Introduktion: Drop in är en mottagningsform som allt fler vårdcentraler erbjuder, och innebär att patienterna kommer utan att ha bokat tid. Begreppen direct access, open access, advanced access och walk in centres används på engelska. Tidigare studier har visat att direct access är kostnadseffektivt och att patienterna är nöjda med mottagningsformen samt att det ökar tillgänglighet. Det finns däremot få studier som undersökt vårdpersonalens perspektiv avseende drop in som mottagningsform. Syfte: var att beskriva hur fysioterapeuter inom primärvården upplever drop in som mottagningsform. Metod: Denna studie har en kvalitativ studiedesign. Totalt genomfördes 19 semistrukturerade intervjuer med fysioterapeuter från olika regioner i mellersta Sverige. Dessa analyserades sedan enligt kvalitativinnehållsanalys med induktiv ansats Resultat: Analysen resulterade i två huvudkategorier: Individuella skillnader i hur drop in upplevs och Drop in är en effektiv mottganingsform men ställer krav på kompetens samt tre underkategorier till varje huvudkategori. I första huvudkategorin gav fysioterapeuterna uttryck för både positiva och negativa känsloaspekter av drop in som mottagningsform. I den andra huvudkategorin framkom det att drop in innebär en variation av patienter och ställer krav på fysioterapeuternas kompetens.  Konklusion: Drop in kan utvecklas som modell utifrån de upplevelser som framkommer. Det är viktigt att fysioterapeuten har tillräcklig kunskap och erfarenhet för att arbeta enligt denna modell och att tillräckligt med tid finns för varje besök. Fysioterapeuterna upplever att vårdmodellen drop in är effektiv och varierar dagen men ställer krav på kompetens hos fysioterapeuten.

No description available.

Introduktion: Personer   med höftledsartros har visats ha en ökad risk att drabbas av knäledsartros. En   förändrad belastningsfördelning och ett förändrat rörelsemönster i   sagittalplan har visats finnas både i den kontralaterala och ipsilaterala knäleden   hos de med ensidig höftledsartros vilket tros vara en del av de bakomliggande   orsakerna. Däremot har få tidigare studier fokuserat på rörelsen i   frontalplan av knälederna hos personer med höftledsartros. Syfte: Att   undersöka om ensidig höftledsartros har en påverkan på knäledens mediolaterala   rörelsemönster under enbensresningar från brits. Metod: Hos sex   personer med ensidig höftledsartros jämfördes de mediolaterala ytterlägena   och det totala rörelseomfånget i knäleden under upp- och nedresning på ett   ben, samt tid under utförandet mellan det symptomatiska och asymptomatiska   benet, och mot sju asymptomatiska individer. Programvaran Kinovea användes   för att mäta vinklarna och tiden, vilka analyserades i SPSS. Resultat: Ingen   signifikant skillnad i den maximala laterala, maximala mediala eller totala   rörelseomfånget kunde hittas mellan eller inom grupperna. Vid analys av   skillnaden i den totala tiden för utförandet av en upp- och nedresning var t-värdet   signifikant lägre hos det symptomatiska benet i HA jämfört mot den   asymptomatiska knäleden. I övrigt fanns ingen signifikant skillnad mellan   eller inom grupperna i tid för utförandet. Konklusion: Att   ingen signifikant skillnad kunde hittas i denna studie skulle kunna bero på   få deltagare i båda grupperna. Däremot kunde en tendens till skillnad mellan   grupperna och inom grupperna ses som det skulle vara intressant för vidare   studier inom området att undersöka. / Abstract: Introduction: People with hip osteoarthritis have an increased risk of developing knee osteoarthritis. An altered load distribution and movement pattern is believed to be a part of the underlying cause. However, few previous studies have focused on the frontal plane motion of the knee joints of people with hip arthritis. Objective: Investigate whether unilateral hip osteoarthritis has an effect on the mediolateral movement pattern of the knee joint during one-leg rises. Method: The mediolateral external positions, total range of motion of the knee joint, and the time of execution were compared between six individuals with unilateral hip osteoarthritis and seven asymptomatic persons, and within the groups. Measurements were made in the Kinovea software, which were analyzed in SPSS. Results: No significant difference in the maximum lateral, medial or total range of motion was found between or within the groups. The t-value was significantly lower in the symptomatic leg of HA compared to the asymptomatic during the total time for performing a one leg-rise, otherwise there was no significant difference of the time between or within the groups. Conclusion: The tendency for differences between and within the groups would be interesting for further studies in the area to investigate.

