<p>To reach health and wellbeing, despite a disease as rheumatoid arthritis, the patient needs help to manage and cope with his situation. The caregiver’s task is to give this support. The aim of this study was to illuminate how patients with rheumatoid arthritis experienced the relationship to the caregivers in the “rheumatic-team”, and the participation in this team. The aim was also to describe conditions and obstacles that had a special role for the creating of the care-relation and the participation in this care-context. A life-world-phenomenological approach was used. Seven patients have been interviewed about their experience of the relationship and their participation. The result shows that the patients wish that the relationship is natural, friendly and regular. It also shows both existence and lack of participation. A condition for participation and a good care-relation is for example to be seen as a unique individual and that the caregivers treat them calmly, thoughtfully and easy. A straight communication that gives the patients a chance to speak is central. Are these conditions not fulfilled, it will create feelings of frustration and disappointment with the patient. The empiric part has been discussed and explained with the help of the philosopher Emmanuel Lévinas’ ethic theory.</p> / <p>För att en patient ska nå hälsa och välbefinnande trots en sjukdom som reumatoid artrit, krävs det att patienten får hjälp och stöd att hantera och klara av sin situation. Vårdarnas uppgift är att ge denna support. Syftet med studien var att belysa hur patienter med reumatoid artrit erfor relationen till vårdarna i "reumateamet", samt hur de upplevde sin delaktighet inom detta ”team”. Syftet inbegrep också att kunna beskriva förutsättningar och hinder som var av särskild betydelse för skapandet av vårdrelationen och delaktigheten inom denna vårdkontext. Ett livsvärldsfenomenologiskt närmelsesätt användes. Sju patienter har intervjuats om sina upplevelser gällande vårdrelation och delaktighet. Resultatet visar att patienterna önskar en naturlig, vänskapslik och kontinuerlig relation till vårdarna. Det visar även att delaktighet finns men också saknas. Förutsättningarna för delaktighet och en god vårdrelation är exempelvis att vårdarna ser patienterna som unika individer och bemöter dem lugnt, vänligt, enkelt, omtänksamt och lättsamt. Tydlig och rak kommunikation där patienten får chans att prata är centralt. Uppfylls inte dessa förutsättningar, skapas hos patienten känslan av att vara i vägen, vilket föder frustration och besvikelse. Den empiriska delen har också diskuterats, förklarats och fördjupats utifrån filosofen Emmanuel Lévinas etiska teori.</p>

Bakgrund: En vårdande relation är inte detsamma som en vänskapsrelation, men förutsätter ändå närhet och engagemang. Personligt engagemang är också nödvändigt för att utvecklas som vårdare. Sorg är en naturlig reaktion vid förlust av relationer, men det är inte självklart att vårdare vet om de får eller bör känna och uttrycka sorg när patienter dör. Det saknas en samlad bild av vårdares sorg över döende och avlidna patienter. Syfte: Syftet var att beskriva hur vårdares egen sorg över döende och avlidna patienter gestaltar sig. Metod: Beskrivande litteraturöversikt av elva artiklar som analyserades med en form av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Vårdarens sorg gestaltar sig i form av inre känslor som att känna smärta och tyngande känslor samt skuld och ilska. Sorgen kan även visa sig i form av yttre uttryck där vårdaren exempelvis gråter eller känner sig rastlös. Den kan också yttra sig i ett tidsperspektiv där vårdarens sorg över en specifik patient förändras med tiden samt ett längre perspektiv där vårdarens tidigare erfarenheter påverkar hur han eller hon upplever sorgen. Klinisk betydelse: Denna studie kan vara ett stöd för