The parallel bars is used in physical therapy and is mainly used for patients who have to train walking and balance after a stroke or an operation. It consists of two long handrails with two legs on each handrail. These legs go down into two ground-plates and are locked at the wanted height with a pin. The parallel bars is an appreciated device and is used on a daily basis in many care units. The main issue with the manual parallel bars is that it is very difficult and heavy for a single person to adjust the height of it. If a larger adjustment of the height has to be done, the legs have to be adjusted one at a time otherwise the they will be locked. Often the height isn’t adjusted after every single patient because it’s so difficult and therefore the training doesn’t get optimal for patient. The purpose with this project has been to find a solution that makes the height easier to adjust, so that the parallel bars will be adjusted after each patient. Our goal was to develop and produce a functional prototype of the solution. The result was Levo which is a lifting device that complements the parallel bars. Levo is a simple product to handle and has wheels which makes it easy to move around. To adjust the height of the parallel bars with Levo, place Levo in the middle of the handrail and press the button. The handrail will go up and the button can be released when the right height is reached. To lower the handrail, press the button and push the handrail down. Release the button when it has reached the wanted height. Levo has a construction which makes it possible to use as a complement to almost every manual parallel bars on the market. For a product to be used in care units it has to meet special demands. To know which demands and what properties Levo had to fulfill to be a product that physiotherapists could use and wanted in their work, we contacted several physiotherapists. For example the product could not have any sharp edges and had to be easy to clean. The product also had to be easy and fast to use when the height of the parallel bars should be adjusted. The physiotherapists point of view was in consideration during the developing process of Levo and many different solutions was compared to find an optimal solution that fulfilled all the demands. / Den manuella gåbarren är ett hjälpmedel inom sjukgymnastiken för att träna patienter i gång och balans. Barren är uppbyggd av två långa ledstänger med två ben på vardera ledstång. Dessa ben sitter fast i varsin bottenplatta som håller ihop barren på bredden och hindrar den från att välta. Gåbarren är ett uppskattat hjälpmedel och används på de flesta sjukgymnastikenheter inom sjukvården i Sverige. För att kunna reglera höjden på ledstängerna efter patientens behov behöver vårdpersonalen lösgöra benen i bottenplattan samt lyfta ledstången till önskat läge för att sedan låsa benet i det läget. När barren behöver justeras flera höjdlägen behöver arbetet göras stegvis på alla ben då benen annars låser sig för varandra. Eftersom arbetet med att justera höjden på barren är tungt och tidskrävande slarvas det ofta med att anpassa höjden efter varje patient. Detta i sin tur kan bli ett problem för patienten som inte får en optimal träning i barren. Syftet med projektet är att hitta en lösning till problemet med höjdjusteringen som gör det enkelt för vårdpersonalen att justera höjden för varje patient. Målet är att ta fram en fungerande prototyp på lösningsförslaget. Resultatet blev produkten Levo som är en separat lyftanordning till gåbarren. Levo är en smidig och lättanvänd produkt som är enkel att flytta till barren då den har hjul. Levo används genom att den placeras under barrens ena ledstång och höjden på Levo justeras med hjälp av en knapp. Önskas ledstången att höjas hålls knappen inne tills rätt höjdnivå uppnås. Skall ledstången sänkas hålls knappen inne tills rätt höjd har nåtts samtidigt som personen trycker ner ledstången. Fördelen med Levo är att den utför det tunga arbetet med att lyfta barren, samtidigt som den inte är i vägen för patienten eftersom den enkelt kan flyttas undan efter användning. Den har inget behov av eluttag eller liknande eftersom lyftmekanismen i är en gasfjäder som inte kräver någon skötsel. Under arbetet med att ta fram Levo intervjuades sjukgymnaster för att få en uppfattning om vilka egenskaper och krav som produkten behöver uppfylla för att den ska få användas inom sjukvården, samt vara tilltalande för personalen. Den får till exempel inte ha vassa kanter och måste vara lätt att rengöra. En annan viktig del är att den måste vara lätt att använda och det skall gå snabbt att justera höjden på barren med den, annars är risken stor att den inte användas. Detta togs hänsyn till under framtagningen av Levo där flera olika typer av lyftmekanismer jämfördes för att hitta en optimal lösning som uppfyllde sjukgymnasternas krav.

