Ambulanssjuksköterskan ska i sin profession kunna bedöma, vårda och transportera på ett korrekt och patientsäkert sätt in till sjukhus. Den prehospitalt specialiserade sjuksköterskanförväntas bemästra en rad uppgifter vilket inkluderar en ökad säkerhetsmedvetenhet både för sig själv och för sin patient. En ambulans skiljer sig från övriga utryckningsfordon i trafiken då den förväntas klara av att transportera akut sjuka patienter med avancerat omvårdnadsbehov, dagens ambulansfordon är större i storlek och innehåller mer medicinskteknisk utrustning än sina föregångare. Vårdutrymmet är ambulanssjuksköterskans huvudsakliga arbetsmiljö som ibland delas med extra specialistpersonal eller närstående till patienten. I tidigare studier har ambulanspersonalens egna tankar och upplevelser inte beskrivits i någon större utsträckning, utan fokus har legat på i vilken omfattning ambulansrelaterade skadehändelser skett i trafiken och vilka yttre omständigheter som figurerat samt vårdutrymmets utformning. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser av patientsäkerhet vid omvårdnadsåtgärder under patienttransport. Metoden som användes var en intervjustudie med deskriptiv design. Datainsamling skedde genom sju semistrukturerade intervjuer från verksamma ambulanssjuksköterskor i Mellansverige. Intervjuerna analyserades därefter enligt en manifest innehållsanalys. Fyra huvudkategorier framkom i resultatet; begränsande och hindrande vårdutrymme, preventiva transportåtgärder, riskfylld och risktagande omvårdnad samt hinder i lastsäkring. Utformningen av vårdutrymmet visade sig från vårdarstolen sett begränsa åtkomst till både patient och utrustning samt att vissa åtgärder var omöjliga att genomföra med bilbälte på. Preventiva transportåtgärder i den mån det var möjligt samt samverkan inom ambulansbesättningen och med övriga medföljande ansågs allmänt öka säkerheten ombord. En form av risktagande omvårdnad bedrevs om patientens status var instabil eller kritisk; återkommande exempel av detta var vid illamående patienter eller vid hjärt- och lungräddning under transport. Samtliga ambulanssjuksköterskor var eniga om att just dessa situationer medförde obältat arbete. Avsaknad av adekvat lastsäkring av utrustning medförde improviserade förankringar och ibland lösa föremål. Flertalet ambulanssjuksköterskor angav att intensivvårdstransporter var särskilt oroande. Slutligen underströks även att delar av ambulansens befintliga utrustning inte var anpassade efter patienter med avvikande små eller stora kroppsstorlekar vilket medförde inadekvat fixering och förankring. Slutsatsen var att patientsäkerhet under transport utgick från vårdutrymmets utformning samt ambulanssjuksköterskans fysiska förmåga att utföra ergonomiska såväl som obekväma uppgifter. Vidare var arbetslivserfarenhet och kompetens av vikt för att interventioner skulle vara möjliga och att de genomfördes vid rätt tidpunkt. Klinisk erfarenhet och kompetensnivå var en förutsättning för säker vård och essentiellt för det prehospitala utvecklingsarbetet. Ambulansens utrustning var i flera avseenden inte modulär och genom den bristande graden av anpassningsbarhet förekom ett kalkylerande risktagande hos den prehospitala personalen. Genom ett självuppoffrande beteende hos ambulanssjuksköterskan ansågs vårdkvalitén öka i vissa avseenden samtidigt minska i andra. Det övergripande synsättet som beskrevs var en inställning att lösa prehospitala utmaningar med till hands tillgängliga medel och utifrån det altruistiska synsättet att sätta patienten i första rum. / The ambulance nurses must in their professional role know how to asses, treat and transport patients in a correct and safe manner to the hospital. The prehospital specialist nurse is expected to master several tasks which include an increased safety awareness both for themselves and for their patient. An ambulance differs from other emergency vehicles in traffic as it is expected to be capable of transporting acutely sick or ill patient in need of advanced medical care. Today's ambulance vehicles are larger in size and contain more medical equipment than their predecessors. The care space is the ambulance nurses´ main workplace which sometimes is shared with additional specialist staff or related kin to the patient. In previous studies the ambulance staff's own thoughts and experiences are not described in any great extent, the focus has been towards