vårdare som undrar om de får eller bör känna och uttrycka sorg över döende och avlidna patienter. Den kan också användas av vårdare som nått expertstadiet och som fungerar som handledare. Vid denna nivå av expertis bör enligt denna studies resultat uppmuntran och stöd ges till mindre erfarna vårdare, för att hjälpa dem att våga känna och uttrycka sin sorg. / Background: A caring relationship is not the same as a friendship relationship, but still requires intimacy and commitment. Personal commitment is also necessary to develop as a health care worker. Grief is a natural reaction to loss of relationships, but caregivers do not necessarily know if they are allowed to or should feel and express grief when patients die. There is no complete picture of health care workers’ grief over dying and deceased patients. Objective: The objective was to describe how health care workers’ own grief for the dying or deceased patients manifests itself. Method: A descriptive literature review of eleven articles, analyzed with a form of qualitative content analysis. Findings: Health care workers’ grief manifests itself as inner feelings such as pain, burdensome feelings, and guilt and anger. Grief can also manifest itself as an outward expression where the caregiver for example cries or feels restless. It can also manifest itself through time, when the health care worker’s grief for a particular patient is changing over time, but also in a life-time perspective, when the health care worker’s past experiences affect how he or she experiences the grief. Clinical significance: This study may provide support to health care workers who are wondering if they are allowed to or should feel and express grief for dying and deceased patients. It can also be used by health care workers who have reached the expert stage and are supervisors themselves. At this level of expertise, according to the results of this study, encouragement and support should be given to less experienced health care workers, to help them gain the courage to feel and express their grief.

Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att beskriva anhörigas upplevelser av att vårda sin närstående i den palliativa vården i hemmet. Metod: Studien genomfördes som en litteraturöversikt. Insamlingen av vetenskapliga artiklar utfördes på databaserna CINAHL, PubMed, Vård I Norden och manuella sökningar utfördes i elektroniska tidskrifter. I resultatet användes sammanlagt 15 kvalitativa artiklar som svarade mot litteraturöversiktens syfte och frågeställning. Bedömningsmall med kvalitativ inriktning användes för att granska artiklarnas kvalité. Artiklar med medel till hög kvalité inkluderades i studiens resultat. Resultat: Resultatet byggde på fem huvudteman utifrån anhörigas upplevelser av palliativ vård, (1) anhörigas beslut att vårda en närstående i hemmet, beskriver anhörigas negativa syn på sjukhusmiljön och närståendes önskan om att avsluta sitt liv i hemmet. (2) positiva och negativa faktorer med vård i hemmet, beskriver trygghet i palliativa teamets tillgänglighet, negativ faktor var bland annat trötthet, isolering och brist på stöd. (3) ansvar för vården, att vara oförberedd på rollen som anhörigvårdare och 24 timmars ansvar för sin närstående. (4) relationen mellan anhörig och närstående, stöd i att kommunicera med sin närstående i existentiella frågor. (5) stöd från kvalificerad vårdpersonal, beskriver bristande information från kvalificerad vårdpersonal om sjukdomsförlopp och vårdarrollen. Psykiskt- socialt- och existentiellt stöd var bristfälligt och som anhöriga uttryckte behov av. Konklusion: De främsta faktorerna till valet att bli anhörigvårdare grundade sig i viljan att uppfylla närståendes önskan att få spendera sista tiden i hemmet och att sjukhusmiljön sågs som kall och opersonlig. Anhöriga önskade socialt- psykiskt- och existentiellt stöd.

