Ett problem som är aktuellt idag är hemmasittare, det vill säga ungdomar som varit frånvarande från skolan under flera veckor utan uppenbar orsak och därför inte kan tillgodogöra sig den utbildning de har rätt till. Det kan leda till framtida sociala problem och stora kostnader för samhället. Syftet med studien är att undersöka vilka metoder och insatser som finns i arbetet med hemmasittare i Skellefteå kommun, samt att undersöka hur ansvarsfördelningen för problematiken ser ut. Kvalitativa intervjuer gjordes med professionella i kommunen som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med hemmasittande elever. I resultatet framkommer att det i Skellefteå kommun arbetas med hemmasittande elever, men att det varierar vilka metoder och insatser som används. Viktigaste slutsatserna är att även om det är viktigt att individanpassa metoder och insatser som används, så behövs fastställda rutiner kring kartläggningen av hemmasittare. Det är även viktigt att ha ett fungerande samarbete mellan de olika aktörerna men att det i många fall är svårt att uppnå då många är inblandade. Undersökningen visar också att problematiken är resurskrävande och att det i många fall är svårt att hitta tid och pengar för arbetet med hemmasittare. Vi kan också se att kunskapsläget är begränsat och att det finns ett behov av ytterligare forskning.

Utifrån OECDs analys av PISA (2012) är svenska elever bäst i Norden på att skolka. Syftet med min studie är att belysa hur elever och föräldrar i en årskurs 6 upplever skolans arbete med att främja skolnärvaro och identifiera faktorer som kan främja skolors arbete med elevers närvaro. Mina frågeställningar är följande. Hur upplever föräldrar och elever skolans rutiner vid ogiltig frånvaro? Hur anser föräldrar och elever att rutinerna fungerar? Vad motiverar eleverna att gå till skolan? Vad tror eleverna är orsaker till skolk? Vad anser eleverna att skolan kan göra för att öka skolnärvaron? För att få svar på frågorna valde jag att intervjua 5 elever i årskurs 6 och föräldrarna fick besvara en enkät. Resultatet av intervjuerna visade att eleverna tyckte att lektionernas innehåll och utformning bidrog till huruvida det var roligt att gå till skolan eller inte. Eleverna kände till skolans rutiner vid ogiltig frånvaro och sen ankomst. Skolan kontaktade elevernas föräldrar samma dag om eleverna var frånvarande utan giltiga skäl och den sena ankomsten rapporterades in i skolans plattform. Eleverna nämnde skolsvårigheter, dåliga kamratrelationer och brister i skolklimatet som orsaker till skolk. En anpassad lärmiljö utifrån elevens behov och en positiv, in lyssnande och uppmuntrande lärare bidrar enligt dem till ökad skolnärvaro. Endast hälften av föräldrarna har kännedom om skolans agerande och rutiner vid ogiltig frånvaro.  Föräldrarna upplever att skolan ska informera bättre kring rutinerna och arbetet med skolfrånvaro.

