Syftet med min uppsats är, dels att utreda vilka huvudsakliga konsekvenser som 2013 års praxis angående ”Ne bis in idem” föranlett för den svenska skatteprocessen, dels att analysera vilka resningsmöjligheter som föreligger för enskilda som drabbats av Sveriges konventions­överträdelser. Ett ytterligare syfte med uppsatsen är att analysera huruvida lagförslagen i SOU 2013:62 uppfyller grund­läggande rättssäkerhetskrav samt att föreslå ändringar till nyss nämnda lagförslag. Innan år 2013 bedömde Högsta domstolen att systemet med dubbla sanktioner inom ramen för skilda förfaranden var förenligt med principen ”Ne bis in idem”, eftersom det saknades ”klart stöd” för att underkänna hela det svenska systemet. I NJA 2013 s. 502 fann Högsta domstolen att det numera finns ”tillräckligt stöd” för att underkänna hela det svenska systemet. Högsta domstolens nya ställningstagande innebär att såväl mervärdeskatt som inkomstskatt och arbetsgivaravgifter omfattas av förbudet mot dubbelbestraffning och dubbelprövning av lagöverträdelser som grundar sig på samma faktiska omständigheter och som riktats mot samma rättssubjekt. I förevarande framställning har jag därför utrett vad 2013 års praxis innebär respektive vilka sammanhängande frågor som fortfarande söker svar. I NJA 2013 s. 746 fann Högsta domstolen dessutom att rättsläget förändrades redan den 10 februari 2009. Att rättsläget förändrades vid nyss nämnda brytpunkt har i efterföljande avgöranden vid såväl Högsta domstolen som vid Högsta förvaltningsdomstolen visat sig vara avgörande för huruvida personer beviljats resning. I denna framställning har jag därför analyserat vilka omständigheter som enligt 2013 års praxis varit avgörande för att resning ska beviljas vid Högsta domstolen respektive Högsta förvaltningsdomstolen. I september 2013 lämnades betänkandet av utredningen om rättssäkerhet i skatteförfarandet (RIS-utredningen) över till regeringen som en direkt följd av 2013 års förändrade rättsläge. Flertalet remissinstanser bl.a. Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket och Skatteverket har lämnat remissyttranden med tudelad kritik. Förevarande framställning innehåller en konsekvens­analys av RIS-utredningens lagförslag. Framställningen innehåller även en analys av huruvida lagförslagen uppfyller grundläggande rättssäkerhetskrav om förutsebarhet och lika­behandling. Jag har i min framställning kommit fram till att lagförslaget inte uppfyller kraven på förutsebarhet eller att lika fall ska behandlas lika. I framställningen föreslår jag därför utifrån ett de lege ferenda-resonemang hur några utvalda risker som ett genomförande av SOU 2013:62 skulle innebära kan undanröjas.

Myndigheter har en central roll i dagens samhälle och många av dem möter vi varje dag vilket gör deras arbete högst aktuellt. Deras ansvarsområden överlappar ibland varandra vilket kräver att de samverkar. Tack vare samverkan kan myndigheterna effektivisera sitt arbete och uppnå bättre resultat. Däremot fungerar deras samverkan inte alltid på ett effektivt sätt utan är något som måste utvecklas och skapas tillsammans. Syftet med denna studie var att få en bredare förståelse för samt bidra med kunskap kring interorganisatorisk samverkan vid återvinning av brottsutbyten med särskilt fokus på faktorer som kan främja respektive utgöra hinder för samverkan. Efter avslutad studie har vi gett ett bidrag om de faktorer som kännetecknar interorganisatoriska samband vid brottsbekämpning om brottsutbyten samt gett förslag på förbättringar. Vi valde att använda oss av en fallstudie som metod där en kvalitativ forskningsansats tillämpades. För att få olika perspektiv samt en ökad förståelse för fenomenet som studerats har vi intervjuat sex experter, därmed en från varje myndighet. Vår teoretiska referensram består av forskning som behandlar samverkans betydelse, former och förutsättningar med särskild fokus på främjande respektive hindrande faktorer för interorganisatorisk samverkan. Vi presenterar även en analysmodell som fungerade som en utgångspunkt då vi med hjälp av denna konkretiserade vårt informationsbehov. I empirikapitlet presenterar vi de olika myndigheterna och deras roll i samverkan samt resultaten av intervjuerna. Information kring brottsutbyten presenteras också vilket utgör grunden för den empiriska bakgrunden och den empiriska undersökningen. Detta utgör tillsammans med den teoretiska referensramen grunden för vår diskussion och slutsats. Vår studie visar att det finns faktorer i de utvalda myndigheternas interorganisatoriska samverkan