Psykisk ohälsa är ett växande folkhälsoproblem idag inom hälso- och sjukvården. Psykisk ohälsa yttrar sig olika för varje enskild individ och gör den därför svår att bemöta. Forskningen visar att det är framförallt kunskapsbristen hos sjuksköterskan skapar en rädsla hos sjuksköterskan och därmed påverkar mötet med patienten. Syftet med systematisk litteraturstudie var att belysa hur sjuksköterskan bemöter patienter med psykisk ohälsa. Resultatet från 12 artiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats har analyserats till två kategorier: Bemötande och Stigmatisering. Sammafattningsvis visar uppsatsen att det krävs empati och förståelse från sjuksköterskan, men likväl utbildning inom området psykisk ohälsa, för att på så sätt minska utrymmet för rädsla och missförstånd. Vidare framkommer det att det krävs vidare forskning som undersöker hur sjuksköterskor som utbildas inom psykiatri förhåller sig i mötet med en patient med psykisk ohälsa. Forskning visar på att en sjuksköterska som har ett gott bemötande även främjar tillfrisknandet men även eliminerar eventuell stigmatisering

Abstrakt   Bakgrund: Rättspsykiatrin i Sverige vårdar psykiskt sjuka lagöverträdare. Våld är vanligt förekommande och ett stort problem inom den rättspsykiatriska vården. Vårdare som blir utsatta för våld trivs sämre med sitt arbete och har högre sjukfrånvaro. Inom rättspsykiatrisk vård beskrivs en god vårdrelation mellan vårdare och patient som en förutsättning för att kunna vårda.   Syfte: Studiens syfte var att belysa vårdares upplevelse av våldssituationer och hur dessa påverkar vårdrelationen inom rättspsykiatrin.   Metod: Studien har en kvalitativ ansats och utgår från livsvärldsteorin. Studien baseras på intervjuer med tolv vårdare. Intervjuerna har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.   Resultat: I intervjuerna framkom att våldsamma situationer mellan patienter och vårdare inom rättspsykiatrisk vård kan leda till att en patient flyttas eller att det uppstår en distans mellan vårdare och patient. Våld kan även leda till att vårdare blir sjukskrivna under en period, eller slutar sitt arbete. Erfarna vårdare beskriver att de ständigt har en mental beredskap för att våld plötsligt kan uppstå. De använder även en hård jargong som ett verktyg för att kunna hantera den påfrestande miljön.   Slutsats: Det kan upplevas kontraproduktivt att flytta en patient efter en våldsam situation och därmed omöjliggöra mötet mellan patienten och den vårdare som blev utsatt för våld. Ett undvikande av mötet riskerar att försämra vårdrelationen. Istället kan patienten bjudas in till ett samtal tillsammans med denne vårdare. Vårdare efterfrågar stöd ur ett längre tidsperspektiv efter en våldsam situation. För att skapa förutsättningar för ett stöd på mellanmänsklig nivå efter en våldsam situation behövs ett långsiktigt och strukturerat stöd. Det krävs ytterligare forskning för att bättre förstå den tidvis hårda jargongen och hur den påverkar vårdandet. / Abstract   Background: The forensic psychiatry in Sweden offers care to people who have committed a crime under the influence of a mental disorder. Violence against staff is a common and major problem in the forensic psychiatry. Caregivers who have been exposed to violence feel less satisfied in their work, and are more often staying at home on sick leaves, compared to other caregivers. A good caring relationship between caregivers and patients is described as a prerequisite for giving a good care in the context of forensic psychiatry.   Aim: The aim of the study was to highlight the health professionals' experiences of violent situations and how these affect the caring relationship in forensic psychiatric care.   Method: The study has a qualitative approach based on the lifeworld theory. The study is based on interviews with twelve caregivers. The interviews were analyzed using qualitative content analysis.   Result: The interviews revealed that violent situations between patients and caregivers in forensic psychiatric care can lead to a distance between the caregiver and the patient, or that the patient is being moved. Violence can also lead to sick leave for caregivers or a permanent quit from work. Caregivers with long experience of forensic psychiatry describe that they constantly have a mental preparedness for violence to suddenly arise. They also use a rough jargon as a tool to handle the stressful context.   Conclusion: It may be counterproductive to move a patient after a violent situation, thus making it impossible for the patient and the victim to meet each other after a violent situation. An avoidance of the meeting is likely to worsen the caring relationship. Instead of creating a distance, the patient can be invited to a conversation with this caregiver. Caregivers demand support for a longer period of time after a violent situation. In order to create the conditions for interpersonal support after a violent situation, long-term and structured support is needed. Further research is needed to better understand the occasionally rough jargon and how it affects caring.

