Detta examensarbete handlar om pedagogisk dokumentation i förskolan. Syftet med studien är att få en fördjupad kunskap om pedagogisk dokumentation, hur pedagoger definierar begreppet samt hur de arbetar med det i verksamheten. Målet var även att utforska uppfattningar som fanns hos pedagogerna kring pedagogisk dokumentation, hur de valde att arbeta med det och vilka svårigheter som kunde finnas i deras arbete. Metoden som användes var kvalitativa undersökningar i form av intervjuer på två förskolor. Detta resulterar i pedagogers tankar och begrundanden kring den pedagogiska dokumentationen. Undersökningen resulterade i, genom läst litteratur samt intervjuerna som genomfördes, att samtliga pedagoger ansåg att pedagogisk dokumentation, är ett verktyg som synliggör barnens och pedagogernas läroprocesser. Vi kan även se att pedagoger i studien menar att det är deras uppgift att arbeta och ta ansvar för att det dokumenteras på ett sytematiskt sätt som är bra för den pedagogiska verksamheten. Vilket också skildras i förskolans läroplan. Hur det arbetas med det i verksamheten skiljer sig en del mellan de två förskolorna. En del jobbar mer konkret med det, medan andra precis har börjat. En annan aspekt som har framkommit i studien är att pedagogerna tänker lite olika kring hur viktigt det är att jobba med pedagogisk dokumentation. Det framkom i undersökningen att barns delaktighet i arbetet med dokumentationerna var viktigt, men svårt att genomföras.

The pressing environmental crisis compels educators to question the purposes and practices of formal education and to adopt environmentally-informed transformative approaches to education. Critical place-based learning refers to a wide variety of approaches to teaching and learning that take the local context as the starting point for curriculum that fosters a critical stance towards the status quo. There is a need for more research that brings together environmental and critical learning goals in the early years. In this qualitative case study, I explored critical place-based learning and teaching in kindergarten. I explored the parallels between critical place-based learning and a Reggio Emilia-inspired emergent curriculum approach. I considered how teacher researcher collaboration served to support teacher professional development. This study demonstrated the possibilities, benefits, and challenges, of critical place-based learning in the early years. I conclude with some recommendations for facilitating critical place-based learning in the early years.

The pressing environmental crisis compels educators to question the purposes and practices of formal education and to adopt environmentally-informed transformative approaches to education. Critical place-based learning refers to a wide variety of approaches to teaching and learning that take the local context as the starting point for curriculum that fosters a critical stance towards the status quo. There is a need for more research that brings together environmental and critical learning goals in the early years. In this qualitative case study, I explored critical place-based learning and teaching in kindergarten. I explored the parallels between critical place-based learning and a Reggio Emilia-inspired emergent curriculum approach. I considered how teacher researcher collaboration served to support teacher professional development. This study demonstrated the possibilities, benefits, and challenges, of critical place-based learning in the early years. I conclude with some recommendations for facilitating critical place-based learning in the early years.

Syftet med denna uppsats var att utifrån ett feministiskt poststrukturalistiskt perspektiv, studera hur några medverkande i ett likabehandlingsnätverk i en Reggio Emilia-inspirerad förskoleenhet, talade om kön/genus och normer. Arbetet med nätverket har beskrivits som en ”minipolitisk” arena; för vardagsnära demokratiska förhandlingar – ett möte mellan rådande ”storpolitik”, i form av läroplan och lagar, och lokalt förverkligande. Därmed ville vi bidra med kunskap om hur ett sådant nätverk kan möjliggöra ett praktiskt arbete med genusfrågor, samt om vilka eventuella svårigheter som finns. Vi samlade in material via intervjuer med sex pedagoger, där några precis påbörjat sitt deltagande i nätverket medan andra hade deltagit i ett år. Vi identifierade ett antal diskurser som var verksamma under intervjuerna och organiserade dem i tre övergripande teman. Det första temat kallade vi ”Talet om yttre förutsättningar och krav”, där särskilt förskolans politiska uppdrag dominerade som anledning till att alls, eller till syvende och sist, arbeta med likabehandling och jämställdhet. Ur intervjuerna kunde vi urskilja att genus inte gärna kopplades till ett vidare likabehandlingsarbete, och fick en sämre status än andra likabehandlingsfrågor. Vi kopplade detta tema till relationen mellan stor- och minipolitik, där förskolans uppdrag på den storpolitiska arenan kunde diskuteras på nätverkets mer vardagsnära minipolitiska arena. Vi förstod det inte som att uppdraget kritiskt granskades, men såg nätverket som ett möjligt forum för minipolitiska förhandlingar. Nästa tema kallade vi för ”Talet om barns möjligheter”. Inom detta identifierade vi en dominerande utvecklingspsykologisk diskurs som försvårade att tala om barnen som delaktiga i genusarbetet, då de var för små och omogna. Det handlade istället främst om de vuxna, som jämställdhetsförändrare. Samtidigt riktades uppmärksamhet mot den pedagogiska miljön, något som vi kopplade till Reggiopedagogikens utforskande karaktär, där nätverket sades bidra med könsliga aspekter och dilemman. Detta förde oss till vårt sista tema; ”Talet om att upptäcka”. I detta tema sades nätverket fungera som en väckarklocka, med tillgång till nya sätt att tänka kring normer och genus, och lite som en ”brännblåsa i rumpan”. Därtill identifierade vi även mindre diskurser, som bland annat antydde problem med lokala förutsättningar, och reflekterade kring vår egen roll som aktiva agenter i de teman som vi skrivit fram.

