Syftet med uppsatsen är att undersöka viljan till eller från nattvard hos församlingar i Västerås stift ur församlingsprästernas perspektiv. Vill svenska kyrkans medlemmar i Västerås stift fira nattvarden oftare eller mer sällan? Vilka är de huvudsakliga motiven till att delta i mässa/nattvardsgudstjänst. Vi ställer också frågan om Biskopsbrevet från 2020 Fira nattvard har lett till samtal, åtgärder, förändringar i församlingarna. Vi söker därtill efter intressanta aspekter som kan ligga till grund för en kommande D-uppsats rörande nattvard. Vi gör en historisk resumé av förändringar kring nattvarden sedan instiftandet och från tiden då kristendomen kom till Sverige begränsar vi den till Sverige. Vi avgränsar respondenterna till att vara präster i församling i Västerås stift. Nio frågor gick att besvara i enkäten av både sluten och öppen karaktär. De teoretiska ramverken hämtas ur socialisationsteori, ritualisering samt copingteori. Resultatet visar att viljan till nattvard till stor del är mött i stiftet. I de fall det finns vilja till förändring överväger viljan till mer av nattvard. Motiven är i huvudsak gemenskap med Kristus, gemenskap med församlingen men också nåden och förlåtelsen för den enskilde nattvardsgästen. Ovan nämnda resultat blir självklara slutsatser men därtill konkluderar vi att nattvarden idag ses som så självklart att inga direkta samtal förs kring nattvarden och att biskopsbrevet Fira nattvard inte föranlett samtal eller förändra annat än i ett fåtal församlingar.

Purpose Conventional arm-prosthesis are expensive to make and therefore limit the availability for users on the geographical locations there the user pays for it. This study compares the hand function of a 3D-printed prosthesis with lower production cost with a traditional prosthesis. Method A test person performed two different tests of hand function (Box and Block test and Nine-hole peg test) with a myoelectric trans radial prosthetic arm and a body powered 3D printed trans radial prosthetic arm. The test person also answered two parts of the orthotics and prosthetics users’ survey (OPUS) considering both prosthetic arms. Result The 3D-printed prosthesis performed worse than the traditional prosthesis in the two tests of hand function and generally worse in the questionnaire about the function of the prosthesis. Though it got higher values in comfort and affordability. Conclusion There was a significant difference in function between the 3D-printed prosthesis and the myoelectric prosthesis but the printed prosthesis could perform many activities in daily living. Whether the 3D-printed prosthetic device is priceworthy or not is hard to measure because of different criteria, therefore a conclusion is hard to reach.

Made available in DSpace on 2014-12-17T14:36:07Z (GMT). No. of bitstreams: 1 RodrigoCB.pdf: 553723 bytes, checksum: 35e31c5f14b7f8f8ee92436ce29c4b27 (MD5) Previous issue date: 2008-03-10 / Coordena??o de Aperfei?oamento de Pessoal de N?vel Superior / La dissertation pr?tend consid?rer l'h?t?ronymie, experiment?e par le po?te Fernando Pessoa, comme une strat?gie cognitive pour ?quivaloir l'autre dans le champs de l'?ducation et minimiser des persistantes antinomies dans le processus de l'apprentissage tel que sentiment et pens?e, ?motion et raison. Ainsi, telle strat?gie se constitue en un des fondements possibles de la m?thode complexe au tisser de mode dialogique et r?cursive la relation de l'alt?rit? que se constitue les identit?s plurielles dans l'?ducation lan?ant des bases d`une science de la sensacions pour l'exercice d'une p?dagogie de la feinte / A disserta??o pretende considerar a heteron?mia, vivenciada pelo poeta Fernando Pessoa, como uma estrat?gia cognitiva para equacionar o outro no campo da educa??o e minimizar persistentes antinomias no processo de aprendizagem tal como sentimento e pensamento, emo??o e raz?o. Assim, tal estrat?gia se constitui num dos fundamentos poss?veis do m?todo complexo ao tecer de forma dial?gica e recursiva a rela??o de alteridade nas quais se moldam as identidades plurais na educa??o, lan?ando bases de uma ci?ncia das sensa??es para o exerc?cio de uma pedagogia do fingimento

Mémoire numérisé par la Direction des bibliothèques de l'Université de Montréal.