ambulance-related injury events occurred in traffic and what external factors that were present. The aim was to illustrate the ambulance nurses´ experiences of nursing interventions in the ambulance care space during patient transport. The method used was an interview study with a descriptive design. Data collection took place through seven semi-structured interviews from ambulance nurses in central Sweden. The interviews were then analyzed according to a manifest content analysis. Four main categories emerged in the result; restrictive and preventive care space, preventative transport measures, risky and risk-taking care and barriers to securing cargo.The design of the ambulance care space showed that the provider seat limited access to patient and equipment and that certain procedures were impossible to carry out while wearing seatbelt. Preventative transport measures, cooperation within the ambulance crew and that with others accompanying were considered to increase the general safety onboard. A form of risk-taking care was undertaken if the patient’s status was unstable or critical; a recurrent example of this were in nauseated patients or during cardiopulmonary resuscitation while in transport. All ambulance nurses agreed that these situations inparticular led to managing the patient while unbelted. The lack of adequate cargo securing methods resulted in improvised anchoring and sometimes loose objects in the ambulancecare space. Particularly worrying was the intensive care transports according to themajority of the ambulance nurses. It was also emphasized that part of the ambulance’s existing equipment was not adapted to patients with divergent small or large body sizes which resulted in inadequate fixation and anchoring. The conclusion was that patient safety emanated from the care space design and the ambulance nurse's physical ability to perform ergonomic as well as uncomfortable tasks during transport. Furthermore, work experience and competence were important for interventions to be possible and that they were implemented at the right time. Clinical experience and skill level were a prerequisite for safe care and essential for prehospital development work. The ambulance equipment was in many respects not modular and, due to the lack of degree of adaptability, there was a calculating risk-taking behavior by the prehospital staff. Through a self-sacrificing behavior of the ambulance nurse, the care quality was considered to increase in some respects while decreasing in others. The overall approach described was that prehospital challenges was to be solved with whatever means available and on the basis of the altruistic approach to put patients’ needs first.

Introduktion: Prehospital sjukvårdsledning är ett koncept som används vid skadehändelser och är en ledningsstruktur med definierade roller och beredskapslägen. Sjukvårdsledare är ansvarig för att bedriva sjukvårdsinsatsers ledningsarbete på skadeplatser. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vara sjukvårdsledare vid arbete på skadeplats. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta ambulanssjuksköterskor i södra Norrland intervjuades via semistrukturerade intervjuer. Manifest innehållsanalys användes som analysmetod. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: Att ta sig an en stor och oviss uppgift, att ha ett stort ansvar i en utmanade situation, att uppnå kontroll genom samverkan samt att utvecklas i sin roll som sjukvårdsledare. Majoriteten kände stress inför ankomst till en skadeplats samt att brist på information påverkade möjligheten att förbereda sig. Allvarliga skadehändelser kunde ge en känsla av hopplöshet. Sjukvårdsledarrollen är viktig och krävande och stärks av erfarenhet. Besluttagandet upplevdes utmanande samt innebar ett stort ansvar. Vikten av att ha kontroll genom strukturerad och organiserad ledning samt att kunna anpassa sig och samverka med andra aktörer som polis och räddningstjänst var något som betonades. Det fanns behov av att reflektera och dela lärdomar efter händelser för att utvecklas. Slutsats: Att vara sjukvårdsledare är en komplicerad och krävande roll för ambulanssjuksköterskor. De kan uppleva stress, oro och rädsla att misslyckas. Trots utmaningen är ambulanssjuksköterskor stolta över arbetet när de lyckas. Det behövs kontinuerlig och verklighetstrogen utbildning samt reflektion för att känna sig trygg som sjukvårdsledare.