Sjustegsmodellen är väl känd inom beteendemedicinsk sjukgymnastik och kännetecknas av ett samarbete mellan sjukgymnast och patient för att uppnå högt prioriterade mål. Att dosera efter patientens förutsättningar är av stor vikt för att uppnå god behandlingsföljsamhet. Tilltro till den egna förmågan, Self-Efficacy (SE), är då en betydelsefull faktor att ta hänsyn till. Bedömningen av en annan individs hälsa antas vara komplex, då studier har visat att sjukgymnastens uppfattning om problematiken ofta skiljer sig från patientens. En studie visade att sjukgymnasten tenderade att överskatta patientens smärta, medan en annan visade att hon underskattade de interpersonella problemen. Patientens SE är en stark prediktor för om beteendeförändringen kommer att lyckas samt påverkar dessutom smärtupplevelse, hälsostatus, livskvalitet och träningsregelbundenhet. Denna enkätstudie utfördes på ett sjukhus i Spanien, för att kartlägga hur sjukgymnastens skattning av patientens SE till behandlingen förhåller sig till patientens egen skattning. Sjukgymnast och patient fyllde i samma enkät för att möjliggöra analys av eventuella skillnader. Resultatet visade att majoriteten sjukgymnaster hade en uppfattning som skiljde sig från patientens oavsett om SE skattades med hänsyn till hinder på kroppsfunktionsnivå, aktivitet/delaktighetsnivå, omgivningsnivå eller personnivå. Detsamma gällde då inga hinder förelåg. Slutsatsen blev att det var lättare för sjukgymnasten att bedöma generell än mer specifik SE.

Bakgrund: I sjukgymnastik med ett beteendemedicinskt perspektiv beaktas bland annat sociala omgivningsfaktorers betydelse för patientens rörelsebeteende. Till social omgivning hör exempelvis människor i ens närhet, samhällsstrukturer, normer och attityder. Sociala omgivningsfaktorer ingår i Socialkognitiv teori (SCT) som beskriver interaktionen mellan individ, beteende och omgivning.   Syfte: Att undersöka hur sjukgymnaster på en klinik i Bangkok, Thailand, uppfattade och beaktade sociala omgivningsfaktorer vid undersökning, analys och behandling av patienters problem.   Metod: Studien var en kvalitativ tvärsnittsstudie med deskriptiv design. Ett bekvämlighetsurval om fem informanter och semistrukturerade intervjuer användes. Databearbetningen utfördes med en kvalitativ innehållsanalys. Utifrån transkriberingarna togs meningsbärande enheter fram som utvecklades till koder och delades in i kategorier.   Resultat: Under intervjuerna berättade informanterna hur de använde sig av kunskapen om sociala omgivningsfaktorer i undersökning, analys och behandling av patienters problem. De faktorer som främst togs upp var familjens, arbetets och ekonomins betydelse. Informanterna visade en osäkerhet gällande begreppet sociala omgivningsfaktorer, men det framkom att de hade en uppfattning kring vad begreppet kunde innebära.   Slutsats: Resultatet visade på att informanterna tog viss hänsyn till sociala omgivningsfaktorers betydelse i det sjukgymnastiska arbetet med patienter. Informanternas uppfattning av betydelsen av sociala omgivningsfaktorer kunde kopplas till begrepp inom SCT.