som utgör hinder samt främjar deras arbete kring återvinning av brottsutbyten. Engagemanget ser vi som en främjande faktor i myndigheternas interorganisatoriska samverkan. Kommunikationen mellan myndigheterna utgör en främjande faktor samtidigt som det också finns hinder i kommunikationen. Andra hinder för samverkan är sekretess och brist på relevanta verktyg för uppföljning. Eftersom myndigheterna arbetar utifrån olika ansvarsområden, uppdrag och regelverk konstaterar vi avslutningsvis att samverkan behöver bättre styrning som kan stödja pågående projekt och bidra till bättre synkronisering, koordinering och integrering av arbetsprocesserna. / Authorities play a central role in today's society. We meet many of them every day, which makes their work very actual. Their responsibilities sometimes overlap, which requires them to interact. Through this collaboration, the authorities can improve their efficiency and achieve better results. However, their collaboration does not always work well but is something that has to be created and developed together. The purpose of this study was to contribute with knowledge about inter-organizational collaboration in the reclaiming of profits from crime. We wanted to get a wider understanding of government collaboration that takes place with particular focus on factors that can promote or constitute barriers to collaboration. After completing the study, we have made a contribution about the factors that characterize inter-organizational collaboration in the reclaiming of profits from crime and suggest improvements. We have conducted a qualitative case study as a method. To get different perspectives and an increased understanding of the phenomenon studied, we have interviewed six experts, one from each authority. Our theoretical framework consists of research addressed the importance of collaborations as well as forms and conditions of collaboration with particular focus on facilitators and barriers for inter-organizational collaboration. We also present an analysis model which was used as a starting point for our information needs. In the empirical part of the present study we present the authorities' role in the collaboration as well as the results of the interviews. Information about the reclaiming the profits from crime is also presented and it forms the basis for the empirical background and the empirical study. This, together with the theoretical framework, forms the basis for our discussion and conclusion. This study identifies important facilitators and barriers for the inter-organizational collaboration in the reclaiming of profits from crime. The factors such as commitment impacts the collaboration positively. Communication between the authorities constitutes a promotion factor while there are also obstacles in the communication. Other barriers in collaboration are confidentiality and lack of relevant follow-up tools. As the authorities work on different responsibilities, tasks and regulations, we conclude that the collaboration requires better governance that would support ongoing projects and contribute to better synchronization, coordination and integration of the work processes.

Sammanfattning Uppsatsen behandlar EU-stadgans tillämplighet på det svenska dubbelförfarandet, påförande av skattetillägg och utdömande av straffrättsliga påföljder vid oriktig uppgift. Framställningen baseras på gällande lagtext vid 1 december 2011, men hänsyn har även tagits till lagförslaget avseende den nya skatteförfarandelagen, SFL, som avses träda i kraft den 1 januari 2012.  Besvarandet av syftet sker ur ett svenskt perspektiv med beaktande av rättssäkerheten för den enskilde. Det klargörs att EU-stadgans ställning innebär att den skall ha företräde framför motstridig nationell rätt. Vidare kan kravet på klart stöd som HD har uppställt för att underkänna det svenska dubbelförfarandet med stöd av Europakonventionen, inte upprätthållas vid EU-stadgans tillämpning. Ett sådant krav skulle strida mot rättssäkerhetskravet på en bestämd rättskällehierarki, och därmed inte tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet. Kravet på likabehandling vid rättstillämpningen för att tillförsäkra den enskildes rättssäkerhet innebär dock inte att det föreligger ett krav på EU-stadgans tillämpning i alla mål avseende det svenska dubbelförfarandet vid oriktig uppgift. Detta eftersom det inte finns anledning att anta att HD eller HFD gör en annan bedömning än den HD nyligen har gjort i NJA 2011 s. 444, trots de konkreta unionsrättsliga