Bakgrund: Det finns höga krav på ambulanssjukvården idag där ambulanssjuksköterskor förväntas bedriva en avancerad akutsjukvård och ta komplexa beslut. Återkoppling kan användas för att minska klyftan mellan nuvarande förståelse för en prestation i relation till målet med prestationen. Idag används återkoppling inom vissa delar av sjukvården i syfte att utvärdera om ett patientomhändertagande är adekvat utfört. Möjligheten till återkoppling skiljer sig dock åt inom den prehospitala akutsjukvården i Sveriges olika regioner. Detta ger skilda förutsättningar för ambulanssjuksköterskor beroende på var i landet de arbetar. Syfte: Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av återkoppling. Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade frågor har genomförts där tio ambulanssjuksköterskor inkluderades. Data analyserades genom en manifest innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Den återkoppling som förekommer idag upplevdes vara begränsad, otillräcklig och otillgänglig. Ambulanssjuksköterskor utnyttjar inte de strukturerade system som finns för återkoppling idag utan använder sig istället av informella sätt för att få återkoppling. Återkoppling anses kunna leda till kompetensutveckling för ambulanssjuksköterskor då de får en förståelse för vad som är rätt och vad som är fel i besluten de tar. Återkoppling leder även till olika känsloyttringar och både förekomsten och frånvaron av återkoppling genererar olika emotionella uttryck. Slutsats: Återkoppling anses kunna bekräfta om en upplevd erfarenhet är sanningsenlig eller inte. I frånvaro av återkoppling sker prehospitalt beslutsfattande till stor del utifrån intuition och egna antaganden baserat på tidigare kunskap och erfarenhet. Framtaget resultat i föreliggande studie motiverar till att nuvarande system för återkoppling inom ambulanssjukvården bör ses över. Framtida forskning bör utforska den kliniska effekten av återkoppling och dess påverkan på yrkesutövning och patientvård. / Background: There’s a high standard of care required of ambulance nurses in the prehospital care setting where they are expected to accomplish an advanced emergency care and make complex decisions. Feedback can be used to bridge the gap between one's understanding of a performance in relation to its goals. Feedback is used in some parts of the healthcare setting with the aim of evaluating if the patient care is adequate. However, the possibility to receive feedback in the prehospital setting differs between the various regions in Sweden today. This gives ambulance nurses different prerequisites depending on where in the country they are employed.   Aim: The aim of this study was to explore ambulance nurses’ experiences of feedback.   Method: A qualitative interview study with semi-structured questions was conducted where ten ambulance nurses were included. Data were analyzed through a manifest content analysis with an inductive approach.   Results: The feedback experienced today is viewed as limited, inadequate and inaccessible. Ambulance nurses aren’t using the existing structured system to receive feedback but are instead using informal ways of getting feedback. Feedback is viewed as a means for professional development for ambulance nurses as they get an understanding of what is right and what is wrong in their decision making. Feedback also leads to different emotional expressions with both the presence and absence of feedback generating different emotional displays.  Conclusion: Feedback is considered to confirm if a lived experience is truthful or not. In the absence of feedback the prehospital decision making is largely based on intuition and presumptions grounded in previous knowledge and experiences. The result of this study motivates that the preexisting system for feedback should be reviewed. More research is needed to establish the effect of feedback on performance and patient outcome.

