I detta arbete undersöks huruvida planering och resultat angående infrastruktur och expansion av bebyggelse kan ha en påverkan på dagens socioekonomiska förhållanden. Arbetet ska genom dokumentstudier av äldre general-, trafik-, översikts- och detaljplaner från 1920- till 1990-talet samt litteraturstudier angående stadsbyggnadsprinciper besvara detta. Dessutom granskas resvaneundersökningar för respektive stad samt dagens utbud, tidtabeller och restider. De valda förorterna är Saltsjöbaden, Vällingby, Skärholmen och Rinkeby i Storstockholm samt Långedrag, Kortedala, Länsmansgården och Rannebergen i Storgöteborg. Alla förorter är etablerade under 1900-talet och ligger geografiskt sett ungefär lika långt från deras respektive stadskärna.  Arbetets frågeställning är vilka stadsbyggnadsprinciper som påverkar infrastrukturen i förorter, i vilken utsträckning planeringen av infrastrukturen skiljer sig jämfört med dagens läge och om det finns ett samband mellan socioekonomiska skillnader och ej genomförda planer. Tidigare forskning visar på många faktorer till varför olika förorter blivit socioekonomiskt utsatta, exempelvis bidrar den monotona och storskaliga arkitekturen till sämre attraktivitet.   Resultatet för detta arbete tyder på att även planer som inte fullständigt genomförts skulle kunna ha en negativ effekt på det socioekonomiska indexet och därmed varför vissa förorter blivit utsatta och mindre attraktiva. Detta eftersom det finns skillnad i planeringen av ABC- och sovstäder då det finns ett större behov av fungerande infrastruktur där det inte finns möjlighet att arbeta där man bor. I Rannebergen fullföljdes aldrig planerna om varken en spårväg, centrum eller arbetsmöjligheter i närområdet och detta område har även ett av de lägre socioekonomiska indexen idag. I både Rannebergen och Rinkeby färdigställdes kollektivtrafiken först flera år efter att de första invånarna flyttade till platserna och liksom Rannebergen har Rinkeby ett lägre socioekonomiskt index idag. Däremot finns inga tydliga mönster vad gäller frekvenser och restider mellan stadsdelarna och deras socioekonomiska situationer. Slutsatsen av detta arbete är att planer angående exempelvis centrum, arbetsplatser och infrastruktur bör fullföljas enligt planerna och färdigställas så snabbt som möjligt för stadsdelar som inte är självförsörjande gällande exempelvis centrum och arbetsplatser. / In this paper it is investigated whether planning and the results regarding infrastructure and expansion of settlements of some suburbs have an impact on today’s socioeconomic situation. This paper will answer this by doing document studies of the older plans, general plans, traffic plans, overview plans, detail plans, between the 1920s and the 1990s, as well as making literature studies regarding principles in urban planning. In addition to this, habit surveys for traveling for each city as well as today’s situation, timetables and travel times are analyzed. The chosen suburbs are Saltsjöbaden, Vällingby, Skärholmen and Rinkeby in Stockholm and Långedrag, Kortedala, Länsmansgården and Rannebergen in Gothenburg. All of the chosen suburbs were established during the 19th century and are located at the same distance from the city center.  The question in this paper is which principle in the urban planning affects the infrastructure in the suburb and to what extent the planning of the infrastructure differs in comparison to today’s situation and lastly if there is a pattern between socioeconomic index and unimplemented plans. Previous research points towards different factors to why various suburbs are socioeconomic vulnerable, for example the monotonous and large-scale architecture contribute to poorer attractiveness.  The result of this paper points towards that plans which not fully are implemented also could have a negative impact on the socioeconomic situation and could be a reason why different suburbs are vulnerable and not as attractive as others. This is because there are differences in the planning of ABC-cities and dormitory suburbs as there is a greater need for functioning infrastructure where it is not possible to work where you live. In Rannebergen the plans were not completed concerning neither the tramway, the city center or work opportunities in the immediate area and this area also has a lower socioeconomic situation today. In both Rannebergen and Rinkeby the public transport were completed several years after the first inhabitants moved to the areas and like Rannebergen, Rinkeby also has a lower socioeconomic situation today. However, there are no clear patterns in terms of frequencies and journey times between the areas and their socioeconomic situations. The conclusion of this paper is that the plans concerning for example city centers, working opportunities and infrastructure should be completed as quickly as possible for districts that are not self-sustaining concerning for example city centers and working opportunities.

Som del av Miljonprogrammet uppfördes under 1960–70-taleten del bostadsområden med anpassbara bostäder byggda med byggsystemet Skarne66. Detta innebar att flyttbara väggelement möjliggjorde förändring av bostädernas planlösningar. Denna inbyggda möjlighet till förändring skapar idag ett dilemma för kulturvårdens bevarandepraktiker som traditionellt sätt ägnat sig åt att bevara ett originalskick. Studiens syfte är därav att undersöka vilka tankar som låg till grund för uppförandet av 1960–70-talets anpassbara bostäder. Och arbetet ämnar besvara frågeställningen om dagens bevarandepraktiker står i motsättning till 1960–70- talens arkitekturteorier? Metoderna som tillämpas för att ta reda på detta är litteraturstudier, intervjuer samt en fallstudie av bostadsområdet Västra Orminge i Nacka. Resultaten visar att tongivande tankar vid uppförandet var rationalisering, funktionalitet och boendeinflytande. Anpassbarheten visade sig utnyttjas främst vid förändring i familjekonstellationer, och funktionen att montera ner väggelement finns kvar och brukas i viss utsträckning än idag. Utifrån tankarna bakom uppförandet diskuteras hur ett bevarande av de anpassbara bostäderna bör utföras. För att utröna detta analyseras hur Dean Sullys förklaringsmodell gällande materialfokuserat, värdefokuserat respektive människofokuserat förhållningssätt står i relation till bevarande av anpassbara bostäder. Slutsatser som dras är att ett traditionellt materialfokuserat förhållningssätt till bevarande inte är kompatibelt med 1960–70-talets anpassbara bostäder. Ett förslag som grundas i det undersökta materialet är att ett ”funktionalistiskt förhållningssätt” skulle vara ett alternativ för denna typ av bostäder. / As a part of the Swedish Million Programme during the 1960-70s some residential areas were constructed with movable inner walls using a construction system called Skarne 66. In other words, they built flexible housing. The built-in function of change brings a dilemma to the conservation/cultural heritage field who ́s priorities for a long time has been to conserve objects in their original state. The purpose of this study is therefore to examine which thoughts laid the foundation to the 1960-70s flexible housing. The study aims to answer the question if today’s conservation practices stand in opposition to the 1960-70s architectural theories. The methods used to answer this question is literature study, interviews and a case study of the residential area called Västra Orminge in Nacka. The results show that influential theories during the time period was rationalization, functionality and residential influence. The flexibility was shown to mainly be used when family constellations changed. The function to dismantle the movable walls is still functional and used to some extent to this day. Then there is a discussion about how flexible housing should be conserved, with the influential theories from the 1960-70s as a backdrop. To find out how it should be done Dean Sully ́s explanatory model about materials-based, values-based, and peoples-based approach to conservation stands in relation to conservation of flexible housing. Conclusions drawn from this is that the more traditional approach to conservation, material-based, is not compatible with the flexible housing of the 1960-70s. A suggestion based on the examined literature is that a “functionalistic approach” could be an option when dealing with flexible housing.