En del elever i dagens skola blir placerade i särskilda undervisningsgrupper. När skolan inte klarar av att tillgodose elevens behov kan det bli aktuellt med en placering. Hemskolan ska ha prövat flera alternativa lösningar, som anpassats efter den enskilda eleven, innan en placering kan bli aktuell. Syftet med placeringen kan vara att erbjuda en personlig riktad pedagogik och att ge eleven förutsättningar att utveckla självkänsla, självförtroende och självtillit. Målet med en placering är att eleven ska kunna återgå till sin hemskola och fortsätta sin skolgång där, med det stöd eleven behöver. Jag har i min studie intervjuat sex rektorer med syfte att ge en beskrivning av hur uppföljning, utvärdering och återgång till hemskolan ser ut för elever i särskild undervisningsgrupp. Fokus har också legat på hur rektorerna ser på inkludering respektive exkludering vid placering i särskild undervisningsgrupp. Resultatet av min studie visar att rektorerna har en enad syn vad gäller inkludering och exkludering. De menar att eleven kan känna sig exkluderad i en inkluderande verksamhet. När eleven är i så stora svårigheter att rektorerna ansöker om en plats i en särskild undervisningsgrupp är det svårt att få till en lyckad inkludering på hemskolorna, de anser sig har prövat allt och ser inget annat alternativ. De nämner också att låg måluppfyllelse, sociala problem ochatt  en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan vara anledningar till placering. Vad gäller samverkan anser rektorerna överlag att det kan bli bättre, fler personer runt eleven behöver vara med i uppföljning och utvärdering av elevens placering, i dagsläget ligger detta på hemskolans rektor och chef för den särskilda undervisningsgruppen. Här finns utvecklingspotential. Avslutningsvis behöver arbetet kring elevens återgång ses över. I dagsläget finns enligt de rektorer jag har intervjuat ingen plan för detta utan mycket sker genom samtal och inget dokumenteras. Att ha tydliga mål och åtgärder ses som nödvändigt för eleven ska ha möjlighet att komma tillbaka till sin hemskola, annars tenderar placeringen att bli permanent och så ska inte vara fallet.

Den politiska majoriteten i Stockholms stad beslutade 2019 att alla kommunala skolor senast hösten 2023 ska ha inrättat en lokal särskild undervisningsgrupp. Syftet med denna studie var att kartlägga om och i så fall hur särskilda undervisningsgrupper har organiserats och hur de används på mellan- och högstadiet i Stockholms stads grundskolor. Studien är kvantitativ och den övergripande teorin beskrivs som en sociokulturell ram runt ett specialpedagogiskt perspektiv som innehåller både ett kompensatoriskt och kritiskt synsätt och som tillsammans bildar ett dilemmaperspektiv.  Respondenter utgjordes av rektorer och/eller organisatoriskt ansvariga för särskilda undervisnings grupper inom Stockholms stads kommunala grundskolor och datainsamlingsmetoden var en digital enkät. Enkäten skickades till samtliga 57 kommunala mellan- och högstadieskolor och 19 skolor valde att svara. Insamlad empiri sorterades utifrån studiens frågeställningar, analyserades med hjälp av deskriptiv statistik och presenterades i tabell- och diagramform. Resultatet visar att majoriteten av skolorna hade flera särskilda undervisningsgrupper och att det oftast var biträdande rektor som hade det organisatoriska ansvaret för dessa grupper. De kompetenser som i hög grad var representerade i skolornas undervisningsgrupper var grundskollärare och ämneslärare. De vanligaste orsakerna till att elever hade helt eller delar av sin undervisning i särskilda undervisningsgrupper var beslut om särskilt stöd och hög skolfrånvaro. Studien visade även på att pojkar var överrepresenterade i dessa grupper och att den här sortens särskilda stödinsats ökar med stigande ålder. / The political majority in the city of Stockholm decided in 2019 that all municipal schools must have established a local special teaching group by autumn 2023 at the latest. The purpose of this study was to survey how, and if, special teaching groups have been organized and how they are used at Stockholm's elementary schools. The study uses a quantitative method and the overall theory is described as a socio-cultural framework around a special educational perspective that contains both a compensatory and critical approach and which together form a dilemma perspective. Respondents consisted of principals and/or organizationally responsible for special teaching groups from the municipal elementary schools in the city of Stockholm, and the data collection method was a digital survey. The questionnaire was sent to all 57 municipal elementary schools and 19 schools chose to respond. Collected empirical evidence was sorted based on the study's questions, analyzed using descriptive statistics and presented in table and diagram form. The results showed that the majority of schools had several special teaching groups and that it was usually the assistant principal who had the organizational responsibility for these groups. The competencies that are highly represented in the schools' teaching groups were primary school teachers and subject teachers. The most common reasons why students had all or parts of their education in special teaching groups were decisions on special support and high absence from school. The survey also shows that boys were overrepresented in these groups and that this type of special support effort increases with increasing age.

