Syftet med denna studie var att undersöka vilka kunskaper lärare har om språkstörning samt hur de arbetar med elever som har dessa svårigheter. I syftet ingick också att undersöka lärares uppfattningar om kompetensutveckling och tidigare utbildning inom området. Undersökningens metodansats var fenomenografi och som teoretisk utgångspunkt användes sociokulturell teori. Tio lärare i två olika skolor, en i innerstaden och en i förorten, intervjuades. Intervjuerna analyserades med en fenomenografisk analysmodell och flera olika kategorier kunde utkristalliseras. Trots att grundskolorna ligger i så olika socioekonomiska områden visade studien ett samstämmigt resultat mellan skolorna. Det främsta resultat var att lärare inte känner till funktionsnedsättningen språkstörning, mer än till beteckningen, trots att det statistiskt sett finns minst en elev i varje klass med varierande grad av språkstörning. Det framkom även av studien att ingen av de intervjuade lärarna hade fått någon utbildning eller fortbildning vad gäller språkstörning och att kunskapen om språkstörning var bristfällig. Lärarna arbetade på samma sätt med dessa elever som med andra i behov av särskilt stöd. Ingen av lärarna var nöjda med den specialpedagogiska hjälpen och flera ansåg att det är specialläraren som ska ta hand om elever som har språksvårigheter. Det visade sig även att personliga intressen i hög grad styr vilken typ av fortbildning som genomförs. En slutsats var att den enskilda läraren har fått huvudansvaret för elever med språksvårigheter, utan att ha tillräcklig kompetens för detta.

<p>Eftersom många barn idag tillbringar mycket tid på förskolan så är förskollärarnas roll för barnets utveckling av stor betydelse. Även om det är föräldrarna som har huvudansvaret kan förskollärarna på förskolan för vissa barn ändå vara de som påverkar och stimulerar barnets utveckling till stor del. Barn i dagens samhälle är omgivna av språk hela tiden, vare sig det är på förskolan eller i hemmet finns det ett talat och skrivet språk runt barnen. Språk finns med i alla de aktiviteter ett barn ägnar sig åt under dagen och det finns med från det att barnet föds. Alla barn har inte utvecklat ett väl fungerande talspråk när de slutar i förskolan och skall börja i skolan.</p><p>Syfte:Syftet med vår studie är att ta reda på hur förskollärare definierar och arbetar med barns språksvårigheter i förskolan. Vi vill också se vilken betydelse förskollärarna upplever att talpedagogen har för stöd och handledning i deras arbete med språksvårigheter.</p><p>Metod:Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod, med hjälp av intervjuer. Det är förskollärarnas perspektiv och uppfattning som är väsentlig för oss och vår studie. Intervju frågorna som vi använt är halvstrukturerade, detta för att kunna följa upp med passande följdfrågor. En bandspelare har använts för att spela in intervjuerna, detta för att vi skulle få med allt vad våra informanter sa.</p><p>Resultat:Vi har i denna studie sett att förskollärarna definierat många av de språksvårigheter som litteraturen tar upp. De nämner bland annat att en språksvårighet kan vara att inte kunna återberätta en händelse. Vidare tar informanterna upp ett antal metoder som de använder sig av för att stimulera de språksvårigheter som de nämnt. Exempel på stimulering som tas upp är det vardagliga samtalen och vikten av att läsa mycket för barnen. Vi har också kunnat se att förskollärarna förlitar sig på talpedagogens kunskaper där de känner att deras egna inte riktigt räcker till. Talpedagogen har handlett dem i deras arbete med de barn som har haft språksvårigheter.</p>

<p>Syftet med studien är att kartlägga några lärares arbete kring barn med språksvårigheter i förskola och grundskolans tidigare år. Informanterna har alla erfarenheter av barn med språksvårigheter och de arbetar i tre olika kommuner, inom verksamhetsfälten förskola, grundskolans tidigare år, samt som tal- eller specialpedagog. Resultatet visar att samtliga lärare planerar arbetet med barns språkutveckling utifrån en inledande kartläggning av barnet. I vår studie tenderar grundskollärare att, i större utsträckning än sina kollegor i förskolan, använda färdigställda arbetsmetoder i sitt vardagliga arbete. Fler lärare i skolan än i förskolan bedriver enskild undervisning. Resultatet visar att samtliga lärare framhåller vikten av att ta vara på de tillfällen som ges till samtal. Samtliga lärare använder sig av någon form av hjälpmedel i arbetet kring barn med språksvårigheter, exempelvis bilder, tecken eller dator. Motivation är i arbetet centralt och lärarna arbetar på olika sätt med olika barn. Det vanligaste är att insatser i form av tal- och specialpedagog sätts in efter det att barnet fyllt 4 år. I grundskolan är dessa professioner mer involverade i språkarbetet. Vi kan också se att flera kommuner öronmärker pengar för att språket ska få en mer central plats i verksamheten. Resultatet visar att fler informanter i förskolan än i grundskolan upplever att arbetslaget samverkar i arbetet kring barn med språksvårigheter. Föräldrarna har en viktig roll i arbetet. Detta samarbete sker till stor del på lärarnas villkor. Alla intervjuade lärare samarbetar med tal- eller specialpedagog i arbetet kring barn med språksvårigheter. Av dem får pedagogerna råd och stöd, tillgång till arbetsmaterial, samt handledning. Flera informanterinformanter uppger att specialpedagogen ser till hela barnets situation, medan talpedagogen fokuserar på barnets språkliga utveckling.</p>