Bakgrund: Specialpedagogens arbetsuppgifter enligt examensförordningen är att arbeta förebyggande samt att undanröja hinder i lärmiljön och utifrån detta skapa förutsättningar för elever att kunna delta i skolan. Risken för att inte klara skolans krav ökar för de elever som inte närvarar och deltar. Att tidigt upptäcka och agera när det gäller problematisk skolfrånvaro behövs för att kunna säkerställa barn och ungdomars rätt till utbildning och framtidsmöjligheter. Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur specialpedagoger beskriver sitt arbete med att uppmärksamma elevers problematiska skolfrånvaro och agera i grundskolans senare del. Metod: För att undersöka detta har semistrukturerade intervjuer genomförts med sju examinerade specialpedagoger i Stockholm stad om deras funktion i arbetet med elevers problematiska skolfrånvaro. Intervjuerna ljudinspelades och transkriberades ordagrant. En induktiv kvalitativ innehållsanalys utfördes för att bearbeta transkriptionsmaterialet. Resultat: Resultatet i innehållsanalysen gav studien sju teman fördelade på de tre domäner. Specialpedagogerna beskriver sin funktion på skolorna som en samordnare, en spindel i nätet. De arbetsinsatser som specialpedagogerna genomförde på skolorna bestod bland annat i att kompetensutveckla skolpersonal. Vidare betonades arbetet kring relationer som utgör en central del i de samarbetsinriktade arbetsinsatser som specialpedagogerna utför. De medverkade även i elevhälsoteamets arbete med kartläggning och uppföljning gällande skolfrånvaro. Ett annat resultat som framkom i studien var att det behövs förtroendefulla relationer och samarbete även med föräldrar för att motverka problematisk skolfrånvaro. Avslutningsvis beskrev specialpedagogerna vikten av att utforma elevstödet utifrån elevens behov då de ansåg att detta är av särskilt vikt gällande elever med problematisk skolfrånvaro. Andra nyckelbegrepp som bemötande, elevmedverkan och förutsägbarhet var viktiga för att förebygga problematisk skolfrånvaro enligt de intervjuade specialpedagogerna. Slutsats: Enligt intervjusvaren gällande det förebyggande arbetet mot problematisk skolfrånvaro utför specialpedagogerna arbetsinsatser på skolans olika styrnivåer samt fungerar som en kommunicerande länk mellan dessa. De menade även att de arbetsinsatser som de som specialpedagoger utför och utformar kan medföra effekter på hur framgångsrikt stödet blir som lärare och elevhälsa utför.

I Sverige omfattas alla elever från förskoleklass till årskurs nio av skolplikt, men ändå har många elever hög frånvaro. Problematisk skolfrånvaro är ett globalt samhällsproblem som kan ge allvarliga konsekvenser för eleven både nu och i framtiden, vilket dessutom leder till stora samhällskostnader. Syftet med denna studie är att undersöka hur yrkesverksamma inom skolan beskriver och upplever utmaningar och möjligheter i arbetet med problematisk skolfrånvaro. Detta har gjorts genom semistrukturerade intervjuer med olika aktörer i skolan som aktivt arbetar med frågan: rektor, specialpedagog och socionom i skolan. Intervjuerna har analyserats med hjälp av innehållsanalys och Bronfenbrenners ekologiska systemteori. De huvudsakliga utmaningarna som beskrevs vid intervjuerna var brist på ekonomiska och materiella resurser, organisatoriska hinder, tid och svårigheter att bygga en god relation till elev och vårdnadshavare. De övergripande förutsättningarna och möjligheterna som beskrevs var tidig kartläggning och insatser, god relation och allians med elev och vårdnadshavare, helhetsperspektiv, samverkan med socialtjänst samt närvarokultur på skolan. Resultatet av studien visade dessutom att de skolor med professionen “socionom i skolan” hade större utrymme för att arbeta uppsökande med elever med problematisk skolfrånvaro, något som de skolor utan denna resurs beskrev som något de saknade. Utifrån Bronfenbrenners ekologiska systemteori är det tydligt att arbetet med problematisk skolfrånvaro är komplext och gränsöverskridande samt behöver förstås ur ett större perspektiv än skolans fyra väggar. Teorin tydliggör hur elevens olika nätverk, miljöer, skeenden och samhälleliga kontext påverkar dennes skolsituation och attityd gentemot den. Slutligen relateras studiens resultat till teorin samt tidigare forskning som tillsammans pekar på att problematisk skolfrånvaro är ett växande problem, att det kan leda till allvarliga konsekvenser samt att arbetet är relationellt och behöver förstås ur ett helhetsperspektiv.

Detta projekt har skett med koppling till omställningen God och Nära vård på Landsbygden och mynnat ut till att fokusera på elever med problematisk skolfrånvaro.  Syftet med projektet är att skapa en produkt och tjänstedesignmässigt hjälpmedel för att förhindra ökningen av elever med problematisk skolfrånvaro. Ökningen beror på bland annat de allt högre krav som ställs i skolan, fler vikarier som håller lektionerna och kaos i klassrummet. Med hjälp av användaren i fokus har tjänstedesignprocessen använts för att komma fram till att elever saknar struktur, och därmed riskerar en problematisk skolfrånvaro bland eleverna. Detta resulterar i en klocka med fem funktioner: tid, dag och datum, hjälpknapp för att tillkalla skolpedagog, timer, ett skolbatteri och knappar för sova och vakna. Tillsammans skapar dessa funktioner en klocka som inte ser ut som ett hjälpmedel, och som vill användas av användaren. En klocka som, med fortsatta tester och utvärderingar, kan komma att bli ett verktyg som används av alla inom skolan.

