Barns lek beskrivs som en magisk värld, där barn blir engagerade och uppsluppna av leken. För barnet är lek något lustbetonat som ger glädje. Tidigare forskning visar att personalen är osäkra på sin roll i leken, vill kontrollera och gärna lägger fokus på aktiviteter de planerat sedan tidigare. Hur personalen ser på sin roll i lek varierar och det i sin tur beror på vilken inställning de har till lek. En strävan har varit att lyfta fram relevant forskning för studiens syfte, vilket är att undersöka hur personalens medverkan ger följder för barns fria lek. Två frågeställningar har formulerats som ämnar söka svar på vad som kännetecknar pedagogers handling i den fria leken och hur personalens handlingar inverkar på den fria leken. Det är en mikroetnografisk studie med videoobservationer som metod och som tar sin utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet. Produktionen av data har ägt rum på två förskolor, där två avdelningar valdes ut för observation enligt ett bekvämlighetsurval. Resultatet visar att när personal medverkar i den fria leken får deras handlingar följder för lekens riktning som i form av stöttning, handlingsutrymme och styrning. En slutsats som kan dras är att den fria leken är styrd i olika grad beroende på personalens handlingar.

Valet av applikationer är inte alltid lätt eftersom pedagoger oftast har ett syfte med vad applikationen bör lära barn men det stämmer inte alltid överens med vad applikationen faktiskt förmedlar (Lindström, Gulz, Haake & Sjödén, 2011; Petersen, 2015b). Därför vill vi nu med vår studie undersöka medierade handlingar som sker när barn använder sig av en applikation och i förlängningen bidra med kunskap till pedagoger så att användandet av applikationer kan utvecklas i förskolans verksamhet. Vi väljer att använda oss av applikationen Sneak för att den är okänd för de barnen vi observerar och vi vill ta reda på vad det sker för handlingar när barnen är i interaktion med den. Vi använder oss av det sociokulturella perspektivet i vår studie och vi kommer att samla in vårt empiriska material genom att observera två olika barngrupper som använder sig av Sneak. Det förutbestämda syftet med vår valda applikation är rörelse men vårt resultat visar tydligt på att det sker flera olika typer av handlingar när barnen använder sig av Sneak. Det erbjuds sampel, kommunikation och ett vidgande av barnens erfarenhetsvärldar. Vi kan se att de får möjlighet att känna glädje och spänning. Sneak erbjuder även barnen möjlighet att använda sig av olika strategier, att lösa problem som uppkommer samt att röra på sig. Eftersom det alltid sker medierade handlingar när människan är i interaktion med tecken eller verktyg drar vi slutsatsen att det viktigaste inte är att det måste ske ett specifikt syfte vid användandet av en applikation, utan snarare att som pedagog ta tillvara på barns intresse, tidigare erfarenheter och utveckla vidare de handlingar som sker i interaktionen för att möjliggöra lärande.

Under den diffusa delen av ett projekt i interaktionsdeign fattas beslut om vad som ska skapas. För att strukturera denna process rekommenderar Arvola (2013) ett ramverk för beskrivning av medierad handling. Utöver ett antal informella intervjuer med personer som använt ramverket har inga undersökningar genomförts vars resultat beskriver hur ramverket används i praktiken. Studier som visar hur ramverket bör användas för att ett användbart resultat ska genereras har inte heller gjorts, förrän nu. Genom att under två workshops studera interaktionsdesigners generera designkoncept med stöd av ramverket för medierad handling, har fyra kännetecknande aspekter av hur ett bra designkoncept kan skapas med stöd av ramverket identifierats. Resultatet av studien skulle kunna rikta vidareutvecklingen av ramverket och beaktas av interaktionsdesigners som vill undvika fallgropar och istället generera initiativtagande, innovativa och välunderbyggda designkoncept.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om hus barn i sandlådan använder sig av artefakter i samspelet med andra. För att besvara detta syfte har vi studerat barn i sandlådan utifrån följande frågeställningar: Vilka medierade handlingar skapas mellan barn i deras lek i sandlådan med hinkar, spadar, formar och plasttallrikar? Hur använder barn sina tidigare erfarenheter i lek med materialet i sandlådan? Studien utgår från sociokulturellt perspektiv med fokus på begreppen samspel, artefakter och medierade handlingar vilka är förutsättningar för barns lek och lärande. Vi har använt oss av en kvalitativ forskningsmetod genom videoobservationer och fältanteckningar. Observationerna har utförts på två förskolor i södra Sverige. Utifrån interaktionsanalys har sedan observationerna analyserats. I resultatet framkommer det att de handlingar med artefakter som barn skapar i samspelet med andra är verbala och icke-verbala och är i relation till det vi menar är artefaktens förutbestämda användningsområde, med andra ord att gräva med en spade eller fylla en hink med sand. Barn använder även sina tidigare erfarenheter och fantasi med materialet i sandlådan, där både artefakterna och sanden omvandlas i leken utifrån barns tidigare erfarenheter och genom fantasi. Artefakterna och sanden omvandlas i huvudsak till redskap för matsituationer där artefakterna används i relation till det förutbestämda användningsområdet. Studiens i huvudsakliga slutsats är att artefakterna och naturmaterialet möjliggör och/eller begränsar barns handlingar och erfarenheter i sandlådan.

