Since the 1990s the Swedish National Board and Health and Welfare has had the goal of providing a national screening for developmental language and communication disorders among young children in Sweden. Prior to a revision of the child healthcare programme in Sweden in the year 2014 the ages of language screening were either 2;6 years (years;months) or 3;0 years. Today, two different versions of scientifically evaluated screenings of the national screening for developmental language and communication disorders are used, Westerlund’s method designed for screening children at the age of 3;0 and Miniscalco’s method designed for children at the age of 2;6 years. As a consequence of the revision of the child healthcare programme, several counties decided to only screen for language and communicative disorders at 2;6 years of age, amongst them Uppsala County which prior had screened at 3;0 years. This study aims to be a part of a needed new validation to correctly identify children with developmental language and communication disorders at this younger age. 17 children were randomly recruited from the national population register in central Uppsala, and a further 37 children were recruited from the referrals to a speech and language pathologist. The result of the study shows that 5 out of 54 children, 9 %, examined at the age of 2;6 years were misjudged when comparing the screening to a speech and language pathologist examination. The results indicate that it is possible to use Westerlund’s method on younger children. The results may also provide valuable insight as to how the designs of large validation studies can be improved. The study also aimed to compare if some part of Westerlund’s method was less likely to conform to a more thorough examination by a speech and language pathologist. However the methods by which Swedish speech and language pathologists evaluate developmental speech and communication disorders differ so severely from the screening that only half of the reviewed cases could be compared. Therefore, it was deemed that the screening and the speech and language pathologist evaluation were too different for a fair comparison. However, the study can be used to highlight the difference in how pediatric nurses and speech and language pathologists evaluate the childrens’linguistic skills. / Sedan 1990-talet har Socialstyrelsen haft målet att erbjuda en nationell språkscreening för alla barn med syftet att tidigt identifiera språkliga och kommunikativa svårigheter. Före en revidering av det nationella barnhälsovårdsprogrammet 2014 administrerades screeningen vid 2;6 (år; månad) eller vid 3;0 år. I dagsläget används två olika vetenskapligt utvärderade screeningmetoder; Miniscalcos metod för barn som är 2;6 år och Westerlunds metod för barn som är 3;0 år. Revideringen av programmet medförde att många landsting, som tidigare screenat vid 3;0 år, valde att tidigarelägga screeningen. Ett av dessa landsting var landstinget i Uppsala län som tidigare screenat vid 3;0 år. Uppsatsen syftar till att vara en del i ett större valideringsarbete för Westerlunds metod på yngre barn. 17 barn boendes i Uppsala som screenats på BVC mellan 2;6-2;9 år slumpades fram ur befolkningsregistret och ytterligare 37 barn värvades från de tvååriga barn som kallats till länslogopedin i Uppsala län. Resultatet vid en logopedbedömning kort efter screeningtillfället visade att 5 av de totalt 54 (17+37) barnen, det vill säga 9 %, hade felbedömts. I uppsatsen konstateras att andelen som fick missvisande resultat vid screeningen är inom ramen för vad som måste accepteras för en screening. Resultatet indikerar att Westerlunds metod är möjlig att använda på yngre barn. Uppsatsen syftade också till att jämföra ifall någon del av screeningen särskilt ofta inte stämde med hur logopeden bedömde samma förmåga. Denna jämförelse gjordes på de 37 deltagarna som kallats till länslogopedin i Uppsala län. Här framkom att screeningutfall och logopedbedömning sällan utvärderade exakt samma språkliga förmågor, vilket medförde att en jämförelse endast kunde göras i ungefär hälften av fallen. Uppsatsen kan däremot bidra till en ökad insikt om att det finns en stor skillnad i vilka språkliga förmågor som bedöms av sjuksköterskor på BVC och senare av logopeder.