Bakgrund Följsamhet till hemträning hos patienter inom primärvården är ofta undermålig. För att en behandling ska få ett önskvärt resultat är det nödvändigt att patienten följer rekommendationerna från sin fysioterapeut. Syfte Syftet var att undersöka vilka erfarenheter fysioterapeuter, verksamma inom primärvården, har kring vilka faktorer i det kliniska arbetet som ökar patienters följsamhet till icke övervakad träning samt hur de utvärderar graden av följsamhet. Design och metod Studien har kvalitativ deskriptiv design med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Databearbetning genomfördes enligt Graneheim och Lundmans modell för innehållsanalys. Resultat Totalt intervjuades sex fysioterapeuter. De huvudsakliga påverkande faktorerna var; användning av olika behandlingsstrategier, genomförande av uppföljning, patientens hälsostatus och förutsättningar, fysiologiska förklaringsmodeller, verksamhetens resurser, fysioterapeutens karaktäristika samt patienters ålder och kön. Utvärderingen av följsamhet skedde genom samtal och utvärdering vid återbesök med patienten. Konklusion En del av faktorerna kopplat till följsamhet kan vara svåra att påverka som fysioterapeut, exempelvis patientens hälsostatus, medan det går bättre att påverka andra faktorer i fysioterapeutens kliniska arbete, såsom att individanpassa träningen, använda sig utav förklaringsmodeller och ta hjälp av andra professioner. / Background Adherence to non-supervised training in primary care patients is often insufficient and there are no clear methods for improving and evaluating adherence. For a treatment to have a desirable result, it is necessary that the patient follows the recommendations from his physiotherapist. Aim The purpose of the study was to investigate what experiences physiotherapists who work in primary care have about what factors in their clinical work that increase patient adherence to non-supervised training and how they evaluate the degree of adherence. Design och methods The study has a qualitative and descriptive design with semi-structured interviews as data collection method. Data processing was carried out according to Graneheim and Lundman's content analysis model. Results A total of six physiotherapists were interviewed. The main impact factors were; use of different treatment strategies, follow-ups, patient’s health status and conditions, explanatory models, resources, physiotherapist's characteristics and age and gender of the patient. The evaluation of adherence is basically done through conversations and evaluation during patient follow up.  Conclusions Some of the factors linked to adherence may be difficult to influence as a physiotherapist, such as the patient's health status, while it is easier to influence other factors in the physiotherapist's clinical work, such as; personalizing the training, using explanatory models and utilizing other professionals.

Introduktion: Kvinnans kropp genomgår stora förändringar under en graviditet som till viss del kvarstår postpartum. Under denna period sker en fysiologisk återuppbyggnad av muskulatur och stödjevävnad och träning bör påbörjas så snart som möjligt efter förlossning. Fysioterapeutiskt handledd träning har positiv effekt på nyblivna mammors fysiska och psykiska välmående med en ökad fysisk aktivitetsnivå som följd. Dock upplever många kvinnor att de inte har tillräckligt hög motivation för att prioritera sin egen hälsa efter graviditet. Syfte: Syftet med studien var att undersöka om ett individuellt anpassat träningsprogram kunde öka bålstyrkan hos postpartum-kvinnor samt ta reda på deltagarnas upplevelser av träningsperioden. Metod: Ett informationsbrev förmedlades via sociala medier. Totalt 46 kvinnor anmälde intresse varav 14 kvinnor stämde överens med studiens inklusions- och exklusionskriterier. Ett randomiserat urval ägde rum för att begränsa antalet deltagare. Totalt åtta kvinnor deltog i studien. Individuella möten skedde före och efter träningsperioden, där deltagarna fick svara på ett frågeformulär, utföra ett styrketest samt fick en genomgång av träningsprogrammet. Träningsperioden varade i fyra veckor med fokus på styrka, kontroll och stabilitet i bålen. Resultat: Samtliga kvinnor fick en mätbar styrkeökning. Genom frågeformuläret framkom att de upplevde ökad energi, förbättrad motivation till träning samt en styrkeökning som var applicerbar i vardagen. Konklusion: Individualiserad styrketräning postpartum är effektivt och kan ge en mätbar styrkeökning på kort tid. Träningsperioden resulterade förutom styrkeökning till en upplevelse av ökad energi samt ökad motivation till träning. Deltagarna upplevde ett behov av vägledning som ej finns tillgängligt inom mödravården idag. Fler och mer omfattande studier krävs.