Bakgrund: Av alla besök på en akutmottagning utgörs 40 % av personer som är ≥65 år. Mötet med sjuksköterskan är en central del av besöket på akutmottagningen. Sjuksköterskans bemötande och informationsdelning till patienten får således en stor betydelse för hur patienten upplever vården. Syfte: Syftet var att undersöka hur nöjda patienterna var med sjuksköterskans informationsdelning kring diagnos och behandling, frekvensen av sjuksköterskans tillsyn samt generella bemötanden på en akutmottagning. Ett delsyfte var att jämföra om patientens ålder påverkade upplevelsen av sjuksköterskans bemötande och informationsdelning.  Metod: Enkätstudie med kvantitativ ansats. En studiespecifik enkät utformades av författarna och delades ut till medicinskt färdigbehandlade patienter på en akutmottagning. Totalt samlades 60 enkäter in, 30 enkäter i åldersgruppen 18–50 år och 30 i åldersgruppen ≥65 år. Den insamlade datan analyserades med deskriptiv statistik och med ett Mann-Whitney U test.  Resultat: Majoriteten av respondenterna svarade att de instämde helt på frågorna om de är nöjda med sjuksköterskans frekvens av tillsyn (n=44), information om diagnos (n=32), information om behandling (n=45) och generella bemötande (n=54). Mann-Whitney U testet visade ingen signifikant skillnad mellan undersökningsgrupperna, förutom på frågan gällande hur nöjda patienterna var med sjuksköterskans tillsyn. Patienter ≥65 år uppgav sig vara mer nöjd med sjuksköterskans tillsyn än patienter 18–50 år, p=0,017.  Slutsats: Trots att majoriteten av respondenterna var nöjda med sjuksköterskans bemötande och informationsdelning, fanns det några respondenter som inte instämde alls. Det är viktigt att personalen inom akutsjukvården inte glömmer bort dessa patienter utan försöker möta alla på deras villkor. Mer forskning behövs för att förstå varför respondenterna svarat som de gjort.

Bakgrund: Demens är den vanligaste kroniska sjukdomen hos människor över 75 år. Alzheimers sjukdom utgör cirka 60-70 procent av de insjuknade i demens. Alzheimers sjukdom kallas för de anhörigas sjukdom då de anhöriga ofta får ta på sig ansvaret att vårda sin sjuke livskamrat. Den sjuke personen bor ofta kvar hemma långt in i sjukdomsförloppet. Det kan då upplevas som en stor uppoffring och påfrestning i livet för den anhöriga. Syfte: Syftet med studien var att beskriva upplevelsen av att vara anhörig till en person med Alzheimers sjukdom i hemmet. Metod: En analys gjordes på fyra patografier med kvalitativ design. Analysen utfördes med hjälp av Graneheim och Lundmans tolkning av kvalitativ innehållsanalys som anpassas för omvårdnadsvetenskap. Resultat: Analysen ledde fram till tre kategorier och åtta underkategorier. Den första kategorin var Att förlora relationen med underkategorierna Att förlora sin livskamrat, Förlorade känslor till sin livskamrat och Förlorat hopp om en gemensam framtid. Den andra kategorin var Att gå från partnerskap till vårdare med underkategorierna Att behöva åsidosätta sig själv, Att inte känna sig förstådd och Behov av hjälp och stöd. Nästa kategori var Att behöva överge med underkategorierna Att inte räcka till och Att behöva lämna över ansvaret. Slutsats: Det är känt att anhöriga ofta hamnar i rollen som vårdare till en livskamrat med Alzheimers sjukdom. Den nya livssituationen påverkar den anhöriga avsevärt då mycket tankar och känslor om skuld, skam, sorg och saknad uppmärksammas. Att vårda en sjuk person kan upplevas mycket påfrestande då livet helt plötsligt förändras till något helt annat. Eftersom den anhöriga till en person med Alzheimers sjukdom ofta ingår i en stor del av vårdandet är det viktigt att lyfta fram deras förmågor, känslor och hälsa. Att stärka dessa kan bidra till en ökad förståelse och en ökad hanterbarhet av sjukdomen. Det kan bidra till att den anhöriga kan axla ansvaret som vårdare på ett lättare sätt och där med stärka hälsan för såväl den anhöriga som för den sjuke livskamraten.