anknytningarna i målet. Slutligen klargör uppsatsen även att det emellertid finns skäl att anta att EU-domstolen skulle kunna komma att göra en annan bedömning än HD. Mot bakgrund av EU-domstolens uttalande i praxis om medlemstaternas skyldighet att även inom området för direkt beskattning iaktta unionsrätten vid utförande av olika sanktioner, samt medlemsstaternas lojalitetsplikt, anförs det att artikel 50 i EU-stadgan därför bör tillämpas på det svenska dubbelförfarandet vid oriktig uppgift. Likväl föreligger det inget krav på EU-stadgans tillämpning på det svenska dubbelförandet, med hänsyn till den enskildes rättsäkerhet, ur ett svenskt perspektiv. / Abstract The purpose of this thesis is to clarify the EU Charter’s applicability on the Swedish double parallel system regarding tax crime and tax surcharge, from a Swedish viewpoint, with consideration for the individual’s requirement for legal certainty. The thesis is based on current law as of the 1st of December 2011, however due account is taken to the new law proposal for the Swedish Tax Assessment/Payment Act, which is expected to be in force on the 1st of January 2012. Also, the thesis clarifies the EU Charter’s supremacy over national law. Furthermore, it is shown that the Swedish Supreme Court’s (HD) requirement for “clear support” in the European Convention to bypass national Swedish law cannot be upheld in respect to the EU Charter, as this would conflict with the requirement for a set legal hierarchy to fulfill the individual’s adequate legal certainty. The Swedish Supreme Court has found that the EU Charter can not be applied to the Swedish double punishment system, regardless of concrete facts in the case being related to EU-law. However, the condition of equal treatment with regards to legal certainty does not result in an absolute requirement for the EU Charter’s applicability on the Swedish system, as there is no evidence that the Swedish Supreme Court will change its assessment of the matter at hand. Nevertheless, it is argued that there is ample reason to believe that the Court of Justice would make a different assessment of the issue, considering the Court’s previous statements with respect to the member states responsibility to regard EU Law even within the field of direct taxation. Therefore, the thesis concludes that although there can be no absolute requirement to apply the EU Charter to the Swedish system, with regards to legal certainty, the EU Charter should nonetheless be applicable.

<p>I Europakonventionen finns ett förbud mot att en person skall kunna bli straffad för ett brott där denne redan blivit slutligt dömd eller frikänd. Det innebär alltså i praktiken ett förbud mot dubbelbestraffning, eller som principen också benämns – ”ne bis in idem”. Detta förbud har flera gånger varit föremål för prövning i såväl Europadomstolen som i nationella domstolar. Målen har gällt allt från rattfylleri till miljösanktioner. Det denna uppsats behandlar är dock relationen mellan skattetillägg och skattebrott.</p><p>Svensk lagstiftning och praxis kring de parallella sanktionerna har studerats utifrån en komparativ studie med Norge som jämförelseobjekt. Tanken är att jämförelsen i första hand skall ge en fördjupad bild av de svenska förhållandena och den svenska tillämpningen av konventionen samt vad det skulle innebära om Sverige införde ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen.</p><p>Det svenska skattetillägget syftar till att främja uppgiftslämnandet hos skattskyldiga samt att avlasta åklagarmyndigheten från lindrigare fall av skatteundandragande. Skattetillägg kan bli aktuellt vid lämnande av oriktig uppgift eller vid skönstaxering och påförs enbart på objektiva grunder. Det finns med andra ord inget krav på uppsåt eller oaktsamt beteende från den skattskyldige. Skattetilläggskommittén kom i en utredning med ett förslag om att införa ett subjektivt rekvisit vid påförande av skattetillägg. Detta förslag anammades dock inte av regeringen som dock valde att klargöra och utveckla de redan befintliga befrielsegrunderna innehållande subjektiva inslag. Den främsta skillnaden gentemot den norska motsvarigheten är att man i Norge valt att indela denna i allmän respektive förhöjd tilleggsskatt. Den allmänna tilleggsskatten liknar i huvudsak det svenska skattetillägget, medan det vid den förhöjda tilleggsskatten krävs ytterligare ett rekvisit i form av uppsåt eller grov oaktsamhet. De båda ländernas skattebrottslagstiftning är i det närmaste identisk, vilket innebär att de innehåller såväl objektiva som subjektiva rekvisit.