Introduktion: Handboll är en fysisk kontaktsport där det förekommer många armrörelser över huvudhöjd, detta kan i sin tur göra att skulderleden utsätts för stor påfrestning med smärta som följd. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ledrörlighet, muskelstyrka och smärta i skulderleden under säsong hos kvinnliga elithandbollsspelare. Metod: I denna prospektiva studie har 14 kvinnliga elithandbollsspelare studerats under en säsong. Mätningarna utfördes vid tre tillfällen under en sex månaders period. Deltagarnasaktivarörlighet (goniometer) och isometrisk muskelstyrka (handhållen dynamometer) i inåt-och utåtrotation i GH-ledenmättes. I samband med dessa tillfällen fick deltagarna även svara på enenkät gällande upplevd axelsmärta.Resultat: Från den första till den sista mätningen ökade inåtrotation i kastarm och icke kastarm signifikant (p=0,014 & p=0,007). tROM ökade inte signifikant i varken kastarm eller icke kastarm (p=0,188 & p=0,069). Utåtrotation, GIRD, ERG höll sig relativt konstant under studien. Muskelstyrkan i kastarm ökade signifikant i både inåtrotation (p=0,048) och utåtrotation (p=0,000) medan det endast skedde en signifikant ökning i utåtrotation (p=0,000) för icke kastarm. Samtidigt minskade den upplevda smärtan hos deltagarna från 211poängtill 143poäng(OSTRC) under studien. Konklusion: Deltagarnas muskelstyrka i utåtrotation och rörlighet i inåtrotation ökade i GH-leden under säsong samtidigt som deltagarnas självskattade skuldersmärta minskade under säsong. Att smärtan minskade kan bero på att muskelstyrkan och rörligheten hos deltagarna förbättrades. Dock efterfrågarförfattarnaytterligare forskning inom området där spelarna följs över säsong.

Introduktion Fibromyalgi är ett syndrom som betecknas av utbredd fluktuerande långvarigsmärta med andra varierande symptom. Symptomen förstärker varandra och leder vanligentill fysisk inaktivitet. Då orsaken till fibromyalgi ännu inte är fastställd används varierandemetoder som symtombehandling. Ofta utvecklas copingstrategier för att minska symtom ochfunktionsnedsättning. Som rehabilitering finns flera fysioterapeutiska behandlingsmetoder,som ofta görs i grupp. För människan är det viktigt att ingå i fungerande grupper, som kangynna rehabiliteringen. Inom detta område finns ingen funnen litteratursammanställning, tillförfattarnas kännedom, som beskriver hur grupprocessens effekt kan användas inomfysioterapi. Syfte Syftet med denna studie är att beskriva hur individer med fibromyalgipåverkas av gruppdynamik vid rehabilitering. Metod En litteratursökning i databasernaPubmed, Cinahl, Amed, Sport Discus, Medline, PsycInfo, ERIC och PsycArticlesgenomfördes. Databaserna genomsöktes med följande sökord: “Fibromyalgia ANDqualitative AND group”, “Fibromyalgia AND rehabilitation AND group AND qualitative”,“Fibromyalgia rehabilitation AND quality of life AND self-efficacy” och “FibromyalgiaAND rehabilitation AND group process”. 261 studier hittades varav elva kvalitativa studierinkluderades. Resultat Utifrån artiklarna framkom nio kategorier: samvaro med andra isamma livssituation, bli bekräftad, humor och glädje, ömsesidigt utbyte, bryta isoleringen,personlig utveckling, information, ofördelaktiga sidor och utformning av gruppinterventioner. Konklusion Gruppen visade sig vara verkningsfull i syfte att reducera isolering, känna sigsedd och förstådd samt öka tillämpning av copingstrategier. Detta tyder på att processer inomgruppen kan bidra till gemenskap och underlätta en tillvaro som är utmanande. Gruppen somverktyg genererade i ökat välmående i livssituationen för personer med fibromyalgi.

Bakgrund: Ett välkänt folkhälsoproblem är fysisk inaktivitet. Ett annat folkhälsoproblem är stillasittande beteende vilket är en oberoende riskfaktor till hjärt- och kärlsjukdomar, metabola sjukdomar och depression. Detta skiljer sig från att vara fysiskt inaktiv. Med stillasittande menas en frånvaro av kontraktioner i de stora muskelgrupperna. Det ger positiva resultat att bryta stillasittandet efter 30 minuter med en 1-2 minuters rast. Forskning som undersöker studenters stillasittande vanor är en bristvara. Syfte: Syftet med studien är att undersöka svenska universitetsstudenters stillasittande vanor samt deras fysiska aktivitetsvanor. Material: 160 deltagare från Luleå Tekniska Universitet deltog i studien. Könsfördelningen var 81 kvinnor, 78 män samt 1 av övrigt kön. 69 deltagare tillhörde den filosofiska fakulteten och 91 deltagare tillhörde den teknologiska fakulteten. Metod: En enkät användes för att undersöka studenternas stillasittande vanor samt fysiska aktivitet. Sex klasser lottades ut för att delta i studien, dessa besöktes sedan för att samla in data via enkäten. Resultat: Studenterna uppskattade deras dagliga stillasittande till ett medelvärde på 514 minuter (8 h och 34 min). Av detta var sitta på föreläsning/lektion den aktivitet som upptog mest stillasittande tid under dagen. Att se på TV/film var den aktivitet som upptog mest tid under fritiden. Endast 10 studenter tog en paus i sitt stillasittande inom rekommendationerna på 30 minuter både vid studier och på sin fritid. 42 % av studenterna nådde FYSS rekommendationer för att vara fysiskt aktiv. Konklusion: Studenterna tillbringar en större del av dagen till stillasittande aktiviteter utan att bryta dessa tillräckligt ofta. Preventiva åtgärder för att minska stillasittandet bör implementeras.

