En stor fråga i samhället av idag är den om hur en god framtid på planeten möjliggörs och optimeras. Otaliga diskussioner och forskningar i ämnet finns och det är en brännande fråga för politiker och ledare världen över. Ett viktigt led i en hållbar utveckling – som frågan kommit att begreppsliggöras som – handlar om utbildning. För att möjliggöra en hållbar framtid krävs utbildade och ansvarsfulla människor, men det aktuella området ses ofta på med olika ögon och på olika sätt. Den här studien syftar till att öka förståelsen för hur undervisande mellanstadielärare förhåller sig till en hållbar utveckling, vilka perceptioner de har på begreppet och vilka didaktiska tillvägagångssätt som framträder som lyckosamma i strävan att utveckla medborgare med hållbarhet i fokus. Genom kvalitativa intervjuer med sex mellanstadielärare i norra Sverige och efterföljande tematisk analys framträder en bild av begreppet som svårtolkat med, för lärarna, vissa kunskapsluckor vilket påverkar en praktik som därmed inte når upp till lärarnas egna förväntningar på sin undervisning. En undervisning som idealt är holistiskt och består av autentiska och reflekterande element och där barnet ses som den utvalde i önskan om en hållbar framtid. / A subject of importance in todays’ society is that of how a good future on the planet is enabled and optimized. Countless discussions and research exist and is a prevailing matter for politicians and leaders around the world. An important part of sustainable development – which is what the subject has come to be referred to – is about education. To enable a sustainable future educated and responsible people are of importance, but the matter in question is often differently viewed by different individuals. This study aims to increase the understanding of how middle school teachers relate to sustainable development, their perceptions of the concept and some didactic approaches viewed as successful in the pursuit of developing citizens with a sustainability in mind. Through qualitative interviews with six middle school teachers in the north of Sweden and subsequent thematic analyses, a picture of the concept as difficult to interpret emerges, along with some knowledge gaps affecting the practice which in relation does not meet the teachers’ expectations of their own teaching. A teaching that, ideally, is holistic and consists of authentic and reflective elements and where the child is seen as the chosen in the quest for a sustainable future.

The present study deals with newly arrived young people’s perceptions of Physical Education and Health (PEH). Many in this group are not familiar with the culturally specific elements of Swedish PEH. The study highlights the meanings they attach to participation in PEH and the consequences on their participation in PEH. The study is based on qualitative interviews with six young immigrants in a medium sized city in Sweden. They have come from different countries, have different religions and are of different genders. The results have been interpreted using Dewey’s pragmatic transactional approach. Some results from the study are that school PEH is an important activity for the interviewees offering opportunities, new contacts, improvement of language and other skills. Their narratives indicate that their physical health does not constitute a limitation but rather an opportunity to participate in PEH. On the other hand, certain aspects of their psychological and social health may sometimes constitute limitations to their participation in PEH. The girls are affected both by the market forces norm that tells that they should be nice and sweet and of their own cultural norm that tells that they should not be too physically active. It is easier for the boys than the girls in the study to participate in sports both in school and during leisure time. On the basis of the results of the study and of previous research, the discussion suggests ways of facilitating this group’s participation in PEH, the important point being that they should be treated as individuals. / Andelen nyanlända ungdomar i Sverige ökar och prognoser visar att andelen kommer att öka framgent. Skolan är en viktig plats för dessa ungdomar och av betydelse för dem att inkluderas i det svenska samhället. Ungdomarnas inkludering i samhället är viktig att förhålla sig till där undervisningen är en viktig del. Undervisningen i Idrott och Hälsa har tillsammans med övrig skolverksamhet ett ansvar att välkomna denna grupp. Fysisk aktivitet i olika former har en stor möjlighet att göra det på ett positivt sätt då rörelse och idrott är en global företeelse där språket är av mindre betydelse. Fysisk aktivitet är ett globalt språk som om det presenteras på ett tillgängligt sätt kan vara en brygga för denna grupp att inkluderas i samhället. När jag inom ramen för Forskarskolan Idrott och hälsas didaktik fick chansen att skriva en licentiatuppsats blev valet naturligt. Jag har arbetat 40 år som idrottslärare och har under de senaste åren undervisat nyanlända ungdomar i åldern 16-20 år. Jag har under den tid jag undervisat