Enbart den traditionella medicinska ronden räcker inte för att täcka de behov som den hjärtkirurgiska patienten med ett komplicerat vårdförlopp har. Omvårdnad är ofta åsidosatt och tid finns inte att vårda dessa patienter på ett evidensbaserat och strukturerat sätt. Patientdelaktigheten är dessutom låg i den här patientgruppen. Förbättringsarbetet har två syften: att öka delaktigheten för patienter med komplicerat vårdförlopp och att införa evidensbaserade omvårdnadsdiagnoser, mål och åtgärder genom att införa omvårdnadsrond för dess patienter. Förbättringsarbetet genomfördes på en hjärtkirurgisk vårdavdelning på ett Universitetssjukhus. Med hjälp av en påverkansanalys, Nolans förbättringsmodell och PDSA-hjul formades ett arbetssätt för att införa och testa omvårdnadsrond. Data samlades in via intervjuer med patienterna och journalgranskningar. Resultaten visar att patienter som deltar i omvårdnadsrond skattar sin delaktighet något högre än de patienter som inte deltagit, däremot behövs fler personcentrerade åtgärder än omvårdnadsrond för att öka patientens delaktighet. Resultaten visar att evidensbaserade omvårdnadsdiagnoser, mål och åtgärder infördes för den här patientgruppen.  Studien var kvalitativ med ett induktivt förhållningssätt med syfte att undersöka vilka faktorer som påverkar hållbarheten för omvårdnadsrond som ett etablerat arbetssätt. Fokusgruppsintervjuer genomfördes med sammanlagt sju av den vårdpersonal som deltagit på en omvårdnadsrond. Datan analyserades med hjälp av reflexiv tematisk analys. Resultaten visar att det finns förutsättningar för ett hållbart arbetssätt men det finns också faktorer som kan hindra hållbarheten. Vidare är vårdpersonalen positivt inställd till omvårdnadsrond, informations- och kommunikationskanaler är inte optimala men anses viktiga, att stöd och avsatt tid för omvårdnadsrond är avgörande och att det behövs en mästare eller influenser för hållbara förändringsarbeten. / The traditional medical round alone is not enough to cover the needs of the cardiac surgery patient with a complex care pathway. Nursing care is often neglected and there is no time to care for these patients in an evidence-based and structured way. Patient participation is also low in this patient group.  The improvement work has two aims: to increase the involvement of patients with a complex care pathway and to introduce evidence-based nursing diagnoses, goals and measures by introducing nursing rounds for these patients. The improvement work was carried out in a cardiac surgery ward in a university hospital. Using an impact analysis, Nolan's improvement model and PDSA wheel, an approach to introducing and testing nursing rounds was designed. Data was collected through interviews with patients and chart reviews. The results show that patients who participate in nursing rounds estimate their participation slightly higher than patients who did not participate, but more person-centered measures than nursing rounds are needed to increase patient participation. The results show that evidence-based nursing diagnoses, goals and interventions were introduced for this patient group.  The study was qualitative with an inductive approach to investigate the factors that influence the sustainability of nursing rounds as an established practice. Focus group interviews were conducted with seven nursing staff who had participated in a nursing round. The data was analysed using reflexive thematic analysis. The results show that there are conditions for a sustainable approach, but there are also factors that can hinder sustainability. Furthermore, the nursing staff is positively disposed to nursing rounds, information and communication channels are not optimal but are considered important, that support and allocated time for nursing rounds is crucial and that a champion or influencer is needed for sustainable change work.

