Studiens syfte var att undersöka hur ett antal särskilt matematiskt begåvade elever upplevde sin tid i grundskolan, med fokus på ämnet matematik och matematiklektioner. Hur bemöttes eleverna av lärare? Fick eleverna det stöd och den stimulans de var i behov av? Vidare var ambitionen att undersöka hur dessa elever upplevde sig själva som en i klassens gemenskap, då tidigare forskning visar att särskilt begåvade elever inte har lika stort behov av umgänge med jämnåriga som normalbegåvade.   Examensarbetets empiriska underlag baserades på semistrukturerade intervjuer med särskilt matematiskt begåvade elever som slutat grundskolan mellan 2005 och 2008. Sammanlagt genomfördes sex intervjuer med två flickor och fyra pojkar, varav två par är syskon. Arbetets teoretiska utgångspunkter är baserade på forskning och annan litteratur som berör begåvning och särbegåvning ur olika perspektiv, med fokus på det didaktiska perspektivet.   Tidigare forskning visar att särskilt matematiskt begåvade elever kan ha styrkor men också svagheter inom matematikområdet. Då forskning även visar att matematikundervisningen i den svenska skolan idag är dominerad av tyst räkning i läromedel blir möjligheterna för dessa elever att bli upptäckta begränsade.   De erhållna resultaten i denna studie visar att matematiken i grundskolan har upplevts för lätt, men också för tråkig av eleverna. De beskriver en undervisning utan flexibilitet, dominerad av läromedlet. De beskriver repetitioner av moment de redan kunde och en väntan på att de övrig i klassen skulle arbeta ikapp. En av eleverna tappade tidigt intresset på grund av andra intressen. En annan elev försökte hela grundskoletiden att dölja sin matematiska begåvning för att passa in med kamraterna och tappade därför sin studieteknik.   Två av de sex informanterna säger dock att de är tämligen nöjda med undervisningen även om de också beskriver en läromedelsfokuserad undervisning. Dessa två elever har klarat sig på egen hand utan nämnvärd hjälp. Den stimulans de fått är att de blivit tillåtna att arbeta i sin egen takt.   En slutsats av denna undersökning är att som undervisningen ser ut i den svenska skolan idag får elever med särskild matematisk begåvning inte det stöd och den stimulans som de är i behov av. De elever som uttryckte att de var nöjda med undervisningen uttryckte samtidigt att de saknade någon att diskutera med.

Syftet med detta examensarbete var att undersöka vad tre klasslärare för årskurs 1-3 anser om laborativt material i matematikundervisningen och hur de själva arbetar med detta i sin egen matematikundervisning. Detta undersöktes med hjälp av en kvalitativ studie med intervjuer och observationer. Observationerna användes för att se om det som lärarna ansåg om laborativt material speglades i deras undervisning. Med intervjuerna kunde vi ta reda på vad lärarna ansåg att det kan finnas för möjligheter och hinder med användandet av laborativt material i matematikundervisningen. Resultatet visar att lärarna överlag är positiva till användandet av laborativt material. De nämner också att man i vissa fall kan hinder stötas på såsom att det är svårt att hinna med alla elever när laborativt material används i helklass. Vidare framkommer det i studien att det finns ytterst små skillnader mellan hur lärarna anser att de arbetar med laborativt material och vad vi faktiskt kunde observera under några lektioner.

Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka och beskriva vilka uppfattningar nio elever och två lärare har av bedömning inom matematikundervisningen. Med fenomenografi som en teoretisk och metodologisk utgångspunkt har enskilda intervjuer med elever och lärare genomförts på två högstadieskolor i Halland. Resultatet presenteras i form av fyra beskrivningskategorier av sätt att uppfatta bedömning: A) Bedömning för betygsättning och som urval för att komma in på gymnasiet B) Bedömning för att förbättra betyget C) Bedömning för att utvecklas matematiskt D) Bedömning som en känsla hos lärare och elever Kategorierna analyseras i förhållande till summativ och formativ bedömning. En slutsats är att kategori A är den vanligast förekommande bland de elva respondenterna. Vidare framkommer att de två lärarna uppfattar bedömning på väldigt olika sätt. Den ena uppfattar bedömning och undervisning som två skilda saker, medan den andra anser att dessa två inte går att separera från varandra. Denna spänning kopplas till lärarens olika uppdrag, att sätta ett summativt betyg för urval och att främja elevens kunskapsutveckling genom formativ bedömning.

