This study focuses on the material aspects of the wood and metal workshop, which is one out of two learning settings in the Sloyd subject. Sloyd is a compulsory school subject in Sweden, which includes textile, wood and metal work. Historically, wood and metal Sloyd has been dominated by male pupils and teachers. The purpose of the thesis is to describe and analyse how the materialized masculinity of the wood and metal workshop is embodied by the pupils during class. The study concerns 41 observed lessons in three different workshops, during the period of 2011-2013. Six groups have been ob- served and the observations have been complemented with individual interviews, group interviews and one video recording. The study is conducted from a gender perspective, which considers sociomaterial structures to be a part of a gender structure. Following Raewyn Connell, Yvonne Hirdman and others, the gender structure of the sociomaterial wood and metal workshop is brought to light. But the main focus lies on the embodied phenomena of the sociomaterial structure. This is applied through a hermeneutical phenomenological methodology, where the main analytical tools have been ”the corporeal turn” as presented by Maxine Sheets-Johnstone, ”the lived body” as Merleau-Ponty describes it, and Young’s interpretation of”situatedness” in feminist phenomenology. As regards the results, an overarching structuralistic analysis of pupils’ expectancies and be- haviours in the setting, along with historical documents, show that the wood and metal workshop holds a strong material classification in school. It is geographically peripheral and resembles the workshops of the industry outside school, rather than classrooms inside school. The workshop also has a strong inner classification, where the metal room is classified as the most masculine place in the workshop, and the painting room and the workbench are classified as being weak in masculinity. Analysis shows that the materiality close to the skin (caps, dirt, protection gear and garments) is embodied both as an ex- pression or a visual sign for others, but also as a tactile immanence or non- visual objectification of the body. Analysis also shows that the materiality in contact with the hand of- ten has an elongated form. The common use of elongated objects (wagging, fencing, poking, crafting) in the Sloyd groups are described as a consequence of historical views on masculine movements and transcendence by the founders of male (wood and metal) Sloyd. Furthermore, the processing of the common three-dimensional materials are analysed as "inside", as a non-visual kinetic-kinaesthetic experience that lessens the visual objectification of the body. Beyond the reach of the hand, the three- dimensional, silent and personal artefacts render specific intersubjective situations. The space of the workshop is considered performative, using the silent and three-dimensional objects as proposals of intersubjective situations and tactile-kinaesthetic turn-takings. Conclusively, the results are discussed in relation to concepts of individuality and corporeal meaning in the workshop, the concrete rather than abstract masculinity, and in relation to the well-used concept of mediated experience in creative subjects such as Sloyd. / Genusforskarskolan

Aktivitet som terapeutiskt medium har varit centralt för att utveckla arbetsterapiprofessionen genom att använda aktivitet som mål och medel. Arbetsterapi är grundat på att engagemang i aktivitet är nödvändigt för hälsa och välmående. Trots detta har mycket av professionsutvecklingen lett till interventioner som inte är aktivitetsbaserade. Basal Kroppskännedom™ (BK) och arbetsterapi har flera gemensamma grundantaganden. Vår kliniska erfarenhet visar möjligheter att använda BK-principerna inom arbetsterapi och vi ville undersöka andra arbetsterapeuters uppfattning om förut-sättningar och värde av att arbeta med BK-principerna för att stärka patienternas aktivitetsutförande. Kvalitativa intervjuer genomfördes med 11 informanter utifrån ett strategiskt urval. Intervju-materialet analyserades och bildade tre teman; Arbetsterapeutens kunnande och görande, Att jobba med sig själv – den mänskliga utvecklingsprocessen samt Hinder och möjligheter i organisationen. I relation till ergonomikunskaper uttrycker informanterna att BK-principerna ger ytterligare möjlig-heter att se, förstå och känna in patienten och åtgärda konkret i aktivitet. Aktiviteter bryts ner i delmoment där enkla, rytmiska rörelser hittas och patientens meningsfullhet fångas. Patienten känner och upplever aktivitetsutförandet i kroppen. Att använda sig själv som instrument beskrivs i resultatet som en förutsättning för att själv vara både i aktiviteten och i kontakten med patienten. Det stärker då möjligheten att utveckla den terapeutiska alliansen. / Activity as a therapeutic medium has been central to the development of the occupational therapy profession by using meaningful and purposeful activities. Occupational therapy is founded on the commitment of activity as essential for health and wellbeing. Despite this, much of the profession has led to the development of interventions that are not activity-based. Basic Body Awareness Therapy (B-BAT) and occupational therapy have several common basic assumptions. Our clinical experience shows the potential of using the B-BAT-principles in occupational therapy. We wanted to explore other occupational therapists’ perceptions of conditions and the value of working with B-BAT-principles to strengthen patients' occupational performance. Qualitative interviews were conducted with 11 informants, strategically selected. The interview material was analyzed and formed three themes: The occupational therapists’ knowledge and performance, Working with self – the human development process, and The Obstacles and Opportunities in the organization. In relation to ergonomic knowledge, informants expressed the view that B-BAT-principles provide further opportunities to see, understand and comprehend patients and use activities as a part of their treatment. Activities are broken down into stages where simple, rhythmic movements are used to catch the meaningfulness. The patient feels and experiences occupational performance in the body. The results of the study describe the use of self as an instrument as a prerequisite for being both in activity and in contact with the patient. That strengthens the possibility of developing a therapeutic alliance.

