No description available.

Bakgrund: Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor i Sverige. Att drabbas av denna sjukdom kan skapa fysiska och känslomässiga problem. De vanligaste behandlingarna är kirurgi, cytostatika och strålning. Dessa behandlingar leder till fysiska och psykiska påfrestningar. Eftersom kvinnornas upplevelser är individuella är det viktigt att sjuksköterskor arbetar personcentrerat. Detta kan lindra det lidande som uppstår och kvinnorna kan då uppleva välbefinnande. Syfte: Syftet var att beskriva unga kvinnors (inte äldre än 45 år) upplevelser av att leva med bröstcancer. Metod: Kvalitativ design baserat på fyra patografier. Datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman. En induktiv ansats och manifest förhållningssätt har tillämpats. Resultat: Studiens resultat baserades på fyra kategorier: Emotionella konsekvenser, Att uppleva fysiska reaktioner, Att anpassa arbetet efter bröstcancer och Att uppleva stöd från omvärlden. När kvinnorna fick beskedet om bröstcancer förändrades deras värld och de fylldes med rädsla och oro. De blev av med ett av sina bröst, tappade håret och drabbades av stor trötthet. Det som fick dem att vilja fortsätta leva var stödet från omgivningen - arbetskollegor, anhöriga och vårdpersonal. Slutsats: Tiden med bröstcancer upplevdes som påfrestande och påverkade kvinnornas liv ur flera aspekter. Resultatet visar på värdefulla faktorer som hjälper sjuksköterskan att utföra en säker och personcentrerad vård.

Årligen drabbas cirka 100 000 personer av vårdskada inom den somatiska sjukhusvården. Detta skapar lidande för patienten, långa vårdtider och höga kostnader. De höga kostnaderna resulterar i nerdragningar vilket ger en ökad belastning på befintlig vårdpersonal. Syftet med litteraturstudien var att sammanställa kunskap om vilka faktorer inom bemanning och säkerhetskultur som påverkar patientsäkerheten. En systematisk litteraturöversikt användes som metod där 17 artiklar analyserades. I resultatet framkom nio faktorer som ansågs påverka patientsäkerheten. En låg bemanning, brist på teknisk utrustning samt bristande kompetens och engagemang äventyrade patientsäkerheten då mer risker togs. Attityder, brist på kommunikation, svagt ledarskap och stöd från organisationen gav brister i följsamheten av riktlinjer och rutiner, teamwork som bidrog till försämrad arbetsmiljö och att viktig patientinformation förlorades. För att bedriva vård av hög kvalitet och god patientsäkerhet bör en utveckling ske för att bryta den nedåtgående trend inom bemanning som pågår. Det behövs mer resurser och stöd. Sjuksköterskans åsikter och rekommendationer bör betraktas som nyckelinformation för att kunna arbeta personcentrerat och i utvecklingen av patientsäkerheten.

Bakgrund: Klimakteriet innebär för många kvinnor symtom och besvär som kan påverka upplevelsen av den egna hälsan. Den grundutbildade sjuksköterskan kan möta kvinnor i klimakteriet oavsett arbetsplats. För att bedriva personcentreradvård är det viktigt att förstå hur patienten upplever sin hälsa. Genom att belysa upplevelser hos kvinnor i klimakteriet utifrån komponenterna meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet (KASAM) kan den grundutbildade sjuksköterskan förstå patientens upplevda hälsa. Utifrån detta kan slutsatser dras kring hur den grundutbildade sjuksköterskan kan utveckla omvårdnaden för kvinnor i klimakteriet. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa kvinnors upplevelse av klimakteriet utifrån hälsobegreppet KASAM med komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Metod: Studien är genomförd som en kvalitativ litteraturstudie. De totalt 12 artiklarna som användes identifierades i databaserna CINAHL och PubMed. SBU:s granskningsmall för kvalitativa studier användes för kvalitetsgranskning. Analysen genomfördes i fem steg i enlighet med Friberg (2017) och med deduktiv ansats. Resultat: Kvinnornas upplevelser varierade. Upplevelserna kategoriserades i ett antal subkategorier som fördelat på KASAM-komponenterna var följande: Begriplighet: “Viss förståelse” och “Osäkerhet och feltolkning”. Hanterbarhet: “Passiv coping” och “Aktiv coping”. Meningsfullhet:“Meningsfullt” och “Inte meningsfullt”. Konklusion: Upplevelsen av klimakteriet utifrån komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet varierar. Det finns flera omvårdnadsåtgärder som kan användas för att stärka en kvinnas KASAM under klimakteriet. Omvårdnadsåtgärderna kan vara inriktade mot att ge information, stöd och/eller motivation.

