Abstrakt  Bakgrund: Sveriges skolor ska kontinuerligt arbeta med elevhälsan och det finns lagar som kräver att ett elevhälsoteam ska innefatta olika professioner. Fysioterapeuter är en profession som ej anses självklar inom elevhälsan i Sverige. Norge har sedan 1998 valt att främja elevhälsan och tillsatt fysioterapeuter i varje skola då det visat sig vara gynnsamt för både elever och övrig personal. Detta då fysioterapeuter besitter stor kunskap och har i uppgift att arbeta förebyggande. Trots detta, väljer regeringen inte att prioritera professionen i skolan och idag finns det en knappt handfull mängd fysioterapeuter verksamma inom elevhälsan. Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur fysioterapeuter arbetar med hälsofrämjande insatser och hur professionen verkar inom elevhälsan.  Metod: Två fysioterapeuter verksamma inom skolhälsan inkluderades i studien. Semistrukturerade intervjuer genomfördes individuellt med informanterna online via Zoom. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De två huvudkategorierna som bildades var fysioterapeuters väg in till skolan och fysioterapeuters hållbara insatser i skola. Dessa bestod sedan av sju underkategorier: ledningens betydelse, bristande kunskap om fysioterapeuter, utmaningar att bli anställd, fysioterapeuters komplexa arbetsuppgifter, fysioterapeuters olika förutsättningar, teambaserad verksamhet och fysioterapeuters roll i skolan. Konklusion: Studien visar att fysioterapeuter kan tillföra mycket kompetens och arbetar hälsofrämjande inom elevhälsan genom att fylla den funktion som skolan ej klarar av själv. Engagerad ledning och teambaserad verksamhet är av stor betydelse för att fysioterapeuter ska kunna etablera sig vidare inom elevhälsan. Mer omfattande studier behövs dock för att kunna påvisa fysioterapeuters betydelse av elever inom elevhälsan.  Nyckelord: Elevhälsan, fysioterapeuter, hållbarhet, hälsofrämjande, skolan

Background:  Earthquakes and other natural disasters have increased over recent years, more people around the world are living with disabilities. The physical therapists have an important role to increase function and restore quality of life. Although it is stated that early rehabilitation intervention is an essential part of the health response there is limited information about the work and the experiences from physical therapists.  Aim: The aim of this study is to examine physical therapists’ experiences after the earthquakes in Nepal 2015.  Design: This study had a qualitative exploratory design, based on five individual semi-structured interviews using the communication platform zoom. The data was analysed by a qualitative content analysis and had an inductive approach.   Result: The physical therapists’ describes a chaotic situation, the psychological vulnerability in patients made it challenging to motivate and keep the patients focused on their rehabilitation. The huge influx of patients made it hard for the physical therapists to manage their time and led to compromised treatments and the need of early discharge of patients. The physical therapists had dual experiences about their role in the healthcare teams. There was a clear system on how to prioritize the patients based on severity of injuries. Conclusion: This study showed that physical therapists in Nepal had an important role from acute care to follow-up after the earthquakes. The study provides an insight from physical therapists in disaster settings and may contribute to identify barriers in performing their work tasks in future disaster settings. / Bakgrund: Jordbävningar och andra naturkatastrofer har ökat de senaste åren, fler människor runt om i världen lever med kvarstående funktionshinder. Fysioterapeuterna har en viktig roll genom att öka funktionen och återställa livskvaliteten hos dessa patienter. Även om det tydligt anges att en tidig rehabiliteringsinsats är en väsentlig del av arbetet finns det begränsad information om erfarenheterna från fysioterapeuter. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka fysioterapeuters erfarenheter efter jordbävningarna i Nepal 2015. Metod: Denna studie hade en kvalitativ utforskande design, baserad på fem individuella semistrukturerade intervjuer med hjälp av kommunikationsplattformen zoom. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys och hade en induktiv ansats. Resultatsammanfattning: Fysioterapeuterna beskriver en kaotisk situation, den psykologiska sårbarheten hos patienter gjorde det svårt att motivera och hålla patienterna fokuserade på deras rehabilitering. En stor tillströmning av patienter gjorde det svårt för fysioterapeuterna att hantera sin tid och detta ledde till att behandlingar behövde kompromissas och ökade behovet av tidig utskrivning av patienter. Fysioterapeuterna hade tvetydiga erfarenheter av sin roll i vårdteamet. Det fanns ett tydligt system för hur man skulle prioritera patienterna baserat på svårighetsgraden av skador. Slutsats: Denna studie visar att fysioterapeuter i Nepal hade en viktig roll för patienten efter jordbävningarna, en roll som sträcker sig från akutvården till uppföljning. Studien ger tydlig insikt i hur fysioterapeuterna upplevde sitt jobb vilket skulle kunna bidra till identifiering av hinder för fysioterapeuter i utförandet sina uppgifter vid framtida katastrofsituationer.