Tidigare forskning visar att ambulanssjuksköterskor upplever bristfällig utbildningsgrund samt känslor av bristande självförtroende och osäkerhet kopplat till vårdsituationer med den vuxna patienten med pågående krampanfall. Den forskning som finns etablerad omkring ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta den vuxna patienten med pågående kramp är dock begränsad. Ambulanssjuksköterskan har i sin yrkesutövning en förväntan på sig att inneha en handlingsberedskap för alla typer av patientärenden, så även för den vuxna patienten med pågående krampanfall. Krampanfall med tonisk-klonisk karaktär innebär ett komplext vårdmöte där ambulanssjuksköterskan måste ta ställning till multipla faktorer, både rörande en kritisk somatik samt patientens omvårdnadsmässiga behov. Studiens syfte är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att möta vuxna patienter med pågående epileptiskt anfall av tonisk-klonisk karaktär i prehospital miljö. Studien har genomförts som en kvalitativ, semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats. Genomförda intervjuer har analyserats utifrån en kvalitativ innehållsanalys och resulterade slutligen i huvudkategorin Ett vårdande som balanserar mellan trygghet och oförutsägbarhet, med efterföljande kategorier Mångbottnad upplevelse, Vårdrelationen och Prehospitalt vårdande. Resultatet visar på attambulanssjuksköterskor bär på en bred upplevelsegrund när det kommer till vårdmötet med denkrampande patienten, där känslor av osäkerhet och stress är vanlig förekommande. Ambulanssjuksköterskorna upplever även vårdmötet som utmanande i förhållande till faktorer som vårdmiljö, patientomhändertagande samt mötet med anhöriga. Ambulanssjuksköterskorna upplever att det i första hand är yrkeserfarenhet som utgör en trygghetsskapande grund i patientmötet. För att skapa förbättrade grundförutsättningar för vårdandet samt förstärka upplevelsen av trygghet för ambulanssjuksköterskor, bör ämnet lyftas tydligare inom utbildning och arbetsplatsrelaterad fortbildning. / Previous research shows that ambulance nurses experience a deficient educational basis as well as feelings of lack of self-confidence and uncertainty linked to care situations with the adult patient with ongoing seizures. However, the research that has been established about ambulance nurses' experiences of meeting the adult patient with ongoing convulsions is limited. In her professional practice, the ambulance nurse is expected to be ready to act for all types of patient matters, including for the adult patient with an ongoing seizure. Seizures with a tonic-clonic character involve a complex care encounter where the ambulance nurse must take a position on multiple factors, both concerning a critical somatic condition and the patient's nursing needs. The purpose of the study is to describe ambulance nurses' experience of meeting adult patients with ongoing epileptic seizures of tonic-clonic character in a prehospital environment. The study has been conducted as a qualitative, semi-structured interview study with an inductive approach. Conducted interviews have been analyzed based on a qualitative content analysis and finally resulted in the main category Care that balances between safety and unpredictability, with subsequent categories Multi-rooted experience, Care relationship and Pre-hospital care. The results show that ambulance nurses have a broad base of experience when it comes to the care meeting with the convulsing patient, where feelings of uncertainty and stress are common occurrences. The ambulance nurses also experience the care meeting as challenging in relation to factors such as the care environment, patient care and the meeting with relatives. The ambulance nurses feel that it is primarily professional experience that constitutes a security-creating basis in the patient encounter. In order to create improved basic conditions for care and strengthen the experience of security for ambulance nurses, the topic should be highlighted more clearly in education and workplace related continuing education.

