Bakgrund: Flugkastning är en idrott som har vuxit fram ur fritidsfiske och är en av två discipliner inom Svenska Castingförbundet. Smärta i övre extremiteter och columna är vanligt förekommande hos flugkastare men idag finns det ingen forskning som undersökt biomekaniska riskfaktorer för skada i flugkastning. Syfte: Undersöka och jämföra rörelseomfång och vinkelhastighet som riskfaktorer för skada i övre extremitet och columna hos medelgoda respektive elitkastare samt mellan grenarna Trout Distance och Trout Accuracy.  Metod: Tre elitkastare och tre medelgoda kastare utförde tio kast var i Trout Distance och 16 kast var i Trout Accuracy. IMU-systemet MyoMotion användes vid rörelsemätningarna för 3-dimensionell rörelseanalys i helkroppsmodell. Ledrörelser och vinkelhastighet analyserades för columna och övre extremiteter. Medelvärden av respektive kastares maxvärden för varje kast i respektive gren sammanställdes deskriptivt för det sista bakkastet respektive leveranskastet. Resultat: I Trout Distance var elitkastarna och de medelgoda kastarna vid sina ytterlägen i thorakalen samt lumbalen och för kastarmen i handled och axelled. Dessutom var elitkastarna vid sina ytterlägen i armbågen för linhanden. I Trout Accuracy var de medelgoda kastarna i sina ytterlägen för handled medan elitkastarna ej uppnådde några ytterlägen. Ytterligare uppnådde elitkastarna generellt högre vinkelhastigheter i bak- och leveranskastet i kastarmen jämfört med de medelgoda kastarna i samtliga leder i Trout Distance. Vid Trout Accuracy uppnådde samtliga medelgoda kastare högre vinkelhastigheter i alla leder i kastarmen samt columna i bakkastet. Konklusion: Generellt sätt uppnåddes fler ytterlägen och högre hastigheter för elitkastarna jämfört med de medelgoda kastarna och likaså i Trout Distance jämfört med Trout Accuracy.

Bakgrund: Knäsmärta är en vanlig orsak till att patienter söker vård hos en fysioterapeut. Smärta i knät påverkar en individ biologiskt, psykologiskt och socialt. På grund av detta är den biopsykosociala modellen en viktig utgångspunkt inom fysioterapi. Studier på området har dock visat att fysioterapeuter upplever svårigheter med att identifiera psykosociala faktorer. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva om och hur informanterna upplevde att den biopsykosociala modellen togs i beaktande vid den fysioterapeutiska behandlingen av knäsmärta. Metod: En kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer valdes. Utifrån ett subjektivt och selektivt urval rekryterades fem informanter som under det senaste året hade haft knäsmärta och behandlats av fysioterapeut. Analysen av intervjumaterialet gjordes utifrån en manifest och latent innehållsanalys med latent analys kopplad till den biopsykosociala modellen. Resultat: Informanternas upplevelser speglade att användandet av den biopsykosociala modellen vid behandling av knäsmärta inte skedde konsekvent. Två informanter upplevde att deras fysioterapeut tog hänsyn till hela modellen: biologiskt, psykologiskt och socialt, medan två informanter upplevde att fokus endast låg på den biologiska delen. En informant behandlades av en fysioterapeut som tog hänsyn till den biologiska och psykologiska delen. Att hitta en fysioterapeut som använde den biopsykosociala modellen och därmed såg helheten ansågs som viktigt för en god behandling av knäsmärta och för känslan av att vara nöjd. Konklusion: För ett bra behandlingsresultat vid knäsmärta är det viktigt att fysioterapeuten individanpassar och tar hänsyn till den biopsykosociala modellens tre delar (biologiskt, psykologiskt och socialt). / Background: Knee pain is a common reason for patients to seek healthcare at a physiotherapist. Knee pain affects people in different ways which can refer to biological, psychological and social aspects of a person's life. Due to this the biopsychosocial model is considered an important foundation in physiotherapy. Earlier studies have shown that physiotherapists experience difficulties identifying psychosocial factors in patients. Aim: The aim of this study was to describe if and how informants experience the biopsychosocial model to be considered within the physiotherapeutic rehabilitation of knee pain. Method: A qualitative study with semi-structured interview was made. Based on a subjective and selective sample five informants were recruited. The inclusion criteria was that informants needed to have experienced knee pain during the last year and had got rehabilitation for this at a physiotherapist. Data were analyzed using a qualitative content analysis with a manifest and latent content analysis. The biopsychosocial model was considered the base of the latent analysis. Results: Informants' experiences reflect that the use of the biopsychosocial model in rehabilitation of knee pain wasn’t used consistently. Two informants experienced that their physiotherapist used the whole model: biological, psychological and social. While two informants experienced only the biological part as observed. The last one experienced that two aspects were used: the biological and psychological. The result states that finding a physiotherapist who used the biophysical model and through this saw entirety was considered very important in feeling satisfied and overall content with the rehabilitation of knee pain. Conclusion: For a good treatment outcome it is important that the physiotherapist individualize the rehabilitation and use the biopsychosocial model when treating patients with knee pain.