Syftet med min uppgift var att ta reda på om de barn som inte klarade de nationella proven i svenska för årskurs 3 har haft svårigheter med språket tidigare i livet, samt hur det gick för dessa barn på språktesten, screening, som görs på BVC. Jag ville även ta reda på om det är möjligt att se på screeningen som görs på BVC om barnet kommer få svårt att klara de nationella proven i svenska i årskurs 3.Barnavårdscentraler (BVC) har en möjlighet att tidigt upptäcka och fånga upp barn som visar på problem med sin kommunikations-, språk- och/eller talutveckling. Tidigare forskning har visat att tidiga insatser med rätt hjälp för barn med språksvårigheter har gett resultat.Jag har därför plockat ut ett antal elever som inte klarat de nationella proven i svenska för årskurs 3. Därefter har jag tagit reda på om det funnits några svårigheter för dessa elever på språkscreeningen som de genomförde på BVC innan skoltiden. Studiegruppen bestod av 19 barn och jag hade enbart möjlighet att studera dem som en grupp och inte individ för sig. Vid sidan av gruppen fanns även en jämförelsegrupp. I den gruppen hade alla eleverna klarat de nationella proven i svenska i årskurs 3. För att kunna genomföra denna studie har jag tagit hjälp av rektorer och skolsköterskor som har gett sitt godtycke och vi har beaktat de forskningsetiska riktlinjerna. Undersökningen visar på att om ett barn har flera språkliga svårigheter som upptäcks under språkscreeningen så minska deras chans att klara de nationella proven i svenska i årskurs 3. Barn med större språkliga svårigheter erbjuds oftast logopedisk hjälp men enligt studien så avstår många föräldrar att ta emot den hjälpen.Denna studie visar även på att flertalet av de barn som fick logopedisk hjälp inte klarade de nationella proven.

I många kommuner finns språkklasser. För att bli mottagen till språkklass krävs någon diagnos inom språkstörning. Aktuell forskning gör gällande att språkstörning sällan är en isolerad funktionsnedsättning. Barnets svårigheter kan förklaras utifrån att språkstörning är den mest framträdande funktionsnedsättningen vid en given tidpunkt eller att språkstörningen är en markör på andra utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar främst i skolålder. Syftet med studien är att få kännedom om beslutsfattares och pedagogers erfarenheter och uppfattningar om begreppet språkstörning och överlappande utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar samt hur detta påverkar kriterier och beslut som ligger till grund för mottagande till språkklass. Konkreta frågeställningar är: Hur definierar förvaltningschefer, rektorer och pedagoger begreppet språkstörning? Vilka kriterier finns för språkklass och hur avgränsas och definieras de? Vilka erfarenheter och kunskap finns om språkstörning och överlappande utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar? Undersökningen genomfördes som kvalitativ forskningsintervju med nio intervjudeltagare på organisations-, grupp- och individnivå i tre kommuner. Utgångspunkten är en fenomenologisk ansats som ger möjlighet att undersöka och beskriva intervjudeltagarnas erfarenheter och uppfattningar inom ämnet. Resultatet visar att språkstörning uppfattas som ett komplext begrepp och att det finns stora skillnader i hur intervjudeltagarna definierar begreppet språkstörning och vilka termer som används. Det framkommer att språkstörning kan förändras över tid och att andra symptom kan framträda tydligare. I beskrivningarna antas språkstörning ha en särställning till andra diagnoser för att den är kombinerad på så många olika sätt och att den har så många olika grader. Detta medför svårighet att avgränsa och gradera språkstörning i kriterier till språkklasser. Kriterier för mottagande till språkklass ser olika ut i kommunerna. Det framkommer vidare att logopeder har ett stort ansvar vid organisation av språkklasserna till exempel när det gäller att upprätta kriterier och vara med vid beslut om mottagande. Diagnos språkstörning, utrett av logoped, ska enligt intervjudeltagarna alltid ligga som grund inför ett beslut om mottagande. Det visar sig också att föräldrar har en viktig roll men har olika förutsättningar att driva sitt barns sak vid ansökan till språkklass. I resultatet framgår att majoriteten  av barn med språkstörning i skolålder har andra utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar och att det är svårt att förstå vad som är beroende av vad. Många barn med språkstörning har en långsam inlärningstakt och den kommunikativa förmågan är nedsatt. Ofta har eleverna pragmatiska svårigheter som sannolikt kan relateras till såväl språkliga problem som till andra kognitiva problem, exempelvis brister i uppmärksamhet och arbetsminne. Intervjudeltagarna poängterar att språkstörning är en funktionsnedsättning som ofta får sociala och emotionella konsekvenser. De flesta intervjudeltagarna är överens om att ett barn med språkstörning och andra överlappande funktionsnedsättningar skulle kunna tillhöra en språkklass. Samtidigt finns en vilja att kunna avgränsa och vara tydlig med att det ska vara barn med primär språkstörning som går i språkklass. Resultatet visar en saknad av ett gemensamt synsätt i kommunerna kring organisation, rutiner, underlag vid beslut, upprättande av kriterier och arbetssätt i språkklasser. Med detta visar resultatet vikten av att ha ett tvärvetenskapligt synsätt på barn med språkstörning. Olika professioner behöver "bygga broar" och uppföljningar i utredningsteam bör ske under tidig skiolålder.

