Syftet med denna uppsats är att klarlägga begreppet synnerligen ömmande omständigheter i den svenska utlänningslagen. Uttrycket ”synnerligen” visar att tillämpningsområdet är snävt och att den ska användas väldigt restriktivt. Detta visas tydligt i 5 kap. 6 § UtlL där det anges att ett bifall endast kan komma ifråga om uppehållstillstånd inte kan ges på någon annan grund. Det har varit viktigt för lagstiftaren att åstadkomma en tydlig skiljelinje mellan olika tillståndsgrunder, bl.a. för att bestämmelser av mer undantagskaraktär inte skall bli huvudregler. För att beviljas uppehållstillstånd krävs således att en sammantagen bedömning görs av de personliga förhållandena. Vid en sådan bedömning ska alla omständigheter vägas samman. Det kan vara så att de enskilda omständigheterna inte är tillräckliga för ett uppehållstillstånd, men tillsammans kan de utgöra en grund för att beviljas uppehållstillstånd. Vid bedömning om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter ska det som lagtexten anger ”särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet”. I förarbetena står det klart att ohälsa kan ensamt anses vara tillräckligt för att bevilja uppehållstillstånd. I hälsotillstånd ingår hela hälsoskalan, graden av friskhet eller sjukdom samt funktionsförmåga. Det beaktas om det är skäligt att vården ges i Sverige och därtill leda till goda resultat genom en påtaglig och varaktig förbättring av hälsotillståndet, alternativt vara livsnödvändig. För att det ska vara rimligt att utlänningen erhåller vård från Sverige måste hänsyn tas till om utlänningen kan få adekvat vård i hemlandet eller i ett annat land där han eller hon ska sändas till. Även om Sverige skulle kunna erbjuda bättre vård än vad som kan erbjudas i hemlandet måste man ta hänsyn till Sveriges ekonomiska konsekvenser vid den samlade bedömningen. Migrationsöverdomstolen har fastställt i två parallella mål att det inte är möjligt att bevilja allvarligt sjuka utlänningar uppehållstillstånd pga. synnerligen ömmande omständigheter när det finns både vård och medicin i hemlandet. Att de sjuka måste själva bekosta den nödvändiga behandlingen förändrar inte heller saken. Förhållanden som medför en särskild anknytning till Sverige kan leda till uppehållstillstånd. Detta gäller speciellt i ärenden som rör barn där anknytningen har uppkommit t.ex. genom att barnet har gått i en svensk skola och därmed anpassat sig till det svenska samhället. Migrationsöverdomstolen uttalade sig att ”utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd till vuxna personer som inte har medsökande barn enbart på grund av lång tillgodoräkningsbar vistelsetid, med hänsyn till lagtextens restriktiva utformning, närmast är obefintligt.”. Förutom utlänningens anpassning till Sverige måste man ta hänsyn till hemlandet t.ex. familjemedlemmar som finns kvar och den tid utlänningen har levt i hemlandet. Detta gäller även andra länder som kan bli aktuella vid ett avslag. När det gäller barn får uppehållstillstånd beviljas även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Att säga upp en arbetstagare på grund av personliga skäl betraktas av många vara ett känsligt ämne. Denna uppsats behandlar detta och tar därför sin utgångspunkt i 7 § lag (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Då denna paragraf sträcker sig över ett brett område, har vi valt att inrikta oss på arbetstagare som kritiserar sin arbetsgivare, vilket kan inordnas under saklig grundbegreppets rekvisit misskötsel. Arbetstagare som kritiserar sin arbetsgivare är vanligt förekommande. Fenomenet sociala medier har öppnat en ny dimension av detta problem, eftersom det som skrivs i dessa är mer lättillgängligt än om kritiken går via många munnar, så kallad ryktesspridning. Då fenomenet är relativt nytt innebär det att det finns knapphändigt med juridiskt material kring ämnet. Trots detta har ett av arbetets syften varit att försöka anamma det anförda materialet på sociala medier. Uppsatsens övriga två syften har varit att utreda hur långt en arbetstagare kan gå i sin kritik av arbetsgivaren innan det föreligger saklig grund för uppsägning, samt att undersöka om det föreligger några skillnader mellan privat och offentlig sektor. Vi valde utifrån detta att använda oss av de tre metoderna rättsdogmatisk, komparativ och