I tidigare forskning beskrivs konflikthanteringsstrategierna, medlande, demokratisk och upphörande. Pedagoger anses gå för snabbt in i barns konflikter och hinner inte tänka efter hur de ska ingripa. Barnen kan då gå miste om andra kunskaper som uppkommer i olika hanteringar av konflikter. Syftet är att via intervjuer med pedagoger belysa olika strategier som används vid olika konfliktsituationer och sedan koppla dem till konflikthanteringsstrategierna. Frågeställningarna är, vad berättar pedagogerna om hur deras inställning är till barns konflikter med andra barn? Samt Hur kopplas pedagogernas hantering av barns konflikter i förskolan till medlande, demokratisk och upphörande konflikthanteringsstrategi? Teoretiska utgångspunkten är socialkonstruktionism där språket ses som en social handling och att verkligheten är socialt konstruerad samt det sociokulturella perspektivet som fokuserar på kommunikation och samspel mellan individer. Resultatet av analysen är uppdelat i tre teman, Stopp, verbal stöttning och fysisk stöttning. Slutsatsen är att när pedagogerna använder sig av upphörande strategi, får inte barnen uttrycka sina tankar och känslor. När pedagogerna använder sig av medlande och demokratisk strategi lyssnar pedagogerna på vad barnen har att säga och lyfter fram barnens tankar och känslor. Detta kan leda till att barnen får en förståelse för andras perspektiv och annan kunskap som kan konstrueras vid konflikthanteringssituationer. / This study describes conflict management strategies, mediation, democracy and cessation. Educators are considered to go too quickly into children's conflicts and do not have time to think about how to intervene. The children can then lose other knowledge that arises in different handling of conflicts. The purpose is through interviews with educators shed light on different strategies used in different conflict situations and then link them to the conflict management strategies. The questions are, what does the educators say about how their approach towards children's conflicts with other children? and how does educators ́ management of children ́s conflicts in preschool connect with mediation, democracy and cessation conflict management strategies?. The theoretical starting point is social constructionism where language is seen as a social act and that reality is socially constructed as well as the sociocultural perspective that focuses on communication and interaction between individuals. The results of the analysis are divided into three themes, stop, verbal support and physical support. The conclusion is that when educators use discontinuing strategy, children are not allowed to express their thoughts and feelings. When educators used mediation and democratic strategy, educators listen to what the children have to say and highlight the children's thoughts and feelings. This can lead to gaining and understanding of other ́s perspectives and other knowledge that can be constructed in conflict management situations.

Syftet med studien var att undersöka hur förvaltningsrätten resonerar kring barns behov när bedömning görs att vården enligt 21 § LVU (SFS 1990:52) inte kan upphöra. Studiens teoretiska ramverk bestod av socialekologisk systemteori, och barns behov användes som ett analytiskt verktyg. Studiens design var en kvalitativ dokumentstudie med abduktiv ansats. Materialet bestod av tjugotre domar från en förvaltningsrätt i Mellansverige som berörde prövning av möjlighet till upphörande av vård enligt LVU. Data har analyserats med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys och resultatet visar sju subkategorier insorterade under följande huvudkategorier; ”barnets utveckling”, ”familj och miljö” samt ”föräldrarnas förmåga”. Studien visar att förvaltningsrätten resonerar kring barns behov utifrån att barnets utveckling kan påverkas negativt av föräldrarnas oförmåga att tillgodose barnets behov, samt utifrån att det inte skett tillräckliga förändringar i barnets miljö. / The purpose of the study was to examine the administrative court’s reasoning regarding children’s needs when care under 21 § the Swedish Care of Young Persons (Special Provisions) Act (SFS 1990: 52) is not revoked. Social Ecological systems theory constituted the theoretical framework while children’s needs was used as an analytical tool. The design was a qualitative document study with an abductive approach. Twentythree court orders were analyzed with a qualitative content analysis and the results show seven subcategories sorted under the following three main categories; "The child’s development", "family and environment" and "parent’s ability". The study shows that the court's reasons are based on the fact that the child’s development can be negatively affected by parent’s inability to meet the child’s needs and that there have not been sufficient changes in the child’s environment.

I denna komparativa studie undersöks hur olika Off-hire klausuler ska tolkas när svensk rätt är tillämplig på ett tidscerteparti. Det kan sägas existera en osäkerhet kring hur Off-hire klausuler, ofta återfunna i anglo-amerikanska avtal, ska tolkas enligt svensk rätt. Osäkerheten är ett resultat av bristande vägledning av rättskällorna. I uppsatsen redogörs för de olika tolkningsmetoder som författaren funnit stöd för i rättsvetenskapen gällande tolkningen av internationella avtal. Vid studien används sedan en tolkningsmetod som lägger stor vikt vid svensk dispositiv reglering och svenska tolkningsprinciper. Genom att undersöka olika anglo-amerikanska avgöranden kommenteras dessa utifrån den fiktiva förutsättningen att svensk rätt tillämpas på fallen. Det konstateras i uppsatsen att svensk rätt i ett flertal av dessa avgöranden har betydelse för utgången i respektive fall vilket inte sällan innebär ett annat utfall i jämförelse med anglo-amerikansk rätt. Det kan förklaras genom att anglo-amerikansk rätt inte har någon lagreglering av Off-hire, parterna får därmed förlita sig helt på avtalet. Svensk rätt skiljer sig därmed från den anglo-amerikanska rätten vad gäller regleringen av Off-hire genom att det existerar dispositiv rätt på området.