Två screeningmetoder för identifiering av barn med språkstörning vid 2½ år eller 3 år används vid barnavårdcentraler i Sverige. Metoderna som har stöd i forskning granskades och jämfördes med varandra framförallt med avseende på validitetsmått. Av granskningen framkom att de skiljer sig åt både avseende populationsstorlek, statistiska metoder, tillvägagångssätt att uträkna validiteten och tidpunkt för valideringen. Eftersom valideringen dessutom har skett med olika typer av referenstest (”gold standard” respektive Proxy-mått) är det svårt att värdera metoderna genom att ställa dem mot varandra. Det enda som bedömdes jämförbart var positivt prediktivt värde (PPV) som – för båda metoderna – redovisas i nära anslutning till screeningen. I 2½-årsscreeningen överensstämde resultatet av den kliniska bedömningen i 52% med det positiva screeningutfallet. För 3-årsscreeningen uppgick motsvarande värde till 95% då den kliniska bedömningen gjordes i nära anslutning till screeningen. Den omfattade dock endast 2/3 av de barn som hade positivt screeningutfall. Vid en validering ett år efter screeningtillfället var PPV för samma metod endast 31.7%. I uppföljningsstudier av barnen som hade positivt screeningutfall från 2½ respektive 3 år konstaterades, för båda screeningmetoderna, att drygt 60% av de senare uppvisade någon form av neuropsykiatriska svårigheter. Såväl metod A som metod B identifierade barn med grav språkstörning. Metoderna har sina styrkor och brister som måste beaktas vid val av screeningmetod på BVC.

Bakgrund: Barns grundläggande språkkunskaper utvecklas under förskoleåldern (2-6år) och de befinner sig under denna period i ett språkfönster då språkutvecklingen är inne i en gynnsam fas. Upptäcks barn med språksvårigheter och får rätt insatser under denna period förbättras förutsättningarna för barnets fortsatta språkutveckling. Det är barnhälsovården och BHV-sjuksköterskans ansvar att upptäcka barn med atypisk språkutveckling, detta arbete sker genom upprepade språkbedömningar och språkscreeningar under tiden då barnet deltar i barnhälsovårdens verksamhet (0-6år). Syfte: Syftet med studien var att beskriva BHV-sjuksköterskors erfarenheter av att arbeta med barns språkutveckling inom barnhälsovården. Metod: En induktiv ansats valdes där datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Åtta intervjuer genomfördes med BHV-sjuksköterskor. Resultat: Ur analysen av datamaterialet framträdde tre kategorier såsom; upptäcker barn med atypisk språkutveckling, samarbetar med föräldrar och använder evidensbaserat screeningsverktyg med sex tillhörande underkategorier. Konklusion: I studien framkommer att BHV-sjuksköterskorna upplever ett stort ansvar i att upptäcka barn med atypisk språkutveckling. Detta för att barn med språksvårigheter får bättre förutsättningar om insatser startar i tidig ålder. Föräldrar upplevs sakna förståelse för barnets språkutveckling och vilken betydelse språket har för barnet. BHV-sjuksköterskorna försöker skapa kunskap och förståelse för barnets språkutveckling hos föräldrarna då de har en central roll i barnets utveckling. / Background: Children's basic language skills develop during the preschool age (2-6 years) and are at this time in a positive progress of language development. If children with language difficulties are detected and gets the right support during this period of time it improves the conditions for the child’s language development. It is the Child health care nurse’s responsibility to identify children with deviant language development. Aim:  The aim of the study was to describe Child health care nurses´ experience of working with children´s language development in Child health centre. Method: An inductive approach was chosen where data was analyzed using qualitative content analysis. Eight interviews were conducted with Child health care nurses. Results:  Three categories emerged from the analysis; detects children with deviant language development, collaborates with parents and use evidence-based screening instrument with six subcategories included.   Conclusion: It emerges from the study that Child health care nurses´ experience a major responsibility to detecting children with deviant language development. This is because children with language difficulties get better prerequisites if insertion starts at early age.  Child health care nurses perceive lack of understanding from parents regarding the child´s language development and the importance of language for the child.