Kranskärlssjukdom anses vara en av de vanligaste dödsorsakerna i världens höginkomstländer och kan idag även benämnas som en folksjukdom som drabbar personer i alla åldrar. Sjukdomen är komplex och delas oftast in i stabil angina pectoris och akut koronart syndrom [AKS]. Riskfaktorer som t.ex. högt blodtryck, höga blodfetter och rökning ökar risken avsevärt för att drabbas av kranskärlssjukdom eller att återinsjukna. Fokus på att reducera dessa riskfaktorer kan förbättra överlevnad, minskar risken för nya kardiovaskulära händelser samt kan förbättra livskvalitén. Det grundar sig bl.a. i sjukvårdens sekundärpreventiva arbete där information och kunskap om riskfaktorer kan leda till livsstilsförändringar. Hjärtrehabiliteringssjuksköterskans roll innebär bl.a. att utbilda och vägleda patienten till livsstilsförändringar utifrån ett personcentrerat förhållningssätt och ett individuellt stöd som kan generera hälsofrämjande fördelar. Syftet var att undersöka om patienter med angina pectoris genomfört livsstilsförändringar efter att ha medverkat i ett sekundärpreventivt behandlingsprogram samt beskriva deras upplevelse av den givna informationen. En empirisk intervjustudie med kvalitativ ansats användes, där intervjuer av sju informanter utfördes med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Alla informanter hade nydiagnostiserats med angina pectoris, deltagit i hjärtskola och haft uppföljningssamtal hos hjärtrehabiliteringssjuksköterskan. Det insamlade intervjumaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på en manifest nivå. I resultatet framträdde fyra kategorier; beteendeförändring, önskan om personcentrerad vård, kunskap om att tillämpa egenvård och livsstilsförändringar kan ge hälsorelaterad livskvalitet. Första kategorin ”Beteendeförändring” beskrev önskan om förändringar, dels av redan invanda vanor men även skapandet av nya hälsosamma vanor. Det framkom en ökad medvetenhet kring hälsofrämjande vanor men de upplevdes vara svåra att bibehålla och därför fanns en önskan om mer uppföljning från hjärtrehabiliteringspersonal. Nästa kategori var ”Önskan om personcentrerad vård”. Det var önskvärt att den information och utbildning som tillämpades skulle vara personcentrerad och individanpassad då förutsättningarna och behoven hos informanterna var olika. Det kunde då ge trygghet och möjlighet att hantera sin sjukdom men det grundade sig i att det skedde återkoppling från bl.a. hjärtrehabiliteringssjuksköterskan. Nästa kategori, ”Kunskap att tillämpa egenvård” beskrev vikten av information. En välinformerad patient med sjukdomsinsikt gjorde mer livsstilsförändringar och bibehöll dom. Det gav även en motivation till delaktighet i sin egenvård men där kunskap saknades eller informationen inte nått fram gav det motsatt resultat. Den sista kategorin som framträdde var ”Livsstilsförändringar kan ge hälsorelaterad livskvalitet” där betydande faktorer var ett ökat välmående till följd av god psykosocial hälsa. Att stärka känslan av god livskvalitet genom ett helhetsperspektiv. Denna studie visar på att sekundärprevention kräver en personcentrerad vård som utgår från den enskildes behov och förutsättningar. Det grundar sig i en individuell behandlingsplan med en anpassad information som skapar förutsättningar för delaktighet och kunskap och som sin tur kan leda till livsstilsförändringar. Men det kräver även kvalitetsutveckling med tydligare riktlinjer och rutiner kring uppföljning och återkoppling.