rättspolitisk. Anställningsavtalet medför olika skyldig- respektive rättigheter för de tecknade parterna. En av dessa är en dualistisk lojalitetsplikt som av det anförda visar sig vara stark inom den privata sektorn. Detta lojalitetsåtagande innebär bland annat att arbetstagaren ska undvika att sätta sina personliga intressen framför arbetsgivarens, för att på så sätt undvika eventuella intressekonflikter som kan leda till skada för arbetsgivaren, och därmed sluta med uppsägning av arbetstagaren. En arbetstagare som riktar kritik mot arbetsgivaren kan därför anses agera illojalt mot den senare, vilket kan utgöra saklig grund för uppsägning enligt 7 § LAS.   Det finns ingen uttryckt lagregel som ger arbetstagare rätt att kritisera sin arbetsgivare och dennes verksamhet. Begreppet kritikrätt har vuxit fram ur Arbetsdomstolens (AD) praxis och är genom olika författningar förankrad i rättsordningen. Delar av dessa rättigheter återfinns i grundlagen genom tryckfrihetsförordningen (1949:105) (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) (YGL). Arbetstagarna inom de undersökta sektorerna åtnjuter dock inte samma skydd och har inte samma förpliktelser gentemot sin arbetsgivare. Yttrandefriheten skyddar enbart yttranden som är riktade från det enskilda mot det allmänna. Detta legitimerar offentliganställdas yttranden då de är att anse som enskilda samtidigt som dess arbetsgivare utgör det allmänna. Det grundlagsstadgade skyddet är kanske för starkt, då det innebär en orimlig inskränkning av lojalitetsplikten. Läget inom den privata sektorn framstår vara mer balanserat då det rör sig om förhållandet mellan enskilda. Yttrandefriheten kan därför inte åberopas av en arbetstagare som kritiserar sin arbetsgivare. Lojalitetsplikten ges där en starkare ställning samtidigt som kritikrätten fungerar som ett stöd till arbetstagarens behov av att påkalla missförhållanden som denne anser råder i verksamheten. Att säga upp en arbetstagare på grund av personliga skäl kan te sig problematiskt, då arbetsgivaren måste uppfylla olika rekvisit och kriterier för att uppsägningen ska anses vara sakligt grundad. För att en uppsägning ska vara sakligt grundad krävs det bland annat att rekvisiten för saklig grund är uppfyllda: att arbetstagaren misskött sig upprepade gånger, att arbetsgivaren medvetandegjort den förre om att agerandet inte är accepterat, och om handlingen medfört skada för arbetsgivaren. Men detta är ofta inte tillräckligt för en uppsägning. Arbetsgivaren har även en skyldighet att utreda om det, istället för uppsägning, går att omplacera arbetstagaren. Slutligen har arbetsgivaren att ta hänsyn till tvåmånadersregeln som innebär att händelsen som ligger till grund för uppsägningen skett inom två månader. Denna uppsats visar att den rättspraxis som har vuxit fram inom området bygger på rationella idéer som avser att skapa en balans mellan arbetsmarknadens parter. Av denna praxis uppenbaras dock en problematik med det grundlagsskydd som offentliganställda åtnjuter. Vid en rättstvist kolliderar arbetsrätten med grundlagen, och anställningsavtalets praxisskapade lojalitetsplikt måste ge vika. Därför har vi bland annat kommit fram till att lojalitetspliktens ställning inom den offentliga sektorn behöver förstärkas genom inskränkningar i de offentligt anställdas kritikrätt. Men även att lojalitetsplikten borde formaliseras i anställningsavtalet för att på så sätt minska eventuella oklarheter och konflikter. Detta torde klargöra vilka skyldig- och rättigheter den anställde har gentemot sin arbetsgivare.

Syftet med denna studie är att undersöka vilka skäl fordonselever anger för att inte delta i undervisningen i Idrott o Hälsa samt att undersöka hur dessa elever ser på motion och träning. En övergripande enkätundersökning har använts där sammanlagt 75 elever deltog. Av dessa uppgav 25 elever att de ibland, sällan och aldrig deltar i idrottsundervisningen och det är dessa svar jag har valt att arbeta med i studien. Utöver enkätundersökningen utfördes även sex intervjuer, fyra med elever med hög frånvaro samt två lärare, för att få en djupare insikt och ett annat perspektiv på problemet. De flesta eleverna angav att idrottsundervisningen var tråkig och jobbig som skäl till att inte delta, varav innehållet verkade vara den största orsaken.

