Hur personer tänker, tolkar och förstår situationer påverkar hur lyckliga de är. Syftet med uppsatsen är att utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv undersöka hur individer konstruerar lycka. Detta har gjorts genom att undersöka hur individer konstruerar  positiva definitioner av situationer och hur negativa definitioner kan göras om till mer positiva. Uppsatsens empiri utgörs av filmen Love actually, som det har utförts en kvalitativ analys av. Social interaktion visade sig genomgående vara centralt för hur individer konstruerade sina definitioner av situationer – positiva så väl som negativa. Andra personer kan erbjuda alternativa definitioner och försöka övertyga om att dessa är korrekta. Speciellt signifikanta andra har stort inflytande över hur individer tolkar situationer. Det framgick även att personer utgår från och använder den sociala verkligheten och dess institutioner och symboler för att bygga upp och motivera sina definitioner och omdefinitioner av situationer. För att konstruera positiva definitioner eller omdefinitoner av situationer, och därigenom öka sin egen eller en annan persons lycka via social interaktion, måste hänsyn tas till hur den sociala verkligheten är konstruerad, man måste alltid förhålla sig till denna.

Enligt Goffmans dramaturgi får en social situation sin definition av att aktörer genom framträdanden presenterar sin förståelse av den. Syftet med detta magisterarbete är att utveckla en teori om hur människor tolkar sådana framträdanden, samt att pröva några av den nya teorins teser empiriskt. Det teoretiska arbetet har en hermeneutisk karaktär, där idéer från symbolisk interaktionism och anknytningsteori tolkas, omtolkas och korsbefruktas. Den empiriska delen är kvantitativ och använder ett frågeformulär. Den nya teorin förklarar människors strävan efter en gemensam definition som en minimering av risken att känna förödmjukelse inför självet. Teorin beskriver också ett sökande efter uppmärksamhet och en strävan efter att klara sig själv som två riskminimerande strategier. Vidare är de strategier som människor använder avgörande för hur de tolkar framträdanden. Dessutom finns en koppling mellan människors tolkningar och deras anknytningsstilar. Det sistnämnda undersöks empiriskt, dock utan framgång. Slutsatsen är att frågeformuläret behöver vidareutvecklas.

Fyra analysander intervjuades om deras upplevelser av den psykoanalytiska situationen. Materialet analyserades med hjälp av EPP (empirical phenomenological psychologial) -metoden. Resultatet beskriver fenomenets meningsstruktur som en helhet och visar på den psykoanalytiska situationens generella kännetecken: den psykoanalytiska situationen som något svårfångat, som ett upprepat omprövande, som ett arbete, den präglas av konflikter och motstånd, en upplösning av tid och rum, ett möte med analytikern, ett rum för självutforskande och avslutningsvis, identitetsskapande självreflektion. Resultatet visar att upplevelsen av den psykoanalytiska situationen är något upplösande som bryter med den vanliga livsvärldsupplevelsen. Den är något irrationellt svårfångat. Resultaten visar också hur upplevelsen präglas av relationen till analytikern, hur den möter motstånd och konflikt. Avslutningsvis hur det formas något nytt genom ett prövande och utforskande meningsskapande.

Ambitionen med denna uppsats har varit att undersöka hur retorisk teori kan bidra till och komplettera området för kriskommunikation. Genom en intervju med Örebro kommuns kommunikationsdirektör och genom en teoretisk fördjupning har vi sammanfört en praktikers perspektiv med ett teoretiskt perspektiv. Vi har tagit avstamp i den retoriska situationen och undersökt hur ett retoriskt angreppssätt kan öka förståelsen för den kommunikativa aspekten av en kris samt vilken nytta en kriskommunikatör kan ha av att se på en kris som en retorisk situation. Resultatet visar att den retoriska situationen kan bidra med ett nytt och givande perspektiv på kriskommunikation. Inom den retoriska situationens tre konstituenter - exigence, audience och constraints - kommer ethos, topiker, doxa, narrativ, identifikation, kairos och decorum att skapa ett kompletterande och systematiserande förhållningssätt till kriskommunikation.