</p><p>Den ovan nämnda principen ”ne bis in idem” återfinns i sjunde tilläggsprotokollets artikel 4 och har påverkat avgöranden angående de svenska och norska sanktionssystemen på olika sätt. Det svenska sanktionssystemet har genom avgöranden i såväl Europadomstolen som svenska domstolar inte ansetts strida mot dubbelbestraffningsförbudet. Domstolarna har som främsta argument framhållit att påföljderna skiljer sig åt i sina väsentliga element, genom att skattebrott kräver uppsåt. I Norge går avgörandena från Høyesterett isär beroende på om det handlar om allmän eller förhöjd tilleggsskatt. Även här tar domstolen i första hand sikte på om påföljdernas rekvisit skiljer sig åt. Både de svenska och norska domstolarna har även diskuterat vad som innefattas av begreppen i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet och artikel 6 samt förhållandet mellan dessa begrepp.</p><p>Sverige och Norge tolkar inte konventionens artiklar olika utan skillnaderna beror snarare på nationell lagstiftning. Skulle Sverige införa ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen skulle med stor sannolikhet reglerna, i likhet med den norska förhöjda tilleggsskatten, strida mot principen ”ne bis in idem” i Europakonventionen.</p>

I Europakonventionen finns ett förbud mot att en person skall kunna bli straffad för ett brott där denne redan blivit slutligt dömd eller frikänd. Det innebär alltså i praktiken ett förbud mot dubbelbestraffning, eller som principen också benämns – ”ne bis in idem”. Detta förbud har flera gånger varit föremål för prövning i såväl Europadomstolen som i nationella domstolar. Målen har gällt allt från rattfylleri till miljösanktioner. Det denna uppsats behandlar är dock relationen mellan skattetillägg och skattebrott. Svensk lagstiftning och praxis kring de parallella sanktionerna har studerats utifrån en komparativ studie med Norge som jämförelseobjekt. Tanken är att jämförelsen i första hand skall ge en fördjupad bild av de svenska förhållandena och den svenska tillämpningen av konventionen samt vad det skulle innebära om Sverige införde ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen. Det svenska skattetillägget syftar till att främja uppgiftslämnandet hos skattskyldiga samt att avlasta åklagarmyndigheten från lindrigare fall av skatteundandragande. Skattetillägg kan bli aktuellt vid lämnande av oriktig uppgift eller vid skönstaxering och påförs enbart på objektiva grunder. Det finns med andra ord inget krav på uppsåt eller oaktsamt beteende från den skattskyldige. Skattetilläggskommittén kom i en utredning med ett förslag om att införa ett subjektivt rekvisit vid påförande av skattetillägg. Detta förslag anammades dock inte av regeringen som dock valde att klargöra och utveckla de redan befintliga befrielsegrunderna innehållande subjektiva inslag. Den främsta skillnaden gentemot den norska motsvarigheten är att man i Norge valt att indela denna i allmän respektive förhöjd tilleggsskatt. Den allmänna tilleggsskatten liknar i huvudsak det svenska skattetillägget, medan det vid den förhöjda tilleggsskatten krävs ytterligare ett rekvisit i form av uppsåt eller grov oaktsamhet. De båda ländernas skattebrottslagstiftning är i det närmaste identisk, vilket innebär att de innehåller såväl objektiva som subjektiva rekvisit. Den ovan nämnda principen ”ne bis in idem” återfinns i sjunde tilläggsprotokollets artikel 4 och har påverkat avgöranden angående de svenska och norska sanktionssystemen på olika sätt. Det svenska sanktionssystemet har genom avgöranden i såväl Europadomstolen som svenska domstolar inte ansetts strida mot dubbelbestraffningsförbudet. Domstolarna har som främsta argument framhållit att påföljderna skiljer sig åt i sina väsentliga element, genom att skattebrott kräver uppsåt. I Norge går avgörandena från Høyesterett isär beroende på om det handlar om allmän eller förhöjd tilleggsskatt. Även här tar domstolen i första hand sikte på om påföljdernas rekvisit skiljer sig åt. Både de svenska och norska domstolarna har även diskuterat vad som innefattas av begreppen i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet och artikel 6 samt förhållandet mellan dessa begrepp. Sverige och Norge tolkar inte konventionens artiklar olika utan skillnaderna beror snarare på nationell lagstiftning. Skulle Sverige införa ett subjektivt rekvisit i skattetilläggslagstiftningen skulle med stor sannolikhet reglerna, i likhet med den norska förhöjda tilleggsskatten, strida mot principen ”ne bis in idem” i Europakonventionen.