Arbetet beskriver teologiska skäl och riktlinjer, sett ur ett teologiskt perspektiv, varför Svenska kyrkan bedriver söndagsskola. Resonemang förs också kring statistiska förändringar från 1950-talet, då söndagsskolan hade sina glansdagar,  och framåt. En redogörelse presenteras också för vilka riktlinjer som finns på nationell nivå, men också på stiftsnivå, i detta fall Linköpings stift. I arbetet presenteras tänkbara förklaringsmodeller till söndagsskolans moderna utveckling. Arbetet visar att de teologiska skälen för Svenska kyrkan att bedriva söndagsskola är de samma som för 150 år sedan, då de första söndagskolorna startade. Dock har den kyrkliga aspekten på söndagsskolan försvunnit allmer, vilket gör att söndagsskolans popularitet började minska i slutet på 50-talet. Två faktorer som getts som förklaring till detta faktum, var att allt fler skaffade TV och bil. Guds tilltal till människorna fick stå tillbaka till förmån för mer profana alternativ än kyrkan på söndagarna.

Sociala skillnader i hälsa är ett välkänt och väl utforskat fenomen inom kvantitativ hälsoforskning. Dylika skillnader i tandhälsa är emellertid mindre välstuderade. Syftet med den här studien var därför att testa om sociala skillnader i tandhälsa kan förklaras med hjälp av Cockerhams hälsolivsstilsteori, framförallt kopplat till begrepp som livschanser och livsval. Teorin tar hänsyn till den sociala kontext i vilken individen utövar hälsorelevanta beteenden. Som mått för livsstil användes rökning och som indikator på begränsade livsval användes undvikande av tandvård av ekonomiska skäl. Positionen i den sociala strukturen antas bero på utbildningsrelaterade och ekonomiska faktorer vilka antas påverka förutsättningarna för ett hälsosamt leverne. Tidigare forskning har påvisat sociala skillnader i tandhälsa men få studier har testat huruvida dessa kan medieras av beteenden som rökning och att avstå tandvård, vilket var fokus för den här studien. Data som användes var levnadsnivåundersökningens material från år 2000, med ett urval av respondenter mellan 25-65 år. De statistiska analyser som genomfördes var logistiska regressioner med ett mått för dålig självskattad tandhälsa som utfallsvariabel. Resultaten påvisade att lågutbildade och personer med ekonomiska svårigheter hade störst riskskillnader (i form av riskökningar) medan högutbildade hade en viss minskad risk för dålig tandhälsa jämfört med gymnasieutbildade. Den sämre tandhälsan hos personer med ekonomiska svårigheter kunde delvis förklaras av rökning och att avstå tandvård av ekonomiska skäl. Riskskillnaderna för de olika utbildningsgrupperna kvarstod dock oförklarade. Slutsatserna är att Cockerhams teori gällande livschanser, livsval och livsstil i viss mån är tillämpbar för att förklara ojämlikhet i tandhälsa. Detta gäller emellertid enbart då individens position i den sociala strukturen mäts med ett ungefärligt mått för låg inkomst. En brist är att måttet som antas mäta detta inte har fullgod validitet varför antagandet är i behov av vidare forskning. Framtida forskning som använder fler livsstilsrelaterade förklaringsvariabler rekommenderas för att undersöka varför i synnerhet utbildning är kopplad till sämre tandhälsa.

Mot bakgrund av att upphandlingslagstiftningen inte stadgar någon kontraheringsplikt är det upp till den upphandlande myndigheten att välja hur en upphandling avslutas. Ett sätt att avsluta en upphandling är genom att avbryta den. Förutsättningarna för ett avbrytande finns inte uttryckligen reglerat i LOU utan har istället kommit att utvecklas i praxis. I det fall ett avbrytandebeslut blir föremål för överprövning måste den upphandlande myndigheten övertyga rätten om att beslutet vilat på sakliga skäl för att inte bli upphävt. Vad som kan utgöra sakliga skäl råder det i flera fall tveksamheter kring då praxis är spretig och långt från heltäckande. Det i sin tur kan skapa oförutsebarhet eftersom aktörerna inte alltid vet vad de ska förhålla sig till. Idag tycks oförutsebarheten inte ha lika starkt samband med vad som kan utgöra sakliga skäl då avgörandena från domstolarna ändå följer en viss röd tråd. Oförutsebarheten är snarare relaterad till osäkerheten kring om det enskilda fallet omfattas av de skäl som domstolarna tidigare har ansett som sakliga. Som exempel på denna problematik kan anges