Bakgrund: I samband med att utvecklingen inom ambulanssjukvården går framåt tillkommer förutom ökad kunskap ny utrustning och medicinteknisk apparatur. Kapnograf är en typ av medicinteknisk apparatur som på senare år rekommenderas för att utvärdera kvaliteten på hjärt-lungräddning. I vissa regioner i Sverige används kapnografen EMMA™. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonalens användning och erfarenheter av EMMA™ vid hjärtstopp utanför sjukhus. Metod: Studien genomfördes med icke experimentell kvantitativ metod. En prospektiv tvärsnittsstudie genomfördes med hjälp av en enkät med skattningsskala samt med möjlighet till fritextsvar. Resultat: Resultatet visade att EMMA™ användes i stor till mycket stor utsträckning av ungefär hälften av deltagarna i studien. Av deltagarna var det 75% som upplevde sig ha stor till mycket stor kunskap om när EMMA™ skulle användas. Dock skattade deltagarna sin tolkningskunskap lägre än kunskapen om när EMMA™ skulle användas. Deltagarna önskade mer utbildning, simulering samt ett tolkningsstöd. Slutsats: Studiedeltagarna har god kunskap om när EMMA™ ska användas dock efterfrågas mer utbildning för att höja kunskapen ytterligare samt simuleringsträning. Mer utbildning om fördelarna med att mäta ETCO2 vid A-HLR samt återkommande simuleringsträning där EMMA™ används kan leda till ökat användande och bättre HLR kvalitet.

Ambulanssjuksköterskorna ansvarar för omvårdnad, bedömning, symtomlindring och behandling för patienter som påträffas i den prehospitala vårdmiljön. Viruset Sars-cov-2 (Covid-19) orsakade en pandemi i modern tid. Ambulanssjuksköterskornas vardag förändrades och vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter blev en utmaning. Det finns viss forskning om Covid-19 och mötet med annan hälso-och sjukvårdspersonal men begränsad forskning utifrån ambulanssjuksköterskans perspektiv och det prehospitala vårdmötet. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Totalt deltog elva ambulanssjuksköterskor varav två av dem hade två specialistsjuksköterskeutbildningar. Ambulanssjuksköterskornas erfarenhet inom ambulanssjukvård varierade mellan 4 och 27 år. Intervjuerna skedde i form av semistrukturerade intervjuer och den insamlade datan analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde rädsla att själva drabbas av Covid-19 eller föra smittan vidare till sina anhöriga samt en osäkerhet kring hur vårdmötet skulle ske. Det upplevdes vara svårt att hålla sig uppdaterad kring nya riktlinjer och kommunikationssvårigheter uppkom vid användning av skyddsutrustning. Med tiden samlade ambulanssjuksköterskorna på sig erfarenhet av vårdmötet med misstänk Covid-19-smittade patienter vilket bidrog till trygghet och att självskyddet förbättrades. / The ambulance nurses are responsible for nursing,assessment, symptom relief and treatment for patients encountered in the pre-hospital care environment. The virus Sars-cov-2 (Covid-19) caused a pandemic in modern times. The ambulance nurses' everyday life changed and the care meetings with suspected Covid-19-infected patients became a challenge. There are some research on Covid-19 and the meeting with other healthcare personnel, but there is limited research from the ambulance nurse's perspective and the pre-hospital meeting. The purpose of the study was to describe the ambulance nurses' experience of the care meetings with suspected Covid-19-infected patients. A qualitative interview study with an inductive approach was used. A total of eleven ambulance nurses participated, of which two of them had two specialist education in nursing. The ambulance nurses' experience in ambulance care varied between 4 and 27 years. The interviews took place in the form of semi-structured interviews and the collected data were analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis. The result showed that the ambulance nurses experienced fear of contracting Covid-19 themselves or passing the infection on to their relatives, as well as an uncertainty about how the care meetings would happen. It was perceived to be difficult to stay updated on new guidelines and communication difficulties arose when using protective equipment. Over time, the ambulance nurses gathered experience of the care meeting with suspected Covid-19-infected patients, which contributed to a feeling of safety and the nurses that self-protection improved.

