Inledning Muskuloskeletala besvär inklusive nackbesvär är vanligt förekommande. Besvären är associerade med neurofysiologiska förändringar som påverkar motoriska kontrollen genom förändrade neuromuskulära synergier mellan global och stabiliserande muskulatur. Försämrad sensomotorisk funktion i nacken kan även försämra balansförmågan. Motoriskt svåra uppgifter via instabila system som kräver anpassad kraft och/eller precision har potential att användas i behandling av nackbesvär. Syftet var att utvärdera två träningsmetoders effekt på nackens proprioception respektive balansfunktion i stående. Båda träningsmetoderna involverar instabila system, den ena via kontroll av en kula placerad på en platta på huvudet och den andra genom ståendes på ett instabilt underlag. Metod Åtta deltagare rekryterades, fyra slumpades till nackkoordinationsträningsgruppen (NT) och fyra till balansträningsgruppen (BT). Sju deltagare fullföljde hela studien. Tre tester utfördes före och efter träningsperioden – proprioception undersöktes med repositioneringstest av nacken och balans undersöktes med test av posturalt svaj i stillastående på stabilt respektive instabilt underlag. Resultat visade en förbättring hos NT i form av minskning i nackrepositioneringstestet på 20,43% och vid balanstesten sågs en minskning på 11,45% på hårt underlag och en minskning på 12,11% mjukt underlag i totalt svaj. I gruppen som utförde balansträning sågs en ökning med 21,19% i nackrepositioneringstestet men en förbättring vid balanstesten i form av minskning på 2,92% på hårt underlag och en minskning på 8,93% på mjukt underlag i totalt svaj. Konklusion Resultatet indikerar att NT med instabilit system kan ha positiva effekter på nackproprioception och balans. Fler studier med större deltagarantal krävs för att möjliggöra statistiska analyser.

Bakgrund: En ökad trend i extremsporter har bidragit till konceptet skyrace. Utförslöpning har påvisat större belastning på höft-, fot- och knäled, vilket ökar risken för skador. Tidigare studier har granskat lutningar på maximum -12° men i skyrace förekommer lutningar på -30° till -40°. En viktig del av löparens utrustning är skorna då det är kontaktytan gentemot underlaget. Syfte: Syftet med studien var att undersöka dels fotens tryckkraft gentemot underlaget och dels rörelseomfång i fot, knä, höft och ländrygg vid utförslöpning i olika lutningsvinklar med två olika löpskor. Metod: Testet utfördes på en sex meter lång ramp där deltagare sprang utför i olika lutningsvinklar från 0° till maximalt -43°. Deltagarna använde sig av två par löparskor. Fotens tryckkraft mättes med innerskosulor. Rörelseomfång i fot-, knä-, och höftled samt ländrygg mättes med IMU. Data för tryckkraft analyserades från två pilotstudier. Rörelseomfång testades enbart i pilotstudie 2. Resultat: Resultatet från trycksulorna visade minskad belastning som följer brantare löpning i 0° till -43°. Skon, Inov8, visade mer tryckkraft i samtliga lutningar jämfört med Salomonskon. Rörelseomfång i fotled minskade vid brantare lutning medan rörelseomfång i ländrygg ökade. Höftled hade störst rörelseomfång vid lutning -12° till -26°. Knäleden visade liten skillnad mellan lutningarna. Inov8 gav mer rörelseomfång i majoriteten av alla leder och lutningar. Konklusion: Resultaten tyder på minskad tryckkraft vid brantare lutning. Rörelseomfånget ökade i lumbalen medan den minskade i fotleden. Inov8 visade generellt ökad tryckkraft och rörelseomfång jämfört med Salomonskon. Skillnader mellan skor kan bero på olika sula, häldropp och passform, mer studier behövs.

Introduktion/bakgrund: I dagens samhälle och världen över är fotboll en väldigt stor sport där många av de som utövar sporten är barn och ungdomar.  Det har under en längre tid varit känt att skaderisken bland unga flickor som spelar fotboll är hög. Den anatomiska strukturen som skiljer sig åt mellan pojkar och flickor kan vara en faktor till varför flickor har större risk för att ådra sig en skada. Fysioterapi grundar sig på vetenskaplig evidens och forskning om människan i ett helhetsperspektiv och handlar om att förebygga och rehabilitera. Utifrån detta utforskades tränares erfarenheter och perspektiv på fysioterapeuter i flicklag i klubbar i damallsvenskan. Syfte: Syftet med studien var att utforska och beskriva tränares erfarenheter av fysioterapeuter i ett flicklag i en klubb i damallsvenskan. Metod: Studien gjordes utifrån en kvalitativ design med en manifest kvalitativ innehållsanalys. Totalt deltog tre tränare i studien som intervjuades individuellt. Resultat: Resultatet som framkom visade sig i tre kategorier, hur det ser ut i nuläget, tränares önskan samt varför tränare anser att fysioterapeuter är viktiga i fotbollslag. Konklusion: I studien framkom det att tränare endast hade erfarenheter av fysioterapeuter i rehabiliteringssyfte. Tränarna hade dock en stark önskan att fysioterapeuten skulle vara mer tillgänglig och att denne även skulle finnas med i ett förebyggande syfte. Att fysioterapeutens arbetsinsats begränsades berodde på att ekonomiska förutsättningar saknades. Begränsningen innebar även att endast A-lagsspelare och talangfulla flickspelare prioriterades. Ytterligare studier kring damfotbollens ekonomiska förutsättningar i förhållande till tränarnas önskemål kunde vara av intresse.