bristande konkurrens som av samtliga instanser har ansetts vara ett sakligt skäl för ett avbrytande. När det återstår en eller ingen anbudsgivare i upphandlingen är utgången i målet oftast självklar. Men om det istället återstår två eller flera anbudsgivare och skälet bristande konkurrens anförs blir utgången i målet emellertid oviss. Att domstolarna i flera fall också tycks ställa olika beviskrav medför svårigheter att förutspå möjligheterna att nå framgång i en överprövningsprocess. Det i sin tur skulle kunna inverka på rättssäkerheten och troligen processbenägenheten. Möjligheten att avbryta en upphandling är däremot inte villkorslös. Utöver att avbrytandebeslutet kan bli upphävt kan den upphandlande myndigheten dessutom ådra sig skadeståndsskyldighet motsvarande den uteblivna vinsten. Att en upphandling som avbrutits kan leda till höga skadestånd är ett nytt fenomen till följd av den senaste rättsutvecklingen. Eftersom skadeståndets funktion bland annat är att verka preventivt kan den senaste rättsutvecklingen tänkas få konsekvenser på benägenheten att vilja avbryta respektive överpröva avbrytandebeslut. Vidare tycks den lagstadgade motiveringsskyldigheten avseende avbrytandebeslut inte motsvara anbudsgivarnas förväntningar då ett sådant beslut inte tydligt behöver motiveras. Det i sin tur kan ge upphov till onödiga överprövningar. Då det redan finns en bestämmelse om utvidgad motiveringsskyldighet i LOU för vissa typer av beslut, hade det varit önskvärt att även inkludera avbrytandebeslut i den bestämmelsen.

Om en gäldenär inte rätteligen kan betala en fordran allt eftersom den förfaller finns risk att bolaget har ekonomiska svårigheter och kan därmed vara föremål för en företagsrekonstruktion eller en konkurs. En företagsrekonstruktion innebär att en gäldenär som inom kort inte kan betala sina skulder kan få hjälp att rekonstruera om bolaget så att de skuldgivande fordringarna kan sättas ned. En konkurs är däremot ett förfarande som är aktuellt om gäldenären inte kan betala sina skulder allt eftersom de faller till betalning och att denna oförmåga inte endast är tillfällig. Vid en konkurs används samtliga utmätningsbara tillgångar som finns i gäldenärens bolag för att sedan dela ut mellan de borgenärer som har fordringar mot gäldenären. Ett konkursförfarande inleds med att en borgenär eller gäldenären själv ansöker om konkurs hos den tingsrätt som den allmänt svarar vid tvistemål. Det är således tingsrätten som prövar konkursansökan och antingen beviljar eller avslår den. Beviljas ansökan ska beslut om konkurs meddelas. En ansökan kan som nämnts avslås. Det kan vara om den person som företräder gäldenären och som ingett ansökan inte har behörighet att göra en konkursansökan. Idag finns det inte uttryckt i lag vem som rent faktiskt är behörig att ansöka om konkurs. Att det inte finns lagstadgat har i flera år skapat problem. När tingsrätten får en konkursansökan från gäldenären och ansökan innehåller uppgifter om att denne är på obestånd ska tingsrätten, om det inte föreligger särskilda skäl, godkänna dessa uppgifter. Tingsrätten presumerar således att de uppgifter om obestånd som kommer från gäldenären är korrekta. Anledningen till att detta är problematiskt är för att den som inger konkursansökan möjligtvis inte är behörig att fatta beslut att ansöka om konkurs. Trots att den som företräder bolaget kan ha behörighet att lämna en konkursansökan betyder det automatiskt inte att denne även har rätt befogenhet att ansöka om konkurs. Med detta menas att denna person inte nödvändigtvis har rätten att ensamt fatta beslut om att bolaget är på obestånd och att därmed besluta om konkurs. Det finns inte heller något krav på att konkursansökan ska innehålla ett gemensamt beslut från bolaget om att bolaget är på obestånd. Det borde finnas ett tydligt krav för vad som är en giltig konkursansökan och även vem som rent faktiskt är behörig att inge denna konkursansökan. Denna uppsats har till syfte att utreda gällande rätt inom detta område för att fastställa hur lagstiftningen ser ut idag. Detta för att sedan kunna presentera förslag till förändring för att problem inte längre ska uppstå. Ambitionen är att utifrån de lege lata utreda de lege ferenda och att skapa en diskussion som förhoppningsvis kan leda till att detta problem undersöks och utforskas.