Den genomförda studien styftade till att synliggöra upplevelser av specifika läs- och skrivsvårigheter i ämnet matematik i grundskolans senare år, utifrån ett elevperspektiv. Eleverna hade genom sin skolgång samlat på sig enorma erfarenheter kring matematiken och studien ville försöka få en inblick i deras verklighet. Undersökningen baseras på intervjuer med tre pojkar, en i år åtta och två i år nio, kring deras upplevelser. Studiens resultat, informanternas upplevelser, stämmer väl överrens med litteraturstudierna inom ämnet. Informanterna återger liknande bilder av lektionerna, först genomgång vid tavlan sedan enskild färdighetsträning i böckerna. De tal som bygger på att en text skall läsas upplevde informanterna som lite besvärliga att lösa, olika strategier träder här fram för att ta sig an dessa. Det extra stöd som gavs till informanterna skedde huvudsakligen i klassrummet av en extra pedagog. Två av informanterna hade en mindre bok med enklare upplägg för sin färdighetsträning, en bok som uppskattades av dem. Tydligt var att förutom genomgångarna i början av lektionerna återfanns inga direkta muntliga övningar i informanternas berättelser. Kommunikation i klassrummet är en viktig del för att få en god inlärning i ämnet matematik, enligt bakgrundslitteraturen.

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka om erfarna lärare följer läroplanens intentioner om att använda sig av olika arbetssätt och arbetsformer för att främja elevernas kunskapsutveckling i matematik.  För att nå detta syfte använde jag en etnografisk inspirerad fallstudie som vetenskaplig metod. De datainsamlingsmetoder som har använts är observationer och intervjuer med fyra erfarna lärare från två skolor. Resultatet visade att lärarnas undervisning innehöll en rad gemensamma nämnare. De betonade alla en undervisning som innebär gemensamma genomgångar, repetition av kunskaper, sifferträning, utantillinlärning och gemensamma samtal i matematik i helklass och i mindre grupper. Lärarna var överens om att ordning och reda i klassrummet var viktigt för elevens inlärning. Möbleringen i klassrummen var liknande i klassrummen. Eleverna satt i par vända mot skrivtavlan. Denna undersökning har visat att lärarna är väl medvetna om läroplanens intentioner, då det visade sig att de använder sig av ett arbetssätt präglat av variation och att deras erfarenhet har varit av stor betydelse för hur de har valt att arbeta i sina klasser.

Arbetets syfte har varit att undersöka hur elever i matematiksvårigheter uppfattar matematikundervisningen, sin egen förmåga i matematik samt att försöka identifiera faktorer som skulle kunna medvetandegöra eleven om den egna kompetensen. Metoden var enskilda kvalitativa intervjuer utifrån semistrukturerade frågeställningar innehållande ett mindre kvantitativt moment. Sex elever från tre klasser i årskurs 7 deltog. Resultatet visar att eleverna uppfattar matematikundervisningen som tyst eget arbete i läroboken, få lärargenomgångar, eleven styr själv arbetet, väntetiden på lärarhjälp är lång, proven visar vad eleven kan, inga alternativa arbetsformer förekommer och lektionerna är stökiga. Specialundervisningen uppfattas genomgående som positiv. Eleverna har mycket svårt att ange sin matematiska förmåga. Det kvantitativa momentet visar dock att flickorna antingen bedömde sin förmåga korrekt eller undervärderade sig själva medan pojkarna i högre grad övervärderade sin förmåga. Strukturerad undervisning innehållande formativ bedömning, där lärare, elev och kamrater gemensamt ansvarar för kunskapsutvecklingen, anses framgångsrik för att medvetandegöra elever i matematik svårigheter om sin förmåga.