gruppen funderat över hur jag ska planera och genomföra undervisningen för att underlätta gruppens möte med ämnet. Därför kändes det relevant att göra en praktiknära studie som belyser nyanländas möte med idrottsundervisningen. Jag har intervjuat sex stycken nyanlända ungdomar i åldern 17-19 år gamla som har skilda uppväxtförhållanden. Deras berättelser tar upp tiden i hemlandet, deras flykt och mötet med det nya landet, skolan och idrottsundervisningen. Jag har analyserat och tolkat deras berättelser som har fokus på deras tidigare och nuvarande relation till fysisk aktivitet och undersöker på det sättet deras möte med idrottsundervisningen här i Sverige som är studiens huvudsyfte. Då det är ofrånkomligt att ungdomarna även berättar generellt hur det är att komma som nyanländ, redovisas även det i studien. Resultatet från studien visar att det finns några aktiviteter i ämnet som ungdomarna har svårare att förhålla sig till.  Det är framförallt friluftsaktiviteter, vinteraktiviteter, simning dans samt att förstå begreppet hälsa. Bollspel, lekar och styrketräning innebär sällan några begränsningar vad gäller deras deltagande. Flickorna ser en begränsning i att delta tillsammans med pojkarna vid vissa aktiviteter men vill ändå idrotta tillsammans med dem. Men med förbehållet att pojkarna ska viss större förståelse och att aktiviteterna ska organiseras så att alla känner sig trygga. Ungdomarna har inga fysiska begränsningar att delta men det finns psykiska och sociala faktorer som gör att det ibland kan vara svårt för dem att delta. Samtidigt ser ungdomarna en mängd möjligheter i sitt deltagande. En möjlighet till sociala kontakter, träna sitt språk, lära sig nya kroppsliga färdigheter, att sköta sin hälsa att få leva för ”stunden” och att få ett betyg som tillsammans med andra betyg kan rendera till möjligheter för vidare studier.    Praktiska konsekvenser av slutsatser. Utifrån slutsatserna kopplat till rådande kursplaner ger jag exempel på hur idrottsundervisningen för denna grupp kan organiseras och planeras för att om möjligt inkludera denna grupp av elever på ett ”välkomnande” sätt. Detta för att inte bara hantera begränsningarna utan också stärka möjligheterna. Konsekvenser i ett större perspektiv. Det finns olikhetar att ta hänsyn till men också likheter oavsett uppväxtmiljö som är väl värda att lyfta vid möten. Det är lätt att se problem när människor med olika bakgrund och kultur möts men nog så viktigt att se det tillskott det innebär att lyssna till andras ”röster”.

• What insights can art reveal in the context of organizational change? • How do artistic practices influence the way communities address change? • In what ways can an individual artistic practice concerned with the role of art in society add new insights to theories and practices of contemporary art? These questions are approached through three interrelated methods. In the first the artist as researcher consciously addresses organizational change through her artistic practice, over a three year period, within the different communities of Woodend Barn, a volunteer-led arts centre in the North East of Scotland. The second method is a literature review focusing on the selected artistic practices of Allan Kaprow, Suzanne Lacy and Artist Placement Group. Each practice is discussed in relation to the underpinning philosophical principals of Pragmatism, in particular John Dewey’s ideas on the generative qualities of aesthetic experience. These insights inform the research as it unfolds within the organizational context of Woodend Barn, itself at a point of significant change. The third method draws on anthropologist Michel de Certeau’s theory of the act of speaking to define the details of social interaction. This leads to a conversational method of analysis that draws out the synergies and differences of the chairperson of Woodend Barn and the artist. The analysis aims to understand the qualities and conditions for social interaction in arts practice and how they affect change in organizational contexts. It has become apparent that a key condition of the artwork is an artist who is committed to a refined and informed understanding of the social dynamics of art (as evidenced in the two principal projects Fold (2012) and Lavender (2012-2014)). It is important to recognize that not all artists have these skills or are interested in adopting a social focus in their practice. The research sets out to address and influence new generations of artists and more broadly, to rethink the value of social interaction in artists practices in relation to economic values. Understanding how social interactions become generative sense-making experiences is an important quality of the practice and research findings. This resonates with Dewey’s theory that it is through the unconstrained characteristics of art that aesthetic experience can shift deeply- rooted ways of thinking. The research concludes with a social manifesto for art that outlines the conditions for individuals from different communities to act in ways that are self-directed and lead to community resilience.