The purpose of my investigation is to shed light on why people chose to settle in a specific location during the Bronze Age, in this instance Lund municipality. I have restricted my investigation to eight settlements as these are the ones that have written sources. Many Bronze Age settlements are situated by the sea, although not the 8 I have highlighted in my investigation. The settlements in Lund municipality were therefore not dependent on the sea for their livelihood or transport routes. The selected source material includes written sources in the form of archaeological reports, course books and dissertations.        My investigation reveals significant similarities in the factors determining the choice of settlement. The theories to be tested were the key factors I have set out as probable reasons for settling here. The settlers came to be dependent on having access to water and fertile soil as well as shelter from the wind. Almost without exception, the settlements were close to one another, at most 1.5 kilometres from the nearest neighbour. These clusters suggest cooperation in providing daily food supplies and also indicate a peaceful coexistence. It also seems that areas for socialising have been important. Another common factor is that people chose a settlement that had been previously occupied. The reasons for this may have been twofold: the very favourable conditions and the presence of ancestral graves that people felt the need to visit.

No description available.

Upphävande av ett naturreservat innebär inte alltid att reservatet upphävs helt, utan det kan även innebära förändringar av reservatets syfte eller ändringar i naturreservatsföreskrifterna. Upphävande av naturreservat kan vara nödvändigt av olika skäl och får ske endast i undantagsfall och efter noggrann bedömning där två olika faktorer vägs samman. Dels förekomsten av synnerliga skäl för upphävande samt möjligheten att kompensera för förlust av naturvärden. Denna studie undersöker förutsättningarna för upphävande av naturreservat generellt och förutsättningarna för upphävande av naturreservatet Pålsjö skog i Helsingborg. Genom en analys av lagstiftning, förarbeten och domar relaterade till upphävandet av naturreservat får man en djupare förståelse för den juridiska ramen och tidigare praxis. Aktiv deltagande och observationer av Helsingborgsteamet och Stadsbyggnadsnämnden i Helsingborg ger insikt i deras perspektiv, arbetsprocess och utmaningar. Slutsatsen från studien är att definitionen och tillämpningen av "synnerliga skäl" och "kompensation" inom naturvårdsområdet är komplexa och föremål för diskussion och tolkning. "Synnerliga skäl" avser exceptionella omständigheter som motiverar upphävande av naturreservat, medan "kompensation" handlar om att balansera eller motverka förlusten av naturvärden i samband med upphävanden. Det finns utmaningar med att fastställa rättvisa och effektiva kompensationsåtgärder samt bedöma värdet av förlorade naturvärden. Återskapande av den ursprungliga biologiska mångfalden och naturliga processer efter upphävande av naturreservat är svårt. Kompensation kräver noggrann planering och förvaltning för att ha en positiv och hållbar effekt på naturmiljön. Förbättringar kan göras genom att utveckla tydliga riktlinjer och rättsliga principer för kompensationsåtgärder samt involvera experter och berörda parter i beslutsprocessen. Att uppnå balans mellan naturvärden och samhällets utvecklingsbehov är viktigt. Genom fortsatt diskussion och utforskning av dessa begrepp kan vi arbeta mot förbättrad naturvård och bevarande av våra värdefulla naturresurser. / The revocation of a nature reserve does not always mean the complete revocation of the reserve, but it can also involve changes to the purpose of the reserve or amendments to the nature reserve regulations. Revoking a nature reserve may be necessary for various reasons and can only occur in exceptional cases and after careful consideration, weighing two different factors. These factors include the existence of exceptional reasons for revocation and the possibility of compensating for the loss of natural values. This study examines the conditions for revoking nature reserves in general and the conditions for revoking the Pålsjö Skog nature reserve in Helsingborg specifically. Through an analysis of legislation, preparatory works, and court judgments related to the revocation of nature reserves, a deeper understanding of the legal framework and past practices is obtained. Active participation and observations of the Helsingborg team and the Urban Planning Committee provide insights into their perspectives, working processes, and challenges. The conclusion of the study is that the definition and application of "exceptional reasons" and "compensation" within the field of nature conservation are complex and subject to discussion and interpretation. "Exceptional reasons" refer to exceptional circumstances that justify the revocation of a nature reserve, while "compensation" involves balancing or counteracting the loss of natural values associated with revocations. There are challenges in determining fair and effective compensation measures and assessing the value of lost natural values. Restoring the original biodiversity and natural processes after the revocation of a nature reserve is difficult. Compensation requires careful planning and management to have a positive and sustainable impact on the natural environment. Improvements can be made by developing clear guidelines and legal principles for compensation measures and involving experts and stakeholders in the decision-making process. Achieving a balance between natural values and the development needs of society is important. Through continued discussion and exploration of these concepts, we can work towards improved nature conservation and preservation of our valuable natural resources.