<p>The main purpose of this thesis was to take part of girl’s descriptions and experiences of their treatment for deliberate self-harm and to investigate whether they still experience effects of the treatment today. Our main research questions where; how do the girls describe their experiences of the treatment method, do the girls describe that they still experience any effects of the treatment, and finally how do the girls look back on their treatment today? In order to answer these questions, we carried out eight qualitative telephone interviews with girls that had undergone treatment in a specific treatment centre. We chose to analyze the material from the salutogenic theory and the concepts of SOC (sense of coherence) and with a hermeneutic approach. Our result showed that the treatment methods that where most important where dialectic behaviour therapy, horse therapy and finally environmental therapy. Several of the girls could see remaining effects of the treatment today, while other girls could not see any of these effects. A couple of the girls expressed that they should have been dead if they had not been taken care of by the treatment centre while other girls meant that the treatment did not make any difference.</p>

<p>Uppsatsen belyser vägen ur ett självskadande beteende där tre kvalitativa intervjuer har gjorts för att närma sig vändpunktsprocesserna. Även en självbiografisk bok har använts som empiriskt stöd. Syftet är att kunna urskilja hur vägen ut ur ett självskadande beteende kan se ut för olika personer. Det empiriska materialet belyses även utifrån Antonovskys teori om KASAM, Ebaugh Fuchs teori om exitprocesser samt tidigare forskning. De frågeställningar som ligger till grund för uppsatsen är följande: är det möjligt att kunna urskilja en vändpunkt (yttre och inre faktorer)? Vilken betydelse har personer i individens omgivning haft för vägen ut ur ett självskadande beteende? Hur har samhällets insatser hjälpt individen att ta sig ur sitt beteende? De slutsatser som kan konstateras är att det för samtliga intervjudeltagare samt i den självbiografiska boken går att urskilja någon form av vändpunkt. Utifrån de berättelser vi tagit del av kan vi konstatera att vändpunkter kan se väldigt olika ut. Ytterligare en slutsats är att samtliga kvinnor är eniga om att vårdinsatserna är för denna patientgrupp bristfällig eller ibland helt lyser med sin frånvaro. Det viktigaste i intervjudeltagarnas tillfrisknande är deras egen jagstyrka och motivation. Samtliga kvinnor har i dag nya hanteringsstrategier för att klara av livets motgångar och svårigheter.</p> / <p> </p><p>This thesis highlights self-harming behavior and the journey to recovery. To approach the turning point and the following process three qualitative interviews has been done. An autobiographical book has been used as an empirical data. The purpose is to distinguish how the journey to recovery can differ between diverse people. The empirical data has been illustrated by using Antonovskys theory sence of coherence, Ebaugh Fuchs process of roll exit and current research. The issued questions grounding the thesis are: is it possible to distinguish a turning point (outer and inner factors)? How important were the people surrounding the individual to find the way out? And how did society's efforts help the individual out of its behavior? The conclusions that are determined are that with all of the interviewed and the autobiographical book, a turning point can be discerned. From the stories given to us we can determine that the turning points can differ considerably. Yet another conclusion is that all of the women agree that the care effort towards these types of patients is insufficient or even non-existent. The most important part in the recovery of the interviewed is their own strength and motivation. All of these women today have new strategies on how to handle life's adversity and difficulties.</p>

Uppsatsen belyser vägen ur ett självskadande beteende där tre kvalitativa intervjuer har gjorts för att närma sig vändpunktsprocesserna. Även en självbiografisk bok har använts som empiriskt stöd. Syftet är att kunna urskilja hur vägen ut ur ett självskadande beteende kan se ut för olika personer. Det empiriska materialet belyses även utifrån Antonovskys teori om KASAM, Ebaugh Fuchs teori om exitprocesser samt tidigare forskning. De frågeställningar som ligger till grund för uppsatsen är följande: är det möjligt att kunna urskilja en vändpunkt (yttre och inre faktorer)? Vilken betydelse har personer i individens omgivning haft för vägen ut ur ett självskadande beteende? Hur har samhällets insatser hjälpt individen att ta sig ur sitt beteende? De slutsatser som kan konstateras är att det för samtliga intervjudeltagare samt i den självbiografiska boken går att urskilja någon form av vändpunkt. Utifrån de berättelser vi tagit del av kan vi konstatera att vändpunkter kan se väldigt olika ut. Ytterligare en slutsats är att samtliga kvinnor är eniga om att vårdinsatserna är för denna patientgrupp bristfällig eller ibland helt lyser med sin frånvaro. Det viktigaste i intervjudeltagarnas tillfrisknande är deras egen jagstyrka och motivation. Samtliga kvinnor har i dag nya hanteringsstrategier för att klara av livets motgångar och svårigheter. / This thesis highlights self-harming behavior and the journey to recovery. To approach the turning point and the following process three qualitative interviews has been done. An autobiographical book has been used as an empirical data. The purpose is to distinguish how the journey to recovery can differ between diverse people. The empirical data has been illustrated by using Antonovskys theory sence of coherence, Ebaugh Fuchs process of roll exit and current research. The issued questions grounding the thesis are: is it possible to distinguish a turning point (outer and inner factors)? How important were the people surrounding the individual to find the way out? And how did society's efforts help the individual out of its behavior? The conclusions that are determined are that with all of the interviewed and the autobiographical book, a turning point can be discerned. From the stories given to us we can determine that the turning points can differ considerably. Yet another conclusion is that all of the women agree that the care effort towards these types of patients is insufficient or even non-existent. The most important part in the recovery of the interviewed is their own strength and motivation. All of these women today have new strategies on how to handle life's adversity and difficulties.