The overall interest of this thesis is to explore aesthetic experience in sport and its significance for learning in sport. The main purpose is to contribute to a theoretical and methodological development of studies relating to learning in sport. The exploration is undertaken within the field of pragmatism using the works of John Dewey and Ludwig Wittgenstein. The exploration consists of four case studies, consisting mainly of narrative analyses of people’s written stories of participating in different sporting activities. A practical epistemology analysis (PEA) with a focus on aesthetic experience is used in three of the studies. The theoretical contribution comprises exploring learning in sport as something that is connected to emotions and perceptions, where other elements of experience, such as the social, cultural, historical, physical and mental aspects, are also important. Examining learning in the light of aesthetic experience contributes to an examination of emotion s and perceptions as integral parts of sport, without reducing learning to only consisting of emotions and perceptions. The results of the study also contribute to the possibility of exploring values in sport-related learning and shed light on the importance of habits (feelings of familiarity) when learning sport. How people ‘bodying’ the world aesthetically as part of their participation in sport has also been shown in one of the studies. The methodological contributions of the thesis consist of the development of PEA to include the examination of written texts. Furthermore, one of the studies includes the development of aesthetic events as a tool for exploring aesthetic experience in sport. Finally, a methodological contribution is made by using PEA to examine sport, since in the past PEA has only been used in studies in science education.

This thesis takes its point of departure in the political dimension in Environmental and Sustainability Education (ESE). In the research field different views exist – containing both similarities and differences – regarding what is meant by ‘the political’ in the context of educational practice. What do different authors, policymakers, practitioners etc. mean when they refer to ´the political´ within the context of ESE? The ambiguity that characterises the discussions on the political dimension of (environmental and sustainability) education can impede and blur both research and professional reflection. This can create confusion, particularly amongst teachers, and a clarification of ‘the political’ through an investigation of how it appears in educational practice is vital. The thesis contributes with an educational typology and an analytical model of political moments to identify how the political dimension may emerge in different ways in educational practices. As part of these models the thesis also contributes with two theoretical-analytical concepts – educative moment and creativity – to be used to further discuss how education can use the political to explore new values and new behaviours regarding environmental and sustainable concerns. The theoretical frames of the thesis are poststructural and pragmatic theories, foremost by Chantal Mouffe and John Dewey. The thesis is especially built on a pragmatist and anti-essentialist approach, which argues that we socially construct the meaning of right and wrong, and of what works better in our lives in problematic situations. The thesis has four purposes and the results are presented in four studies. The first purpose examines how Environmental Sustainability Education (ESE) research literature conceptualize the political dimension, and how these findings impact the political dimension as educational content in teaching and learning activities in ESE practice. The second purpose examines different situations in which the political can be handled and experienced in environmental and sustainability education practice. This purpose is dealt with in the second study and the result is a didactical typology called the political tendency. The third purpose is to examine the political and politics in teaching and learning activities, both cognitive and emotional, about antagonism, conflicts, inclusion and exclusion. This purpose is dealt with in the third study and the results are illustrated by empirical examples. The fourth purpose examines the idea of creativity in relation to the political dimension, i. e. where new values can emerge or evolve. These purpose is dealt with in study 2, 3 and 4 and the results are presented as two theoretical-analytical concepts: educative moments and creativity concerning the political dimension in ESE. My ambition is that this thesis will contribute to the discussion about how teaching and learning activities that include a political dimension in ESE can use the presented models to identify educational content of the political dimension, and to further understand how individuals create their relation to their social and physical surroundings. Another ambition is to contribute to philosophical and methodological discussions about the relation between the political dimension, meaning making and embodiment within environmental and sustainability education.