Syfte: Att utvärdera effekten på gripstyrkan hos äldre vuxna personer med demens som har genomgått ett träningsprogram och jämföra med en kontrollgrupp som har gjort en sittande gruppaktivitet. Delsyften varatt jämföra om det finns skillnader i effekten mellan olika demenstyper och om mängden deltagande har betydelse för effekten på gripstyrkanDeltagare: Personer över 65 år med demens som bor på äldreboende och har behov av hjälp med aktiviteter i dagliga livet (ADL). Det var 93 st i träningsprogrammet och 93 st i kontrollgruppen.Intervention: Fyra månaders High-Intensity Functional Exercise (HIFE) program, med fokus på nedre extremitet, balans och rörelse. Kontrollgruppen bestod av ett sittande socialt program med sång,konversation, bildspel, musik och högläsning.Metod: Data har analyserats med programmet Jamovi. Ett icke-parametriskt one-way ANOVA (KruskalWallis) test användes för att fastställa om resultatet av skillnaden i förändring i gripstyrkan över tidmellan sociala och träningsgruppen var statistiskt signifikant eller inte. Resultat: Det fanns ingenstatistiskt skillnad mellan grupperna i förändring i gripstyrka när alla deltagare inkluderades, varkendirekt efter interventionen (p=0,214) eller 3 månader efter interventionens slut (p=0,397). Med en deltagningsprocent på 75 % ökade gripstyrkan med 1 kg i median direkt efter interventionen för träningsgruppen och sjönk för sociala gruppen med 1 kg, vilket var ett statistiskt signifikant fynd(p=0,036). För icke-Alzheimers gruppen med 75% närvaro ökade gripstyrkan med 1 kg i median för träningsgruppen och sjönk med 1 kg för sociala gruppen direkt efter interventionen vilket var ett statistiskt signifikant fynd (p=0,015). Övriga jämförelser gav ingen statistisk signifikans.Slutsats: Med tillräckligt mängd deltagande kan ett träningsprogram öka gripstyrkan för personer med demens. Effekten förefaller större för personer med icke-Alzheimer typ av demens än för dem medAlzheimer typ av demens.

Introduktion: Det har skett en ökning av skador sedan 90-talet kring styrketräning på gym. Då det finns positiva effekter att hämta från styrketräning så kommer det även finnas risker att skada sig. Det har visat sig att de mest frekventa områdena man skadar sig i är axel/skuldra och i ländryggen. Anledningarna till uppkomsten av skador varierar mellan överbelastning av vävnader, att man inte använder sig av rätt teknik eller att ett olycksfall sker. Det finns ett intresse för fysioterapeuter att veta mer om styrketräning då det används inom rehabilitering. Syfte: Syftet med denna studie var att kartlägga omfattningen av skador i samband med styrketräning på gym gällande lokalisation, frekvens och orsak. Metod: 120 enkäter delades ut till styrketränande individer på sammanlagt fyra olika gym i norra Sverige varav 102 kunde användas i studien. Resultat: 40% av alla deltagare i studie hade skadat sig under det senaste året, samt att var tionde person hade skadat sig fem gånger. 43% av alla skador som uppkommit skedde i axel/skuldra området, därefter i fallande ordning var det ländrygg, ben, arm, fot, thorakal och sist handen. Ingen hade skadat huvud/nacke. Orsaken till skada var uppdelad i teknikfel, olycksfall och överbelastning där 47% av alla skador var överbelastning. Konklusion: Resultatet av denna studie visade att 40% av deltagarna hade skadat sig i samband med styrketräning och var tionde person hade skadat sig fem gånger under det senaste året. Majoriteten av skadorna var lokaliserade i axel/skuldra området och nästan hälften av alla skador var överbelastningsskador.