The main purpose of this thesis was to take part of girl’s descriptions and experiences of their treatment for deliberate self-harm and to investigate whether they still experience effects of the treatment today. Our main research questions where; how do the girls describe their experiences of the treatment method, do the girls describe that they still experience any effects of the treatment, and finally how do the girls look back on their treatment today? In order to answer these questions, we carried out eight qualitative telephone interviews with girls that had undergone treatment in a specific treatment centre. We chose to analyze the material from the salutogenic theory and the concepts of SOC (sense of coherence) and with a hermeneutic approach. Our result showed that the treatment methods that where most important where dialectic behaviour therapy, horse therapy and finally environmental therapy. Several of the girls could see remaining effects of the treatment today, while other girls could not see any of these effects. A couple of the girls expressed that they should have been dead if they had not been taken care of by the treatment centre while other girls meant that the treatment did not make any difference.

Bakgrund: Självskadebeteende har tidigare uppfattats som ett tecken på allvarlig psykisk sjukdom och det ansågs enbart vara mycket förvirrade människor som skadade sig själva. Studier visar att självskadebeteende oftast är något människor begår i ensamhet och majoriteten väljer heller inte att uppsöka sjukvård. Kunskap om självskadebeteende och attityder till patienter som skadar sig kan bidra till en ökad förståelse hos sjuksköterskor för fenomenet.  Syfte: Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva sjuksköterskors attityder till patienter med självskadebeteende. Metod: Uppsatsen är baserad på en litteraturstudie där nio artiklar analyserats med vägledning av Fribergs kriterier för analys av vetenskapliga studier. Resultat: Resultatet presenteras utifrån fyra huvudteman med 16 tillhörande subteman. De fyra huvudtemana är; sjuksköterskors föreställningar, sjuksköterskors känslor, sjuksköterskors värderingar samt sjuksköterskors handlingar. Resultatet visar att sjuksköterskors attityder till patienter med självskadebeteende är mångskiftande. Diskussion: Författarna skapade sex teman utifrån det i resultatet som kunde vara av intresse att lyfta fram. En diskussion kring dessa sex teman fördes sedan mot bakgrundsinformationen och Katie Erikssons teori om lidandet. Med hänsyn till vetskapen om att tankar och känslor inte alltid styr vårt handlande, valde författarna att inte dra slutsatsen att sjuksköterskor endera har positiva eller negativa attityder till patienter med självskadebeteende.

Avsiktligt självskadebeteende bland normalbefolkningen är ett välkänt men ännu relativt outforskat fenomen. Syftet med föreliggande studie var att kartlägga förekomst och former av, samt könsskillnader i, avsiktligt självskadebeteende i en ickeklinisk ungdomspopulation, samt att undersöka eventuella samband mellan självskadebeteende och hjälpbehov, självmordsförsök, självkänsla, copingstrategier och aggressivitet. En förenklad version av Deliberate Self-Harm Inventory administrerades tillsammans med övriga frågor bland 211 gymnasieungdomar i Mellansverige. Resultatet visade att 37 % av tonåringarna skadat sig själva under det senaste året. Signifikanta könsskillnader förekom gällande såväl prevalens som form av självskadebeteende. Självskadebeteende visade sig samvariera med hög grad av aggressivitet och låg självkänsla. Ungdomar med självskadebeteende använde sig av mer maladaptiva copingstrategier än andra ungdomar. / Deliberate self-harm in the normal population is a well known phenomenon, that is still relatively under-researched. The purpose of the present study was to examine the prevalence and methods of, and gender differences in, deliberate self-harm in an adolescent community sample. The relationships between deliberate self-harm and help-seeking behaviors, attempted suicide, self-esteem, coping strategies and aggression were also explored. A simplified version of The Deliberate Self-Harm Inventory was administered among 211 Swedish adolescents. Results showed a 37 % prevalence rate of self-harming behavior during the recent year. Significant gender differences regarding prevalence and methods of self-harm were identified, and high rates of deliberate self-harm was associated with high aggression, low self-esteem and maladaptive coping-strategies.

