This dissertation explores the implications of borders and boundaries for how forcibly displaced young Georgians from Abkhazia understand issues of belonging and return. My theoretical framework draws from theories on home and belonging as well as theories on border and boundary making, and locates them in geographies of uncertainty – or riskscapes – areas characterized by conflict and/or inequality. Empirical data was collected through two sets of interviews in Zugdidi near the border to Abkhazia and a questionnaire survey in Zugdidi and the capital Tbilisi. These data have been analysed through both qualitative and quantitative methods.   The young respondents providing material for this research do not constitute a homogenous group. Some of the respondents have family still living in Abkhazia or even partly grew up in the area; others have never been there. The primary goal of the Georgian government has been that the displaced population should return to their homes, and the government’s efforts for local integration has long been insufficient. Since no peace accords have been signed, a lack of security prevents a large-scale return. Notwithstanding increased border controls that have made it difficult to visit former homes, some young people still cross the de facto border. By doing this they contest both the Abkhazian de facto authorities and the border as a symbol of separation and differentiation, while claiming a right to belong in Abkhazia. Property and social relations in Abkhazia contribute to stronger connections and an imperative to return. On the other hand, experience of hardship in contemporary Abkhazia has resulted in some young people not considering return as a viable option. Youth who never visited Abkhazia depend mainly on other peoples’ memories and political discourse to create emotional bonds to the area their parents fled and to form their ideas of return. Results from the quantitative survey indicate that youth living in Tbilisi, closer to the political centre, to a higher extent intend to return than their peers in Zugdidi. Meanwhile young people’s experiences of everyday life in current dwellings in relative stability create emotional bonds to their present place of living. These experiences challenge both collective processes and experiences from Abkhazia when it comes to maintaining the desire to return.   This research offers insights into the human consequences of war and conflict. More specifically, this dissertation sheds light on how young internally displaced persons (IDPs) are living in a borderland (in both temporal and spatial terms) characterized by uncertainty-- between the past and the future as well as between Georgia and Abkhazia. Practices of exclusion and segregation are constitutive of the borders and boundaries that permeate life experiences of the forcibly displaced youth. Furthermore, these borders and boundaries are situated in riskscapes of disputed belongings, which makes this borderland more or less stable for different groups of IDPs. This dissertation contributes to an increased understanding of how political aspirations and personal desire to return preserves instability and uncertainty as long as return is not possible. / Denna avhandling undersöker konsekvenserna av gränser och gränsskapande för hur unga georgiska internflyktingar från Abkhazien förstår frågor om tillhörighet och återvändande. Jag utgår från teorier om hem och tillhörighet, liksom teorier om gränser och gränsskapande, och lokaliserar dem till geografier av osäkerhet – “riskscapes” – områden som karaktäriseras av konflikter och/eller ojämlikheter. Det datamaterial som ligger till grund för avhandlingen utgörs av två intervjustudier i Zugdidi nära gränsen till Abkhazien; och en enkätstudie som genomfördes i Zugdidi och i den georgiska huvudstaden Tbilisi. Materialet har analyserats genom användande av både kvalitativa och kvantitativa metoder.   Avhandlingens respondenter utgör inte en homogen grupp. Några respondenter har familj och släktingar som bor i Abkhazien eller har delvis växt upp i området, medan andra aldrig ens varit där. Det primära målet för den georgiska regeringen har varit att internflyktingarna ska återvända till sina hem, och regeringens ansträngningar för integration i lokalsamhället har länge varit otillräckliga. Det saknas fredsavtal och bristen på säkerhet förhindrar återvändande i stor skala. Trots de ökade gränskontroller som gjort det svårt att korsa de facto gränslinjen tar sig en del ungdomar ändå over gränsen. Genom att göra detta bestrider de både de abkhaziska de facto myndigheterna och gränsen som symbol för separation och åtskillnad, medan de hävdar sin rätt att känna tillhörighet till Abkhazien. Att ha ett hus och sociala relationer i Abkhazien bidrar till emotionella band och en starkare uppmaning till att återvända. Å andra sidan kan erfarenheterna av vardagens umbäranden inne i Abkhazien resultera i att unga människor inte ser återvändande som ett tänkbart alternativ. Ungdomar som aldrig varit i Abkhazien är beroende av andra människors minnen och politiska diskurser för att skapa känslomässiga band och tankar om återvändande till det område deras föräldrar har flytt från. Resultat från den kvantitativa undersökningen visar vidare att ungdomar som bor i Tbilisi, närmare Georgiens politiska centrum, i högre grad anger att de har för avsikt att återvända än deras jämnåriga i Tbilisi. Ungdomars erfarenheter av vardagslivet i sina nuvarande bostäder i relativ stabilitet bidrar emellertid till att skapa känslomässiga band till den aktuella bostadsorten. Dessa erfarenheter utmanar på så vis både de kollektiva processerna och erfarenheter från Abkhazien när det gäller att upprätthålla drömmen om återvändande.   Avhandlingen bidrar med insikter om konsekvenser av krig och konflikter för människors vardagsliv. Mer specifikt belyser jag hur avhandlingens unga respondenter lever i en sorts rumsligt och temporalt gränsland mellan det förflutna och framtiden och mellan Georgien och Abkhazien, och detta gränsland kännetecknas av osäkerhet. Praktiker av isärhållande och segregering är konstituerande för de gränser som genomsyrar internflyktingungdomarnas erfarenheter. Dessa gränser är dessutom situerade i ”riskscapes” av ifrågasatta tillhörigheter, som gör gränslandet mer eller mindre stabilt för olika grupper av internflyktingar. Avhandlingen bidrar med en ökad förståelse för hur politiska ambitioner och personliga drömmar om återvändande håller kvar människor i instabilitet och osäkerhet så länge återvändandet inte är möjligt. / <p>Vid tidpunkten för disputationen var följande delarbeten opublicerade: delarbete 3 inskickat.</p><p>At the time of the doctoral defence the following papers were unpublished: paper 3 submitted.</p>