Bakgrund: Instabilitet i glenohumeralleden och torakoskapularleden beror bland annat på för svag muskulatur, något som anses vara en skaderisk. För att uppnå ledstabilitet i glenohumeralleden och torakoskapularleden är målet att bli starkare i muskulaturen som omger lederna. Urvalet av träningsinterventioner i syfte att öka stabilitet/styrka i glenohumeralleden och torakoskapularleden är stort, dock saknas en systematisk sammanställning av effekt från enskilda studier. Syfte: Att systematiskt granska litteratur och fastställa effekten av styrketräning i syfte att öka stabilitet i skuldergördeln hos friska personer med eller utan axelbesvär. Metod: En systematisk sökning i databaserna PubMed och Cinahl genomsöktes fram till november 2020 för att identifiera relevanta studier. Randomiserade kontrollerade studier (RCT) med engelsk text inkluderades och risk för bias bedömdes separat av två granskare vid användandet av Physiotherapy Evidence Database (PEDro).  Resultat: Totalt 22 RCT’s (n=1022) inkluderades där styrkeökande interventioner utförs för glenohumeralleden och torakoskapularleden och mättes med dynamometer via isokinetiska eller isometriska test. Träning mot träning indikerar motstridiga resultat, medan studier som undersökt träning mot ingen träning indikerar tydlig effekt avseende stabilitet inom studiepopulationen. Varierande effekt inom olika träningsformer i syfte att öka stabilitet. Dock ökade ett högre antal utfallsmått inom träning för glenohumeralleden och färre skillnader sågs inom resterande grupper. Slusats: Styrkeökande träning ger mer effekt på styrka än ingen styrkeökande träning men på grund av heterogeniteten i studier och brist på data kan inga fasta slutsatser dras gällande effekten av olika träningsmetoder. Således behövs mer experimentella studier som jämför olika typer av träning för att fastställa effekten av stabilitetsträning för skuldergördeln. / <p>Presentationen gjordes på distans via zoom</p>

Introduktion: Majoriteten av personer med kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) diagnosticeras och behandlas inom primärvården i Sverige och enligt Socialstyrelsens riktlinjer bör interprofessionell samverkan (IPS) erbjudas. Fysioterapeuter har en viktig roll i KOL-behandling. Däremot är det fortfarande oklart vilka fysioterapeutiska insatser som används för personer med KOL i Sverige inom primärvården samt om insatserna skiljer sig mellan privata och offentliga vårdcentraler. Syftet med studien var att kartlägga fysioterapeutiska insatser för personer med KOL inom privata och offentliga vårdcentraler i tre regioner i Sverige. Ett delsyfte var att undersöka i vilken utsträckning dessa vårdcentraler erbjuder IPS. Metod: Tvärsnittsundersökning med enkät i webbformat med slutna frågor. Webbenkäten riktade sig till alla fysioterapeuter (n=289) som arbetade på privata och offentliga vårdcentraler i Region Västmanland, Sörmland och Örebro. Resultat: 96 fysioterapeuter deltog i studien. De mest använda fysioterapeutiska insatserna för personer med KOL var sex minuters gångtest, erbjudandet av träning på vårdcentraler, instruktion av andningsteknik och andningsgymnastik. Privata vårdcentraler erbjöd mest träning vid klinik och offentliga vårdcentraler utförde mest sex minuters gångtester. Resultaten visade på ojämlik användning av IPS mellan och inom regionerna. Slutsats: Studien visar att utvecklingspotential finns gällande användning av fysioterapeutiska insatser och IPS på vårdcentralerna för att kunna följa Socialstyrelsens riktlinjer och erbjuda en jämlik vård för personer med KOL i Sverige. / Introduction: Most of the diagnosis and treatment for individuals with chronic obstructive pulmonary disease (COPD) take place in primary care centers in Sweden, and according to the Swedish National Health guidelines, interprofessional collaboration (IPC) should be offered to individuals with COPD. Physiotherapists have an important role in the treatment of COPD. However, it is still unclear which physiotherapeutic interventions are used in primary care and whether these interventions differ between private and public health care centers (HCC). The aim of this study was to identify which physiotherapeutic interventions are used for individuals with COPD in private and public HCC in three regions in Sweden. This study also investigated to what extent HCC are offering IPC. Methods: A cross-sectional study with an online format with closed-end questions. The online survey was aimed to reach all physiotherapists (n = 289) who worked at HCC in Västmanland, Sörmland and Örebro. Results: 96 physiotherapists participated in the study. The most used physiotherapeutic interventions for people with COPD were the six-minute walk test (6MWT), offer of training at HCC, instruction in breathing techniques and breathing exercises. Private HCC offered mostly exercise training and the public HCC mostly 6MWT. The results also show differences in healthcare interventions and IPC between and within the regions. Conclusion: The study shows that there is room for improvement regarding use of physiotherapeutic interventions and IPC in HCC in order to follow the National Health guidelines and offer equal care for individuals with COPD in Sweden.