Bakgrund: Interhospitala transporter ökar årligen inom Sverige. För att en interhospital transport skall utföras med god vårdkvalitet ställs höga krav på samarbete mellan de olika professionerna. Ett väl fungerande team underlättar arbetet och leder till ökad trygghet hos personalen vilket troligen kommer att påverka den vård patienten får. Det finns emellertid begränsad kunskap om hur teamarbetet fungerar vid interhospitala transporter och vad personalen har för erfarenhet av det.   Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesi- och ambulanssjuksköterskors erfarenheter av teamarbetet vid interhospitala transporter.   Metod: Studien utfördes med en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomfördes med tolv anestesi- och ambulanssjuksköterskor vid två olika regioner i södra Sverige under våren 2017. Analysen företogs med en kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004).   Resultat: Resultatet redovisas i fyra kategorier med underkategorier. Erfarenheterna tyder på ett överlag välfungerande teamarbete vid de interhospitala transporterna. Kommunikation, ansvarsfördelning och tidigare erfarenheter uppfattades påverka samarbetet samt den vård som patienten fick. Relationerna i teamet samt attityder hos teammedlemmarna innebär en utmaning för synergin i teamet.   Slutsats: Ett välfungerande teamarbete utgörs av tydlig kommunikation, relationerna i teamet samt grundlig kompetens vilket framkallar en trygghet i teamet. Erfarenheterna av samarbetet vid interhospitala transporter är bra samtidigt som det finns ett behov och en vilja till förbättring. / Background : The interhospitala transports of intensive care patients is increasing every year in Sweden. To make sure that the transport between the various units are- performed to the highest possible level of care it is vital that a high standard of co-operation is performed with all professionals involved. Well organized teamwork eases the workload and helps to give a feeling of security with all staff involved which is then likely to positively affect the care of the patient in focus. However there is still a limited knowledge about how a well functioned teamwork is interpreted between all parts involved in transportation of intensive care patients. Purpose: The purpose with this study was to describe the Nurse anesthetists and Ambulance nurses experiences of teamwork at interhospitala transports. Method: This study was implemented with a qualitative method where semi-structured interviews took place with 12 Nurse anesthetists or Ambulance nurses in two different regions in the south of Sweden during the spring of 2017. The analysis was completed with a qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman (2004). Result: The result is presented in four categories. The experiences of those involved gave an interpretation of a mainly well-functioning teamwork. However communication, division of responsibilities and competence are main factors with recurring issues which was perceived to affect the cooperation of all professions involved and of course the treatment that the patients receive. The relations in the team as well as the attitudes of the team members funds challenges for the synergy in the team. Conclusion : A well functioning teamwork is built from clear communication, relations in the team and thorough expertise which will lead to a feeling of safety in the team. The experiences of the cooperation in interhospital transports are good, at the same time as there is a need and a will to make improvements.

Bakgrund Vid ett prehospitalt hjärtstopp krävs utöver hjärt- och lungräddning med bröstkompressioner och defibrillering med hjärtstartare, även avancerad luftvägshantering för att skapa en fri luftväg vilket ambulanssjuksköterskan ansvarar för. Det finns en mängd olika luftvägshjälpmedel som ambulanssjuksköterskan kan använda sig av. För en del sjuksköterskor inom ambulanssjukvården kan en viss osäkerhet kring användningen av luftvägshjälpmedel finnas då de kan sakna rätt kompetens, utbildning eller ej fått tillräcklig träning i användandet för att utföra det på ett patientsäkert sätt.   Syfte Syftet med denna studie var att jämföra prehospitala luftvägshjälpmedel vid hjärtstopp utanför sjukhus i förhållande till överlevnad.   Metod Studien är en litteraturöversikt med kvantitativ ansats. Studien genomfördes genom en systematisk sökning av vetenskapliga artiklar vilka har jämfört olika luftvägshjälpmedel vid prehospitala hjärtstopp. Databaser som PubMed och CINAHL har främst använts. De utvalda artiklarna har kvalitetsgranskat.   Resultat Två huvudfynd framkom där mask- och blåsa var korrelerad till högre prevalens av överlevnad och där endotracheal intubering var korrelerad till högre prevalens att uppnå återkomst av spontan cirkulation.   