Abstract.  Syftet med uppsatsen är att undersöka hur olika gudsbilder och skildringar av religiösa upplevelser som delges under en enskild gudstjänst kan tänkas inverka på gudstjänstbesökarens individuella gudsbild och dess religiösa upplevelser. Uppsatsen avser även att undersöka de narrativa konstruktionerna som finns inom liturgin och predikan i syfte att identifiera de delar som handlar om religiösa upplevelser och gudsbilder för att sedan analysera dess eventuella inverkan utifrån ett rollteoretiskt perspektiv. Frågeställningen till uppsatsen handlar om att undersöka vilka gudsbilder och religiösa upplevelser som framkommer under gudstjänsten för att sedan besvara frågan hur dessa kan förstås inverka på besökaren genom ett rollteoretiskt perspektiv. Avgränsningar har gjorts i metodval och omfattning av källmaterial. Det teoretiska perspektivet är Hjalmar Sundéns rollteori. Resultatet skildrar gudstjänstens innehåll där en kvalitativ innehållsanalys används som metod. Slutsatsen är att rollteorin är ett perspektiv som möjliggör en förståelse för hur gudstjänstens innehåll kan tänkas inverka på individen. Tidigare forskning inom området belyser gudsbildens inverkan på individens handlande och förståelse av verkligheten. Religiösa upplevelser verkar enligt teori och tidigare forskning påverkas av den religiösa traditionens myter och riter samt den kunskap och träning som dessa medför. Gudsbilden påverkas enligt tidigare forskning samt teori av religiös myt och tradition, en analys av de observerade gudsbilderna presenteras i analys och diskussion. Gudstjänstens olika delar inverkar på individen och dess förståelse av innehållet påverkas av dess tidigare erfarenhet samt aktuella behovssituation.

Malgré sa disparition progressive dans l’espace public, le saltimbanque, objet constant de méfiance et de mépris du côté des élites sociales, connaît un regain dans l’art et la littérature du XIXe siècle. Publié en 1869, L'Homme qui rit de Victor Hugo offre une représentation particulièrement élaborée de cette figure. Le roman déploie un encyclopédisme et une polyphonie qui permettent de situer l’art du saltimbanque dans l’ensemble des théâtralisations de la parole publique qu’il passe en revue. Les deux personnages principaux, des bateleurs du nom de Gwynplaine et d’Ursus, sont conduits à franchir des frontières sociales et culturelles habituellement étanches : ils évoluent entre autres dans les villes, sur les places, sur les routes, dans les tribunaux, dans les caves pénales, dans les auberges et dans les chambres parlementaires. L’étude sociocritique de leurs parcours met en lumière le dialogue que le roman hugolien entretient avec l’imaginaire social du Second Empire, tout particulièrement à l’égard des débats sur la misère, sur le sens du pouvoir et sur la valeur du théâtre qui le traversent. / Although the mountebanks as progressively disappeared from the public space, led by the constant mistrust and the aversion of the elite society, the subject knows a renewal of popularity in art and literature of the 19th century. Published in 1869, L'Homme qui rit written by Victor Hugo offers an especially elaborated representation of that figure. The book unfolds an encyclopaedism and an impressive polyphony that help to narrow the art of the mountebanks into the entirety of the theatricalisation of the public voice. The two main characters, both street performers named Gwynplaine and Ursus, are led to step over social and cultural frontiers that are normally hermetic: they evolve inter alia in the cities, on the places, the roads, through court houses, jails, inns and parliament chambers. The sociocritic study of those different paths clarifies the dialogue between the novel and the spirit of the second empire’s society, particularly with regard to the debates on misery, the meaning of the authority and the value of the theatre which cross it.