Patientens rätt till delaktighet har ytterligare förstärkts i Sverige genom lagstiftning sedan 2014. Processen att stärka patientens roll och delaktighet i sin vård inom vården har påbörjats och nya arbetsmodeller befinner sig under utveckling och implementering.   Syftet med detta examensarbete har varit att beskriva patientens erfarenheter av att vara delaktig i sin vård i hemmet.   För att besvara syftet och beskriva kunskapsläget valdes en deskriptiv design i form av en allmän litteraturöversikt utifrån 15 artiklar av både kvantitativa och kvalitativa ansats.   Resultatet visar att patienters erfarenheter av delaktighet är komplexa. Patienter strävar efter att blir behandlade med respekt för sin individualitet och att vara en partner i vårdrelationen för att kunna vara delaktiga. Utöver det visar resultatet av detta examensarbete att patienter har en insikt i sitt eget ansvar och en stark vilja till delaktighet men att förmågan varierar och delaktigheten beror även på organisation av vården, som patienter själv har svårt att påverka.   Resultatet visade att patientens erfarenheter av sin delaktighet i sin vård i hemmet är mångfaldiga och komplexa, men är beroende av organisatoriska faktorer som tillgänglighet och kontinuitet av vården. Dessa faktorer ligger utanför patientens möjligheter att påverka dem. Tolkningen av resultatet kunde visa att patientens delaktighet ägde rum endast i den utsträckning som vården och vårdpersonalen gav möjlighet och förutsättningar till.   Slutsatsen blev att det ger stöd till antagandet att medvetenheten och kunskapen hos vårdpersonalen skulle behöva ökas.   Resultatet återspeglar tyvärr inte om patienter varit tillfreds med den delaktighet som de kunde uppnå, så ytterligare forskning av både kvalitativ och kvantitativ ansats kan vara av värde för att driva utvecklingen inom vården till en förbättrad patientdelaktighet.   Dessutom kan det finnas olika uppfattningar hos båda parter i vårdrelationen om förutsättningar för delaktighet. Vidare forskning om förståelsen av patientens förväntningar, samt eventuella missuppfattningar på vårdpersonalens sida kan vara av intresse för att utveckla fungerande strategier och arbetsmodeller för att i framtiden ytterligare kunna främja patientens delaktighet i sin vård.

Missbruk är ett allvarligt hälsoproblem och World Health Organization rapporterar att det finns omkring 15,3 miljoner drabbade världen över. För den som missbrukar kan detta medföra känslor av kaos, ensamhet, skuld, skam och stigmatisering. Dessa människor har komplexa behov av vård och sociala insatser vilket kan skapa svårigheter för sjukvårdspersonal. Otillräcklig smärtlindring inom vården är ett stort och väldokumenterat problem som kan bli än mer komplext när patienten har ett pågående eller tidigare missbruk. Både adekvat bedömning av smärtproblematik samt förmåga att upptäcka drogmissbruk måste ske för att en effektiv smärtbehandling ska kunna ges. Det är vanligt förekommande att sjuksköterskor inom akutsjukvården gör dessa bedömningar, vilket kan upplevas problematiskt varav dessa sjuksköterskor är i behov av stöd och konsultationer från specialistutbildad personal samt evidensbaserade riktlinjer. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med smärta och samtidigt pågående missbruk, inom akutsjukvården i Sverige. En kvalitativ ansats användes med individuella semistrukturerade intervjuer som design. En semistrukturerad intervjuguide framställdes med sju övergripande frågor för att strukturera intervjuns förlopp. Som val av analysform användes en kvalitativ innehållsanalys i enlighet med Graneheim och Lundman. Totalt nio sjuksköterskor med erfarenhet av arbete inom akutsjukvård från två olika delar av Sverige deltog i studien. Analysen av den insamlade informationen resulterade i fyra huvudkategorier vilka var “känsloladdat möte”, “praktiska faktorer”, “Organisatoriskt stöd” och “generell värdegrund”. Deltagarna beskrev att mötet med patienter med missbruk kunde ge upphov till starka och varierande känslor samt att flertalet yttre såväl som inre faktorer påverkade mötet och vården. Möjlighet att kommunicera med patienten, tillit, arbetsmiljön och riktlinjer var exempel på yttre faktorer vilka kunde hindra eller hjälpa i vården av dessa patienter. Även brist på kunskap hos vårdpersonalen eller stigman och fördomar upplevdes påverka omvårdnad och behandling. Akutsjuksköterskor upplever frekvent ett glapp mellan de krav som ställs på deras profession och tillgängliga resurser i form av organisatoriskt stöd, kompetens och möjlighet till kommunikation. Det har visats i flertalet studier genom ett brett spektrum av situationer och patientkategorier. Denna studie har visat på ytterligare ett område där det saknas tillgängliga resurser för att kunna utöva korrekt, säker och god vård.