Denna uppsats avser att studera framskrivningar om kön och barns subjektivitet, utifrån en samling texter som beskriver Reggio Emilia-filosofin och dess pedagogik. Med feministisk poststrukturalism och diskursanalys som teori och metod har jag i texterna sökt efter bland annat representationer, och utifrån dessa skrivit fram diskurser om barns subjektivitet respektive barn som könade subjekt. I materialet betonas en helhetssyn på barn, där barnet ses som ett kompetent, medskapande och unikt subjekt – men studien visar också att flickor och pojkar som generaliserade grupper beskrivs som delvis olika, och att denna antagna olikhet ger anledning till exempelvis gruppindelning efter kön. Dessa framställningar uppfattar jag stå i spänningsförhållande till varandra: diskursen om barn som könade kan förstås som begränsande för vad som ryms i diskursen om barns subjektivitet. Fokusering på olikhet mellan könen kan spåras till dels ett inom Reggio Emilia-filosofin värnande av just ”värdet” olikhet och dels en tanke om denna könsliga olikhet som något delvis inneboende hos barnen – en slags essens – som så att säga kommer före det relationella, kontextuella. Denna essentialistiska syn på könsligt bundna egenskaper förefaller stå i kontradiktoriskt förhållande till Reggio Emiliafilosofins betonande av individens unika subjektivitet. Studien gör gällande att denna olikhet, avseende kön, inte problematiseras i merparten av mitt material – men att det samtidigt tycks finnas en slags motdiskurs som gör detta problematiserande.

Denna kvalitativa intervjustudie har som syfte att fånga innebörder i vad Reggio Emilia kan vara genom att intervjua fyra stycken verksamhetsansvariga inom Reggio Emilia inspirerade förskolor. Jag har använt mig av ett postmodernt och socialkonstruktionistiskt perspektiv samt ett poststrukturellt perspektiv för att belysa hur man ser på barn, lärande och verksamheten inom Reggio Emilia. I resultatet går det att konstatera att det finns stora variationer i hur de arbetar, men också vissa likheter. Anledningen till detta tycks vara att Reggio Emilia inte är en pedagogik med en metodbeskrivning utan en filosofi att inspireras av.

<p>Inom området barnets utveckling borde pedagogiken och kognitionsvetenskapen samarbeta. Pedagogikinriktningen Reggio Emilia påstår bygga sin verksamhet på delar av bland annat Vygotskys teorier. I denna rapport utvärderas detta påstående utifrån frågan: Har förskollärarna inom Reggio Emilia-förskolan stöd hos Vygotskys teorier när det gäller deras roll i barnets vardagsspråkliga utveckling. Reggio Emilia-inriktningens och Vygotskys åsikter om språk och lärarens roll analyseras och jämförs med ett hermeneutiskt angreppssätt. Analysen visar att det finns skillnader mellan Reggio Emilia-inriktningens syn på förskollärarens roll när det gäller barnets vardagsspråkliga utveckling och Vygotskys teorier inom området. Trots skillnaderna visar ändå analysen att Reggio Emilia-inriktningen har fått stora influenser ifrån Vygotsky. Resultatet visar således att även om stödet från Vygotskys teorier inte är hundraprocentigt så finns det där. Undersökningen visar också att pedagogiken och kognitionsvetenskapen kan samarbeta framgångsrikt.</p>

<p>Vårt syfte med den här studien är att undersöka hur förskollärare tänker och arbetar kring bild, färg och formskapande inom förskolan och vilka faktorer de anser viktiga i den skapande verksamheten. Vi vill även se om det föreligger några skillnader då förskolan har tillgång till en ateljerista som arbetar i förskolans ateljé och då förskolan inte har det.</p><p>Frågeställningarna är som följer:</p><p>–</p><p>Vilka faktorer anser förskollärarna viktiga i förskolebarns färg – och formskapande?</p><p>–</p><p>Vilken betydelse har tillgången till en ateljerista för den skapande verksamheten?</p><p>Vi har i vår undersökning genomfört åtta intervjuer av förskollärare. Två av respondenterna var även utbildade till ateljerista. Två av respondenterna hade tillgång till en ateljerista och fyra hade inte det. Resultatet visar att det inte finns så stora skillnader i tankegångarna hos respondenterna vare sig de har tillgång till ateljé eller inte. Vi kunde även tyda att miljön kring barnet har en stor betydelse i båda fallen. Tyngdpunkten ligger vid kunskap och engagemang.</p>