Studien har till syfte att bidra med kunskap och förståelse för individens upplevelse av att befinna sig i gränslandet mellan arbete och pension. Studien har en kvalitativ ansats och har använt intervjuer som datainsamlingsmetod. Resultatet visar att motiven till att förlänga eller avsluta arbetslivet kan kopplas till olika behov som måste tillfredsställas, i eller utanför arbetslivet. Vid sidan om dessa behov finns en vilja att bibehålla den livssituation som tidigare varit rådande under individens yrkesverksamma liv. Resultatet visar också att informanterna över lag har svårt att identifiera sig med gruppen "pensionärer". Vi ser dock att allt eftersom man avlägsnar sig från den ursprungliga primärgruppen (arbetskollegorna) och närmar sig den nya (pensionärerna), börjar föreställningen om en "pensionär" bli mer lik föreställningen om det egna jaget.

In a society with a strong two-child family norm, but where children tend to reproduce the fertility behavior of their parents, it is relevant to study the childbearing patterns of only children. Do they follow the stream or do they follow their parents? There is very little previous research on this topic, but there is some evidence that show that only children are not more likely to prefer a one-child family themselves. Using GGS data from Sweden and Norway, this study aims to understand if being an only child is a determinant for having an ideal family size of one child, or having a completed family size of one child. The study is limited to those who want at least one child and to those who have at least one child (i.e. the study excludes childless). The analysis is conducted with binomial logistic and linear (OLS) regression methods. The study finds that only children more often do prefer a family size of one child and more often end up with a final family size of one child, compared to sib children. However, the association between being an only child and having a one child preference is also influenced by socio-economic status in the family of origin. If the parents’ education is high (post- secondary/tertiary), the likelihood of someone having a one-child preference decreases. The relationship between being an only child and having a final family size of one child is partly mediated by the experience of parental separation and/or own separation, where both factors increase the odds of stopping at one child. The conclusion and main contribution of this study is that there seems to be a family of origin socialization mechanism influencing the fertility of only children, making them more likely to both prefer and have a one-child family, compared to sib children. Thus, only children are more likely to deviate from the two-child norm, compared a person with siblings.

