No description available.

No description available.

Under den medeltida perioden ristas runinskrifter på en mängd olika föremål, från korta meddelanden på ben och pinnar till klotter på kyrkväggar och uppmaningar till bön på gravstenar. På senare tid har dessa inskrifter med rätta uppmärksammats som en av våra viktigaste källor till det fornsvenska språket. Något som dock ännu till stor del har lämnats outforskat är runtexternas grammatik. Denna uppsats syftar till att kartlägga och sammanställa de medeltida svenska runinskrifternas substantiv utifrån deras böjning. Undersökningen har genomförts genom att sortera substantiven efter stam, kasus, genus och species, för att sedan analysera de former som de uppvisar. Resultaten visar att substantiven i materialet till mycket hög grad följer de fornsvenska böjningsmönster som tidigare har etablerats av bl.a. Wessén (1968). Samtidigt uppvisar vissa av substantiven i materialet relativt tidiga exempel på kasussammanfall. Detta gäller främst dativändelserna hos feminina ō-stammar, men även vissa maskulina a- och u-stammar. En tydlig slutats är också att formerna i materialet ingalunda är jämnt fördelade, vare sig över stammar, kasus, genus eller species.

I den här uppsatsen presenteras en undersökning om monoftongeringen av de fornnordiska diftongerna æi, ǫu och øy. Syftet är att ta reda på hur och varför dessa primära, fallande diftonger monoftongerades i Sverige och Danmark.  Studien begränsar sig till monoftongeringar som lett till en lång monoftong. För att förstå denna typ av monoftongering utarbetas en teori, vilken förklarar dess orsakssamband. Processen monoftongering till lång monoftong indelas i två huvudtyper. Den ena är evolutiv monoftongering, där den betonade komponenten i diftongen assimilerar den obetonade, t.ex. ei > ē. Den andra är adaptiv monoftongering, där en monoftong ersätter en diftong av rent språkexterna skäl, t.ex. ai > ē.  Materialet utgörs huvudsakligen av tidigare forskning av olika slag, t.ex. äldre ljudhistoriska dialektbeskrivningar. Genom materialet visas hur diftongerna har utvecklats i Sverige och Danmark: såväl vilka uttal de fått i dialekterna, som vilka ljud de har fallit samman med och inte. För att ta reda på om monoftongeringen i Sverige och Danmark har kontinentalt eller västligt ursprung undersöks även utvecklingen av urgermanskt ai och au i de olika germanska fornspråken samt i Norge och på västerhavsöarna.  Med hjälp av materialet och orsakssambandet att den betonade komponenten ger monoftongens uttal vid evolutiv monoftongering, fastslås att det finns flera monoftongeringsområden i Danmark och Sverige som går tillbaka på olika evolutiva monoftongeringar. Dessa har skett vid olika tidpunkter och utgått från olika uttal av de betonade diftongkomponenterna.  Det finns ett stort, sammanhållet område från Flandern, genom Nederländerna, norra Tyskland, Danmark ändå upp till Västerbotten i norr med monoftongering av de urgermanska diftongerna *ai och *au. Flera olika evolutiva monoftongeringar har skett inom detta område. Detta tyder på att monoftongering inte bara sprids adaptivt genom diffusion av monoftongeringsprodukten. Monoftongeringsprocessen i sig själv kan spridas vid språkkontakt. De monoftongerade diftongerna i Danmark och Sverige är en del av ett monoftongeringskontinuum med kontinentalt ursprung.

Le rôle de la langue française a beaucoup changé au cours des siècles. Dans ce mémoire, j’ai choisi d’étudier les changements dans le rôle de la langue française pour essayer d’en tirer des conclusions concernant l’avenir du français en Europe. Dans ce but j’ai commencé par décrire le développement de la langue française en bref en comparaison avec la situation présente et puis continué en présentant des théories concernant l’avenir de la langue française dans le monde, et plus particulièrement en Europe. Pour examiner comment le rôle de la langue s’est transformé, j’ai utilisé des sources factuelles mais aussi des rapports et textes de séminaires pour montrer les attitudes par rapport aux changements dans la langue. Je vais aussi présenter mon analyse et ma conclusion. Mes principales sources sont issues d’articles de journaux et de textes français sur les pages Internet de l’Académie et des organisations différentes de la francophonie. Le français est une langue issue des formes orales et populaires du latin, graduellement transformées par l’usage. Aujourd’hui près de 119 millions de gens dans le monde ont le français comme langue maternelle ou d’usage courant, 63 autres millions sont des francophones partiels et 82 millions de jeunes ou adultes apprennent le français, soit un total de 264 millions de personnes ayant le français en partage. Depuis que l’Union européenne est élargie, la coopération entre les pays membres augmente, mais cela aussi eu pour conséquence une concurrence plus forte sur le plan politique et au niveau de la langue. La concurrence de l’anglais représente une réelle menace pour le français, même dans la vie courante, et les importations anglo-américaines dans le lexique sont devenues trop massives. Par conséquent les autorités gouvernementales ont été amenées, depuis une trentaine d’années, à compléter le dispositif traditionnel de régulation de la langue. La promotion de la langue est une question prioritaire pour les pays francophones et il existe aujourd’hui des associations qui travaillent avec des problèmes concernant la diversité linguistique de la langue française, et essayent de réserver et de protéger la langue contre l’uniformisation que trop d’influence des mots anglais implique. Un plan pluriannuel pour le français à la conquête des nouveaux publics a aussi été lancé. Mais ce sont seulement quelques exemples des projets de promotion de la langue. Comme la situation dans le monde continue à bouger il est difficile de savoir quel rôle le français va jouer dans l’avenir, mais il est clair que c’est une langue forte et vivante qui est en développement constant.