Eftersom många barn idag tillbringar mycket tid på förskolan så är förskollärarnas roll för barnets utveckling av stor betydelse. Även om det är föräldrarna som har huvudansvaret kan förskollärarna på förskolan för vissa barn ändå vara de som påverkar och stimulerar barnets utveckling till stor del. Barn i dagens samhälle är omgivna av språk hela tiden, vare sig det är på förskolan eller i hemmet finns det ett talat och skrivet språk runt barnen. Språk finns med i alla de aktiviteter ett barn ägnar sig åt under dagen och det finns med från det att barnet föds. Alla barn har inte utvecklat ett väl fungerande talspråk när de slutar i förskolan och skall börja i skolan. Syfte:Syftet med vår studie är att ta reda på hur förskollärare definierar och arbetar med barns språksvårigheter i förskolan. Vi vill också se vilken betydelse förskollärarna upplever att talpedagogen har för stöd och handledning i deras arbete med språksvårigheter. Metod:Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod, med hjälp av intervjuer. Det är förskollärarnas perspektiv och uppfattning som är väsentlig för oss och vår studie. Intervju frågorna som vi använt är halvstrukturerade, detta för att kunna följa upp med passande följdfrågor. En bandspelare har använts för att spela in intervjuerna, detta för att vi skulle få med allt vad våra informanter sa. Resultat:Vi har i denna studie sett att förskollärarna definierat många av de språksvårigheter som litteraturen tar upp. De nämner bland annat att en språksvårighet kan vara att inte kunna återberätta en händelse. Vidare tar informanterna upp ett antal metoder som de använder sig av för att stimulera de språksvårigheter som de nämnt. Exempel på stimulering som tas upp är det vardagliga samtalen och vikten av att läsa mycket för barnen. Vi har också kunnat se att förskollärarna förlitar sig på talpedagogens kunskaper där de känner att deras egna inte riktigt räcker till. Talpedagogen har handlett dem i deras arbete med de barn som har haft språksvårigheter.

Syftet med studien är att kartlägga några lärares arbete kring barn med språksvårigheter i förskola och grundskolans tidigare år. Informanterna har alla erfarenheter av barn med språksvårigheter och de arbetar i tre olika kommuner, inom verksamhetsfälten förskola, grundskolans tidigare år, samt som tal- eller specialpedagog. Resultatet visar att samtliga lärare planerar arbetet med barns språkutveckling utifrån en inledande kartläggning av barnet. I vår studie tenderar grundskollärare att, i större utsträckning än sina kollegor i förskolan, använda färdigställda arbetsmetoder i sitt vardagliga arbete. Fler lärare i skolan än i förskolan bedriver enskild undervisning. Resultatet visar att samtliga lärare framhåller vikten av att ta vara på de tillfällen som ges till samtal. Samtliga lärare använder sig av någon form av hjälpmedel i arbetet kring barn med språksvårigheter, exempelvis bilder, tecken eller dator. Motivation är i arbetet centralt och lärarna arbetar på olika sätt med olika barn. Det vanligaste är att insatser i form av tal- och specialpedagog sätts in efter det att barnet fyllt 4 år. I grundskolan är dessa professioner mer involverade i språkarbetet. Vi kan också se att flera kommuner öronmärker pengar för att språket ska få en mer central plats i verksamheten. Resultatet visar att fler informanter i förskolan än i grundskolan upplever att arbetslaget samverkar i arbetet kring barn med språksvårigheter. Föräldrarna har en viktig roll i arbetet. Detta samarbete sker till stor del på lärarnas villkor. Alla intervjuade lärare samarbetar med tal- eller specialpedagog i arbetet kring barn med språksvårigheter. Av dem får pedagogerna råd och stöd, tillgång till arbetsmaterial, samt handledning. Flera informanterinformanter uppger att specialpedagogen ser till hela barnets situation, medan talpedagogen fokuserar på barnets språkliga utveckling.

