I denna kvalitativa intervjustudie undersöks fyra verksamma sfi-lärares erfarenheter av att undervisa elever med PTSD. Studien ämnar besvara hur lärarnas kännedom om PTSD ser ut, om lärarna tänker på att det skulle kunna finnas elever med PTSD i deras undervisningsgrupp, och huruvida det görs några anpassningar utifrån det, samt vad som ligger till grund för de anpassningar som görs i undervisningen. Resultaten visar att lärarna kan redovisa för de vanliga symtomen av PTSD, och att samtliga tänker på att det kan finnas elever med PTSD i undervisningsgruppen. Lärarna anpassar sin undervisning i olika grad, och det framkommer att flera av lärarna är osäkra på huruvida deras anpassningar egentligen gynnar elever med PTSD. Det som ligger till grund för de anpassningar som görs i undervisningen är främst tanken på elevernas hälsa och tillstånd.

<p>Syftet med denna studie var att få kunskap om eritreanska kvinnliga exsoldaters erfarenheter av krig har påverkat deras identitetsupplevelse, sedan de har flyttat till ett nytt land. Samt att ta reda på om deras upplevelser av integration och av bemötande i exillandet är olika beroende på vilket land de bor i. Ytterligare ett syfte var att ta reda på om hur kvinnorna förhåller sig till egna psykiska reaktionen på krigstraumat. Studien innefattar sexton intervjudeltagare. Nio av dessa bor i England medan sju bor i Sverige. Data samlades in med hjälp av halvstrukturerade intervjuer och bearbetades utifrån deduktivt och induktiv tematisk analys. Resultat som erhölls påminner om APAs (1994) kriterier för posttraumatiskt stressyndrom. Resultatet visade att det inte skiljde sig åt vad gäller bemötandet av kvinnliga ex-soldater, beroende på vilken kultur de kommer i kontakt med. Dessutom visade resultatet att det inte fanns någon specifik kulturell skillnad på hur man ser på kvinnliga ex-soldater vare sig i Sverige eller i England, men att exillandets kultur påverkade ex-soldaters upplevelse av identitet. Antalet deltagare var för få för att kunna dra några generella slutsatser, men det var uppenbart att alla deltagare påverkades starkt och långsiktigt av sina krigserfarenheter. Kvinnornas sätt att hantera trauman skiljer sig. Det föreslås mer forskning kring kvinnliga ex-soldater.</p>

<p>Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR, har i psykoterapiforskning visats vara en effektiv behandlingsmetod av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Däremot är ögonrörelsestimuleringen, som är ett centralt moment i metoden, kontroversiell och dess funktion inte klarlagd.</p><p>I föreliggande undersökning randomiserades trettiosex friska försökspersoner till en av tre stimuleringsbetingelser: ögonrörelsestimulering, taktil stimulering eller orörligt visuellt stimuli (kontrollgrupp). Stimuleringen kombinerades med imaginär exponering, negativ och positiv. Utfallet av experimentet mättes i olika fysiologiska mätparametrar, samt självskattningar av obehagsnivån (SUD). Resultaten visade signifikant högre hudkonduktansnivå vid ögonrörelsestimulering jämfört med kontrollgruppen, relaterat till aktivering av det sympatiska nervsystemet. Inga signifikanta gruppskillnader fanns i de övriga mätningarna. Mönstret av autonom aktivering kan tyda på att ögonrörelsestimuleringen utlöser eller förstärker en orienteringsrespons, vilket vissa teoretiker föreslagit är den verksamma mekanismen i EMDR. Dock behövs fortsatt forskning för att förstå denna verkan, samt koppling till terapeutisk effekt.</p>

Syftet med denna studie var att få kunskap om eritreanska kvinnliga exsoldaters erfarenheter av krig har påverkat deras identitetsupplevelse, sedan de har flyttat till ett nytt land. Samt att ta reda på om deras upplevelser av integration och av bemötande i exillandet är olika beroende på vilket land de bor i. Ytterligare ett syfte var att ta reda på om hur kvinnorna förhåller sig till egna psykiska reaktionen på krigstraumat. Studien innefattar sexton intervjudeltagare. Nio av dessa bor i England medan sju bor i Sverige. Data samlades in med hjälp av halvstrukturerade intervjuer och bearbetades utifrån deduktivt och induktiv tematisk analys. Resultat som erhölls påminner om APAs (1994) kriterier för posttraumatiskt stressyndrom. Resultatet visade att det inte skiljde sig åt vad gäller bemötandet av kvinnliga ex-soldater, beroende på vilken kultur de kommer i kontakt med. Dessutom visade resultatet att det inte fanns någon specifik kulturell skillnad på hur man ser på kvinnliga ex-soldater vare sig i Sverige eller i England, men att exillandets kultur påverkade ex-soldaters upplevelse av identitet. Antalet deltagare var för få för att kunna dra några generella slutsatser, men det var uppenbart att alla deltagare påverkades starkt och långsiktigt av sina krigserfarenheter. Kvinnornas sätt att hantera trauman skiljer sig. Det föreslås mer forskning kring kvinnliga ex-soldater.

Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR, har i psykoterapiforskning visats vara en effektiv behandlingsmetod av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Däremot är ögonrörelsestimuleringen, som är ett centralt moment i metoden, kontroversiell och dess funktion inte klarlagd. I föreliggande undersökning randomiserades trettiosex friska försökspersoner till en av tre stimuleringsbetingelser: ögonrörelsestimulering, taktil stimulering eller orörligt visuellt stimuli (kontrollgrupp). Stimuleringen kombinerades med imaginär exponering, negativ och positiv. Utfallet av experimentet mättes i olika fysiologiska mätparametrar, samt självskattningar av obehagsnivån (SUD). Resultaten visade signifikant högre hudkonduktansnivå vid ögonrörelsestimulering jämfört med kontrollgruppen, relaterat till aktivering av det sympatiska nervsystemet. Inga signifikanta gruppskillnader fanns i de övriga mätningarna. Mönstret av autonom aktivering kan tyda på att ögonrörelsestimuleringen utlöser eller förstärker en orienteringsrespons, vilket vissa teoretiker föreslagit är den verksamma mekanismen i EMDR. Dock behövs fortsatt forskning för att förstå denna verkan, samt koppling till terapeutisk effekt.

Denna single case studie, med multipel baslinjemätning över beteenden, utvärderade huruvida frekvensen traumarelaterade undvikandebeteenden minskade vid 12 sessioners behandling under 6 veckor med Seeking Safety (en behandlingsmanual med copingstrategier för PTSD och samtidigt missbruk), hos patienter med PTSD som inte bedömts lämpliga/redo att direkt börja traumafokuserad KBT. Därutöver utvärderades huruvida behandling med Seeking Safety, kunde öka villigheten att genomgå traumafokuserad KBT. 4 patienter deltog i studien varav 3 fullföljde behandlingen. Resultaten visade en svag tendens i riktning med hypoteserna, men studiens resultat i sin helhet ger ej stöd för behandlingens effekt hos patientgruppen. Av denna studie går ej att utläsa huruvida behandling med Seeking Safety kan leda till minskning av traumarelaterade undvikande-beteenden.

The purpose of this randomized controlled study was to investigate the effect of internet- administered guided self-help for women suffering from psychological problems following traumatic childbirth. The eight-week treatment program consisted of written chapters based on cognitive behavioral therapy. 56 participants were randomly assigned to a treatment group (n = 28) or a waiting list group (n = 28).The results showed that post-traumatic symptoms decreased as a result of the treatment, with large within-group effects measured by both the Traumatic Event Scale (TES) (d = 1.33) and the Impact of Event Scale-Revised (IES-R) (d = 1.3). The difference between the groups was only significant when measured by the IES-R in which case the between-group effect was large (d = 0.97). The proportion of the participants who showed clinically significant improvement was considerably greater in the treatment group than in the waiting list group. For other measured outcomes, the Beck Depression Inventory-II (BDI-II), Beck Anxiety Inventory (BAI), and the Quality of Life Inventory (QOLI), the difference between the groups were not significant,however the treatment group showed significant improvements between pre-and post measurements on all accounts.LAURA is most likely the first study to examine the treatment of psychological problems following traumatic childbirth. The results are promising and overall show that internet-administered cognitive behavioral therapy reduces post-traumatic symptoms following a traumatic childbirth, indicating a decrease in symptoms of anxiety and depression, and an improvement in quality of life.