In 2015 a new national Child Health Care Program was introduced in Uppsala County, Sweden. Due to this, the Child Health Center’s speech-language screening for 3-year old’s was moved to 2½ years. The same method of screening - ‘Westerlunds 3-årsmetod’ - is maintained, though there have been a few changes. The children are only expected to use two-word utterances for a passable result, contrary to the earlier requirement for three-word utterances. The absence of three-word utterances now means a follow-up at the age of three. The purpose of the present study was to evaluate the part in “Westerlunds 3-årsmetod” which examines length of utterances, by examining if the absence of three-word utterances could be used as an indicator for language difficulties and whether a postponement of the screening (with approximately a month) could ensue in fewer children being called for a follow-up. The participants were recruited through mail to families with children just above the age for the 2½ year speech-language screening. It proved difficult to find participants for the study with the chosen recruitment method and on that account an additional recruitment was implemented. Despite that, none of the possible participants met all the inclusion criteria in the end, which meant that the prospective analyses could not be performed and therefore the research questions could not be entirely answered. A choice was made to analyze the already collected data, meaning that the entire group of children screened in the right age range (2:6-2:9) were examined. The group consisted of 26 children, 14 girls and 12 boys. The average age was 2:6 years (min: 2:6, max: 2:8). Of these 8% (2 children) were not using three-word utterances, although they also had other difficulties. Based on this group vague indications could be seen suggesting that a connection between age and the time of screening does not exist. Most of the children, 95%, screened at the age of 2:6 years passed the screening without remarks. Furthermore, it turned out that some children were screened as early as 2:5 with passable results. Consequently, no data in this study supports the notion that a postponement of the screening would result in fewer follow-ups. It should be noted that due to insufficient data no clear conclusions can be drawn. / År 2015 infördes det nya nationella barnhälsovårdsprogrammet i Uppsala. Det resulterade i en förflyttning av språkscreeningen på barnavårdscentralen (BVC), från 3 års ålder till 2 ½ år. Samma screeningmetod - Westerlunds 3-årsmetod - används fortfarande, med vissa mindre ändringar. En förändring som skett i och med förflyttningen är att barnen vid 2 ½ år inte längre förväntas tala i treordssatser för godkänt resultat. Istället räcker det att barnen använder tvåordssatser. Avsaknad av treordssatser vid screeningen innebär dock en uppföljning av språkutvecklingen vid 3 år. Syftet med denna studie var att utvärdera hur delmomentet Språkanvändning (som undersöker satslängd) i screeningmetoden fungerar vid 2 ½ års ålder. Detta för att undersöka om avsaknad av treordssatser vid 2 ½ år kan vara en indikation för språkliga svårigheter samt om en senareläggning av screeningen (med någon månad) kan bidra till att färre barn behöver följas upp. Deltagare rekryterades genom brevutskick till familjer med barn som nyligen passerat åldern för 2 ½ -årsscreening på BVC. Det visade sig vara svårt att hitta deltagare till studien med den valda metoden, därav genomfördes en kompletterande rekrytering. Efter fullgjord rekrytering framkom det ändå att ingen av de möjliga deltagarna uppfyllde alla studiens inklusionskriterier, vilket medförde att de tilltänkta analyserna inte kunde genomföras och frågeställningarna inte kunde besvaras. På grund av detta gjordes valet att titta på alla barn som screenats i rätt åldersintervall (2:6 - 2:9 år). Därmed undersöktes 26 barn (14 flickor och 12 pojkar, ålder 2:6 – 2:8 år, medelålder 2:6 år). Av dem var det 8 % (2 barn) som inte talade i treordssatser, dock i kombination med andra svårigheter. Utifrån dessa 26 barn kunde vissa indikationer ses som tyder på att ett samband mellan ålder på barnet och tidpunkt för screening inte existerar. Majoriteten, 95 %, av barnen som screenades vid 2:6 år klarade den helt utan anmärkning. Det visade sig även att ett antal barn screenats så tidigt som vid 2:5 år och ändå presterat utan anmärkning. Därmed ses ingen data i den här studien tala för att en senareläggning av screeningen skulle medföra att färre barn kallas för uppföljning. På grund av bristande data bör det dock påpekas att inga faktiska slutsatser kan dras utifrån den här studien.