Introduktion: Långvarig ländryggssmärta är ett vanligt tillstånd som påverkar många människor någon gång under livet och är en av de största anledningarna till att personer söker vård. Ländryggssmärta är även vanligt förekommande inom flera idrotter. CrossFit är en sport baserat på flera varianter av styrkeidrotter exempelvis, olympisk tyngdlyftning, styrkelyft, gymnastik och konditionsträning i form av löpning, rodd och cykling. Inom sporten är kunskapen gällande skadeförekomst fortfarande begränsad. Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur vanligt ländryggssmärta är bland CrossFitutövare och hur det relaterar till träningsmoment, frekvens och duration. Metod: Datainsamlingen utfördes genom en onlineenkät som besvarades av CrossFitutövare i Sverige. Enkäten innefattade frågor om studiegruppens bakgrund, träningsvanor och ländryggssmärta kopplat till CrossFit. Resultat: Totalt inkluderades 257 personer i studien varav 100 (39,2%) antal män och 157 (60,8%) antal kvinnor. 161 personer (62,7%) hade upplevt ländryggssmärta sedan de började träna CrossFit. Det CrossFitmoment där ländryggssmärta var vanligast förekommande var styrketräning, det var även det moment som hade högst smärtskattning på VAS-skalan. Förekomsten av ländryggssmärta ökade i relation med ökad träningsfrekvens. Konklusion: 62,7% av studiegruppen hade någon gång upplevt ländryggssmärta. Styrketräning var det moment där ländryggssmärta hade högst förekomst och högst smärtskattning skattat på VAS och träningsfrekvensen visade sig ha betydelse för ländryggssmärta.

Bakgrund: Handbollen tillhör idag en av de största lagidrotterna världsligt och spelas i så många som 150 länder totalt. Sporten är kraftigt skadedrabbad och skadeprevalensen hög. Stretching är ett brett begrepp vilket syftar till att öka muskulär flexibilitet och minska muskulär styvhet. Ett minskat muskulärt rörelseomfång hos idrottare antas kunna öka den totala risken att drabbas av en skada i samband med fysisk aktivitet, fysisk träning och eller i idrottsspecifika moment. Syfte: Syftet med studien var att undersöka i vilken mängd och omfattning stretching utövas bland aktiva handbollsspelare i Norrbottens län samt kartlägga skadeprevalensen bland dessa. Metod: Insamling av data skedde via en enkät med totalt 18 stycken frågor. Enkäten skapades i Google Formulär och skickades via mejl tillsammans med ett informationsbrev om studien och dess syfte till två lag i samma förening i Norrbottens län. Enkäten gick ut till 36 spelare och besvarades av 27 spelare. Alla ifyllda och inskickade enkäter analyserades med en deskriptiv dataanalys och inkluderades i studiens slutliga resultat. Resultat: De tillfrågade spelarna utövade totalt en hög mängd belastande träning. Den totala mängden stretching som utövades skilde sig individer emellan och var i sin helhet relativt låg i förhållande till mängden träning. Skadeprevalensen bland de tillfrågade spelarna var hög. Konklusion: Resultatet av studien påvisade en hög skadeprevalens inom handbollen i Norrbottens län. En hög träningsmängd i förhållande till en liten mängd stretching kan ses som en bidragande faktor till uppkomst av skador på både muskler, senor och ligament.