Under våra matematikstudier har vikten av laborativt arbetssätt inom matematiken förmedlats. Genom litteraturläsning samt verksamhetsförlagd utbildning har vi fått en bild av skolan som läromedelsberoende. Därför ansåg vi det skulle vara intressant att undersöka hur laborativ matematik användes ute i skolorna. Vårt syfte var att söka svar på hur lärare kan använda sig av laborativ matematik i sin undervisning och vad det finns för argument för arbetssättet. Som undersökningsmetod har semistrukturerade intervjuer använts. De tre respondenterna representerade både skolår 1-3 och 4-6. För att avgränsa undersökningen valdes två specifika områden inom matematik, taluppfattning och mätning. Utav undersökningen framgår det att lärarna använder sig mycket av laborativ matematik. Gemensamt är att samtliga respondenter använder sig av laborativa aktiviteter vid inlärning av multiplikation. Deras främsta argument för laborativ undervisning är att eleverna har roligt och då lär de sig, samtidigt som de ser matematikens värde.

I denna studie undersöks hur verksamma pedagoger reflekterar över sin matematikundervisning, vilka förutsättningar som finns samt hur de går tillväga för att utveckla densamma. Arbetet utgår från en inriktning sett utifrån pedagogens perspektiv. Studien har genomförts med kvalitativ forskningsmetod genom intervjuer. Intervjuerna har genomförts på verksamma pedagoger, som arbetar med elever i de tidiga skolåren, i klassrums- respektive lärarrumsmiljö. Empirin analyseras med utgångspunkt i teorierna kring deltagande målstyrning samt den reflekterande praktikern. Resultatet visar på att pedagogerna föregår med gott exempel när det gäller att reflektera, utvärdera samt utveckla sin matematikundervisning. Slutsatsen är att man som pedagog hela tiden måste tänka om och kring sin matematikundervisning för att inte köra fast i, enligt sig själv, välfungerande metoder utan att även våga prova andra samt nya vägar. Detta för att hålla lärarprofessionen levande.

Abstrakt Syftet med detta arbete har varit att undersöka om det finns någon skillnad i kunskap och intresse för matematik mellan elever som undervisas med eller utan lärobok. Information har inhämtats genom kvalitativa intervjuer med elever i år 1 och 3 med utförda matematikuppgifter av eleverna och från de nationella proven i matematik för år 5. Teorin bygger på lusten att lära genom motivation och betydelsen av att eleverna får en bra förståelse av varför de ska lära sig matematik genom att koppla undervisningen till deras vardag och att göra den lustfylld. I denna begränsade studie är alla eleverna nöjda med sin matematikundervisning oberoende av lärobok eller inte, men det är noterbart att intresset för matematik sjunker mer i år 3 för de med lärobok än de utan. Kunskaperna i matematik är ganska lika, men en viss fördel till eleverna i skolan utan lärobok i år 5. Svårighetsgraden av de matematiska uppgifterna tycks också styra elevernas intresse för matematik.

Syftet med följande studie är att undersöka vilka effekter ett s.k. upplevelsebaserat lärande får på en grupp elever med svårigheter i matematik på gymnasieskolan. De två huvudfrågorna som undersökningen söker svar på är det upplevelsebaserade lärandets effekter på elevernas motivation och dels dess effekter på deras kunskapsbearbetning. Fyra undervisningstillfällen har videofilmats och observerats av två lärare enskilt vid olika tillfällen. En kort intervju med eleverna har också gjorts. Resultatet som den här studien kommer fram till är att de tankar som inryms i det upplevelsebaserade lärandet verkar gynna olika processer i den matematiska kunskapsutvecklingen som lyfts fram som särskilt viktiga för den här typen av elever på gymnasieskolan med svårigheter i matematik.