Kontaktförbud är en skyddsåtgärd som syftar till att skydda brottsoffer mot utsatthet för hot och våld. Avslag på ansökningar om kontaktförbud har lett till allvarliga konsekvenser för de brottsutsatta. Det senaste decenniet har kontaktförbudslagstiftningen utvecklats och utvidgats flertalet gånger, men ändock brister lagstiftningen i att säkerställa ett skydd för brottsoffer. Mot bakgrund av lagstiftningens ineffektivitet syftar denna studie till att undersöka hur utvidgningar av kontaktförbudslagstiftningen kan förstås. Uppsatsen utforskar hur lagändringar av kontaktförbudslagen legitimeras av de politiska partierna i den svenska kriminalpolitiska diskursen. Med avstamp i symbolpolitik och styrning som teoretiskt ramverk studerar uppsatsen lagförslag i form av elva motioner, tre propositioner och en riksdagsdebatt som föranledde tre ändringar av kontaktförbudslagstiftningen som trädde i kraft mellan 2011–2022. Metoden som används för att analysera det politiska materialet är reflexiv tematisk analys, som resulterade i att tre teman konstruerades för att besvara uppsatsens frågeställningar. Dessa teman är; Statens handlingskraft, Brottsoffret som medel och Förskjutning av ansvar. Analysen visar att lagförslagen huvudsakligen legitimeras genom att de kan uppvisa politikernas och statens handlingskraft när lagförslagen markerar mot oönskade beteenden. Vidare legitimeras lagförslagen genom hänvisningar till brottsoffers behov av skydd. Specifikt den hotade kvinnan formuleras till ett skyddsvärt brottsoffer och kvinnors behov av skydd används för att legitimera lagförslagen. Detta trots att kontaktförbudslagstiftningen är en könsneutral lagstiftning. Fortsättningsvis ligger ansvaret för att ett kontaktförbud ska kunna ge skyddspersonen ett adekvat skydd på att förbudspersonen ansvarar för att följa kontaktförbudet. Statens ansvar att garantera skyddspersonerna skydd från fortsatt utsatthet är därför begränsat. Lagförslagen legitimerar utvidgningar av lagstiftningen dels genom försök till utökad kontroll av förbudspersonerna, dels genom att staten framställer sig som mer handlingskraftig och ansvarig för brottsoffrets skydd.

Särskilda intressen som fenomen är vanligt bland annat hos individer med autism (i autismspektrumtillstånd) och ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder). Autism, ADHD och annat som kan ingå i var och ens funktionsvariant, kan om det ingår för förskolebarn medföra att pedagoger anser att barnet har särskilda rättigheter. Särskilda rättigheter hör samman med inkluderingsarbete och enligt den tidigare forskning som denna studie bygger på framgår att positiva effekter kring inkludering kan främjas om barn och pedagoger engagerar sig i barns särskilda intressen.Syftet med studien är att ge röst åt förskolepedagoger och lyfta deras erfarenheter och/eller tankar om hur särskilda intressen kan ges utrymme i temainriktad undervisning för att främja inkludering av barn med särskilda rättigheter och särskilda intressen.Studien utgörs helt och hållet av kvalitativ ansats där empiri består av åtta semistrukturerade intervjuer med förskolepedagoger. Empiri har bearbetats genom reflexiv tematisk analys.Det teoretiska ramverket utgörs av ett konstruktionistiskt perspektiv på lärande i kombination med Reggio Emilia-filosofiska idéer om kulturskapande och meningsfullt lärande genom analysbegreppet aktivt kulturskapande.Resultatet presenteras i tre huvudteman; X: Särskilda intressen (enligt förskolepedagogerna), Y: Olikheter är ingen stor grej (konstruktioner upplevs som naturliga) och Z: Ett delat särskilt intresse är en bonus (integration) där Tema Y även har tre underteman, vilket ger totalt fem teman (X, y1, y2, y3 och Z).Slutsatserna är att de allra flesta människor har ett särskilt intresse men att det också finns särskilda, särskilda intressen (Tema X). Inom både huvudtema Y och Z är det särskilda intresset invävt i undervisningen men Tema Y är mer komplext än Tema Z. I Tema Z tillämpas det särskilda intresset primärt för det barn som innehar intresset medan Tema Y innebär att pedagoger sprider det särskilda intresset till övrig barngrupp och levandegör aktivt kulturskapande. För fortsatt forskning rekommenderas att studera hur olika aspekter som ingår i Tema Y bäst bör samspela optimalt för att möjliggöra aktivt kulturskapande på bästa sätt.