Patientlagen trädde i kraft år 2015. Syftet med lagen var att stärka och tydliggöra patientens ställning samt att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Sjuksköterskan har en viktig roll och ett ansvar för att öka patientens upplevelse av att vara delaktig. Trots att det har gått flera år sedan patientlagen trädde i kraft är det viktigt att synliggöra patientens delaktighet i sin omvårdnad. Syftet med denna studie var att belysa vilka faktorer som hindrar och skapar möjlighet för ökad patientdelaktighet inom ortopedisk omvårdnad ur ett sjuksköterskeperspektiv. Metoden som användes var en allmän litteraturöversikt. Databassökning skedde i PubMed och Cinahl. Begränsningen av urvalet är mellan år 2007 – 2017. Femton artiklar granskades, både kvalitativa och kvantitativa studier. Resultatet visar på att om det förekommer brister i kommunikation mellan sjuksköterska och patient, teamarbetet inom personalgruppen inte fungerar, en hög arbetsbelastning och hur kulturen på vårdenheten är, kan skapa hinder för patientdelaktighet. Däremot kan sjuksköterskans attityd och engagemang, införandet av personcentrerad vård samt reflektion och handledning skapa möjligheter för patientdelaktighet. Slutsatsen är att det behövs nya arbetssätt, kompetensutveckling både individuellt och i grupp samt en organisationsförändring för att åstadkomma ökad patientdelaktighet.

Hjärtsvikt är en diagnos som drabbar allt fler i takt med en allt äldre befolkning och är ett livslångt tillstånd. Eftersom behandlingen för hjärtsvikt i dag är effektiv och kan påverka sjuklighet och livskvalitet på ett positivt sätt, bör patienter med symtom och/eller kliniska tecken på hjärtsvikt identifieras och utredas. Behandlingen, såväl farmakologisk som icke farmakologisk tillsammans med egenvård, kräver god följsamhet av patienterna. Sverige är, med sina hjärtsviktsmottagningar, ett föregångsland i världen, vad gäller uppföljning av patienter med hjärtsvikt. Det har bidragit till att livssituationen för dessa patienter har förbättrats i form av förbättrad överlevnad och egenvård samt minskat antal vårddagar på sjukhus och återinläggningar. Den här verksamheten kan behöva utvidgas med tanke på den förväntade ökningen av patienter med hjärtsvikt. Tillsammans med den nya patientlagen, som framhåller tillgänglighet, information, samtycke, delaktighet, kontinuitet och individuell planering, samt sjuksköterskans sex kärnkompetenser, ställer detta höga krav på sjuksköterskor som arbetar på hjärtsviktsmottagningar. Kunskapen om deras erfarenheter tycks vara begränsad och är intressant att efterforska inför framtidens utmaningar i omvårdnaden av dessa patienter. Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att arbeta på hjärtsviktsmottagningar. Metoden var kvalitativ och designen var en intervjustudie. Data samlades in genom intervjuer där sex sjuksköterskor, som arbetar på hjärtsviktsmottagningar, intervjuades med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Den insamlade datan analyserades med en manifest kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framträdde sjuksköterskornas erfarenheter i tre kategorier. I den första kategorin, "Organisation är en förutsättning för ett självständigt och ansvarsfullt arbete", beskrevs ett behov av en tydlig organisationsstruktur. Områden som lyftes var remissförfarande, arbetsbeskrivningar, resurser i form av tid och flexibilitet samt skriftlig information. Vidare beskrev de sitt arbete som självständigt och ansvarsfullt. Nästa kategori var "Hjärtsviktsmottagningar är beroende av kompetens och teamarbete" där teamet lyftes som särskilt betydelsefullt. Sjuksköterskorna framhöll tillit, trygghet och respekt som goda egenskaper i teamsamarbetet och att de då kunde generera detsamma till patienterna. Vidare var deras erfarenheter att de var beroende av en bredare och fördjupad kompetens och att den behövde fyllas på vartefter. I den sista kategorin,"Viktiga faktorer i mötet för att skapa relation och delaktighet", framstod tydligast att sjuksköterskorna arbetar utifrån ett personcentrerat förhållningssätt, utan att alltid vara medvetna om det. Syftet var att skapa relation för att få patienterna delaktiga i egenvård och behandling. Slutsatsen blev att sjuksköterskornas erfarenheter av att arbeta på hjärtsviktsmottagningar är ett självständigt och ansvarsfullt arbete. En tydlig organisation är en förutsättning för att sjuksköterskorna ska kunna utföra en god omvårdnad på hjärtsviktsmottagningar och därmed kunna förbättra patienternas livssituation. Arbetet krävde även en bred och fördjupad kompetens, både vad gäller medicinsk kunskap och samtalsteknik, liksom ett väl fungerande teamsamarbete. Sjuksköterskorna beskrev att det var viktigt att skapa relationer med patienterna för att få dem mer delaktiga i sin behandling och egenvård, vilket enligt deras erfarenhet var nyckeln till framgång på hjärtsviktsmottagningar.