Bakgrund: Muskelstyrkan påverkas av flertalet faktorer, exempelvis rörelsehastighet och träningsform. Detta kan leda till en asymmetri med olika styrka i höger och vänster sida som kan resultera i skador. Få studier har gjorts på deltagare utan tidigare skador. Därav ansågs det relevant att undersöka om det fanns någon naturlig sidoskillnad på gruppnivå hos icke-skadade individer.  Syfte: Syftet var att undersöka symmetrin gällande maximal isokinetisk lårmuskelstyrka mellan benen hos friska fysiskt träningsaktiva individer. Metod: Studien var av kvantitativ design. Totalt rekryterades 30 män och 30 kvinnor mellan 17-42 år som var fysiskt träningsaktiva och utan tidigare knäskador. Med en isokinetisk dynamometer uppmättes maximal koncentrisk lårmuskelstyrka i mm. Quadriceps och mm. Hamstrings i hastigheterna 60°/s och 180°/s. Analyser genomfördes i SPSS genom parade och oberoende T-tester. Resultat: En signifikant skillnad (p = 0,049) sågs där höger mm. Quadriceps var 2% starkare än vänster i 60°/s. Signifikanta skillnader (p < 0,001) sågs i jämförelse mellan det starkare och svagare benet i såväl mm. Quadriceps som mm. Hamstrings både i 60°/s och 180°/s, i snitt 8,3%. Inga signifikanta skillnader sågs mellan dominant och icke-dominant ben eller mellan könen.  Konklusion: På gruppnivå sågs inga tydliga skillnader i muskelstyrka mellan sidorna, även om individuella variationer förekom.

No description available.

Bakgrund: Hos barn med cancer ses en ökad inaktivitet, förlust av fysisk förmåga samt risk för sena komplikationer till följd av både cancer och behandling. Idag finns inga riktlinjer gällande fysisk aktivitet hos barn med cancer. Syftet var att undersöka effekter av fysisk aktivitet hos barn som genomgår cancerbehandling. Metod och inklusionskriterier: Studien är en litteraturöversikt med narrativ syntes. Inklusionskriterier utformades efter PICO. Studiepopulationen inkluderade barn 4-19 år med cancerdiagnos under behandling. Interventionen skulle innehålla aerob och/eller muskelstärkande fysisk aktivitet med en duration på >8 veckor. Kontrollgrupp fick standardbehandling eller annan icke-fysisk behandling. Utfallsmåtten var symptomlindring, fysisk förmåga samt livskvalitet. Litteratursökningen gjordes i PubMed och CINAHL. PRISMA användes för relevansbedömning och kvalitetsgranskning gjordes utifrån PEDro.  Resultat: Totalt nio artiklar inkluderades. Fysisk träning hos barn med cancer visade på positiva effekter gällande muskelstyrka, fysisk förmåga och lindring av biverkningar. Effekter på livskvalitet rapporterade varierade resultat.  Konklusion: Fysisk aktivitet visar på positiva effekter hos barn under pågående cancerbehandling. Kombinerad aerob och muskelstärkande fysisk aktivitet på måttlig intensitet verkar vara mest effektiv för en förbättrad muskelstyrka, fysisk förmåga och lindring av biverkningar.  Fysioterapeuter kan ha en viktig roll och kunskap att bidra med i det interprofessionella arbetet för patientgruppen. Fortsatt forskning behövs gällande frekvens och duration samt effekter av fysisk aktivitet på sena komplikationer.