Förlossningsrädsla kan beskrivas som specifik rädsla kopplat till förlossning som i någon grad påverkar det dagliga livet på ett negativt sätt. Rädslor kan innefatta att kvinnan själv eller barnet ska skadas under förlossningen, tappa kontrollen, vara beroende av andra eller ha en koppling till fobier som rör sjukhusmiljön. Förlossningsrädsla ökar risken att få en negativ förlossningsupplevelse. Tidigare forskning visar också att den enskilt viktigaste riskfaktorn för svår förlossningsrädsla hos flerföderskor är en tidigare traumatisk förlossningsupplevelse. Prevalensen för förlossningsrädsla varierar mellan länder från 14 till 23 procent, få studier på förlossningsrädsla är gjorda i utvecklingsländer. Förlossningsrädsla kan drabba alla kvinnor men riskfaktorer är depression och ångest, bristande socialt stöd, låg smärttröskel, tidigare psykiskt förlossningstrauma, tidigare våld eller sexuella övergrepp samt annan kulturell bakgrund. Barnmorskan är central för att identifiera och stödja kvinnor med förlossningsrädsla. Hjälpen som kvinnorna får för sin rädsla varierar internationellt. Behandlingen kan bestå av stödsamtal, olika former av terapi, planlagd förlossning eller kejsarsnitt samt barnmorskeledda kontinuitetsmodeller. Konsekvenser av förlossningsrädsla är utdragna förlossningar med fler interventioner inklusive akuta kejsarsnitt, sänkt smärttröskel, psykiska svårigheter i efterförloppet som PTSD, fördröjning till nästa graviditet samt undvikande att skaffa fler barn. Förlossningsrädda kvinnor önskar sig i högre utsträckning kejsarsnitt vilket kan innebära fler risker än vaginal förlossning när det inte finns en medicinsk indikation. Syftet med denna litteraturöversikt var att belysa förlossningsrädda kvinnors upplevelser av föregående födsel som orsakat förlossningsrädsla. Metoden för arbetet var en allmän litteraturöversikt med kvalitativ ansats. Artiklar som granskats och använts i resultatet har baserats på intervjuer och skriftliga kommentarer från kvinnor med förvärvad förlossningsrädsla. Data har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet identifierades tre kategorier: ”Vikten av stöd”, ”Att tappa kontrollen över sin förlossning” och ”Att gå vidare”.  Vidare kunde flera underkategorier urskiljas under varje kategori. ”Vikten av stöd” innefattade både bristfälligt bemötande och bristande fysisk närvaro av personal vilket skapade oro och en känsla av att vara betydelselös. ”Vikten av stöd” innefattade även upplevelser när vårdpersonal varit betydande för att ta sig igenom en traumatisk förlossning. ”Att tappa kontrollen över förlossningen” kunde innebära att bli exkluderad genom bristfällig kommunikation, dåliga attityder eller att medicinska ingrepp skedde utan samtycke. Detta kunde leda till att kvinnorna började tvivla på vårdpersonalens kompetens, kände sig felbehandlade, emotionellt frånvarande eller fråntagna sin förlossning. ”Att gå vidare” berörde hur kvinnorna hade hanterat sina traumatiska upplevelser, hur de förhållit sig till en ny graviditet och vilka rädslor som var kopplade till en eventuellt kommande förlossning. Slutsatsen är att vårdpersonalens stöd innan, under och efter förlossningen är av största vikt för att förlossningsrädda kvinnor ska kunna gå igenom en förlossning och äga sin upplevelse genom bevarad kontroll, samt för att kunna gå vidare efter en tidigare traumatisk förlossning. / Fear of childbirth can be described as specific fear linked to childbirth that to some extent affects daily life in a negative way. Fears may involve the woman herself or the child being injured during childbirth, losing control, being dependent on others or phobias concerning the hospital environment. Fear of childbirth increases the risk of having a negative experience of childbirth. Previous research also shows that the single most important risk factor for severe fear of childbirth is a previous traumatic birth experience. The prevalence of fear of childbirth varies between countries from 14 to 23 percent, few studies on fear of childbirth have been done in developing countries. Fear of childbirth can affect all women, but risk factors are depression and anxiety, lack of social support, low pain threshold, previous psychological birth trauma, previous violence or sexual abuse and different, cultural backgrounds. The midwife is central to identifying and supporting women with fear of childbirth. The help that women receive varies internationally. The treatment can consist of counseling, various forms of therapy, induced delivery or caesarean section as well as midwife-led continuity models. Consequences of fear of childbirth are delayed births with more interventions including emergency caesarean section, lowered pain threshold, mental difficulties in the aftermath such as PTSD, delay to the next pregnancy and avoidance of having more children. Women who are afraid of childbirth want a caesarean section to a greater extent, which entails more risks than vaginal birth when there is no medical indication. The purpose of this literature review was to shed light on women's birth experiences that´s caused a fear of childbirth. The method of this study a general literature review with a qualitative approach. Articles reviewed and used in the results have been based on interviews and written comments from women with a fear of childbirth. Data have been analysed with qualitative content analysis. The results identified three main categories: "Support", "Losing control of childbirth" and "Moving on". Furthermore, several subcategories could be identified under each main category. The category “support” included both inadequate treatment and lack of physical presence of staff, which lead to anxiety and a feeling of being insignificant. “Support” also included experiences of the staff being important in getting through a traumatic birth. “Losing control of childbirth” meaning being excluded because of the staff´s poor communication, bad attitudes or medical interventions without the woman´s consent. This could make the women doubt the staff´s competence, feeling mistreated, emotionally absent or deprived of their birth. “Moving on” concerned how women handled their traumatic experiences, how they related to a new pregnancy and fears linked to a possible future birth. The conclusion is that the care staff's support before, during and after the birth is of the utmost importance for women who are afraid of giving birth to be able to go through a birth with preserved control and to be able to move on after a previous traumatic birth.