Tvångsåtgärder som fastspänning och tvångsmedicinering är vanligt förekommande inom den psykiatriska vården och motiveras ofta av personal med att det saknas alternativ. Användandet av tvångsåtgärder tycks vara särskilt vanligt när det gäller unga kvinnor med självskadebeteende. Dessa kan uppleva tvångsåtgärder som bestraffning och som ett hinder för att söka vård. Relationen mellan patient och vårdare har beskrivits som ett kraftfullt verktyg för att minska användandet av tvångsåtgärder, men det saknas i stor utsträckning forskning om tvångsvård som fokuserar på patienters perspektiv och alternativ till tvång. Avhandlingens övergripande syfte har varit att få ökad kunskap och förståelse för omvårdnad som process i psykiatrisk vård ur patienters, studenters och personals perspektiv, med särskilt fokus på alternativ till tvång vid självskadebeteende. Avhandlingen har en pragmatisk utgångspunkt där ambitionen har varit att resultat ska kunna omsättas i konkreta handlingar. Delstudierna har en kvalitativ ansats där datamaterial har analyserats med innehållsanalys. Data består av 19 skrivna berättelser från personer som vårdats för självskadebeteende och som har erfarenhet av tvångåtgärder, 14 loggböcker skrivna av sjuksköterskestudenter under deras verksamhetsförlagda utbildning inom psykiatrisk vård, samt fokusgruppsintervjuer med totalt 26 skötare, sjuksköterskor, läkare och enhetschefer med erfarenhet av att tvångsvårda patienter. Av berättelserna framkom att personer som vårdats inom psykiatrisk vård hade en önskan om att mötas av förståelse av personalen, att utveckla tillitsfulla och ömsesidiga relationer med dem, och att få vård som grundades på vetenskapliga metoder. Deras faktiska erfarenheter beskrev en vård som var oförutsägbar, kontraproduktiv och byggd på misstro och distans. Studenterna beskrev i loggböckerna vikten av att avsätta tid och engagemang för relationsskapande, något som beskrevs som en förutsättning för att kunna göra bedömningar och lära sig förstå patientens individuella tecken på hälsa och ohälsa. De beskrev hur de identifierade patienters abstrakta behov så som behov av trygghet, empowerment, självkänsla och hopp. Med dessa som grund individanpassade de åtgärder och förhållningssätt och synliggjorde samt tog tillvara patienternas förmågor. I fokusgruppsintervjuerna framkom hur personal med utgångspunkt i utmanande situationer i psykiatrisk slutenvård resonerade kring möjliga åtgärder med fokus antingen på personalens behov, patientens upplevelse, att följa rutiner eller att uppfostra patienter. Beroende på fokus skiljde sig förhållningssätt och utformning av åtgärder markant åt. I fokusgruppsintervjuerna framkom även personalens syn på samarbete utifrån olika professionella roller. Utmärkande var att skötarna, trots att de hade lägst formell kompetens, var den yrkesgrupp med störst inflytande vid beslut om tvångsåtgärder eftersom de arbetade närmast patienterna och därför hade förstahandsinformation om dem.Resultaten visade en stor överenstämmelse mellan patienters, studenters och personals perspektiv. En metasyntes av de olika delstudiernas resultat beskriver omvårdnad som en reflektiv praktik. Att vårdaren har förmågan att bygga upp en tillitsfull relation till patienten är en förutsättning för en relevant bedömning. Bedömningen innebär att patientens individuella behov och förmågor identifieras och ligger till grund för val av åtgärd och förhållningsätt med målet att minska lidande och öka välbefinnande. Vägen till åtgärden är inte statisk, till en början kan åtgärder enbart ha ett relationskapande syfte, behov kan förändras, åtgärder behöva modifieras liksom att