Introduktion Då fler i befolkningen blir äldre innebär det ett större behov av särskilda boenden (SäBo). Där kan personer som inte klarar av sina personliga aktiviteter i dagliga livet (ADL) få bo och erbjudas det stöd som krävs för ett funktionellt liv. En del av teamet som arbetar med att hjälpa äldre personer att leva ett aktivt och delaktigt liv är fysioterapeuter.  Syfte Syftet med denna studie var att undersöka fysioterapeuters upplevelser av att jobba inom ett eller flera SäBo. Metod Detta är en kvalitativ intervjustudie där vi intervjuat fysioterapeuter med erfarenheter att arbeta inom SäBo. Deltagarna rekryterades via lämplighetsurval samt snöbollsurval. Intervjuerna genomfördes via Teams videosamtal med Microsoft Teams och efter att intervjuerna transkriberats analyserades de med kvalitativ innehållsanalys. Resultat Ett väldigt varierande arbete kräver en anpassbarhet av fysioterapeuterna. En hög stress och bort prioriteringar leder till en stor frustration. En stor del av arbetet är samverkan med andra arbetskategorier. Studien resulterade i fyra kategorier och nio underkategorier. Kategorierna är: Stress på grund av hög arbetsbelastning, Anpassbarhet krävs för att möta arbetets alla krav, Samverkan med personal och ledning påverkar privata måendet samt Brukarnas välmående påverkar arbetets betydelse. Ett varierande arbete kräver en anpassbarhet av fysioterapeuterna. En hög stress och att behöva prioritera mellan ärenden leder till en stor frustration. En stor del av arbetet är samverkan med andra personalgrupper.  Slutsats Fysioterapeuter som jobbar inom SäBo har stora ansvarsområden samt många människor som de måste förhålla sig till. För att få en mer hållbar arbetsmiljö för fysioterapeuter på SäBo bör satsningar göras på fler resurser för att minska på belastningen. Att hantera den höga stressen samt anpassa sig till brukarna är en stor del av arbetet. Det finns få studier om fysioterapeutens känslor och upplevelser, och vår studie kan ha bidragit med ny information inom detta område men mer forskning krävs.

Bakgrund: Plantar fasciit är ett inflammatoriskt tillstånd i foten som uppstår till följd av mikrotrauman på senstråket som går under foten. Tillståndet oftast självläkande, men kan vara ihållande. Kan vara mycket smärtsamt och begränsande. Behandlingsmetoder som finns är stretching, tejpning, nattskena och fysioterapi. Stötvågsbehandling är behandlingsmetod som används vid stötvågsbehandling, anses vara en säker metod. Syfte: Kartlägga vilken effekt stötvågsbehandlingen hade på plantar fasciit avseende smärta och/eller funktion. Metod: För att besvara syftet utfördes en litteraturstudie. Sökningarna utfördes i två sökbaser, LTU:s sökbas och Pubmed. Resultat: 8 studier inkluderades och granskades. Stötvågsbehandling jämfördes med placebobehandling. Majoriteten avstudierna (fem av åtta) uppvisade goda resultat med statistiskt signifikans till fördel för stötvåg. Två av studierna uppvisade fördel till stötvåg, men det fanns ingen statistisk signifikans i studierna. Sista studien uppvisade ingen signifikant skillnad eller fördel till någon av grupperna. Stötvågsbehandling med medel- eller högeffekt uppvisade bättre resultat än lågeffekt i denna litteraturstudie. Radiell stötvåg hade mer tillförlitligt resultat än fokuserad stötvåg i denna sammanställning med. Konklusion: Stötvåg verkar kunna ha en positiv effekt på plantar fasciit avseende smärta och funktion. Stötvåg med medel- eller högeffekt är två alternativ för effekt. Radiell stötvåg kan även vara att föredra över fokuserad då den gav tillförlitligare resultat.