<p>I denna undersökning har det utifrån tre skilda trossamfund undersökts hur enskilda medlemmar förhåller sig till frågeställningar utifrån dopet och periferin kring detta. Det har visats att åsikterna kring dopet kan komma i konflikt med varandra och kontentan av resultatet är att det, i dagsläget, är högst osannolikt med ett djupare samarbete de tre trossamfunden emellan. Det är oliktänkandet kring doppraxis som inte enar alla tre trossamfunden, vare sig utifrån enskild medlem eller trossamfund. Dock finns det en uttalad samarbetsvillighet mellan Svenska kyrkan och Missionskyrkan, vilka redan ingått en ekumenisk överenskommelse (offentliggjord april 2006).</p><p>Utifrån Bibeln kan jag inte finna något fokus, där det framgår att det endast finns EN sanning kring dopet. Det ligger endast en självklarhet i att det finns en samhörighet mellan komponenterna tro och dop.</p><p>Dock är det inte troligt att något enda trossamfund eller medlem i sådant ger dopet den betydelse det i ursprunget hade, vilket beskrivs i Nya testamentet.</p><p>Utifrån vad jag kommit fram till i undersökning har det framkommit ytterligare frågeställningar som skulle vara intressanta att gå vidare med. Dessa är:</p><p>• konstaterandet att det är Svenska kyrkan som förrättar de flesta vuxendopen. Kan detta få någon konsekvens för ekumeniken? I så fall, vilken?</p><p>• hur människan ser på dopet; endast som lydnadshandling eller även som trygghetsfaktor?</p>

<p>En undersökning och diskussion av motiv för att döpa barn, med fokus på Svenska kyrkan. Motiven studeras från tre olika aktörers perspektiv: 1) Traditionen, framförallt den lutherska reformatoriska traditionen, 2) Svenska kyrkans nutida lära och reflektion, samt 3) De föräldrar som valt att låta döpa sina barn. En stor spänning blir synlig i skillnaden mellan dopföräldrarnas syn på dopet och de övriga två aktörernas dopsyn. Men även mellan traditionen och Svenska kyrkans nutida lära finns avgörande skillnader, framförallt vad gäller synen på människan och på dopets eventuella nödvändighet. Två möjliga vägar framåt diskuteras; dels vad det skulle innebära att tydligare lyfta fram berättelserna om Jesu dop som modell för det kristna dopet, dels hur liturgin i gudstjänsten kan ses som ett kommunikativt växelspel.</p>

En undersökning och diskussion av motiv för att döpa barn, med fokus på Svenska kyrkan. Motiven studeras från tre olika aktörers perspektiv: 1) Traditionen, framförallt den lutherska reformatoriska traditionen, 2) Svenska kyrkans nutida lära och reflektion, samt 3) De föräldrar som valt att låta döpa sina barn. En stor spänning blir synlig i skillnaden mellan dopföräldrarnas syn på dopet och de övriga två aktörernas dopsyn. Men även mellan traditionen och Svenska kyrkans nutida lära finns avgörande skillnader, framförallt vad gäller synen på människan och på dopets eventuella nödvändighet. Två möjliga vägar framåt diskuteras; dels vad det skulle innebära att tydligare lyfta fram berättelserna om Jesu dop som modell för det kristna dopet, dels hur liturgin i gudstjänsten kan ses som ett kommunikativt växelspel.

I denna undersökning har det utifrån tre skilda trossamfund undersökts hur enskilda medlemmar förhåller sig till frågeställningar utifrån dopet och periferin kring detta. Det har visats att åsikterna kring dopet kan komma i konflikt med varandra och kontentan av resultatet är att det, i dagsläget, är högst osannolikt med ett djupare samarbete de tre trossamfunden emellan. Det är oliktänkandet kring doppraxis som inte enar alla tre trossamfunden, vare sig utifrån enskild medlem eller trossamfund. Dock finns det en uttalad samarbetsvillighet mellan Svenska kyrkan och Missionskyrkan, vilka redan ingått en ekumenisk överenskommelse (offentliggjord april 2006). Utifrån Bibeln kan jag inte finna något fokus, där det framgår att det endast finns EN sanning kring dopet. Det ligger endast en självklarhet i att det finns en samhörighet mellan komponenterna tro och dop. Dock är det inte troligt att något enda trossamfund eller medlem i sådant ger dopet den betydelse det i ursprunget hade, vilket beskrivs i Nya testamentet. Utifrån vad jag kommit fram till i undersökning har det framkommit ytterligare frågeställningar som skulle vara intressanta att gå vidare med. Dessa är: • konstaterandet att det är Svenska kyrkan som förrättar de flesta vuxendopen. Kan detta få någon konsekvens för ekumeniken? I så fall, vilken? • hur människan ser på dopet; endast som lydnadshandling eller även som trygghetsfaktor?