To identify children at risk of developing a language disability, the majority of Swedish Child Health Centers (CHCs) have since the early 90’s conducted language screening with 3-year olds using Westerlund’s method or with 2,5-year olds using Miniscalco’s method. The National Board of Health and Welfare has published a new national child healthcare program (Socialstyrelsen, 2014b) in which the language screening in Uppsala municipality needs to resituate to when the child is 2,5 years old. This is due to the fact that a team evaluation is going to be performed when the child is 3 years old. The study aimed to evaluate the process and screened 70 children in 4 CHCs with a revised version of Westerlund’s method. That method was chosen because of the fact that nurses at CHC’s in Uppsala already use it on 3-year olds. Out of the 70 children, 16 failed and were followed up at 3 years of age. By then 9/16 failed again. This gives the screening 44% false positive results, which means that 44% of the children that screened positive are not actually at risk of developing a language disability. The same number for Westerlund’s original method is 4,5% (2/44) and Miniscalco’s is 48% (12/25). The later is interesting in comparison with this study due to the fact that they involve children of the same age. When conducting a clinical evaluation for Westerlund’s revised method involving 2,5-year olds, important factors to look further at are true/false positives and outcome per screening section. If the patterns found in this study are somewhat alike the patterns shown when screening a larger study population, the referential criteria might need a re-evaluation. The nurses involved in this study believe the screening works well with younger children, but they wish for more contact with a speech language pathologist to discuss difficult cases. Keywords: language screening, child healthcare program, CHC, language disability, Westerlund’s method / Sedan början av 90-talet har det på Sveriges barnavårdscentraler (BVC) utförts undersökning av barns språk – språkscreening – med syfte att identifiera barn som riskerar att få problem med sin språkutveckling. Merparten av alla BVC har använt antingen Westerlunds metod när barnen är 3 år eller Miniscalcos metod när de är 2,5 år. Socialstyrelsen inleder nu ett nationellt barnhälsovårdsprogram och föreslår i sin Vägledning för barnhälsovården (Socialstyrelsen, 2014b) att språkscreeningen ska göras vid 2,5 - 3 års ålder samt att ett teambesök med läkare och sjuksköterska ska göras vid 3 års ålder. Detta innebär i praktiken att språkscreeningen i Uppsala län flyttas från 3 år till 2,5 år. Syftet med föreliggande studie var att göra en inledande utvärdering kring huruvida Westerlunds metod kan användas på 2,5-åringar. Utvärdering av tidigareläggande av Westerlunds metod gjordes bland annat eftersom sjuksköterskorna på BVC i Uppsala under många år använd denna metod på 3-åringar, vilket gör att förfarandet är väl inarbetat. Fyra BVC deltog i en utprövning där totalt 70 barn screenades, av vilka 16 fick positivt utfall och följdes upp igen vid 3 år. I nio av fallen blev resultatet fortsatt positivt medan övriga sju barn klarade uppföljningen utan anmärkning. Det betyder att 44 % (7/16) av barnen fick positivt resultat fast de inte riskerar att få problem i sin språkutveckling – de screenades falskt positivt. Samma siffra för Westerlunds ursprungliga metod är 4,5 % (2/44) och för Miniscalcos metod 48 % (12/25). Det senare är intressant jämfört med denna studie då de omfattar barn i samma ålder. Vid en klinisk validering av Westerlunds metod på 2,5-åringar blir det viktigt att undersöka och jämföra såväl sant/falskt positiva som utfall per delmoment metoderna emellan. Om mönster liknande de i denna studie återfinns med en större studiepopulation kan remisskriterierna behöva ses över. Sjuksköterskorna som deltog i utprövningen anser att screeningen fungerar väl med 2,5-åringar, men de önskar bland annat mer logopedkontakt för handledning samt en lathund med varningssignaler att vara uppmärksam på gällande barns språkutveckling. Nyckelord: språkscreening, barnhälsovårdsprogram, barnavårdscentral, språkstörning, Westerlunds metod