Det faktum att fler idag överlever efter att ha drabbats av akut koronart syndrom (AKS) ställer ökade krav på behandling och eftervård. De psykiska reaktionerna hos de överlevande är mycket individuella och studier pekar på faktorer som kan bidra till att vissa patienter upplever en högre grad av stress och ångest i sin sjukdomssituation än andra. Studier visar att cirka 12 procent av de drabbade riskerar att utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) i efterförloppet av AKS. Senaste årens forskning har kunnat visa att patienter som utvecklat posttraumatiskt stressyndrom i samband med AKS har två till tre gånger så hög risk för försämring av sin kardiovaskulära sjukdom och till plötslig död än de som inte utvecklat PTSD. Syftet var att identifiera faktorer som kan medföra förhöjd risk att utveckla posttraumatiskt stressyndrom i efterförloppet av akut koronart syndrom. För att besvara syftet har litteraturöversikt valts som metod och sökningar har gjorts i databaserna PubMed, Cinahl och PsychInfo. Litteraturöversikten är en sammanställning av resultaten i sjutton kvantitativa studier. Resultaten visar på att den subjektiva upplevelsen patienter har av det akuta skedet under AKS och även tiden närmast efteråt var av stor betydelse för risken att utveckla PTSD. Predisponerande faktorer som framkom i resultatet delades in under kategorierna: demografiska faktorer, subjektiva upplevelser som faktorer, individuella faktorer samt strukturella faktorer och behandlingsform. De predisponerande faktorerna var relaterade till den känslomässiga upplevelsen och patientens förmåga att hantera den emotionella stress som ofta följer ett akut trauma. Slutsatsen som kan dras av denna litteraturöversikt är att patientens subjektiva upplevelse av den akuta händelsen och närmaste tiden efter är av stor betydelse då det gäller risken att utveckla PTSD efter en AKS händelse. Patientens emotionella reaktion är här av betydelse liksom patientens personliga förutsättningar och resurser att hantera sin sjukdomssituation.

Bakgrund: När människor hamnar i flera traumatiska händelser kan de utveckla posttraumatiskt stressyndrom, PTSD som är en psykisk diagnos och kan förekomma på grund av trauma av svåra och livshotande tillstånd, exempelvis våld, sexuella övergrepp, krig och/ eller andra aktuella lidanden. För att kunna uppnå goda behandlingsresultat och ett hälsofrämjande tillstånd spelar en god omvårdnad en betydelse för patienters vård. Syfte: Att belysa patienters upplevelser i möten med hälso- och sjukvården vid posttraumatiskt stressyndrom.  Metod: En allmän litteraturöversikt. En kvalitativ metod med induktiv ansats valdes för att besvara syftet. CINAHL- Complete och PubMed var de akademiska databaser som valdes till studien. Artiklarna analyserades med Fribergs analys (2017). Resultat: Efter analysen av de artiklar som besvarade syftet sammanställdes resultatet till tre huvudkategorier: Patienters upplevda brister, Tillräcklig information och Betydelsen av bemötande. Resultatet var baserat på åtta artiklar med kvalitativa metoder från följande länder: Australien, Kanada, Sydafrika och USA.  Slutsats: Sjuksköterskor har ett moraliskt yrke och all vård börjar i möte med patienter. Ett effektivt möte avgör vårdens värde. Ett gott bemötande leder till trygghet hos patienter. En professionell kommunikation i möten med patienter bidrar till en personutveckling och ger möjligheter att patienter förstår sina tillstånd. En god kunskap och förståelse av PTSD kommer att hjälpa sjuksköterskor att bidra till en effektiv vård.