Studiens syfte är att beskriva, analysera och diskutera toddlares icke verbala kommunikation med varandra i förskolan, om det finns skillnader i kommunikationen inomhus och utomhus samt hur den icke verbala kommunikationen kan möjliggöra delaktighet i leksituationer. Studien har utförts med en kvalitativ metod i form av observationer av toddlare. Studiens resultat visar att toddlare använder en mängd olika kroppsliga uttryck för att kommunicera med varandra i lek såsom blickar, att peka, riktade kroppar, mimik etc. Det fanns inga skillnader i hur toddlare kommunicerar inomhus och utomhus men kommunikationen ter sig förflyta enklare inomhus. Den icke verbala kommunikationen och ett delat fokus under leksituationer kunde förenkla samspelet mellan toddlare. Detta kan i sin tur förstås som något som ökar delaktigheten. Med hjälp av den icke verbala kommunikationen kunde toddlare hjälpa, tolka och anpassa sig efter varandra i leksituationer. Slutsatsen är att toddlare är sociala och kommunikativa även utan att använda det verbala språket och uppfattningen av vad det innebär att prata behöver problematiseras.

Bakgrund: Palliativ vård är baserad på en helhetssyn på människan och fokuserar på livskvalitet och värdighet. Patienter i den senare fasen av palliativ vård upplever ofta att kroppens försämringar påverkar deras självbild och självbestämmande. Fysisk aktivitet ger positiva effekter för patienter med avancerad cancer som orkar att träna intensivt, däremot patienter i den sena fasen av palliativ vård behöver mindre fysiskt krävande interventioner. Det saknas forskning angående upplevelser av rörelser och hur dessa kan påverka välbefinnandet för svårt sjuka patienter. Vidare behovs ökad förståelse för hur fysisk aktivitet kan främjas av personal på en specialiserad palliativ vårdavdelning. Syfte: Att beskriva erfarenheterna av en Rörelsestig på en specialiserad palliativ slutenvårdsavdelning. Metod: Studien är en kvalitativ studie med induktiv ansats. En 60 meter lång promenadstig med 4 utspridda övningsstationer skapades på hospiceavdelningen. Data om erfarenheterna av Rörelsestigen samlades in genom kommentarsenkäter för patienter och närstående samt fyra fokusgruppintervjuer med 11 vårdpersonal och en volontär. Inspelade samtal transkriberades och data analyserades med kvalitativ innehållsanalys baserad på Graneheim och Lundman (2004). Analysprocessen pendlade mellan helheten och kodning av texten för att behålla meningen i samtalets kontext.  Resultat: En dataanalys av fokusgruppsintervjuerna resulterade i fem underteman. De första två undertemana; ’Ett inspirerande och utmanande verktyg att främja fysisk aktivitet’ samt ’Rörelsestigen innebär gemenskap’ var beskrivande, baserade på deltagarnas personliga erfarenheter och reflektioner. De tre andra undertemana, ’Mål ger dagen mening’, ’Återtar kontroll över sig själv’ och ’Jag är kvar i livet!’ var baserade på material där deltagarna uttryckte sig om vad de uppfattade att patienter och närstående upplevde. Dessa fem underteman samlades under huvudtemat ’Ett värdigt liv i rörelse nära döden.’ Diskussion: Resultaten från fokusgruppintervjuerna visar ett brett spann i upplevelser av Rörelsestigen, relaterade till olika aspekter av att vara en människa i en svår situation. Studien antyder att upplevelse av rörelse kan främja välbefinnande genom att ge stöd till patientens fysiska, psykiska, sociala och existentiella dimensioner både inom den tidiga och den sena fasen av palliativ vård. Rörelsestigen är enkel att sätta upp och introducera samt är flexibel i förhållande till olika typer av avdelningar då den inte kräver någon stor budget eller dyra redskap. Den ger tillgång till rörelseövningar för patienter och därmed de fördelar som rörelse ger.  Risken finns dock att upplevd tidsbrist skapar samvetsstress hos vårdpersonalen. Därför behövs  tydligt stöd från avdelningsledningen.  För vidare utveckling rekommenderas intervjuer med patienter angående deras erfarenheter av Rörelsestigen samt utvärdering av Rörelsestigen på andra palliativa vårdavdelningar i olika delar av landet. / Background: Palliative care is based on a holistic view of people and focuses on quality of life and dignity. Patients in the later phase of palliative care often experience changes in the body that affect their self-image and autonomy. Physical activity has showed positive effects in patients with advanced cancer who are able to train intensively, however patients in the later phase of palliative care need interventions that are less physically demanding. Research is lacking regarding experience of movement and how this can affect the wellbeing of seriously ill patients. Further understanding is also required into how healthcare workers can promote physical activity on a specialist palliative care ward.  