Bakgrund: Arbetsrelaterad nack- och skuldersmärta är problematiskt både för arbetstagaren och arbetsgivaren. Denna smärta är vanligt förekommande vid statiska och/eller repetitiva arbetsmoment vilket ofta förekommer bland biomedicinska analytiker. Det finns viss evidens för att pauser med specifik styrketräning på arbetsplatsen kan påverka denna typ av smärta.  Syfte: Att undersöka hur två korta styrketräningspass per dag kan påverka nack- och skuldersmärta hos de som arbetar på biomedicinskt laboratorium och hur implementering av fysisk aktivitet på arbetsplatsen fungerar. Metod: Biomedicinska analytiker (n=9) på Norrlands Universitetssjukhus genomförde under tre veckor ett kort styrketräningsprogram för nacke och skuldra två gånger per dag på arbetstid. Smärta mättes med 11-gradig NRS (medelvärde senaste veckan), och sexgradig Likertskala (medelvärde senaste tre veckorna) före och efter intervention. Implementeringen utvärderades genom grad av fullföljande. Resultat: Kliniskt signifikant minskning av smärta erhölls. Smärta mätt med NRS gick ned med 1,56 poäng från veckan innan till interventionens sista vecka (p=0,007). Smärta skattad på Likertskala gick också ned med en kliniskt signifikant skillnad (p=0,005). Fullföljandegraden blev i genomsnitt 77,3%, dock rapporterat av endast fyra av nio deltagare. Konklusion: Interventionen med korta styrketräningspass på arbetstid visade sig lyckad med en minskad smärta för deltagarna. Implementeringsmetoden fungerade väl baserat på den relativt höga graden fullföljande. Detta var dock en mindre pilot-studie och för mer kunskap behövs större studier med fler personer och helst en kontrollgrupp.

Bakgrund: Fysisk träning är viktigt för vår hälsa samt vår funktions- och prestationsförmåga. En av de vanligaste träningsformerna globalt är löpning och ett ökat intresse för fysisk träning har lett till utveckling av nya träningsformer, däribland CrossFit. Oavsett träningsform föreligger en skaderisk där skademekanism och symptomens uppkomst härleds till akuta skador och belastningsskador. Tidigare forskning har inte jämfört dessa två discipliner trots att skador är vanligt förekommande. Syfte: Syftet med studien var att undersöka skadeincidens, uppkomst av skada och skadans inverkan på fortsatt träning mellan CrossFit-atleter och löpare. Metod: Datainsamlingen skedde genom en egenproducerad online enkät i Google Formulär och besvarades av CrossFit-atleter samt löpare i Luleå. Enkäten omfattade frågor om studiegruppens träningsbakgrund, träningstyp, träningsintensitet samt skador. Resultat: Totalt inkluderades 74 personer i studien, varav 55 stycken var CrossFit-atleter och 19 stycken löpare. Av dessa hade 23 stycken CrossFit-atleter (42%) och 11 stycken löpare (58%) skadat sig under de senaste sex månaderna. Majoriteten av skadorna uppstod i övre extremitet och ländrygg hos CrossFit-atleter medans löpare främst skadade sig i nedre extremitet. Båda disciplinerna ådrog sig övervägande belastningsskador. Kvarstående besvär av en skada sträckte sig över några dagar hos CrossFit-atleter medans löpare hade besvär i veckor och upp till månader. Konklusion: Skadefrekvensen bland deltagarna visar att löpare skadar sig mer än vad CrossFit-atleter gör. Kunskap kring vilka skador som ofta förekommer, bland annat axlar och ländrygg hos CrossFit-atleter och underben samt höft/lår hos löpare, kan bidra till effektivare skadeprevention och rehabilitering.