Människan har genom historien haft relationer till andra djur och har det än idag. I takt med människans och samhällets utveckling har de relationer vi har till hästen även utvecklats och förändrats. Trots att hästen idag kan förstås som en följeslagare till människan och som en signifikant annan i vissa människors självutveckling finns det fortfarande anhängare inom samhällsvetenskaperna som anser att djur andra än människan inte har någon plats inom studiefältet. De som inom sociologin och symbolisk interaktionism hävdar att hästar och djur i allmänhet inte platsar inom vetenskapen stödjer detta med argument baserade på att hästar inte har ett verbalt språk och att de inte heller kan objektifiera sig själva och uppnå vad man kan likna vid ett själv. Eftersom hästen inte kan förmedla sig på samma sätt som människan kan vi inte heller interagera med den, ännu mindre ha meningsfulla relationer till den. Den här studien argumenterar dock för att människan kan ha meningsfulla relationer till hästar eftersom de och andra djur är en del av de relationer som människan har som är av social karaktär och därför är berättigade till en plats inom det sociologiska studiefältet. Studien syftar till att utifrån ett symbolisk interaktionistiskt perspektiv förstå hur sju ridlärare i Mellansverige förstår och tolkar mellanartslig interaktion utifrån arterna häst och människa. Studien påvisar även hur gemensam artöverskridande mening kan uppstå och förstås samt att häst och människa tillsammans kan interagera symboliskt.

No description available.

Denna uppsats behandlar den retoriska övningen smädelsen och dess roll som övertygningsmedel inom rapbattlesituationer likväl som i retorikutbildningen. Jag tar mig en närmare titt på vinnaren av Vendetta (rapbattle sm i Sverige 2012), Mr.Cool, där jag i hans battles finner smädelsens topiker. Uppsatsen ser till smädelsens topiker och dess effektivitet i att söka avråda Vendettas publik och domare från att sympatisera med Mr.Cools motståndare. Vidare ställer jag denna till synes stridande argumentationsteknik i förhållande till retorikens krav på moral och etik för att utvinna om detta är förenligt. Jag utgår ifrån tanken att den retoriska situationen och publiken kommer att påverka utfallet av vad både battlerapparen Mr.Cool och publiken anser vara passsande och därmed för domarnas slutgiltiga utlåtande. Undersökningens resultat visar på att användandet av smädelsen tycks vara ett effektivt retoriskt medel i denna situation, i diskussionen resonerar jag kring frågan om samma slutsats kan gälla för andra situationer.

In ihrer Westberliner Galerie situationen 60 präsentierten Barbara und Christian Chruxin zwischen 1963 und 1966 neben zahlreichen Ausstellungen visueller Poesie und konstruktivistischen Positionen ein breites Spektrum performativer, installativer und fotokonzeptualistischer Praktiken. Für ihre ambitionierte Editionsreihe in Form eines faltbaren Modells der Galerie wurden die ausgestellten Künstler/-innen eingeladen, ihre Arbeiten auf die Präsentationsmöglichkeiten und Parameter der Publikation zu übertragen. Diese „portablen Galerien“ dienten als Dokumentation des „temporären Ereignis[es] Ausstellung“ [C. Chruxin]. Entgegen konventioneller, hierarchischer Zuschreibungen der Publikation als sekundäres Medium zur Dokumentation einer Ausstellung bezeichneten Christian und Barbara Chruxin Präsentationen in der Galerie als dokumentation a und die dazugehörigen Editionen gleichberechtigt als dokumentation b. Diese Namensgebung, so die These des Beitrags, spiegelt die zunehmende Auflösung der Trennung zwischen Dokumentation und künstlerischer Praxis in den 1960er-Jahren.

I denna studie undersöks den känsla av författarnärvaro som präglar Asta Olivia Nordenhofs roman Penge på lommen. Genom att undersöka hur Nordenhofs ethos och persona förhåller sig till bokens berättartekniker, samt hur detta samverkar med berättarpåträngningar, är det möjligt att visa hur författaren, genom en paus i narrativet, förmedlar sin egen röst och sammansmälter sin litterära persona med sitt ethos. Detta resultat kontextualiseras genom att beskriva Nordenhofs litterära samtid i Danmark. Därigenom skapar uppsatsen förståelse för vilka etiska dimensioner som ryms i romanens berättartekniker, i synnerhet blickens ökande och minskande distans till romankaraktärerna. Avslutningsvis diskuteras författarnävaron utifrån blickens etiska aspekter.

No description available.