Denna etnografiska studie tar sin utgångspunkt i ett jämförande fältarbete bland lärare på högstadieskolor i två sydligt situerade storstäder i Europa: Malmö i Sverige och Marseille i Frankrike. Studiens fokus ligger på hur lärare begripliggör och brottas med sitt uppdrag att forma och fostra ”goda” medborgare för en nationell gemenskap och sammanhållning. Genom att utforska lärarnas egna strävanden och stretanden i denna fråga belyses de idéer och praktiker som driver detta arbete framåt. Samtidigt synliggörs de vardagliga spänningar som emellanåt komplicerar lärarnas arbete. En central iakttagelse i denna studie är att lärare i både Sverige och Frankrike stundtals finner sig inneslutna i ett slags korstryck. Inpressade i detta kastas de mellan att å ena sidan eftersträva vissa på förhand fastslagna visioner och mål om gemensamt liv, å andra sidan kontinuerligt konfronteras med en oregelbunden och inte alla gånger följsam verklighet. Avhandlingen visar hur lärare handskas med detta korstryck; hur de i händelse av hinder och motstånd i sitt arbete försöker bringa ordning i vad de uppfattar och upplever som ett tillstånd av stor oreda i förhållande till sitt medborgardanande uppdrag. Sammantaget bidrar avhandlingen till ökad kunskap om lärares både levda yrkeserfarenheter och situerade praktiker i vardagen, liksom till en problematiserande diskussion om den roll och betydelse som lärare förväntar sig spela för det gemensamma livet i Sverige och Frankrike i stort. / This ethnographic study is based on comparative fieldwork among teachers at secondary schools in two southern situated cities in Europe: Malmö in Sweden and Marseille in France. The focus of the study is on how teachers make sense of and grapple with their mission to build and foster “good” citizens, which is intended to promote national community and unity. Exploring how the teachers strive and struggle to fulfil this mission provides a better insight into the ideas and practices that permeate their work. At the same time, the everyday tensions that occasionally complicate this task are highlighted. A crucial observation in this study is that teachers in both Sweden and France often find themselves confined to a kind of cross-pressure. Enclosed within it, teachers are torn between, on the one hand, endeavouring to reach certain visions and goals regarding how to instil a sense of national community in their pupils and, on the other, being confronted with an irregular and often far from pliable reality. This study shows how teachers are dealing with this cross-pressure, how – in case of hurdles and friction in their work – they try to maintain order in what they perceive and experience as being a state of great disorder in relation to their educational mission. The thesis contributes to increased knowledge of teachers’ lived professional experiences and situated practices in their day-to-day work. It also brings to light a problematising discussion about the role and importance that teachers expect themselves to play in relation to an overall idea of national community and unity in Sweden and France respectively.

This study examines the probabilities of attaining the highest level of education depending on parental education, and probabilities of reproducing parental education depending on parental separation. The theoretical starting point concerns social origin and social mobility. How parental separation affects educational reproduction among Swedish birth cohorts from 1905-1980 is investigated. Linear Probability Model (LPM) is used to analyze data from The Swedish Level of Living Survey (LNU). The results show that the probability of reproducing parental education is higher for those from intact families compared to those who experienced parental separation. However, the differences in probabilities between groups are small, and after controlling for a number of demographic traits, the correlation weakens. Furthermore, differences in the effect of parental separation for groups of different parental education is shown, although this is confounded by the educational expansion that took place in Sweden during the 20th century. The conclusion of this paper is that parental separation has a negative effect on the reproduction of parental education, and that the experience affects groups of different social origin differently.