En akutmottagning är avsedd för individer med akut sjukdom eller skada. När patienten kommer till akutmottagningen får de träffa vårdpersonal som bedömer vilken prioritering de ska ha och därmed hur snabbt de behöver vård. Därefter får patienten vänta på sin tur att träffa läkaren. Ett förändrat sökmönster där fler patienter söker akutsjukvård genererar i att väntetiderna kan vara långa. På akutmottagningen blir patienten bemött av undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Många av de anmälningar som kommer in till patientnämnden handlar om att patienten upplever dålig bemötande från vårdpersonalen. Syftet med studien var att beskriva patientens upplevelse av bemötande av vårdpersonal på akutmottagning. Författarna har genomfört en litteraturstudie som har sin grund i sju kvalitativa och tre kvantitativa artiklar. Totalt tio artiklar granskades och sammanställdes till ett resultat. Resultatet presenteras i två huvudteman; Patientens upplevelse av omhändertagande på akutmottagningen samt Patientens upplevelse av bemötande på akutmottagningen. Ur de två huvudteman framkom totalt fem olika subteman; Patientens upplevelse av: Triage, väntetider, kommunikation och information, delaktighet och vårdpersonalens kompetens. Resultatet visade att god kommunikation och information mellan patient och vårdpersonal är viktigt, speciellt information kring förväntade väntetider eftersom patienterna kände sig ensamma och övergivna av vårdpersonalen. Patienten uttryckte att de behövde känna sig delaktig i sin vård för att kunna uppleva tillfredsställelse på akutmottagningen. Författarna lyfter bland annat patientens upplevelse av kommunikation, information, delaktighet och väntetider i diskussionen.

Livet för en patient med hjärntumör förändras drastiskt. Patienter med hjärntumör upplever att sjukdomen tar deras självständighet och mening med livet. Syftet var att beskriva vårdarens upplevelser av att vårda en närstående med hjärntumör. En strukturerad litteraturstudie genomfördes, där tio artiklar analyserades med induktiv ansats. Litteraturstudiens resultat resulterade i en huvudkategori; ensamhet följt av fem underkategorier; vilsenhet, ovisshet, motvilligt maktövertagande, frustration samt längtan efter stöd. Vårdare till närstående med hjärntumör visade en stor påfrestning när de antog den vårdande rollen. Ett stort behov av stöd från vänner, familj och sjukvårdspersonal fanns. Den vårdande rollen innefattade inte enbart omvårdnad av den sjuke, utan även att axla ytterligare ansvar i vardagen så som att ta hand om ekonomin, hushållet och familjen. Denna litteraturstudie visar att när en anhörig blir vårdare till en familjemedlem med hjärntumör kan det vara en tillvaro av ensamhet. Denna ensamhet visade sig på flera olika sätt, såsom att känna sig vilsen, leva i ovisshet, hamna i ett motvilligt maktövertagande, känna sig frustrerad och känna en längtan efter stöd. För att hjälpa vårdarna i denna situation behöver vårdpersonalens rutiner och riktlinjer kring anhörigvård förbättras. / The life of a patient with brain tumor changes drastically. Patients with brain tumors experience that the illness robs them of their independence and life-meaning. The aim of this study was to describe the experiences of the caregiver. The study was conducted as a structured literature study in which ten articles were analyzed with an inductive approach. The literature study resulted in one main category; loneliness, and five subcategories; disorientation, uncertainty, reluctant takeover of power, frustration and longing for support. Caregivers of families with brain tumors showed a great strain when they accepted the caregiving role along with a need for support from friends, family and healthcare professionals. The caregiving role meant not only caring for the sick one, but also shouldering additional responsibility, such as the financials, the household and the family. This literature study shows that when a relative becomes a caregiver to a family member with a brain tumor there could be an existence of loneliness. This loneliness showed itself in many different ways, such as disorientation, uncertainty, reluctant takeover of power, frustration and longing for support. To help caregivers in this situation, care providers’ routines and guidelines on caregiving needs to be improved.