Bakgrund: Ansträngningsinkontinens innebär urinläckage vid fysisk aktivitet och cirka en tredjedel av alla kvinnor som genomgått en graviditet drabbas. Bäckenbottenträning rekommenderas som första behandlingsinsats och det är viktigt med tydliga instruktioner. Urininkontinens kan leda till nedsatt livskvalité och att kvinnor undviker fysisk aktivitet. Syfte: Syftet var att beskriva kvinnors upplevelse av ansträngningsinkontinens vid fysisk aktivitet efter graviditet och hur detta påverkar livskvalité samt hur och vilken information de fått om bäckenbottenträning för att förebygga eller behandla inkontinens. Metod: En kvalitativ ansats ansågs som mest lämplig och studien genomfördes genom intervjuer med fyra kvinnor som upplevt ansträngningsinkontinens efter graviditet. Innehållsanalys av materialet skedde utifrån Graneheim och Lundman. Resultat: En huvudrubrik skapades ” Ansträngningsinkontinens – maktlöshet eller något som ska accepteras efter graviditet? ” med fyra underkategorier: ”En önskan om mer information från vården kring att förebygga och behandla ansträngningsinkontinens”, ”En bristande förmåga att hålla tätt och dess inverkan på livskvalitén”, ”Ansträngningsinkontinensen inverkan på fysisk aktivitet” och ”Upplevelsen av att inte ha tillräckligt stora problem”. Konklusion: Kvinnor som upplever ansträngningsinkontinens i samband med fysisk aktivitet upplever det som pinsamt, besvärande, frustrerande och begränsande. Kvinnors livskvalité kan påverkas av ansträngningsinkontinensen direkt eller indirekt. Beskrivning av upplevelse av ansträngningsinkontinens och dess påverkan resulterade i information om var vårdinsatserna brister idag och att det finns förbättringsmöjligheter för att främja hälsa hos kvinnor som genomgått graviditet där fysioterapeuters kunskaper kan bidra med en viktig roll.

Bakgrund: Styrkeökande och stabiliserande träning för bålen, ofta definierat som träning för att förbättra bål och höftkontroll, är en integrerad del av atletisk utveckling. Mycket forskning är genomförd angående bålträningens effekt på balans hos patienter i rehabiliterande syfte, men lite är känt om bålträningens effekt på balans hos atleter. Syfte: Denna litteraturstudie fokuserade på identifiering av relationen mellan bålträning och balans hos atleter. Metod: En systematisk sökning användes för att hitta alla artiklar relaterade till balans och bålstabiliserande träning som identifierades med hjälp av databaserna PubMed och CINAHL (2008 - november 2018). En artikel av Reed et al. användes som inspiration för sökstrategi och sökord. Meshtermer användes för att välja sökord. Urval: Ett systematiskt tillvägagångssätt användes för att utvärdera ett sökresultat på 448 artiklar. Tio artiklar uppfyllde inklusions- och exklusionskriterierna för granskning efter att hela artikeln hade lästs igenom. Kvalitetsbedömning: Studier utvärderades med hjälp av PEDro-skalan. Resultat: Tio artiklar inkluderades i denna litteraturstudie. Av dessa visade nio artiklar statistiskt signifikanta post-test resultat på balans efter en träningsperiod fokuserad på ökad stabilitet och styrka i bålen. Konklusion: Styrkeökande och stabiliserande träning för bålen visar sig ha positiv effekt på balans hos atleter.