Background: The purpose of the present study was to investigate the prevalence and characteristics of deliberate self-harm in a Swedish University population. Method: A random sample of first year students at University of Kalmar was invited to participate in an Internet-based survey in the autumn of 2007. A total of 139 (53,1 %) completed the anonymous survey. Results: The results showed that 25,2 % (n=35) of the students reported having engaged in some kind of deliberate self-harm at least once, and deliberate self-harm was endorsed by 7,9 % within the past year. The most frequently procedures to self-harm were to tear, carve or pinch self, cutting skin and hitting self on purpose. 37,1 % reported that they had told no one about their self-injurious behaviors and 36,4 % significantly reported that they had no one they trusted and who they could talk to if they were concerned about something. Students with self-injurious behavior were also more likely to report a history of emotional, sexual and/or physical abuse, alcohol and drug use, cut classes and questioning their sexual orientation. Conclusions: Findings suggest that self-harm is associated with risk factors and that self-injury is not only associated with adolescence but also with adulthood. It is therefore important to continue studies in both populations.

Darbo tikslas: ištirti linkusių ir nelinkusių savęs žaloti įkalintų asmenų nerimo, depresiškumo įverčių skirtumus ir tarpusavio sąsajas su stresogeninių situacijų įveikos strategijomis. Tiriamieji: šiame tyrime, vykusiam nuo 2008 – 02 – 18 iki 2008 – 10 – 01, dalyvavo 256 laisvės atėmimo vietose esantys asmenys, suskirstyti į dvi – tiriamąją ir lyginamąją – grupes. Iš jų tyrime dalyvavo 81 asmuo, įtrauktas į laisvės atėmimo vietos nuteistųjų ir suimtųjų, priklausančių didelės rizikos grupei dėl savęs žalojimosi ar bandymo nusižudyti apskaitos žurnalą, kuriems paskirta sustiprinta individuali priežiūra – minėti asmenys sudaro tiriamąją grupę. Lyginamąją grupę sudarė 176 laisvės atėmimo vietose esantys neįtraukti į šį apskaitos žurnalą asmenys. Tyrimui naudotos HAD (Hospital Anxiety and Depression), BDI (Beck Depression Inventary), COPE metodikos. Išvados: nustatyta, jog linkę save žaloti yra jauni asmenys (amžiaus vidurkis – 30 m.), turintys žemesnį išsilavinimą, suimti ar atliekantys bausmę už sunkius, smurtinius nusikaltimus, laikantys save priklausomais nuo alkoholio, narkotinių medžiagų. Linkusių save žaloti įkalintų asmenų grupėje nerimo, depresiškumo įverčiai lyginant su įkalintais, bet nežalojusiais savęs asmenimis – aukštesni. Įvertinus tik linkusių save žaloti asmenų grupės depresiškumo, nerimo įverčių išreikštumą pagal laisvės atėmimo vietą nustatyta, jog suimtų asmenų grupėje nerimo, depresiškumo (tik BDI) įverčiai aukštesni nei nuteistų asmenų grupėje. Tyrime... [toliau žr. visą tekstą] / The aim of the research. To survey differences in evaluations of anxiety and depression and links with strategies used to cope with stressful situations of persons in confinement who are tended to injure themselves and those who are not.The object of the research: 256 persons in confinement took part in the research. They were divided into two groups: analyzed and comparative groups. The research was started on the 18th of February, 2008 and ended on the 1st of October, 2008. Analyzed group was made out of 81 person who were tended to injure themselves (all of them belonged to the group of persons in confinement with the higher risk due to the disposition to injure or kill themselves, and were under reinforced supervision). Comparative group was made out of 176 persons in confinement who didn‘t belong to the group with the higher risk due to the disposition to injure or kill themselves. Methods of research were HAD (Hospital Anxiety and Depression), BDI (Beck Depression Inventory), COPE methods. Conclusions. The research showed that persons who are tended to kill or injure themselves are young (~ 30 years old), with lower education, arrested or sentenced for violent crimes and those who think that are dependant on alcohol or drugs. Evaluations of anxiety and depression are higher in the group of persons in confinement who are tended to injure themselves. The results of the research showed that evaluations of anxiety and depression (only BDI) are higher in the group of... [to full text]