In the beginning of the 19th century, Swedish was the only official language of Finland, and thus the dominating language in administration and higher education. However, during the latter part of the century, efforts were made to develop Finnish into a language which could be used in every part of society. In 1881, the medical society Suomalainen Lääkäriseura Duodecim was founded with the development of a medical terminology in Finnish as one of its main purposes. In 1885, a medical paper, Duodecim, and a medical dictionary were published. The aim of this study is to illuminate the vocabulary of the dictionary. The articles published in Duodecim about the dictionary during the same time are used to get to know the context into which the dictionary was published. In this study, the medical dictionary published in 1885, Duodecim’in Sanaluettelo Suomen lääkäreille, and relevant articles in Duodecim are examined. Relevant articles are read and summarized. From the dictionary, relevant words are selected. The method is qualitative and grounded theory is used. The discussion in Duodecim is mainly, except for some discussion about minor linguistic errors, about what vocabulary is to be used for such a basic phenomenon as respiration. In the dictionary, the most striking trait is the presence of Finnish translations of almost every anatomic term in Latin mentioned. A fear of loan-words is observed. This has also been seen by other authors. Other words are translated directly from Swedish. Some translations are more like explanations than translations.

Denna uppsats visar att både svenska och danska lärarstudenter utan erfarenhet av isländska har så pass mycket förkunskaper med sig från sitt eget modersmål, att de kan förstå det väsentliga av innehållet i enklare isländska texter som simultant presenteras i skrift och ljud. Texterna som användes vid denna grannspråksundersökning var dels ett avsnitt ur barnboken Hodja og töfrateppið och dels en artikel ur den isländska morgontidningen Morgunblaðið. Informanterna fick svara på frågor om innehållet. Det visade sig att tidningstexten förstods bättre än barnbokstexten, av såväl svenskar som av danskar. När det gällde barnbokstexten fanns markanta skillnader mellan svenskars och danskars resultat. Totalt sett hade svenskarna något bättre resultat på undersökningen, detta trots att svenskarna uppgav att de i skolan mottagit betydligt mindre mängd grannspråksundervisning än danskarna. Men detta kan ha att göra med att undersökningens ringa omfattning.

Denna uppsats handlar om de dubbla supinumformer som verbet växa har, alltså växt och vuxit. Syftet med denna undersökning var att ta reda på ifall de två formerna används olika, och i så fall varför. Min hypotes var nämligen att formen vuxit främst används om människor och att den associeras med att bli vuxen. Ett annat syfte var att undersöka ifall växt var den enda form som användes i fornsvenskan och när formen vuxit i sådana fall etablerades. För att genomföra undersökningen har korpusar från Språkbanken, Litteraturbanken och Projektet Källtext använts. I dessa har användningen av och frekvensskillnaderna mellan formerna växt och vuxit undersökts från fornsvenskan fram till dagens svenska. Resultaten visar att det i nutida svenska finns tendenser till att i vissa sammanhang hellre använda den ena av de båda formerna än den andra. Orsaken till dessa tendenser har jag dock inte lyckats fastställa. Hypotesen att man skulle använda formen vuxit om männ­iskor visade sig inte stämma och formen associeras troligen inte med att bli vuxen. Där­emot stämmer det att växt var den enda supinumformen av verbet växa i fornsvenskan och vuxit verkar inte ha börjat användas förrän på 1600-talet.

I den här uppsatsen presenteras en utgåva, d.v.s. en transkription och översättning, av Riksarkivets diplom SDHK-nr 21846. Därtill analyseras skrivarens kasusbruk i texten. Diplomet är utfärdat i Stockholm 1432 och tillhör en tid då kasusböjningen i Mälardals-området snart skulle komma att upphöra. Analysen visar att flera drag av fyrkasussystemet är bevarade i diplomet. Det främsta tecknet på dess försvagning är istället svårigheten att fastställa kasus morfologiskt. Om man borträknar förekomsten av dativ i vissa formuleringar med karaktären av stående uttryck, framstår dessutom ackusativ som det enda kasuset i prepositionsfraser. Detta skulle i sådana fall tyda på att brevets skrivare tagit ett steg mot upplöst kasussystem. Utifrån den begränsade undersökning som görs här, kan detta däremot inte fastställas.Nyckelord: språkhistoria,

De sexuella runinskrifterna på lösföremål i det medeltida Norden har ett fascinerande innehåll och ordval. Mig veterligt finns inget samlat verk sedan tidigare om dessa, vilket gör att jag med min uppsats kan bredda runologin i det avseendet. Här går jag igenom sexuella inskrifter, tolkningar och översättningar samt diskuterar skriftbruket i en tid då runskriften levde sida vid sida med latinskrift. Syftet har varit att vara så rakt på sak som möjligt i presentationen av runinskrifterna. Materialet innefattar ett 50-tal inskrifter, vilka finns samlade i ett inskriftsregister längst bak. Futharkinskrifternas dubbla budskap, fuþ för <fuþark> eller fvn. fuð 'fitta', måste ha varit allmänt känt blandrunristarna. Det övriga materialet, direkt sexuella anspelningar med ett explicit språkbruk, med ord som betyder 'kuk', 'fitta' och 'rövknulla', är en relativt liten del som ytterligare tydliggör det grafittirelaterade syftet med ristningarna.