Lagen om särskilda bestämmelser av vård av unga, LVU, är den lag i svensk rättsordning vilken reglerar tvångsvård av barn och unga. Under de senaste decennierna har lagen kontinuerligt varit föremål för diskussion och omarbetning, inte sällan i syfte att låta lagen i större utsträckning genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Betonandet av barnet som en egen rättighetsbärare har blivit särskilt relevant bland annat till följd av Sveriges åtaganden med anledning av barnkonventionen, inte minst då konventionen inkorporerades till svensk lag år 2020. Strävan mot ett starkt barnrättsperspektiv har nyligen resulterat i reformen lex lilla hjärtat, vilken trädde i kraft 1 juli 2022. Genom en ändring av 21 § LVU var reformens huvudsakliga syfte att stärka barnets bästa, trygghet och stabilitet vid upphörande av tvångsvård vilken beretts med stöd av 2 § LVU, det vill säga till följd av föräldrarnas omsorgsbrister i de s.k. miljöfallen.  I linje med den generellt uttalade viljan att stärka barnrättsperspektivet vid tvångsvårdens upphörande har ytterligare en diskussion uppdagats och fortsatt pågått. I flertalet LVU-relaterade utredningar, liksom till följd av omfattande resonemang i doktrin, har framarbetats förslag om att låta införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit att beakta vid tvångvårdens upphörande. Ett välutvecklat förslag till sådan förändring har framför allt presenterats i den nya promemorian ”Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU”, vilken framarbetats på uppdrag av socialutskottet. Med förslaget om det självständiga rekvisitet förstås huvudsakligen en skyldighet för socialnämnden och förvaltningsdomstolen att överväga respektive pröva om det är förenligt med barnets bästa att låta tvångsvård, vilken beretts i familjehem med stöd av 2 § LVU, upphöra eller om den i stället ska fortgå på denna grund. Trots de förekommande resonemangen på området har någon därtill knuten lagändring ännu inte kommit till stånd. Syftet med att införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit, förslagsvis i en ny 21 § LVU, har förklarats vara att möjliggöra och betona att ett barns rätt till kontinuitet ska beaktas i upphörandeskedet. Som påtalas ovan avser regleringen miljöfallen enligt 2 § LVU och när ett barn på grund därav vårdats i ett familjehem. Annorlunda uttryckt ämnar den föreslagna regleringen skapa en möjlighet liksom en skyldighet för rättstillämpare att beakta det faktum att ett barn kan ha ett intresse och behov av att kvarstanna i ett familjehem, trots att föräldrarnas omsorgsbrister inte längre föreligger. Så kan exempelvis vara fallet om barnet rotats i familjehemmet i sådan grad att barnet uppfattar det som sitt eget hem. En sådan känslomässig anknytning kan resultera i att barnet riskerar att skadas vid en separation från familjehemmet. Det självständiga rekvisitet har till stor del utvecklats och motiverats med hjälp av kritik gentemot gällande rätt. Särskilt relevant för diskussionen om rekvisitet har varit ett ifrågasättande av rådande praxis. HFD har nämligen genom ett uttalande uteslutit möjligheten att beakta ett barns kontinuitetsintresse inom ramen för upphörandeprövningen enligt nuvarande 21 § LVU. I stället är barnets intresse och behov av kontinuitet i dagsläget ämnat att säkerställas genom rättsordningens alternativa institut, det vill säga flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning. Även denna rättsliga konstruktion har varit föremål för omfattande kritik. Det ska understrykas att det givetvis finns motstående uppfattningar till den framhållna kritiken liksom det presenterade förslaget. Inom ramen för denna uppsats utreds förhållandet mellan förespråkare respektive motståndare till förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Därigenom beaktas såväl för- som motargument avseende om förslaget dels kan genomföras, dels om så lämpligen bör ske. Analysen och därtill knutna slutsatser grundas i detta avseende på ett barnrättsperspektiv och hur sådant kan stärkas. Vidare följer av förklarliga skäl att tvångsvård utgör en mycket rättighetsinskränkande åtgärd gentemot den vilken berörs, just eftersom det är fråga om tvång. På tvångsvårdsregleringens område är det därför av särskild vikt att befintliga krav på rättssäkerhet efterlevs. Med anledning därav, och i syfte att visa på ämnets komplexitet, omfattar denna uppsats också en rättssäkerhetsbaserad analys av förslaget om barnets bästa som ett självständigt rekvisit. Framför allt grundar sig denna på förslagets relation till kraven på tydlighet, förutsebarhet och objektivitet. Även i sådant sammanhang beaktas för- respektive motargument vad avser förslagets kapacitet att korrespondera med rättssäkerhetskraven. Argumenten ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan dessutom i förlängningen läggas till grund för en vidareutveckling av spörsmålet om förslaget bör införas eller inte. Avslutningsvis kan framföras att diskussionen om det självständiga rekvisitet varken är entydig eller färdigutvecklad. Efter en noga avvägd bedömning av spörsmålet är min slutgiltiga uppfattning att barnets bästa såväl kan som bör införas som ett självständig rekvisit, förslagsvis i en uppdaterad 21 § LVU. En sådan författningsändring är varken förhindrad eller icke önskvärd i förhållande till gällande rätt, utan är snarare påkallad som ett led i att öka garantin för ett barns åtnjutande av sina rättigheter och att barnrättsperspektivet i LVU därigenom stärks.