tilliten i relationen kan påverkas av olika faktorer. Detta innebär att vägen till åtgärden inte bör ses som ett linjärt förlopp utan bättre förstås som en dynamisk process som förutsätter ett reflekterande förhållningssätt med relationen som grund, med det övergripande målet att stärka patientens förutsättningar till återhämtning och välbefinnande. Den övergripande slutsats som kan dras är att om vårdarna lyckas skapa en ömsesidig, tillitsfull relation till patienten, kan förstå dennes utryckta behov och outtalade tecken samt arbetar proaktivt, i samarbete med patienten, med åtgärder och medvetna förhållningssätt, så finns sällan behov av tvångsåtgärder. För detta krävs att vårdarna får stöd i att utveckla sin reflektiva förmåga och även i att få ta eget ansvar för varje situation och därigenom bygga upp en tillit till sin egen förmåga. / <p>Godkänd; 2015; 20150901 (gitejn); Nedanstående person kommer att disputera för avläggande av filosofie doktorsexamen, Namn: Git-Marie Ejneborn Looi Ämne: Omvårdnad / Nursing Avhandling: Omvårdnad som reflekterande praktik Att se och använda alternativ till tvång i psykiatrisk vård Opponent: Docent Henrika Jormfeldt Akademin för hälsa och välfärd Högskolan i Halmstad Ordförande: Universitets lektor Agneta Larsson Institutionen för hälsovetenskap Luleå tekniska universitet Tid: Fredag den 23 oktober 2015, kl. 09.00 Plats: D770, Luleå tekniska universitet; 2017-07-07 Nedladdad 1 452 gånger t.o.m. september 2016. För nedladdningsstatisik efter september 2016, se ovan. (magnor)</p>

,Was können Soziolog_innen Nützliches für die Gesellschaft tun?‘ Es gibt verschiedene Möglichkeiten und Perspektiven auf diese Frage zu antworten. Ich wähle eine gesellschafttheoretische und setzte an bei der Systemtheorie von Niklas Luhmann. ,Etwas Nützliches tun?‘, dies können Soziolog_innen nicht nur, und vielleicht auch nicht in erster Linie, indem Sie sich als Expert_innen für bestimmte Themenbereiche zu Wort melden und fest strukturiertes Fachwissen zur konkreten Problemlösung anbieten. Folgt man der systemtheoretischen Perspektive von Niklas Luhmann, so erhält man zunächst eher einen ,Überblick‘ über die ,Gesellschaft‘ als Ganzes und ihrer Ausdifferenzierung in verschiedene funktionale Teilsysteme (Wirtschaft, Politik, Wissenschaft, Kunst, Erziehung, u.a.), sowie deren Autonomie und dann deren dennoch wechselseitiger aufeinander bezogene Angewiesenheit, im Sinne des füreinander Zur – Verfügung- Stellens von Möglichkeitsbedingungen des je eigenen Operierens. Ein derartig abstrakter Blick, lässt die Frage nach der ,Nützlichkeit‘ soziologischer Reflektion schnell in den Hintergrund treten und man richtet es sich bequem ein im Elfenbeinturm faszinierender akademischer Begriffsspiele. Was man dabei schnell übersehen kann, ist, dass gerade der begrifflichen Abstraktion ein Potential inhärent ist, einen Beitrag für die Bearbeitung konkreter komplexer gesellschaftlicher Probleme zu liefern. In der vorliegenden Dissertation versuche ich, für diese Möglichkeit der Systemtheorie durch Arbeit an den Grundbegriffen quasi eine Vorarbeit zu leisten und mit Hilfe einer Integration pragmatistischer Modelle eine Perspektive zu entwickeln, die in der Lage ist, brückenbildende Kommunikationsprozesse zwischen den (relativ) autonomen Funktionssystemen zunächst theoretisch- begrifflich zu beschreiben. Die Arbeit ist so konzipiert, dass in einem weiteren Schritt im Anschluss an die durchgeführte Theoriearbeit ein Konzept ,soziologischer Gesellschaftsberatung‘ entwickelt werden kann, das sich der Aufgabe widmet, komplexe, langfristige Problemkonstellationen soziologisch zu beobachten und zu bearbeiten.