Livsberättelser handlar om människors personliga erfarenheter och upplevelser, vilket innebär att varje studie är unik. Syftet med denna uppsats var att undersöka hur föräldrar till skolvägrande barn skapar sina föräldraidentiteter utifrån den specifika kontexten att ha sina barn hemma i stället för i skolan. Hur kommer dessa föräldrars levda erfarenheter till uttryck? Vilka innebörder tillskriver de sitt föräldraskap? Hur kan föräldraidentiteter förstås utifrån denna kontext? Studien baseras på tre livberättelseintervjuer med föräldrar till skolvägrande barn med livsberättelse som forskningsansats, utifrån perspektivet som socialt situerade handlingar och identitetsframföranden. Varje intervju har transkriberats och resultat och analys har tematiserats var för sig. Föräldrarnas levda erfarenheter kom till utryck i form av förväntningar, kamp men även glädje och sorg. Innebörderna som framkom var att föräldraskap handlar också om att tillåta sig själv att vara en egen individ och inte bara förälder, vara barnets pedagog men också mentorskap och coachning. De föräldraidentiteter som kunde förstås utifrån föräldrarnas berättelser var många, men en del var tydligare än andra. Att inte räcka till kan förstås som det goda föräldraskapet, att se sina brister medan att inte ha något val handlar om att som förälder pausa sitt liv och kan förstås som en moralisk aspekt av föräldraskapet. Slutligen görs den reflekterande föräldraidentiteten möjlig genom berättelsen att med nuets kunskap kunna reflektera över det som har hänt och därmed kunna rekonstruera och dra slutsatser som inte var möjliga tidigare. Resultatet visar att det behövs mer forskning i ämnet där föräldrar får komma till tals men också att livsberättelse behövs som ett verktyg i arbetet med att demontera kulturella förgivettagna föreställningar om hur det är att leva med ett skolvägrande barn.

Syftet med studien har varit att undersöka hur skolpersonal ser på skolrelaterade orsakerna till frånvaro samt vilka åtgärder de arbetar med för att öka närvaron. I vår studie har vi intervjuat och genomfört gruppsamtal med 10 personer som alla har lång erfarenhet av att arbeta med elever med omfattande skolfrånvaro. Vi har använt oss av ett relationellt perspektiv för att tolka materialet för att att förstå och analysera hur skolpersonal resonerar kring vilken betydelse lärmiljön kan ha för att elever utvecklar problematisk skolfrånvaro och vilka skolrelaterade åtgärder som kan vara betydelsefulla för att öka elevers närvaro.I undersökningen har vi lyft fram fem teman som samtliga av våra informanter har berört i intervjuer och gruppsamtal. De fem temana är ”att förstå skolfrånvaro utifrån komplexitet”, ”synen på det frånvarande barnet”,” det sociala sammanhanget”, ”lärmiljön- diversitet i hur den ska anpassas” och ”samhällets ansvar för elever med omfattande skolfrånvaro”. I analysen av dessa teman framkommer det att informanterna anlägger olika perspektiv när de lyfter fram förklaringsmodeller till varför elever hamnar i långvarig skolfrånvaro. De olika perspektiven påverkar även hur man ser på eleven och vilka åtgärder man lyfter fram för att åtgärda frånvaro. Vi kan se att ett kategoriskt perspektiv finns representerat där mycket av orsaksförklaringarna läggs på den individuella eleven och hens familj. Även det relationella perspektivet lyfts när informanterna betonar att orsakerna till elevens frånvaro är ett problem för skolan. Vi ser även att flera informanter lyfter fram ett perspektiv där de betonar “sårbarheter” hos den individuella eleven och skolans bristande förmåga att möta eleven. Detta har vi tolkat som uttryck för ett slag tredje perspektiv, där dikotomiseringen mellan de två perspektiven uteblir och man tar både individuella och relationella faktorer i beaktande.