Syftet med denna studie var att undersöka vilka kompetenser pedagogerna anser vara nödvändiga och vad de anser vara viktigt i arbetet i dagens etnisk kulturella förskola. För att ta del av pedagogernas kunskaper kring detta intresseområde, gjordes det strukturerade intervjuer. Resultatet visade att pedagogerna anser att kunskap och förförståelse om barns kulturella bakgrunder behövs och är viktigt. Språket är också en viktig aspekt, när det gäller integreringen av barn från andra kulturer. Pedagogerna anser därför att kompetensutveckling är nödvändigt. Genomgången av litteraturen visade att studenter på lärarutbildningarna inte anser att de får tillräcklig kunskap om mångkultur i förskola och skola och som motsvarar de nya krav som ställs på pedagogerna i dagens internationaliserade samhälle

Vårt syfte med det här arbetet är att undersöka vilka hjälpmedel det finns och vilka metoder som är lämpliga att använda i olika situationer som främjar språkutveckling hos barn på förskolan. Vi vill även undersöka hur pedagoger i förskolan arbetar med språkutveckling för att tillgodose varje enskilt barns behov. Våra frågeställningar är: Varför är det viktigt att barn utvecklar språket i ett tidigt skede i förskolan? Hur förhåller sig pedagoger och hur skapas förutsättningar för språkutveckling? Hur kan man tillmötesgå varje enskilt barn som har svårigheter med språkutveckling? Metoden i den här undersökningen baserades på kvalitativ ansats. Genomförandet av intervjuer skedde på fem olika förskolor med fem olika pedagoger. Vi anser att den här undersökningen har besvarat våra frågeställningar och gett oss en del nya uppfattningar om hur man som pedagog kan arbeta för att stimulera barns språkutveckling i förskolan. Enligt de pedagoger på de fem förskolor som har deltagit i vår undersökning arbetar medvetet med språkstimulering. Vi anser att de har likvärdiga resurser men pedagoger har olika syn på lärande och förhållningssätt. Därför tror vi att deras arbetsprocesser är av olika slag.

No description available.

<p>Syftet med denna studie är att undersöka hur några lärare och talpedagoger anser sig ge barn med språkstörningar goda förutsättningar för att främja deras tal- och språkutveckling i förskolklass samt år 1 och 2. I syfte att få svar på frågeställningen intervjuades sex olika pedagoger: två förskollärare, två talpedagoger och två specialpedagoger med erfarenhet av att arbeta med så kallade språkstörda barn i åldrarna 6-8 år. Resultatet visar främst på respondenternas arbetssätt, men även deras kartläggningar över barns språkutveckling och respondenterna något differentierade syn på vad en språkstörning innebär. Flera av de intervjuade menade att det skulle behövas mer tid till specificerad språkundervisning samt att kartläggningar är betydelsefulla för pedagoger för att se elevernas styrkor i språket. Elevens starka sidor/sinnen måste tas tillvara i undervisningen för att eleven med språkstörning ska kunna tillgodogöra sig den lättare. Anpassad, strukturerad, lustfylld språkstimulans i varierande former av lekar, sånger, rytmer, skapande, samt elevens egen motivation var betydande för elever med tal- och språksvårigheter i deras språkliga utveckling.</p>

<p>Abstract</p><p>The purpose with this essay is to get knowledge about the consequences that speech-defects bring for children in pre-school ages. I got interested in this matter when I, during my teaching practice, got in touch with children carrying this specific disorder. I chose to apply qualitative interview as a method to investigate this and as a starting-point I used these aspects: How does speech-defects affect learning, understanding, friendship relations, and development in general?</p><p>I interviewed three pre-school teachers in two different schools. One school in a smaller district and the other one in a middle-sized town, in the middle of Sweden. From these interviews and the literature that I have read on the subject, I have learned that children with speech-defects very often have problems with friendship relations, simply because friends have a hard time understanding what these children are saying. The consistence could very well be that the children with speaking-disorders gets excluded from the rest of the group. A speech-defect can also bring consequences for learning, especially for learning to read and write. It could also become complicated in other learning situations, since these children do not always have the ability to express their thoughts and feelings. Sometimes, but not always, a speech-defect can bring consequences for the child and its development in general, in the shape of less developed mobility in other areas. These issues cause frustration, expressed as anger or introvertness and a lowered self-confidence.</p><p>Keywords: speaking, language, speaking-disorders, speech defects.</p>