Bakgrund: Muskuloskeletal smärta är den vanligaste orsaken till dysfunktion globalt sett. Detta kan leda till ett rädsla-undvikande beteende hos patienten. Ett sätt att bemöta denna patientgrupp är att integrera det biopsykosociala synsättet. Tidigare forskning har visat att det finns en osäkerhet bland fysioterapeuter i användningen av detta. Syfte: Att undersöka fysioterapeuters upplevelser av att bemöta patienter med muskuloskeletal smärta och rädsla-undvikande beteende.  Metod: En kvalitativ deskriptiv intervjustudie med ett ändamålsenligt urval av fysioterapeuter med en beteendemedicinsk inriktning verksamma inom primärvården. Datamaterialet analyserades enligt en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Resultat: Ur analysprocessen framkom fyra kategorier gällande bemötande av patienter med muskuloskeletal smärta och rädsla-undvikande beteende: karaktäristiska beteenden hos patienterna, framgångsrika strategier, befintlig kunskap i att hantera denna patientgrupp samt socioekonomiska skillnader.  Slutsats: Informanterna i studien upplevde att det var viktigt att se till helheten vid bemötandet av patienter med muskuloskeletal smärta och rädsla-undvikande beteende men på grund av osäkerhet kunde alltför komplexa patientfall bli svårbehandlade som fysioterapeut. Detta pekar på ett behov av fortsatt utbildning gällande integrering av det biopsykosociala synsättet för att fysioterapeuter ska känna sig säkra i hur de ska bemöta denna patientgrupp.

Terränglöpning sker på varierande underlag med stora höjdskillnader, utmanande miljöer och ställer höga krav på utövaren. Ökat excentriskt arbetet i nedre extremitet vid utförslöpning har kopplats till mer skador och värk. Få tidigare studier har gjorts på utförslöpning brantare än -12º lutning. Syftet med studien var att jämföra muskelaktiviteten i nedre extremitet och bål vid brantare utförslöpning och användning av olika skor. Syftet var också att undersöka deltagarnas upplevelser under testet. Metod: Fyra kvinnor deltog, tillfrågade med bakgrund av erfarenhet inom terränglöpning (ålder 36 ±3,6 år, vikt 63 ±3,7 kg, längd 170 ±1,7 cm). Studien utfördes på en ramp där deltagarna sprang två gånger per lutning och skomodell. Muskelaktivitet mättes med elektromyografi (EMG) för nedre extremitet och bål. EMG-amplituden beräknades med root mean square (RMS) och medelvärde och standardavvikelse presentades för respektive lutning och sko. Ett frågeformulär skapades för att undersöka deltagarnas upplevelser av testen. Resultat: Framsida lår och ryggsträckarmuskulaturen visade ökad aktivitet från 0º till - 20º och - 26º samt ännu högre vid - 32º lutning. Magmuskulaturen visade ökad aktivitet från 0º till övriga lutningar. Ingen skillnad mellan skor noterades, utom ökad aktivitet i magmuskulaturen vid löpning med Inov8 jämfört med Salomon, vilket var den sko som deltagarna upplevde hade bäst grepp mot underlaget. Konklusion: Brant utförslöpning visade ökad muskelaktivitet i främst framsida lår och bålmuskulatur. På grund av få mätningar gjordes ingen signifikansanalys. Resultaten från denna pilotstudie är endast preliminära indikationer, större studier med fler deltagare och testförsök behövs. De subjektiva upplevelserna från deltagarna var generellt positiva och utgör viktig information vid framtida studier.