Flersamhet är ett svenskt begrepp som beskriver personer som lever polyamoröst, i öppna relationer eller på andra sätt har icke-monogama relationer med samtycke. Vårt samhälle har en väldigt stark monogaminorm som ofta påverkar personer som lever utanför den på ett negativt sätt. Den aktuella studien ämnade att ta reda på vilka erfarenheter personer som jobbar med psykologisk behandling (psykologer, psykoterapeuter och kuratorer eller liknande) har av att ha flersamma klienter i terapi eller behandlande samtal, samt vilka erfarenheter som är viktiga och betydelsefulla i behandling med flersamma klienter. Fyra psykologer intervjuades och data analyserades med reflexiv tematisk analys. Deltagarnas berättelser tyder på att utmaningen som behandlare står inför när det träffar flersamma klienter oftast gäller sig själva och sitt eget arbete, snarare än klienterna. De behöver förhålla sig till ideal kopplat till flersamhet, behandlarrollens ideal och hur de påverkas av samhällsnormer i stort och monogaminormen specifikt. Kunskap beskrivs som en av de viktigaste aspekterna och psykologerna behöver förhålla sig till vem som har ansvar över att tillräcklig och rätt kunskap ska finnas hos behandlarna. Det beskrivs även som en viktig aspekt att förhålla sig till sin professionella roll som behandlare och att reflektera över vad som är ett bra bemötande gentemot flersamma klienter. Resultatet visar att psykologens identitetsarbete är ett övergripande tema som deltagarna behöver förhålla sig till på ett eller annat sätt. / Consensual non-monogamy, CNM, describes people who are polyamorous, have open relationships or other non-monogamous relationships with consent. Our society has a strong monogamy-norm that often will affect people who do not conform to it, often in a negative way. The current study aimed to explore what experiences people who work with psychological treatment (psychologists, psychotherapists and counselors and the like) have of therapy with CNM clients, and which experience they deem important and meaningful in therapy with CNM clients. Four psychologists were interviewed, and the data was analyzed with reflexive thematic analysis. The participants' descriptions suggest that the challenge faced by psychologists primarily revolves around themselves and their own work, rather than the clients. They need to navigate ideals associated with CNM, the ideal role of the psychologist, and how they are influenced by societal norms at large, and monogamy in particular. Knowledge is identified as one of the crucial aspects and they need to navigate questions and concerns regarding who has responsibility that sufficient and appropriate knowledge is held by the psychologists. Another important aspect is to navigate their own professional role as psychologists and reflect on what constitutes positive treatment towards CNM clients. The findings indicate that the psychologist’s process of identity work is an overarching theme which the participants need to navigate in one way or another.

Begreppet psykologisk trygghet har visat sig vara en faktor som påverkar om personal trivs och stannar på arbetsplatsen. Begreppet innebär hur tryggt det upplevs att visa sig sårbar i en grupp och vad det får för konsekvenser. Forskning om poliskultur har visat att den karaktäriseras av tradition och rigida normer, vilket påverkar beteenden i gruppen. Den aktuella studien syftade till att undersöka hur nyblivna poliser upplever psykologisk trygghet i sin arbetsgrupp, samt hur de beskriver normer i förhållande till detta. Åtta deltagare intervjuades med en semistrukturerad intervjuguide baserad på Edmondsons teori om psykologisk trygghet samt forskning på poliskultur. Datat analyserades med reflexiv tematisk analys. Majoriteten av deltagarna upplevde att humor var ett framträdande sätt att hantera svåra upplevelser, men det fanns även behov av annat typ av stöd. De flesta deltagare upplevde att det var viktigt att visa sårbar för att lära sig yrket, samt att det påverkade relationerna i arbetsgruppen positivt, men flera upplevde det även som skrämmande och skamfyllt. Deltagarnas beskrivningar av arbetsgruppens normer, och deras förhållande till dem, verkade påverka upplevelsen av psykologisk trygghet. Normbrytande beteende sanktionerades, vilket avskräckte från framtida normbrytande. Resultaten stärker teorierna om att psykologisk trygghet är förenat med lärandebeteende och att poliskulturen är traditionsbunden. Psykologisk trygghet kan vara en bidragande faktor till att få poliser att trivas och stanna inom yrket. / Psychological safety has been shown to affect employees’ job satisfaction and turnover intention. The term “psychological safety” means how safe one feels in showing vulnerability in a group and the consequences it might bring. Research has shown that police culture is characterized by traditionality and rigid norms, which affects group behaviour. The present study aimed to examine how new police officers’ experience psychological safety within their work group. Eight police officers were interviewed with a semistructured interview guide based on Edmondson’s theory of psychological safety and literature on police culture. The data were analysed using reflexive thematic analysis. Most participants found humour to be a pronounced coping strategy for negative experiences, but there was a need for alternative ways of coping. Most participants found showing vulnerability to be essential for learning the police role, and that these behaviours had a positive effect on relationships within the work group, even though several found showing vulnerability frightening and shameful. The participants’ descriptions of the norms within the work group, and how well you fit into them, affected their experience of psychological safety. Breaking norms in the group was often followed by sanctions, which disencouraged similar future behaviour. The findings in this study support existing research on the link between psychological safety and learning behaviour and on police culture being governed by traditions. Psychological safety could be a contributing factor to keeping police officers satisfied so that they might stay within their line of work.