I denna studie riktas fokus mot hur samhället ordnar för barns välfärd när de generellt inriktade insatserna inte räcker till. Studien baseras på observationer och intervjuer i tre olika verksamheter för unga i åldern 12-16 år: 1) ett hem för vård eller boende, HVB, med egen skola, 2) en kommunal särskild undervisningsgrupp, f d skoldaghem, och 3) ett HVB för utredning och behandling utan egen skola. Kännetecknande för dessa verksamheter är att de fått i uppdrag att fostra unga och att arbetet utförs i gränsområdet mellan undervisning och behandling. Vad händer i verksamheter som samtidigt ska åtgärda både sociala och pedagogiska problem och där diskurser från olika institutionella och vetenskapliga fält korsas? Genom att studera hur samhället hanterar unga som avskilts från den reguljära skolan syftar studien till att synliggöra hur olika diskurser om ”problembarn”, undervisning och behandling, skapar möjligheter och begränsningar för verksamheternas mål, medel och aktörer. Studiens metodologi är en kombination av etnografi och diskursanalys. Studien tar sin utgångspunkt i interaktion, vardag och identitetsformande processer. I dessa kommunikativa praktiker som är intimt relaterade till identitetsskapande, arbetar lärare och behandlare. Analys av vardagssituationer i dessa pedagogiska och sociala praktiker samt intervjuer av de unga och de anställda ger en ökad förståelse för vad som händer där och vad arbetet betyder för dess aktörer. Miljöerna består till stor del av informella mötesplatser där en flexibilitet i tolkningsmöjligheterna skapar förhandlingsutrymme om både vad som sker där, men också vilka de unga är. Användningen av informella miljöer, lekfullhet, kroppskontakt och humor upprätthåller konsensus och bygger relationer. Relationen möjliggör att de anställda kan skapa tillit och förtroende hos de unga och används för att stödja de unga och påverka dem i önskvärd riktning. Relationen innebär att de unga, samtidigt som de får stöd och omsorg, också kan kontrolleras. Två olika strategier, omsorg och kontroll, kopplas samman i vad Foucault beskriver som en pastoral maktutövning. Relationen är grunden för intersubjektivitet, d v s en delad kunskap om situationen och dem själva. Diskurserna som används utgår från att de unga ska förändras. Diskurserna tydliggör att de ungas förändring främst ses som avhängiga dem själva, men att förändring är sannolik och möjlig genom de ungas involvering. De unga själva ses i hög grad som ansvariga för att leva upp till de krav som samhället ställer på individer i den åldern. De anställda förväntas klara av fysisk gränssättning, använda tvångsåtgärder och hantera andra repressiva inslag. De ungas aktörskap synliggörs genom deras motstånd inför det som strider mot deras motiv och det som står på spel för dem, d v s deras normalitet. Intervjuer med de unga har sammanfattat de möjliga identitetsalternativ de unga uppfattar finns tillgängliga för dem och handlar om skapandet av vilka de varit och vilka de kan bli. Identiteterna beror på vilka tolkningsrepertoarer som används i de olika verksamheterna. Repertoarerna gör det möjligt att skapa olika identitetskonstruktioner där en del kan ses som mer normala än andra. En del av identitetsalternativen innebär att se sig själv som kriminell eller med brister av olika slag. Kamratkretsen på hemmaplan och som elev i skolan är den plats och det sammanhang där de unga känner sig mest som alla andra. / This study examines how society handles children who for different reasons can’t manage, or be managed, in compulsory schools. Observations and interviews were made in three different settings: 1) a foster home with its own school, 2) a small school for troubled youth, and 3) a home for assessment and treatment, without its own school. Common for these arenas are that the children have been separated and set apart from regular school, and they take place on the boundary, or in the intersection between, teaching and treatment. The aims are to reveal how different discourses about troubled youth, education and treatment create possibilities and limitations in relation to the goal of the practices targets, their means, and the actors. The study is based on research into interaction, daily life, and processes of identity transformation. The data is collected by ethnographic methods in the form of participant observations, and the analysis is informed by discourse analysis. In these communicative practices, educators and social workers were active in an area of research that is intimately related to identity. Analysis of everyday situations in pedagogical and social practices provides valuable knowledge for understanding what is going on in this practices and what the implications are for the actors. Examinations of the studied children’s environments and activities reveal the different emphases of efforts addressing the children’s needs which are informed by (connected to) the use of different discourses. The use of informal settings, playfulness, humour, and body contact help maintain consensus and build relationships. The relationships provide a basis for exerting influence. To offer support is also a means by which the young people can be controlled. Two strategies care and control are found to be linked in what Foucault describes as an exercise of pastoral power. These relationships are also the basis for intersubjectivity, that is, shared knowledge of the situation, including self-knowledge of the actors involved. The emphasis on informal environments and flexibility in interpreting the situation allows negotiation about who the children are and what they are expected to become. The balance in child welfare activities between coercion and free choice can be described as a balancing act in which employees have great responsibility for the children. The study discusses how different discourses affect young people’s identity. Considering the various working methods based on different discourses together with the specific child welfare activities suggests that there are several different ways to define the problem situation affecting the children; the children are in this way exposed to a number of troubled identities. The results also indicate that the children can refuse to make these identities their own. The children are actors who become visible through their resistance to what threatens their motives and through what is at stake for them, that is, their normality. Interviews with children have identified possible alternative identities that depend on repertoires of identities, in which some constructions are seen as more normal than others. The children prefer seeing themselves with friends at school and as pupils in school.