Introduktion: Styrkelyftares ländryggsbesvär verkar främst karaktäriseras av en mekanisk nociceptiv smärta. Smärtans bakomliggande orsaker är ofta svårdefinierade, vilket försvårar utformandet av generaliserbara behandlingsriktlinjer. Grunden till behandlingens utformning är kliniska fynd som biomekaniska mekanismer, patoanatomiska aspekter men även psykologiska och beteendemässiga faktorer. Att ta hänsyn till en personcentrerad vård är viktigt i utformningen av behandlingsupplägget. För styrkelyftare kan det i många fall innebära att kunna fortsätta med målaktiviteten styrkelyft. Däremot har en behandling som fokuserar till fortsatt belastning i form av styrkelyftsträning aldrig utvärderats. Syfte: Att utvärdera effekten av individanpassad behandling på funktion och smärta för styrkelyftare med ländryggsbesvär. Metod: Projektet utformades enligt single-subject experimental AB-design. Genomförandet ägde rum i samarbete med en privat fysioterapeutmottagning. Totalt inkluderades tre deltagare via ett konsekutivt urval, varav två kvinnor och en man. Deltagarna hade alla sökt vård för långvarig och/eller subakut ländryggssmärta i samband med styrkelyft. Samtliga deltagare hade en baslinjefas på 2-3 veckor och en interventionsfas på 5 veckor. Under hela projektets gång skattade samtliga deltagare smärta och funktion två dagar i veckan genom en digital enkät. Fysioterapeuten utformade varje deltagares intervention utifrån anamnes- och undersökningsfynd. Resultat: Den individanpassade behandlingen som genomfördes av ländryggssmärta hos styrkelyftare visade inte på tydliga effekter. Det har inte heller gått att påvisa signifikanta resultat utifrån deltagarnas skattningar av smärta och funktion. För deltagare 1 kunde ingen påverkan av funktion utläsas. Hos deltagare 2 kunde en svag funktionsförbättring ses i två aktiviteter samtidigt som deltagare 3 antydde en försämring av funktion i två aktiviteter. Ingen förändring av smärta kunde tolkas ur resultatet. Slutsats: Det har inte gått att stärka behandlingseffekten av individanpassad behandling på funktion och smärta för styrkelyftare med ländryggssmärta. Projektets genomförande av datainsamling och metod har uppvisat på styrkor då inga avhopp eller negativa effekter rapporterats och metoden kan därmed användas i liknande studier. En svaghet i de instrumenten som användes visade sig vara okänsligheten att fånga upp förändringar i deltagarnas besvär och resultatet bör därmed avläsas med försiktighet.

Introduktion: Basal kroppskännedom (BK) är en metod som är etablerad inom fysioterapi för olika tillstånd, bland annat för smärttillstånd. Syftet är att uppmärksamma patienten på kontakten mellan kropp och sinne. Muskuloskeletala smärttillstånd är ett stort hälsoproblem och är den främsta orsaken till arbetshandikapp och sjukfrånvaro i Sverige. Syfte: Att kartlägga eventuella effekter av basal kroppskännedom som behandlingsmetod för muskuloskeletal smärta. Metod: För att besvara syftet gjordes en systematisk litteraturöversikt med sökningar i fem olika databaser: AMed, CINAHL, Cochrane, PubMed och Scopus. Inklusionskriterier var att studiepopulationen skulle vara vuxna personer med muskuloskeletal smärta. Sökningen gjordes med hjälp av MeSH-termer och avgränsningar. En kvalitetsgranskning utfördes med hjälp av PEDro och en av SBUs mallar. Resultat: Fem artiklar inkluderades i litteraturöversikten. Resultatet visar ingen statistisk signifikans för att BK ska vara bättre vid muskuloskeletal smärta än vedertagen behandling. Vissa trender till positiv effekt av BK finns. Konklusion: Patienter upplevde positiva effekter av basal kroppskännedom i form av förbättring av deras smärta. Fler och mer högkvalitativa studier behövs för att visa effekten av BK vid muskuloskeletal smärta.