Psykiska problem har blivit betydligt vanligare bland ungdomar de senaste två decennierna. Syftet med denna studie är att undersöka i vilken utsträckning gymnasietjejer på tre studieförberedande- och tre yrkesförberedande program upplever stress och vilka psykosomatiska uttryck denna stress medför. Ytterligare syfte är att undersöka vad som upplevs stressande för eleverna och om det skiljer sig mellan högskole- och yrkesförberedande program. Till sist vill jag även se om resultaten i min egen studie korrelerar med en liten tätort i Götaland i statens offentliga utredning SOU 2006:77. Jag har valt att begränsa mig till att undersöka gymnasietjejer i årskurs två och jag har även valt att begränsa mig till att jämföra en liten tätort i Götaland i statens offentliga utredning SOU 2006:77 med min egen studie. Utifrån denna undersökning kan man se att stress gällande skolarbete är ett stort problem för dagens unga tjejer då nästan 8 av 10 elever upplever stress dagligen eller flera gånger i veckan och detta tar sig främst i uttryck genom trötthet, svårt att koppla av, koncentrationssvårigheter och huvudvärk. Det som upplevs stressande är bland annat att studera saker man inte förstår, att hinna med skolarbetet, att inte veta vad lärarna kräver för ett visst betyg och att lärare tolkar betygskriterierna utifrån sitt eget tyckande, att inte ha tillräckligt med tid för fritid och oro inför framtiden. Jag har inte kunnat se någon skillnad mellan studie- och yrkesförberedande program.

Title: To keep yourself to unwritten rules: Military womens experiences in an organization of male dominationAuthor: Frida Linehagen The Swedish Armed Forces have traditionally been exclusively male, and risking life defending the country against the military attack by a foreign power has always been a privilege of a man. Over the last thirty-seven years the defence of our nation has become a shared responsibility between men and women. The Swedish Armed Forces has failed to fully integrate women into the organization. This is the reason why it is interesting to look into the issue taking into consideration the fact that there is still a significant gender imbalance today and plenty of room for progress remains. The purpose of the study is first and foremost to create the understanding of the experience the female military personnel bring to the organisation, their abilities and how they perform in the realm dominated by men. Interviews have been chosen as a method for the study. Nine women of the Swedish Armed Forces were interviewed. The data was analyzed in light of Pierre Bourdieus theoretical concepts Cultural capital, Field, Habitus, Masculine domination and the related Symbolic violence. The result of the study shows that the society puts demands to increase the equality between men and women in organizations where men dominate. At the same time the Armed Forces show inability and reluctance to address to the issue and create opportunities in order to bridge the gender gap. Women develop strategies not only to be able to contribute to the organisation they work for but also to advance in their military profession, to fit and rise to the top. For women in service it is a delicate balancing act between remaining a female and being fully accepted as a professional partner in the manly military culture.

I denna studie undersöker vi fritidspedagogers förhållningssätt till meningsfull fritid för barn, hur dessa förhållningssätt står emot föräldrar inom medel- och arbetarklassen, och om fritidspedagoger använder verksamheten för att skapa likvärdiga möjligheter för barn att generera utbildningsfrämjande resurser. Barn rustas olika inför framtiden beroende på vilket hem och vilka uppväxtvillkor de föds in i vilket föreslår en inbyggd orättvisa i vårt samhälle. Föräldrars tillgång till socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital skapar ett värderande av utbildning som överförs till deras barn genom den primära socialisationen. Föräldrar inom medelklassen odlar till skillnad från föräldrar inom arbetarklassen aktivt handplockade färdigheter hos sina barn genom organiserade fritidsaktiviteter som föräldrarna anser blir gynnande ur ett framtidsperspektiv. Med skilda ambitioner om sina barns framtida utbildningsval fortsätter de högre klasserna att ta avstånd från de lägre. Genom deltagande observation och intervjuer undersöker vi fritidspedagogers eget förhållningssätt. Vi ser en potential hos fritidshemmet att bli en jämlikhetsfrämjande institution genom att förse barn inom arbetarklassen med likvärdiga möjligheter att generera samma typ av resurser på fritiden som barn inom medelklassen gör. Fritidspedagoger värderar fri lek där eleverna får utvecklas naturligt i en trygg, pedagogisk miljö och menar att vad som är meningsfullt utgår ifrån vad eleverna själva upplever. Fritidspedagogers förhållningssätt till meningsfull fritid skiljer sig därför från föräldrar inom medelklassen. Att barns fritidsvanor ser olika ut är inte ett jämlikhets-problem som uppmärksammas på fritidshemmet.