Bakgrund: Som direkt följd av vistelse i mikrogravitation uppstår flertalet fysiologiska förändringar hos rymdfararna. Tidigare studier redovisar reducering av både muskelvolym, muskelstyrka och bendensitet och än idag finns ingen åtgärd som helt lyckats motverka dessa. Fysisk träning ses dock som ett högst relevant alternativ. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga den långvariga rymdvistelsens fysiologiska påverkan på den mänskliga kroppen, med fysisk träning som åtgärd. Metod: En systematisk litteratursökning genomfördes i databaserna: Web of Science, PubMed och Scopus. MeSH-termer i kombination med fritextord användes vid sökningen. Vid kvalitetsbedömning användes “Fribergs granskningsmall för kvantitativa studier”. Resultat: Totalt inkluderades 13 artiklar i denna litteraturöversikt. Åtta artiklar undersökte hur muskelvolymen förändrats. Av dessa fann sex studier en reducering av muskelvolymen i postural muskulatur. En studie som undersökt dorsal thorakal och cervikal muskulatur fann istället att den ökat. En annan studie som undersökt ventral bålmuskulatur kunde påvisa att även denna ökat. Fyra studier undersökte hur muskelstyrkan förändrats. Samtliga redovisar en reducering av muskelstyrka i nedre extremitet. För de tre studier som mätt muskelstyrka i övre extremitet/överkropp varierar resultatet då de både funnit ökningar och reduceringar. Totalt fyra studier undersökte hur bendensiteten förändrats. Gemensamt för dessa var att alla kunde redovisa en reducering av bendensiteten i nedre extremitet. En studie som undersökt bendensiteten i radius upptäckte dock en ökning. Konklusion: Denna litteraturöversikt indikerar på att nuvarande upplägg av fysisk träning som åtgärd vid långvarig vistelse i rymden ej är tillräcklig för att motverka de fysiologiska påfrestningar som sker på den mänskliga kroppen. Vidare forskning behövs.

Bakgrund: Hjärnskakningar har under 2000-talet utvecklats till ett allt större problem inom ishockeyn. Under säsongerna 2012 - 2015 drabbades 105 spelare i Svenska hockeyligan (SHL) av en hjärnskakning. Tillsammans med knä- och axelskador är hjärnskakning den vanligaste skadan inom ishockeyn. Det har länge saknats interventioner för att minska symtom som uppstår efter en hjärnskakning, men inför säsongen 2019/2020 infördes en kylhjälm som ska användas direkt efter en misstänkt hjärnskakning inom SHL. Målet med hjälmen är att dämpa de akuta symtomen som uppstår efter en hjärnskakning och en förkortad konvalescenstid för de spelare som använder kylhjälmen har noterats. Det saknas emellertid kvalitativa studier som undersöker hur spelarna upplever behandlingen av hjärnskakning med och utan kylhjälm. Därför fokuserar denna studie på spelarnas upplevelser efter att ha drabbats av hjärnskakning. Syfte: Syftet med studien är att beskriva ishockeyspelares upplevelse av upprepade hjärnskakningar efter att ha behandlats konservativt med och utan kylhjälm. Metod: En empirisk-holistisk kvalitativ deduktiv kunskapsansats valdes för att besvara studiens syfte. Totalt medverkade fyra spelare i denna kvalitativa intervjustudie. Resultat: Innehållsanalysen från de genomförda intervjuerna resulterade i två huvudkategorier, första och andra hjärnskakningen – med eller utan kylhjälm och förbättring av omhändertagande efter hjärnskakning samt åtta subkategorier. Konklusion: Kylhjälmen verkar dämpa symtom i det akuta skedet men det går ej att utläsa någon skillnad på lång sikt. Spelarna är dock positivt inställda till användandet av hjälmen men mer forskning och objektiva instrument behövs för att hjälpa spelarna med deras rehabilitering.

Bakgrund: Cheerleading är en relativt ny, snabbt växande lagsport i Sverige där alla medlemmar i ett lag tilldelas en speciell position. Många riskfyllda moment förekommer inom sporten och skador är vanligt, vilket leder till att utövarna därmed vilar från träning. Vi ville undersöka vilka känslor som uppstår hos de cheerleaders som tvingats vila i minst fyra veckor på grund av skada; på vilket sätt blir de påverkade av frånvaron från träningen och hur upplever de sedan återupptagandet av träning? Förhoppningen är att på så sätt vägleda fysioterapeuter i möte med skadade cheerleaders. Syfte: Syftet med studien var att öka förståelsen för hur cheerleaders upplever återgång till träning efter en längre tids frånvaro till följd av en långvarig skada. Metod: Studien utformades enligt en kvalitativ design med semi-strukturerade intervjuer där totalt tre deltagare medverkat, för att besvara studiens syfte. Vi granskade sedan materialet utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Innehållsanalysen från de tre genomförda intervjuerna resulterade i två huvudkategorier: “Ångestfylld återgång till träning” och “Bristande kunskap om cheerleading försvårar rehabiliteringen”, samt sju subkategorier. Konklusion: Resultatet av studien antyder att fysioterapeuter besitter en viktig roll i cheerleaders rehabiliteringsprocess efter en långvarig skada. Studien visar att cheerleaders önskar en bättre förståelse från fysioterapeuter för att återgången till träning ska kännas tryggare. Fortsatta studier rekommenderas.