Bakgrund: Fibromyalgi är ett långvarigt smärtsyndrom med en prevalens kring 4 % för kvinnor och 1% för män. Träning rekommenderas till patienter som del i behandling. Tidigare sammanställningar av forskning visar på brister i kvalitet och variation i utformning av interventioner. Osäkerhet råder kring vilken typ av aerob träning som har störst effekt på smärta. Syfte: Denna litteraturstudie syftade till att sammanställa det vetenskapliga evidensläget gällande effekten av aerob träning på upplevd smärta hos fibromyalgipatienter. Metod: En litteraturstudie med systematisk litteratursökning i databaserna PEDro och PubMed. Studiernas kvalitet granskades med PEDros granskningsmall och en evidensgradering genomfördes med hjälp av GRADEstud. Resultat: Nio studier, med 529 deltagare totalt, av lägst medelhög kvalitet inkluderades i studien. Studierna visar på en positiv, kliniskt relevant effekt på smärtintensitet, av aerob träning vid jämförelse med kontrollgrupper och liknande effekt jämfört med annan aerob träningsmodalitet, lågintensiv träning eller styrketräning. Evidensstyrkan var måttligt hög för att likvärdig smärtminskning erhålls oberoende av modalitet av aerob träning. Evidensstyrkan var låg för att konkludera att aerob träning är bättre än en kontrollgruppsintervention, lika bra som styrketräning eller lågintensiv träning. Orsakerna till resultatet av evidensgraderingen beror främst på heterogenitet i studiernas interventioner. Konklusion: Det går utifrån granskningen inte att se någon skillnad avseende smärtintensitet mellan aerob träning och en annan aktiv intervention. Studierna är små, har skillnader i interventioner och resultat. Mot bakgrund av detta kan inga säkra slutsatser dras gällande vilken form av träning som är bäst vid fibromyalgi. / Background: Fibromyalgia is a chronic pain syndrome with a prevalence of around 4% for women and 1% for men. Physical exercise is recommended for patients as part of treatment. Earlier reviews indicate a lack of quality and heterogenity in intervention designs. There are uncertainties of which type of aerobic exercise has the biggest effect on pain. Objective: This review aimed to summarize the scientific level of evidence concerning aerobic exercise on pain level for the fibromyalgia population. Method: For this systematic review a structured litterature search was carried out in the databases PubMed and PEDro. Quality was assessed with the PEDro-scale and reliability was evaluated with GRADEstud. Results: Nine RCT's including 529 subjects, with at least 5 points on the PEDro scale were included. The studies show a positive, clinically relevant effect on pain level, of aerobic training when compared to control groups (evidence: low) and similar effects on pain (evidence: moderately high) when compared to other training modality, low intensity aerobic exercise (evidence: low) or strength training (evidence: low). Heterogeneity in the studies reduces the level of evidence in all categories.  Conclusion: The populations are generally small and generally there is a large heterogenity in the interventions. No difference between aerobic training and other active interventions was observed in terms of pain reduction. It is not possible to conclude which modality of training is best for patients with fibromyalgia. To clarify evidence, there is a need for more studies with similar interventions.

Bakgrund: Urininkontinens är ett stort folkhälsoproblem som drabbar mer än en halv miljon av Sveriges befolkning. Urininkontinens är den vanligaste komplikationen efter förlossning. Bäckenbottenträning är den främsta interventionen vid urininkontinens, trots det är det många som inte återhämtar sig. Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att sammanställa, granska och undersöka effekterna av bäckenbottenträning under och/eller efter graviditet avseende urininkontinens. Metod: Litteratursökningen gjordes i PubMed, Cinahl och Scopus. Inklusionskriterier var randomiserade kontrollerade studier som var peer-reviewed, på engelska, och mellan årtalen 2010-2021. Studier inkluderades om de undersökte effekterna av bäckenbottenträning under/efter graviditet vid urininkontinens i jämförelse med annan eller ingen behandling. Kvalitetsgranskningen gjordes med hjälp av PEDro-skalan. Resultat:Totalt inkluderades 13 artiklar i studien.  Nio studier hade god kvalitet, fyra studier hade måttlig kvalitet enligt PEDro. Fyra studier, som undersökte bäckenbottenträning under graviditet, visade signifikant skillnad mellan grupperna gällande frekvens, svårighetsgrad och mängd av urininkontinens vid uppföljning till och med slutet av graviditeten. Två studier, som undersökte bäckenbottenträning efter graviditet, visade signifikant minskning i interventionsgruppen gällande frekvens av urininkontinens. En visade signifikanta förbättringar i både interventions- och kontrollgruppen avseende maximal kontraktion av bäckenbotten, frekvens av urininkontinens och styrka av bäckenbotten. En studie, som undersökte bäckenbottenträning både under och efter graviditet visade signifikant bättre resultat vid 4 månader postpartum. Konklusion: Bäckenbottenträning har visat sig ha god effekt avseende urininkontinens under och/efter graviditet. Då studierna skiljer sig gällande antalet deltagare, utvärderingsinstrument, typ av bäckenbottenträning krävs fler studier inom området för att avgöra vilka effekter bäckenbottenträning har och hur den tränas mest optimalt.

