerat i Jürgen Habermas verk The Theory of Communicative Action1. I anslutning till detta koncept berörs också den strukturella meso-sociala dimensionen som ett mellanting eller sammanblandning av en övergripande makrostruktur och en närmare mikro-social interaktion. Två jourorganisationer, med något olika verksamhetsområden, har här utgjort det empiriska datamaterialet bestående av semi-strukturerade intervjuer och deltagande observationer för att undersöka hur oförutsägbarhet organiseras socialt. Resultatet visar att jourverksamheter kan förklara en del skillnader i hur oförutsägbarhet hanteras utifrån modellen om system och livsvärld vilket ses som tydligast via digitaliserat arbetsinnehåll på systemnivå och direktkommunikation i en mellanmänsklig verbal kommunikation. 1 Jürgen Habermas, The Theory of Communicative Action. (Cambridge: Polity Press, 1987). / A society handle on one hand uncertain, unpredictable and incalculable events and on the other hand planned, calculated and predictable occasions. In this essay, I will investigate how these events and situations that we do not know anything about are socially organized. Sweden, among other developed countries worldwide, may be an interesting field of a new upcoming discourse of security and safety. New agencies in the form of alarm centres with on-call and on-site services are popping up more often these days. Two of those agencies are analysed in this essay. Earlier research on this theme handle phenomenon such as rationality, crisis, chaos and catastrophes. Also, phenomenological sense-making studies of organizations working with these kinds of events have been gone through. The sociological theoretical framework of system and lifeworld, developed by Jürgen Habermas in his work of Theories of Communicative Action1 is the theoretical outset in this study. With mentioned organizations, at somewhat different domains, I have used the qualitative methodologies of semi-structural interviews and participant observations. Interpersonal verbal communication is here problematized together with technological and digital forms of communication. The result gave that some forms of systematic organized processes, but also reflexive and intuitive forms of action can explain the dichotomy of system and lifeworld in the structural middle level (meso) for investigated organizations. 1 Jürgen Habermas 1987.

Den akuta prehospitala vården börjar ofta med ett nödsamtal. Detta, mycket komplexa samtal, är vård som ska vara av god kvalitet, ges på lika villkor och den som har störst behov ska ges företräde. Syftet med förbättringsarbetet var att genom regelbunden återkommande, strukturerad återkoppling och reflektion öka säkerställandet av vitala parametrar och korrekt prioritering i nödsamtalen. Syftet med studien var identifiera framgångs- och riskfaktorer ur SOS-operatörens perspektiv på nödsamtalet med fokus på säkerställande av vitala parametrar, korrekt prioritering samt sammanhanget runt ett nödsamtal.   Genom att, under fyra månader, tillsammans med initialt 12 operatörer, individuellt reflektera över innehållet samtalet samt skriva ned reflektionerna medvetandegjordes operatören på innehållet i samtalet. Detta ledde till en ökning gällande säkerställande av vitala parametrar och korrekt prioritering. En innehållsanalys av reflektionerna visade att det var en framgångsfaktor att vara professionell och att brister i samtalsmetodiken var en stor riskfaktor. När fastställd process för samtalet följdes var det en framgångsfaktor likväl som det var en riskfaktor när den inte följdes.   Slutsatsen blev att regelbunden avlyssning och reflektion ökar säkerställandet av vitala parametrar och korrekt prioritering i nödsamtalen samt att det är en framgångsfaktor att följa fastställd process för samtalet men att tekniskt stöd för ändamålet saknas. / The purpose of the underlying improvement work was to increase the proportion of calls in which vital parameters are secured, and the case is given correct prioritization through regular interception and reflection. The purpose of the study was to identify success and risk factors from the perspective of the emergency call-taker on the emergency call with a focus on securing vital parameters, correct prioritization and the context of the emergency call.   In the improvement work, 12 emergency call-takers were asked, within a period of four months, to individually reflected on the contents in calls and write down reflections. This was contributing to an increase in secured vital parameters and correct prioritization. A content analysis of the reflections demonstrated that it was a success factor to be professional and limitations in the call methodology was a risk factor. When the set process for the call was followed it was a success factor and a risk factor when it was not followed.   The conclusion is that regular interception and reflection increase securing vital parameters and correct prioritization in emergency calls and that it is a success factor to follow the set process for the call, but that technical support for the purpose is missing.

Sjuksköterskor vid Sjukvårdens Larmcentral (SvLC) i Uppsala och Västmanlands län hänvisar regelbundet lågakuta patienter som bedöms inte vara i behov av ambulanssjukvård till alternativa vårdformer. I denna studie kopplades patientdata från SvLC till sjukhusregister för att identifiera patienter som besökte en akutmottagning inom 72 timmar efter en hänvisning vid SvLC. Prevalensen av ett antal utfallsmått undersöktes och logistisk regression användes för att fastställa effekten av ett antal variabler. 20% av hänvisade inringare besökte en akutmottaging inom 72 timmar. Av dessa fick 57% vård på specialistnivå och 37% lades in vid en slutenvårdsenhet. 86% av akutmottagningsbesöken gällde det besvär som patienten kontaktade SvLC för. Äldre patienter hänvisades mindre ofta till alternativa vårdformer, men löpte större risk att kräva vård på specialistnivå och läggas in vid sjukhuset till följd av ett akutmottagningsbesök. Samtal med personer som ringde in flera gånger per månad hänvisades oftare av SvLC än patienter med en kontakt under studiens lopp, medan patienter som ringt in endast ett fåtal gånger besökte akutmottagningen oftare och blev där oftare inlagda. Icke-användning av SvLCs beslutsstöd var vanligare bland hänvisade patienter. Uppdrag som avlsutades utan vidare hänvisning till en annan sjukvårdsinstans resulterade mindre ofta i ett akutmottagningsbesök. Prevalensen av akutmottagningsbesök och inläggningar vid sjukhus efter hänvisning liknar nivån som funnits i andra studier av nordisk prehospital triage. Baserat på resultaten från denna studie föreslås ett antal kvalitetsutvecklingsprojekt samt framtida studier. / Nurses working at the Emergency Medical Dispatch (EMD) centers in the Swedish counties of Uppsala and Västmanland routinely refer patients determined to not require an ambulance to non-emergency care. In this study, hospital records were reviewed to match calls to patients visiting an Emergency Department (ED) within 72 hours of being referred to non- emergency care by an EMD nurse. The prevalence of a number of outcomes was examined, and logistic regression models were used to analyze the effects of several variables of interest. 20% of callers referred to non-emergency medical care visited an ED within 72 hours. Of these, 57% received specialist level care, and 37% were admitted to the hospital. 86% of ED visits were found to be in regards to the condition the patient contacted the EMD for. Elderly patients were less likely to be referred to non-emergency care, but more likely to receive specialist care and be admitted. Very frequent callers were more likely to be referred to non-emergency care, while a moderate rate of contact was associated with increased odds of ED visitation and hospital admission from the ED. Non-utilization of the EMDs’ decision support tool was more common among callers referred to non-emergency care. Calls closed by dispatchers without further referral to other healthcare providers were less likely to result in an ED visit. The prevalence of ED visitations and admissions found in this study are similar to those found in other studies of Scandinavian pre-hospital triage, and a number of possibilities for quality improvement and future studies were identified.