The overall purpose of this thesis is to investigate, illuminate and clarify meaning making processes and content when children between the ages of 1-3 encounter nature in a preschool practice. Further, the aim is to develop and illustrate action-centred methodological approaches that facilitate investigations of individual, social and cultural dimensions of preschool children’s meaning making of nature. The results are presented in four substudies that all take their starting points in John Dewey’s pragmatic philosophy, with a specific focus on Dewey’s concept of transactions, his theory of action and educative experience as meaning making. In the first substudy, a Practical Epistemology Analysis (PEA) is developed and used to investigate physical meaning making by studying actions and the consequences of these actions. In the second sub-study, a Custom Analysis is developed to facilitate investigations of how the preschool culture contributes to children’s meaning making of nature. An Epistemological Move Analysis (EMA) is used in the third sub-study for investigations relating to teachers’ guiding processes. Here, a Substantive Learning Quality Analysis (SLQA) is also developed and used for investigations of multi-dimensional learning qualities in children’s learning about nature. In the fourth substudy, the analysis methods above are refined to form a tool that can be used by teachers in their reflective work with pedagogical documentation in preschool practice. The results illuminate a multifaceted perspective of meaning making about nature. In this context, meaning making includes cognitive, physical, moral and aesthetical qualities, and nature content includes caring for nature, health and well being in nature and knowledge about natural phenomena and processes. The results contribute to a critical discussion about preschool science education that concerns how preschool practices can highlight nature learning and the multifaceted aspects that are of importance for making meaning of the environment and of life.

This diploma thesis examines John Dewey's concept of experience, focusing especially on his notion that an aesthetic factor is present in every complete and consummatory experience. It deals with the differences between a common experience and "an experience" and examines how an aesthetic factor works in them. The indispensable role of the aesthetic factor is intentionally demonstrated on the non-artistic example of experiences of snowboarding. The most important findings are developed through the approach of Richard Shusterman's somaesthetics. The theories of these two philosophers support the main idea of this thesis, namely that dynamic movements of the body can bring aesthetic experiences to their actor. Thus, some of the reasons that explain the attractiveness of this modern sport come to light that are not apparent at first glance.

In the wake of the 2001 anthrax attacks in the US, States Parties to the Biological and Toxin Weapons Convention started to discuss the potential malign application of biological research and technology. This thesis examines how this issue of dual-use has been developed, discussed, and how solutions have been proposed. In order to do so, the thesis follows a neopragmatist approach. As a neopragmatist methodology is largely underdeveloped, the thesis explores some of the key aspects of neopragmatism, specifically its openness to various methods and theories, by directly applying it to the topic. As a result of this approach, the thesis starts with exploratory empirical research, which follows Bruno Latour’s Actor Network Theory. This research reviews how the problem of dual-use has been discussed in three communities: politics and security, ethics, and science. One of the results is that dual-use has primarily been discussed in the security community while the other two were only marginally involved. The proposed solution to the problem by the security community is to place the burden of responsibility on the scientific community. The second part of the thesis then uses theory, Niklas Luhmann’s social systems theory and Martin Heidegger’s work on questioning technology, to critically challenge this solution developed in the security community. The thesis concludes by identifying approaches to help deal with the dual-use issue. It also examines how the adoption of a neopragmatist methodology has influenced and guided the thesis.