<p>Studien är baserad på intervjuer med sju förskollärare på tre Reggio Emilia-inspirerade förskolor i olika delar av landet. Inom Reggio Emilias pedagogiska filosofi ses barn som kompetenta att redan från födseln utforska sin omvärld, och att de utvecklas i en utmanande miljö, ”den tredje pedagogen”. Litteratur om Reggio Emilias filosofi tar främst upp inomhusmiljön. Vi har istället fokuserat på hur barnen utmanas i förskolornas ”uterum” – på förskolegården. Vad gör förskollärarna utifrån den förskolegård de har?</p><p>Syftet med studien är att undersöka på vilka sätt sju förskollärare på tre Reggio Emilia-inspirerade förskolor uttrycker att de utmanar det rika, kompetenta och utforskande barnet på förskolegården.</p><p>Resultatet visar att förskollärarna strävar efter att även under utevistelsen vara lyhörda, medforskande pedagoger som ställer nyfikna frågor, utmanar och lyfter barnens intressen. Däremot uttrycks i olika hög grad på vilka sätt denna lyhördhet omsätts i praktiken, vilka förändringar som faktiskt sker på förskolegården utifrån detta förhållningssätt och gårdarnas olika förutsättningar. Visioner saknas inte. Förskollärarna framhåller att det man kan göra inne också går att göra ute, men lyfter oftare fram begränsningar än möjligheter, vilket vi menar i praktiken leder till att de inte tar vara på de möjligheter som skulle kunna finnas. Undantaget i denna studie är förskolläraren med huvudansvar för utevistelsen och utemiljön på sin förskola, som ger en annan dimension till hur det går att tänka och utrusta förskolegården för att utmana det utforskande barnet. I diskussionen reflekterar vi över vad ett Reggio Emilia-inspirerat förhållningssätt kan innebära under utevistelsen och ger även förslag på enkla förändringar som på förskolegården kan möjliggöra ett kreativt utforskande för barnen. </p>

Στην παρούσα μελέτη διερευνάται το ζήτημα της συνεργασίας σχολείου και οικογένειας, όπως αυτό παρουσιάζεται από την πλευρά τον γονέων. Πιο συγκεκριμένα εξετάζονται οι αντιλήψεις των γονέων για το ζήτημα της συνεργασίας, το πως οι ίδιοι συνεργάζονται και συμμετέχουν στην τάξη με το νηπιαγωγό και τα παιδιά, τη συχνότητα που αυτή έχει, πιθανά προβλήματα που ίσως έχουν αντιμετωπίσει στη συνεργασία μαζί τους καθώς και το ποια είναι η ιδανική συνεργασία για τους ίδιους. Πέρα από τη συναφή βιβλιογραφία, η έρευνα στηρίζεται και σε ατομικές, σε βάθος συνεντεύξεις με τους γονείς. Τα ευρήματα που προέκυψαν από την εργασία είναι πως όλοι θεωρούν σημαντική τη συνεργασία με τους νηπιαγωγούς αλλά σχεδόν κανείς δε συνεργάζεται αρκετά. Οι συναντήσεις γίνονται κυρίως σε προσωπικό επίπεδο και πάντα στο χώρο του σχολείου. Μιλούν σχεδόν πάντα για την επίδοση και τη συμπεριφορά του παιδιού στη τάξη καθώς και για ενδεχόμενα γνωστικά προβλήματα ή προβλήματα συμπεριφοράς που μπορεί να παρουσιαστούν. / This study investigates the issue of cooperation between school and family, as this is pictured in parent’s side. More specifically, discussed the perceptions of parents on the cause of collaboration, how they associate with the teacher of their child and also in which way they take part in the proceedings of the class not only with her but also with the children too. Moreover, we are looking for the frequency of the cooperation, possible problems that they may have dealt with and finally which is the ideal cooperation for them with the educators. Apart from the relevant bibliography, survey is based in individual and in detail interviews with parents. The data resulted from the project indicate that all parents regard, the cooperation with kindergarten, as very important but almost none of them cooperate fairly. Meetings are held primarily on a personal level and always at the school. They talk about the child’s progress and his or her behavior in class and some cognitive and behavioral problems that may occur.