Studien syftar till att undersöka elever och föräldrars upplevelse av insatsen från ”Närvaroteamet”, en samverkansform mellan olika myndigheter för elever med skolfrånvaro i Östersunds kommun. Den har ett systemiskt perspektiv och belyser även familjens påverkan av skolfrånvaron samt skillnaden för familjen utifrån kontakten med ”Närvaroteamet”. Metoden är en enkätstudie med VAS-skala och öppna frågor till föräldrar och barn som deltagit mellan oktober 2011 och mars 2015. Föräldrarna är i huvudsak positiva till insatsen och samverkan mellan myndigheter medan eleverna har en mer blandad upplevelse. Måendet i familjerna har förädrats i positiv riktning utifrån insatsen. Resultatet visar även på att skolklimatet har en stor betydelse för elevers upplevelse av och återgång till skolan. Skolfrånvaro i form av hemmasittare infattar en komplex problematik där BUP:s kunskap är viktig och familjeterpins domän kan ha en central betydelse för familjer och elever.

Syftet med studien var att genom intervjuer med kuratorer, belysa hur elevhälsan berättar om hur de förhåller sig till och arbetar med elever i skolan som är eller riskerar att bli skolfrånvarande. Studien utgår från en hermeneutisk forskningstradition. Materialet i studien bygger på semistrukturerade intervjuer som gjordes med sex kuratorer som arbetar på kommunala skolor i årskurs sju till nio. Resultatet visar att arbetet med skolfrånvarande elever är individanpassat. Elevens känsla av trygghet, goda relationer, god skolmiljö, samverkan, och tidigare indentifiering av skolfrånvarande elever är faktorer som främjar skolnärvaro. Bland skolfrånvarande elever förekommer det psykisk ohälsa. Handlingsplan/tillvägagångssätt samt det hälsofrämjande/förebyggande arbetet är i praktiken svårt att implementera, detta då skolfrånvarande elever inte är en homogen grupp och arbetet måste anpassas efter individen. Resultatet är tolkat utifrån Bronfrenbrenners ekologiska modell. Resultatet visar att påverkan och samspel mellan alla Bronfrenbrenners system finns i arbetet med skolfrånvarande elever.

Detta är en narrativ studie där syftet är att fånga flickors upplevelse av skolan från högstadietiden och fram i gymnasieåldern. Jag utgår från livsberättelse som metod. Mina informanter är fyra unga kvinnor som hade problematisk högstadietid men ändå lyckades att gå ett yrkesprogram på gymnasiet. Mina frågeställningar är: Hur kan de unga kvinnornas problematiska högstadietid upplevas? Hur kan kommunikationen och relationen mellan de unga kvinnorna och skolans personal upplevas? Vilka vändpunkter kan vara avgörande för att de unga kvinnorna ska uppleva att de kan fullfölja sina studier?Genom mina informanters berättelser fångade jag de avgörande vändpunkterna som gjorde att de kunde fullfölja en gymnasieutbildning. Resultatet visar att informanterna upplevde en högstadietid i kaos med stökiga lektioner, mobbning och skolk. Kommunikationen upplevdes som vertikal under högstadietiden, enligt informanterna Läraren talade till eleven, inte med eleven. Vändpunkter för informanterna var att komma till en gymnasieskola där kommunikationen upplevdes som horisontell. Informanterna ansåg att lärarna var skickliga på att se och förstå deras verklighet. Ytterligare vändpunkter var att tre av informanterna fick en diagnos. Då upplevde de unga kvinnorna en annan uppmärksamhet som ledde till bättre kommunikation. De kände sig sedda och bekräftade. Jag fann i min undersökning framför allt tre faktorer som haft stor betydelse för att lyckas med studierna och bli godkända på kurserna; inkludering, mellanmänskliga relationer och samarbete mellan skola och andra aktörer såsom sjukvård och vårdnadshavare.