Aim: To describe the experiences of a pathway for movement on a specialist palliative care ward. Method: This is a qualitative study with an inductive approach. Four stations, each with the opportunity to do a different movement were spread out over a pathway of approximately 60 meters on the hospice unit. Data on the experiences of using the pathway was collected through questionnaires for patients and their relatives as well as four focus group interviews with 11 health care workers and one volunteer. The recorded interviews were transcribed and analysed with qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman (2004). The analytic process moved back and forth between focusing on the whole text and coding of the text in order to preserve the meaning in the context of the discussion. Results: Five sub themes were identified after data analysis. The two first sub themes; ’An inspiring and challenging tool to facilitate physical activity’ and ’Pathway for movement includes companionship’ were descriptive and based on the participants personal experiences and reflections. The three other sub themes; ’Goals give the day meaning’, ’Take back control over myself’ and ’I am still alive!’ were based on material where participants expressed what they believed patients and relatives experienced. These five sub themes were gathered in the main theme: ’A dignified life through movement close to death’ Discussion: The results reveal a wide range of experiences of the pathway for movement related to different aspects of being a human being in a difficult situation. The study suggests that experiencing movement can promote wellbeing through supporting the patients physical, psychological, social and existential dimensions, both in the early and later phases of palliative care. The pathway for movement is simple to set up and initiate as well as being flexible to different types of ward as it does not need a large budget or expensive equipment. It gives the opportunity to access physical activity and thus its benefits for patients. There is however a risk for increased stress for health care staff due to time constraints and therefore support is needed from management. Interviews with patients regarding their own experiences of the pathway for movement as well as its introduction in other palliative care units is recommended for future development.

Communication between the youngest preschool children is the focus of this essay, primarily on how the children communicate with each other, what they are communicating about and what meaning the communication holds for the children. The aim is to describe and understand communication that takes place in the regional life-world of the preschool between the youngest children in a Swedish preschool. Video recordings of six preschool children between the ages of 14 and 24 months were made both inside and outside the preschool, at times when the children were able to choose for themselves who to communicate with, in which room to be in and which toy to play with. The focus during the video recordings was naturally occurring situations where these six children communicated with each other. 51 relevant situations were selected for more thorough investigation. These specific situations were chosen because the children’s bodies were directed towards each other and the children were communicating in an intercorporeal way with each other. In order to describe and understand communication between lived bodies in the regional world of the preschool, a phenomenological study was carried out. In order to deepen the understandings of the empirical data theoretical concepts like life-world, the lived body, the concept of horizons and intercorporeality were used. The findings indicate five different aspects of what type of meaning communication holds, divided into five themes. These themes are represented by communication as: creation of a shared phenomenon, acknowledging someone, coordination of access to play, coordination of access to place or object, and sharing an already experienced event with someone who was not present. The findings of the study show the children’s usage of an advanced coordination between the lived bodies of the children, the lived space, the lived time, and the lived relationships. Together the children create, coordinate, and maintain a creation of meaning in which the children structure their participation in the life-world. / Uppsatsen handlar om kommunikation mellan de yngsta förskolebarnen ur ett fenomenologiskt perspektiv. Mer specifikt handlar uppsatsen om hur barnen gör när de kommunicerar med varandra, om vad de kommunicerar och vilket meningsskapande som manifesteras i kommunikationen. Genom en rad olika empiriska exempel synliggörs barnens kommunikation där kroppen och rörelsen är central. Resultatet visar på de yngsta förskolebarnens kommunikation som ett skapande av en gemensam handling, som ett uppmärksammande av någon annan, som ett samordnande av tillträde till lek, som ett samordnande av tillträde till plats och/eller föremål och som ett delande av någon annans erfarenhet. Detta åstadkommer barnen genom att upprepa varandras gester och koordinera sina handlingar. Resultatet visar att barnen är sensitiva inför varandra och anpassar sin kommunikation utifrån en rad olika förutsättningar. Uppsatsen riktar sig till förskollärare, forskare och andra som är intresserade av de yngsta förskolebarnens kommunikation. Uppsatsen har finansierats inom ramen för Nationella forskarskolan för förskollärare: Barndom, lärande och ämnesdidaktik (FöFoBa), diarienummer 729-2010-200.