Bakgrund: Psykisk ohälsa är ett ökande folkhälsoproblem och depression har i internationella studier visat påverka upp till en tredjedel av universitetsstudenter, med en hög förekomst av depression, ångest och stress. Bland svenska studenter har det visat sig att förekomma i mindre utsträckning. Forskning har dessutom visat att mental hälsa korrelerar med prestationsmotivation och att psykisk ohälsa är en faktor som har negativ påverkan på den självupplevda motivationen. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka förekomsten av depression, ångest och stress hos fysioterapeutstudenter i relation till upplevd studiemotivation. Metod: En empirisk-anatomisk observationsstudie med tvärsnittsdesign användes för att besvara studiens syfte. Fysioterapeutstudenter vid Luleå Tekniska Universitet inkluderades i studien. Att ej kunna läsa och förstå det svenska språket var exklusionskriterie. En digital enkät baserad på frågeformulären Depression Anxiety Stress Scale (DASS) och Academic Motivation Scale (AMS) konstruerades och skickades ut till samtliga 257 fysioterapeutstudenter. Resultat: Andelen studenter som besvarade enkäten var 19,5% (n=50). Förekomsten av depression- och ångestsymtom uppvisade ett medelvärde motsvarande svårighetsgrad måttlig enligt DASS. Symtom på stress motsvarade istället svårighetsgrad svår. Skillnaden i studiemotivation mellan studenter med högre respektive lägre förekomst av symptom kopplat till depression, ångest och stress visades vara låg.  Konklusion: Sammanfattningsvis kunde inte någon betydande skillnad i studiemotivation visas hos studenterna som visade på hög respektive låg grad av symptom avseende depression, ångest och stress.

Bakgrund: Sömnproblematik och stress är relativt utbrett i samhället och kan inverka på varandra. Stress kan påverka en persons sömnvanor och sömnbrist kan leda till att stress hanteras på ett annorlunda sätt. Stress och sömnbrist har visat sig vara en återkommande faktor hos studenter och studier gjorda på fysioterapeutstudenter har visat en hög prevalens av stress. Sömnvanorna och eventuella samband mellan stress och sömn är mindre undersökta. Syfte: Syftet var att kartlägga självskattad stress och självskattade sömnvanor bland Fysioterapeutstudenter. Syftet var också att se om det finns något samband mellan dessa faktorer. Metod: En studie med kvantitativ design utfördes med en digital enkät som datainsamlingsmetod på 200 fysioterapeutstudenter i termin 1-6 vid Luleå tekniska universitet. Enkäterna innehöll frågor om självskattad upplevd stress (PSS-10) och sömnvanor. Resultat: Studien hade totalt 100 respondenter, varav 59 kvinnor och 41 män. Majoriteten av deltagarna hade en måttlig stress och kvinnorna var mer stressade än männen. De flesta deltagare hade en sömntid på mer än sju timmar per natt den senaste månaden och majoriteten uppgav att de fått tillräckligt med sömn. Det fanns ingen indikation på ett samband mellan självskattad stress och antal sömntimmar. Konklusion: Majoriteten av fysioterapeutstudenterna upplever stress i olika grad där måttlig stress var mest utmärkande. De flesta sover enligt allmänna rekommendationer och anser sig få tillräckligt med sömn. Inget samband noterades mellan stress och sömn. Resultaten går överlag i linje med tidigare studier även om metodologiska faktorer gör det något svårt att jämföra. Mer studier behövs för att undersöka stress och sömnvanor och eventuella samband mellan dessa faktorer bland studenterna.

Bakgrund: Flugkastning är en idrott som har vuxit fram ur fritidsfiske och är en av två discipliner inom Svenska Castingförbundet. Smärta i övre extremiteter och columna är vanligt förekommande hos flugkastare men idag finns det ingen forskning som undersökt biomekaniska riskfaktorer för skada i flugkastning. Syfte: Undersöka och jämföra rörelseomfång och vinkelhastighet som riskfaktorer för skada i övre extremitet och columna hos medelgoda respektive elitkastare samt mellan grenarna Trout Distance och Trout Accuracy.  Metod: Tre elitkastare och tre medelgoda kastare utförde tio kast var i Trout Distance och 16 kast var i Trout Accuracy. IMU-systemet MyoMotion användes vid rörelsemätningarna för 3-dimensionell rörelseanalys i helkroppsmodell. Ledrörelser och vinkelhastighet analyserades för columna och övre extremiteter. Medelvärden av respektive kastares maxvärden för varje kast i respektive gren sammanställdes deskriptivt för det sista bakkastet respektive leveranskastet. Resultat: I Trout Distance var elitkastarna och de medelgoda kastarna vid sina ytterlägen i thorakalen samt lumbalen och för kastarmen i handled och axelled. Dessutom var elitkastarna vid sina ytterlägen i armbågen för linhanden. I Trout Accuracy var de medelgoda kastarna i sina ytterlägen för handled medan elitkastarna ej uppnådde några ytterlägen. Ytterligare uppnådde elitkastarna generellt högre vinkelhastigheter i bak- och leveranskastet i kastarmen jämfört med de medelgoda kastarna i samtliga leder i Trout Distance. Vid Trout Accuracy uppnådde samtliga medelgoda kastare högre vinkelhastigheter i alla leder i kastarmen samt columna i bakkastet. Konklusion: Generellt sätt uppnåddes fler ytterlägen och högre hastigheter för elitkastarna jämfört med de medelgoda kastarna och likaså i Trout Distance jämfört med Trout Accuracy.