Introduktion: Sömn är ett återkommande kropps- och sinnestillstånd som utgör en grundpelare vid reglering av fysiologiska faktorer som påverkar kroppens välmående. Definitionen av återhämtning har beskrivits som kroppens förmåga att återgå till homeostas. Återhämtning är en nödvändig process till följd av den ansträngning som fysisk träning medför. I tidigare studier har man observerat att en brist på sömn och en störning i den cirkadiska rytmen har en negativ påverkan på frontallobens exekutiva funktioner, kognitionen samt den generella mentala hälsan. Som fysioterapeut är det relevant att bedöma sömnkvalitén för att ge patienter så goda möjligheter som möjligt till att få bästa tänkbara utfall av rehabiliteringen. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sömnens påverkan på återhämtningen efter fysisk träning. Metod: Litteratursökningen utfördes i databaserna PubMed, Cinahl, SportDiscus, AMED, PEDro och Web of Science. Efter bearbetning avsamtliga artiklar i de 6 olika databaserna, inkluderades totalt 15 artiklar i denna studie. För att granska de inkluderade artiklarnas kvalitet, tillämpades PEDro-skalan. Resultat: Sömnen besitter en viktig roll i återhämtningen efter fysisk träning. Träning har överlag visat sig påverka sömnkvalitén positivt. Bristande sömn har överlag visat sig ha en negativ påverkan på muskelkraft, kognitiv förmåga och reaktionstid. Bristande sömn har även påvisats öka utsöndringen av katabola stresshormoner i förhållande till anabola hormoner. Konklusion: Sömnen har en stor inverkan på återhämtningen efter fysisk träning då en bristande sömn har visat sig negativt påverka fysisk förmåga och balansen mellan återuppbyggande och nedbrytande hormoner.

Bakgrund: Stroke är en av de vanligaste orsakerna till dödsfall globalt. Man har sett att fysisk inaktivitet och stressrelaterad ohälsa var för sig är riskfaktorer för att drabbas av stroke, däremot saknas studier kring ifall där finns ett samband mellan dessa variabler.  Syfte: Undersöka sambandet mellan fysisk aktivitet under det senaste året och stressbeteende hos personer som drabbats av stroke eller TIA samt att studera om det föreligger könsskillnader vad gäller fysisk aktivitet och stress hos denna grupp.  Metod: Studien var en tvärsnittsstudie med korrelerande, komparativ och deskriptiv design. Data kommer från baslinjemätningar hos en randomiserad kontrollerad studie som inkluderade 79 personer som drabbats av stroke eller TIA. Fysisk aktivitet under det senaste året samlades in med Saltin Grimby Physical Activity Scale (SGPALS) och stressbeteende genom Hjärt-Lungfondens formulär kring stress.   Resultat: Ett lågt (r=-0.14) och icke signifikant samband (p=0.22) förelåg mellan den fysiska aktivitetsnivån och det självskattade stressbeteendet. Inga statistiskt signifikanta skillnader kunde urskiljas mellan män och kvinnor gällande fysisk aktivitet (p=0.81) respektive självskattat stressbeteende (p=0.72).  Slutsats: Det förelåg inget signifikant samband mellan fysisk aktivitet och stressbeteende hos personer som drabbats av stroke eller TIA. Nivå av fysisk aktivitet respektive stressbeteende skiljde sig inte åt mellan könen. Mer forskning inom ämnet behövs för att klargöra på vilket sätt fysioterapeuter ska kunna arbeta preventivt och identifiera personer som har en ökad risk att drabbas av stroke eller TIA. / Background: Globally stroke is one of the most common causes of death. Both physical inactivity and stress related illness are risk factors for suffering from a stroke, however there is a lack of studies regarding if there is a correlation between these variables. Aim: To examine the correlation between physical activity during the last year and stress behaviour among individuals affected by stroke or TIA and to study whether there were gender differences regarding levels of physical activity and stress within this group.  Method: The study was a cross sectional study with a correlative, comparative and descriptive design. Data collected comes from baseline measurements from a randomized controlled study that included 79 people affected by stroke or TIA. Physical activity during the last year was collected with Saltin Grimby Physical Activity Scale (SGPALS) and stress behaviour with the Swedish Heart-Lung Foundation form about stress.  Results: A low (r=-0.14) and not significant correlation (p=0.22) was present between the physical activity level and the self-estimated stress behaviour. No statistically significant differences could be discerned between women and men regarding physical activity (p=0.81) and self-estimated stress behaviour (p=0.72).  Conclusion: There was no significant correlation between physical activity and stress behaviour in people affected by stroke or TIA. Level of physical activity respective stress behaviour did not differ between the sexes. More research in the subject is needed to clarify in what way physiotherapists should be able to work preventively and identify people who have an increased risk to be affected by stroke or TIA.