Background: When a treatment is no longer curative it becomes palliative. Nurses are responsible for alleviating suffering and meeting the needs of patients and relatives. Previous research show that patients and relatives experience positive aspects of palliative care when nurses work person-centered. Negative experiences are formed when nurses don’t meet the needs of patients and relatives. Aim: To make an overview of nurses' experiences of end-of- life care. Method: A common literature review, eight qualitative and two quantitative articles were analyzed. Results: The theme Being emotionally affected showed that the nurses were affected emotionally in different ways by caring for patients in end of life. Nurses described support from colleagues as a key component to manage the emotional impact. The theme Meeting patients and relatives showed that the key component in good palliative care is communication. The nurses identified difficulties in communicating with patients and relatives. In the theme Relate to organizations, the nurses identified shortcomings in nursing education and work environment, which affected the quality of care. Conclusions: Nurses need emotional support, pedagogical skills and additional training for optimal palliative care. / Bakgrund: När en behandling inte längre är kurativ övergår behandlingen till palliativ vård. Sjuksköterskor ansvarar för att lindra lidande samt tillgodose patienter och närståendes behov. Tidigare forskning visar att patienter och närstående i palliativ vård uppskattar när sjuksköterskor arbetar personcentrerat. Negativa erfarenheter beskrivs när sjuksköterskor inte arbetar individanpassat eller tillgodoser patienter och närståendes behov. Syfte: Att göra en översiktlig beskrivning av sjuksköterskors erfarenheter av palliativ vård i livets slutskede. Metod: En allmän litteraturöversiktdäråtta kvalitativa och två kvantitativa artiklar analyserades. Resultat: I temat Att påverkas emotionellt framkom att sjuksköterskorna på olika sätt påverkades emotionellt av att vårda patienter i livets slutskede. Stöd från kollegor beskrev sjuksköterskorna som en viktig komponent för att hantera den emotionella påverkan. I temat Att möta patienter och närstående framkom att nyckelkomponenten i god palliativ vård är fungerande kommunikation. Sjuksköterskorna beskrev dock ibland svårigheter i kommunikationen med patienter och närstående. I temat Att förhålla sig till organisationer beskrevs brister i sjuksköterskeutbildningen och arbetsmiljön som påverkade kvalitén på vården. Slutsatser: Sjuksköterskor är i behov av emotionellt stöd, en pedagogisk kompetens samt ytterligare utbildningar för en optimal palliativ vård.