Practically all pupils leaving the nine-year compulsory school continue their studies at the upper secondary school, which consequently faces the challenge of meeting the whole range of varying needs and conditions of students. Daily school practice is constituted by a number of communicative contexts, formal as well as informal. In these social and linguistic contexts, conversations are held about and with students. The dissertation, which focuses on students in need of support, is expected to contribute to the creation of knowledge about how communication and interaction constitute daily work and how this ultimately may be manifested in exclusion and inclusion processes during the upper secondary school education of the young. The research is directed at the organisation of the work of the upper secondary school as well as at students’ experience of and learning from their participation, communication in various contexts and their own learning. The dissertation has its point of departure in the communicative relational perspective (KoRP), which is founded on socio-cultural theory formation. In addition, concepts from dramaturgy have been used as analytical tools for deepened analysis and interpretation of interaction. The study is ethnographic and longitudinal in its nature. During slightly more than three years of field work, eleven case study students have been followed on their journey through upper secondary school education. The outcome indicates the complexity of the upper secondary school, where communication and actions in a number of communicative contexts not always have the expected effect. To formal contexts that shall have a precautionary and supportive function belong pupil welfare team meetings, transition conferences and class meetings. For the group of case study students, however, these turn out to have limited significance. Among other things, the study uncovers how work organisation, mediational tools and the interaction of participants may become obstacles. Further, waiting for support efforts as well as inadequate collaboration between various communicative contexts have negative consequences for students concerned. For students who prosper in spite of complicated schooling and life situation in general, the experience of participation in a community of friends has a prominent position, but above all participation in one’s own learning process appears to be a decisive factor. This calls for continuous talks and follow-ups, in which teachers and not least class teachers/mentors have a central role. / I stort sett alla elever som lämnar grundskolan fortsätter sina studier i gymnasieskolan, som därmed står inför utmaningen att kunna möta hela variationen av elevers skiftande behov och förutsättningar. Skolans dagliga praktik byggs upp av en mängd kommunikativa kontexter, formella såväl som informella. I dessa sociala och språkliga sammanhang förs samtal om och med elever. Avhandlingsarbetet riktar intresset mot elever som av olika skäl har bedömts vara i behov av stöd och studien förväntas utgöra ett bidrag till kunskapsbildningen om hur kommunikation och samspel konstituerar den dagliga verksamheten samt hur detta i sin förlängning kan ta sig uttryck i exkluderings- och inkluderingsprocesser under ungdomarnas gymnasieutbildning. Forskningsarbetet är inriktat dels mot organiseringen av gymnasieskolans verksamhet och dels mot elevernas upplevelser och erfarande av sin delaktighet, kommunikationen i olika kontexter och det egna lärandet. Avhandlingen tar sin utgångspunkt i det kommunikativa relationsinriktade perspektivet (KoRP), som vilar på en sociokulturell teoribildning. Därtill har begrepp hämtade från dramaturgin använts som analysverktyg, för fördjupad analys och tolkning av samspelet. Studien har en etnografisk och longitudinell karaktär. Under drygt tre års fältarbete har elva fallstudieelever följts på resan genom den gymnasiala utbildningen. Resultatet visar på gymnasieskolans komplexitet, där kommunikation och handlingar inom en rad kommunikativa kontexter inte alltid får förväntad effekt. Till formella sammanhang som ska ha en förebyggande och stödjande funktion hör elevvårdsteamsmöten, överlämnings- och klasskonferenser. För gruppen av fallstudieelever visar sig emellertid dessa ha en begränsad betydelse. Studien blottlägger bland annat hur verksamhetens organisering, medierande verktyg och aktörernas samspel kan bli till hinder. Vidare får väntan på stödinsatser och bristande samverkan mellan olika kommunikativa kontexter negativa konsekvenser för berörda elever. För elever som når framgång trots en komplicerad skolgång och livssituation i övrigt, får upplevelsen av delaktighet i en kompisgemenskap en framskjutande plats, men framförallt framstår delaktigheten i den egna lärandeprocessen som en avgörande faktor. Detta ställer krav på kontinuerliga samtal och uppföljningar där undervisande lärare och inte minst klassföreståndare/mentor intar en central roll. / "Villkor och förutsättningar för delaktighet, kommunikation och lärande i gymnasieskolan" - ett projekt vid Göteborgs Universitet, IPD, Enheten för specialpedagogik