Bakgrund: De senaste åren har mer fokus lagts på att göra vården allt mer personcentrerad. Denna utveckling ställer ytterligare krav på att patienten erhåller tillräcklig information från sin vårdgivare. Resultat från en patientenkät inom Region Östergötland visar på en förbättringspotential inom områdena information/kunskap och delaktighet/involvering. Syfte: Beskriva patienters erfarenheter och upplevelser av information och delaktighet i samband med sin fysioterapeutiska rehabilitering inom primärvården. Metod: En kvalitativ intervjustudie med totalt 9 semistrukturerade intervjuer. Informanterna var mellan 58 och 79 år gamla, och rehabiliterades på en primärvårdsklinik i Region Östergötland. All insamlad data analyserades med en kvalitativ innehållsanalysmetod med induktiv ansats. Resultat: Analys av den insamlade datan resulterade i tre huvudkategorier; Vikten av erhållen information och hur den tillhandagavs, Betydelsen av samspelet mellan patienten och fysioterapeuten och Behov av och förväntningar på fysioterapeuten med tillhörande underkategorier. Konklusion: Informanterna var generellt nöjda med den information som tillhandagavs i samband med rehabiliteringsperioden på kliniken. De upplevde sig delaktiga samt att de fick med sig verktyg för att kunna anpassa och utveckla träningen på egen hand. Det framkom även att de inte visste vad de kunde förvänta sig för information från fysioterapeuten.

Introduktion/bakgrund: Uppvärmning är en allmänt vedertagen rutin för fysiskt aktiva. Enlitteraturstudie från 2006 har undersökt effekten av uppvärmning som skadeförebyggandemekanism, konklusionen i artikeln var att uppvärmningens skadeförebyggande effekt är osäker.Framstående organisationer som IOC och FIFA har tagit mer ansvar för atleternas hälsa genomatt investera resurser i forskningsprogram för att minska antalet skador inom idrott, däriblandskapandet av uppvärmningsprogram med skadeförebyggande syfte.Syfte: Syftet var att sammanställa vetenskap som undersöker om uppvärmning medskadeförebyggande syfte minskar skaderisken för fysiskt aktiva.Metod: Sökning har gjorts i fyra dataser PubMed, PEDro, Cinahl, Medline. Sökorden var―warm-up‖, ―warm up‖, ―warming up‖, ―injury‖ och ―injury prevention‖. Inklusionskriterier varRCT-studier, daterade från 2006 tills vårt sökdatum. Studier som undersökt prestation och effektpå biomekaniska faktorer exkluderades.Resultat: 10 av 16 artiklar visar på skadeförebyggande effekt för interventionsgrupperna. 8 avdessa 10 artiklar var gjorda på deltagare i tonåren eller yngre.Konklusion: Resultaten pekar på att uppvärmingsprogram med skadeförebyggande syfteminskar skaderisken mer på yngre individer som ännu inte har utvecklat sina rörelsemönster tillfullo jämfört med vuxna individer. Mer forskning behövs där kontrollgruppernas uppvärmningstandardiseras för att öka studiernas kvalité samt där uppvärmningsprogrammens effekt påskadeförebyggande biomekaniska variabler tas i beaktning och inte enbart antal skador.

Bakgrund: Thorax- och bukoperationer utförs under generell anestesi. En minskning av FRC och utveckling av atelektaser kan ses som följd av anestesibehandlingen. Fysioterapeutisk andningsgymnastik är en del av den postoperativa vården för att förebygga och minska komplikationer. Vanligt förekommande metoder för att förbättra respirationen och minska komplikationsrisken är tidig mobilisering, djupandningsövningar och djupandningsträning mot motstånd på utandningen, PEP. Följsamhet till en ordinerad behandling är av högsta vikt för att det önskvärda resultatet ska uppnås. Syfte: Syftet med studien var att undersöka patienters upplevelse av vad som påverkar deras följsamhet till postoperativ behandling med PEP. Metod: Kvalitativ deskriptiv design med semistrukturerade intervjuer. Fem patienter som fått PEP ordinerat efter operationen inkluderades i studien. Analysmetoden som användes var en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier: Preoperativ information, Måendet efter operationen, Tankar om PEP, Stöd till att andningsträna och Effekter av PEP. Slutsats: Med ett beteendemedicinskt perspektiv går det att se hur utfallsförväntningar, self-efficacy, kompetens, autonomi och tillhörighet har påverkat deltagarnas följsamhet till andningsträning.