Slutsats Av de inkluderade artiklarna visar resultatet på att mask- och blåsa är bästa alternativet för överlevnad och att endotracheal intubering är bästa alternativet för att uppnå återkomst av spontan cirkulation under ett prehospitalt hjärtstopp. Dock bör slutsatsen tas med försiktighet då resultaten kan skilja sig och bero på en mängd olika faktorer som skiljer sig åt i de olika studierna. / Background In addition to cardiac and pulmonary rescue with chest compressions and defibrillation with defibrillator, pre-hospital cardiac arrest also requires advanced airway management to create a clear airway for which the ambulance nurse is responsible. There are a variety of respiratory aids that the ambulance nurse can use. For some nurses in ambulance care, there may be some uncertainty about the use of respiratory aids as they may lack the right skills, education or have not received sufficient training in the use of it to perform it in a patient-safe manner.   Aim The purpose of this study was to compare prehospital airway aids in cardiac arrest outside of hospital in relation to survival.   Method The study is a literature review with a quantitative approach. The study was conducted through a systematic search of scientific articles comparing different respiratory aids at prehospital cardiac arrest. Databases such as PubMed and CINAHL have mainly been used. The selected articles have been quality checked.   Results Two main findings emerged where bag valve mask was correlated to higher prevalence to survival and where endotracheal intubation was correlated to higher prevalence to achieve return of spontaneous circulation.    Conclusion Of the included articles, the results indicate that bag valve mask is the best option for survival and that endotracheal intubation is the best option for achieving return of spontaneous circulation during a prehospital cardiac arrest. However, the conclusion should be taken with caution as the results may differ and depend on a variety of factors that differ in the different studies.

Elektrokardiogram (EKG) är ett vanligt förekommande hjälpmedel för diagnostik i ambulanssjukvården. Att kunna tolka EKG korrekt är av vikt för att säkerställa en säker vård för patienten. Tidigare forskning om ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att tolka EKG saknas. Syftet med studien är att beskriva ambulanssjuksköterskornas erfarenheter av att tolka EKG i samband med prehospital vård. Studien är av kvalitativ design med ostrukturerade intervjuer och induktiv ansats. Tolv intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera resultatet som resulterade i tre generiska kategorier med två till fyra subkategorier vardera. Studien visar att ambulanssjuksköterskorna erfar en personlig utveckling, ett organisatoriskt stöd och beaktar vårdmötet vid tolkning av EKG. Erfarenheten är att två olika dimensioner, den existentiella dimensionen och den strukturella dimensionen, påverkar ambulanssjuksköterskorna vid tolkning av EKG i samband med prehospital vård. Ett korrekt tolkat EKG kan ge patienten bättre förutsättningar för en god vård. Enligt ambulanssjuksköterskorna i studien tycks arbetslivserfarenhet ge mer kunskap inom EKG-tolkning, vilket skiljer sig från tidigare forskning. Kontinuerlig utbildning inom EKG-tolkning kan troligtvis behövas. / Electrocardiogram (ECG) is a common aid for diagnostic work up in ambulance care. To be able to interpret the ECG correctly it is important to ensure a safe care for the patient. Previous research regarding ambulance nurses’ experience of interpretating the ECG is lacking. The aim with the study was to describe ambulance nurses’ experiences of interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. The study is of qualitative design with unstructured interviews and an inductive approach. Twelve interviews with ambulance nurses were carried out. Qualitative content analysis was used to analyze the findings which resulted in three generic categories with two to four subcategories each. The study showed that the ambulance nurses experience a personal development, an organizational support and consider the care meeting when interpretating ECG. The experience is that two different dimensions, the existential dimension and the structural dimension, affect the ambulance nurses when interpretating the ECG in association with prehospital emergency care. A correctly interpretated ECG can give the patient better conditions for a good care. According to the ambulance nurses in the study work experience seem to give more knowledge in ECG-interpretation, which differs from previous research. Continuous education in ECG-interpretation is probably required.