The paper considers Nils Christie’s theory of the ideal victim with its output in different cases of child abduction. Two parts illuminate the similarities and differencies between family and stereotypical abductions and between different cases based on Christie’s theory. The purpose of the paper is to investigate if the theory appears to explain why one kind seems to receive more attention than the other, even though it is basically the same crime. The thesis also examines which of Christie’s criteria that seems to be of most importance to give the victim attention.   The study categorizes the different criteria under three different titles: ideal victim, ideal perpetrator and ideal circumstances, illustrated by a model which defines the concept with the denomination, a true ideal victim. The investigation is carried out through an internet search of the number of hits at the Google search engine, as well as through close up studies of a few cases. The possibilities for abducted children and their families to claim a valid status as a victim is highlighted as of very great, if not of the most, significance for generating attention. The differences between the two types according to Christie’s theory is shown, as is the difference in hits between the two which indicates that ideal victims of abduction get more attention.

The new coronavirus Covid-19 has put humanity to a great test and several workplaces have had to adapt to the Swedish Public Health Agency's restrictions and recommendations. Many workplaces have switched to teleworking to reduce the spread of the virus. The purpose of this study is to illustrate how teleworking affects the balance between working life and other life, as well as the strategies and routines individuals use to manage the boundaries between these domains. The study is based on ten qualitative interviews with informants in different professions, who due to the pandemic are forced to work from home. The collected empirical material has been analyzed using Clark's border theory where the concepts segmentation and integration are in focus. Furthermore, is Goffman's theory of roles used to illustrate how the informants handle the balance depending on what roles they take on when they are in the two different domains. The material shows that the informants' experiences of teleworking and balance differ and that they have developed different strategies to achieve balance between working life and other life. Several informants used time and spatial aspects to distinguish between working hours and leisure hours. Some informants with children use the children's drop-off and pick-up time from preschool and school as a demarcation. Furthermore, it was revealed that the informants who have had more flexible jobs didn`t experience as much difference regarding the balance between working life and other life when they work from home. However, the majority of informants feel that the boundaries between working life and other life have been blurred when they work from home and there is no clear start or end to the workday. Finally, the results are discussed based on the study's purpose together with previous research on the subject to provide a more profound picture of the phenomenon. / Det nya coronaviruset Covid-19 har ställt mänskligheten inför en stor prövning och flera arbetsplatser har varit tvungna att anpassa sig efter Folkhälsomyndighetens restriktioner och rekommendationer. Många arbetsplatser har övergått till distansarbete för att minska smittspridningen. Syftet med denna undersökning är att belysa hur distansarbete påverkar balansen mellan arbetsliv och övrigt liv samt vilka strategier och rutiner individer använder sig av för att hantera gränsdragningen. Undersökningen baseras på tio kvalitativa intervjuer med informanter i olika branscher som i samband med Covid-19 pandemin tvingats arbeta hemifrån. Det insamlade empiriska materialet analyseras med hjälp av Clarks gränsteori där begreppen segmentering och integrering är i fokus. Vidare hjälper Goffmans teori om roller att belysa hur informanterna hanterat balansen beroende på vilka roller de tar på sig när de befinner sig i de två olika domänerna. Materialet visar att informanternas upplevelser kring distansarbete och balans skiljer sig åt och att de har utvecklat olika strategier för att uppnå balans mellan arbetsliv och övrigt liv. Fler informanter har använt sig av tids och rumsliga aspekter för att skilja på arbetstid och övrig tid. Vissa informanter med barn använder barnens lämning och hämtning från förskola och skola som en gränsdragning. Vidare kom det fram att de informanter som haft ett mer flexibelt arbete inte upplever lika stor skillnad gällande balansen mellan arbetsliv och övrigt liv när de arbetar hemifrån. Dock upplever majoriteten informanter att gränsen mellan arbetsliv och övrigt liv har suddats ut när de arbetar hemifrån och att det inte finns någon tydlig start eller slut på arbetsdagen. Slutligen diskuteras resultatet utifrån studiens syfte och frågeställningar tillsammans med tidigare forskning inom ämnet för att ge en överskådlig bild av fenomenet.