For over a decade, suicides of young people have been a very important public health concern. The number of suicides among the school-aged children varies from 20 to 33 per annum, whereas suicide as the cause of death is number three on the list of causes. Research carried out in various countries provide clear evidence that one of the most threatening signs of the possible suicidal behaviour is self-harm or attempted suicide at an early age. Therefore, in-depth knowledge of the risk factors for deliberate self-harm is very important not only for scientific reasons, but for the prevention of suicides of young people. The aim of dissertation is to research social and psychological peculiarities of deliberate self-harm of 15-17 year old Lithuanian pupils. In order to achieve the aim, the following objectives were set: 1. To assess distribution of pupils’ deliberate self-harm, types of self-harm, and socio-demographic irregularities. 2. To disclose subjective reasons for deliberate self-harm of pupils. 3. To analyse the relationship between stressful life experience and pupils’ deliberate self-harm. 4. To identify the importance of smoking, alcohol, and drug abuse to deliberate self-harm. 5. To investigate the relationship between the pupils’ deliberate self-harm and subjective indices of psychic health and general condition. 6. To assess the need for help to pupils who deliberately harm themselves. / Jaunų žmonių savižudybės jau daugiau kaip dešimtmetį išlieka labai svarbia visuomenės sveikatos problema. Mokyklinio amžiaus vaikų savižudybių skaičius per metus svyruoja nuo 20 iki 33, o savižudybė pagal dažnį yra trečioje vietoje mirties priežasčių sąraše. Įvairiose šalyse atlikti tyrimai pateikia neabejotinų įrodymų, jog vienas grėsmingiausių galimo savižudiško elgesio rizikos ženklų yra sąmoningas savęs žalojimas ar bandymai žudytis jauname amžiuje. Todėl gilesnis sąmoningo savęs žalojimo rizikos veiksnių pažinimas yra labai svarbus ne tik mokslo, bet jaunų žmonių savižudybių prevencijos požiūriu. Disertacinio darbo tikslas — ištirti sąmoningai save žalojančių 15–17 metų Lietuvos moksleivių socialinius bei psichologinius ypatumus. Tikslui pasiekti iškelti šie uždaviniai: 1. Įvertinti moksleivių sąmoningo savęs žalojimo paplitimą, būdus bei jų sociodemografinius netolygumus. 2. Atskleisti subjektyvias moksleivių sąmoningo savęs žalojimo priežastis. 3. Išanalizuoti ryšius tarp stresą sukeliančios gyvenimo patirties ir moksleivių sąmoningo savęs žalojimo. 4. Nustatyti rūkymo, alkoholio bei narkotikų vartojimo reikšmę moksleivių sąmoningam savęs žalojimui. 5. Išnagrinėti moksleivių sąmoningo savęs žalojimo, subjektyvių psichikos sveikatos bei savijautos rodiklių sąsajas. 6. Įvertinti save žalojančių moksleivių pagalbos poreikius.

<p>Background: The purpose of the present study was to investigate the prevalence and characteristics of deliberate self-harm in a Swedish University population.</p><p>Method: A random sample of first year students at University of Kalmar was invited to participate in an Internet-based survey in the autumn of 2007. A total of 139 (53,1 %) completed the anonymous survey.</p><p>Results: The results showed that 25,2 % (n=35) of the students reported having engaged in some kind of deliberate self-harm at least once, and deliberate self-harm was endorsed by 7,9 % within the past year. The most frequently procedures to self-harm were to tear, carve or pinch self, cutting skin and hitting self on purpose. 37,1 % reported that they had told no one about their self-injurious behaviors and 36,4 % significantly reported that they had no one they trusted and who they could talk to if they were concerned about something. Students with self-injurious behavior were also more likely to report a history of emotional, sexual and/or physical abuse, alcohol and drug use, cut classes and questioning their sexual orientation.</p><p>Conclusions: Findings suggest that self-harm is associated with risk factors and that self-injury is not only associated with adolescence but also with adulthood. It is therefore important to continue studies in both populations.</p>