Bakgrund: I Sverige lider cirka 130 000 –150 000 personer av en demenssjukdom och i världen är siffran cirka 47 miljoner. Med en demenssjukdom följer kognitiva nedsättningar såsom bortfall av närminne, orientering, förståelse och språk men även beteendemässiga symtom, exempelvis ångest, hallucinationer och vanföreställningar. Den globalt ökande åldern resulterar i fler åldersrelaterade sjukdomar som exempelvis demenssjukdomar. Allt fler personer vårdas en längre tid i hemmet, ofta av äldre släktingar. Formella vårdare förklarar vikten av att förstå patientens upplevelser och behov och av att fokusera på patientens resurser och kapacitet. Att vårda en person med demenssjukdom är tungt både psykiskt och fysiskt för utbildad vårdpersonal och kan således vara en tung börda för närstående som blir vårdare till en anhörig med en demenssjukdom. Syfte: Syftet var att beskriva närståendes upplevelser av att vårda en anhörig med demenssjukdom. Metod: Litteraturöversikten har genomförts av resultatet från tolv kvalitativa vetenskapliga artiklar som hämtats från databaserna Cinahl Complete och PubMed. Sökning kombinerades av ämnesord och fritextsökning som svarade till valt syfte. Valda artiklars resultat bearbetades och analyserades. Resultat: I resultatet redovisas två huvudteman som vardera har underteman. Det första huvudtemat (1); Rollen som vårdare, med fem underteman; Att anpassa livet, Relationen till den anhöriga, Ensamhet, Ansvar och Oro inför framtiden. Det andra huvudtemat (2); Behov av stöd, med fyra underteman; Information, Stödgrupper, Avlastning och Familj och vänner. Slutsats: Resultatet visar att närstående som vårdar anhöriga med demenssjukdom har ett stort behov av information, stöd och avlastning, både psykisk och fysisk. De närstående måste få bättre förståelse, information och stöd från samhället och den formella vården för att få verktygen att försöka bibehålla sin egen och den anhörigas hälsa och livskvalitet. / Background: In Sweden, approximately 130,000 –150,000 people suffer from dementia and the figure is approximately 47 million globally. With dementia comes cognitive impairments such as loss of short-term memory, orientation, comprehension and language, there are also behavioral symptoms, such as anxiety, hallucinations and delusions. The increasing age of the world population results in more age-related diseases such as dementia. More people are being cared for at home for a longer period of time, often by older relatives. Formal caregivers explain the importance of understanding the patient's experiences and needs and of focusing on the patient's resources and capacity. Caring for a person with dementia is a heavy burden both mentally and physically for trained care staff and can thus be a heavy burden for relatives who become caregivers for a family member with dementia. Aim: The aim of this study was to describe relatives' experiences of caring for a family member with dementia. Method: The literature review has been carried out on the results of twelve scientific articles with a qualitative approach, retrieved from the Cinahl Complete and PubMed databases. Searches were combined with subject words and free text searches that corresponded to the aim of the study. The results of selected articles were processed and analyzed. Results: The result reports two main themes, each with sub-themes. The first main theme (1); The role of caretaker, with five sub-themes; Adapting life, the relationship with the relative, loneliness, responsibility and anxiety for the future. The second main theme (2); Need for support, with four sub-themes; Information, Support Groups, Relief and Family and Friends. Conclusion: The results show that family caregivers who care for relatives with dementia have a great need for information, support and respit, both mentally and physically. The relatives must receive better understanding, information and support from society and formal care to get the tools to try to maintain their own and the relative's health and quality of life.