I samband med att den psykiska ohälsan i samhället ökar följer ett ökat behov av omhändertagandet av patientgruppen inom ambulanssjukvården. Uppdrag där patienten har tidigare känd psykisk sjukdom beskrivs vara det näst vanligaste. Psykisk sjukdom är en stark riskfaktor för suicid. År 2019 dog 1269 personer av suicid i Sverige och 6802 personer vårdades efter suicidförsök. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda psykiatripatienter med inriktning på den suicidala. En intervjustudie genomfördes med tio informanter, som alla var specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård. Intervjuerna analyserades med kvalitativ metod med induktiv ansats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna upplever att de saknar stöd och har otillräcklig kunskap i bedömningen av den suicidala patienten, vilket i vissa fall leder till att bedömningen lutas mot mätvärden och somatiska symtom istället för det psykiska måendet. Att patientgruppen behöver få ta tid och att bemöta dem med ett ärligt och öppet förhållningssätt beskrivs avgörande för hur vården blir. Bättre samverkan med psykiatrin, både gällande läkarstöd och med rådfrågning och information via psykakuten är enligt resultatet önskvärt. Då riktlinjer saknas blir patientbedömningen ojämlik och beroende av den enskilda ambulanssjuksköterskans erfarenhet. / In connection with the increase in mental illness in society, there is an increased need for the care of this patient group in ambulance care. Assignments where the patient has a previously known mental illness are described as the second most common. Mental illness is a strong risk factor for suicide. In 2019, 1269 people died of suicide in Sweden and 6802 people were cared for after suicide attempts. The purpose of the study was todescribe the ambulance nurses' experience of caring for the psychiatric patient with a focus on the suicidal. An interview study was conducted with ten informants, all of whom were specialist nurses in ambulance care. The interviews were analyzed using a qualitative method with an inductive approach. The results show that the ambulance nurses feel that they lack support and do not have sufficient knowledge in the assessment of the suicidal patient, which in some cases leads to the assessment being tilted towards measured values and somatic symptoms instead of the mental state. The fact that the patient group needs to be allowed to take time and to approach them with an honest and open approach is described decisively for how the care will be. According to the results, better collaboration with psychiatry, both regarding medical support and with consultation and information through the psychiatric emergency room, is desirable. When guidelines are lacking, patient assessment becomes unequal and dependent on the individual ambulance nurse's experience.

Kommunikation är en viktig del inom ambulanssjukvård, framför allt i samband med överlämning av patienter och vid den överrapportering som sker mellan ambulanssjuksköterskan och mottagande hälso- och sjukvårdspersonal på exempelvis en akutmottagning. Bristfällig kommunikation kan i sin tur leda till att information missas att rapporteras och kan leda till att patientsäkerheten blir lidande. Det handlar inte bara om bristande kommunikation som påverkar patientsäkerheten utan även om stress eller brist på erfarenhet hos ambulanssjuksköterskor. Forskning kring kommunikation inom omvårdnad finns, men forskningen inom området överrapportering mellan ambulanssjuksköterskor och övrig hälso- och sjukvårdspersonal är begränsad. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av överrapportering av patienter på akutrummet. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Nio ambulanssjuksköterskor med yrkeserfarenhet mellan 2,5 till 14 år intervjuades med semistrukturerade intervjuer. För att analysera den insamlade datan användes kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundmans (2004) modell. Resultatet visade att SBAR (situation, bakgrund, aktuell bedömning, rekommendation) är den modell som ambulanssjuksköterskorna i grunden försöker använda sig av på akutrummet, men med viss modifikation av modellen beroende på vilken typ av patient som de har framför sig. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var ett stressmoment när hälso- och sjukvårdspersonal avbröt eller kom in under deras överrapportering på akutrummet, främst var det ambulanssjuksköterskorna som var nya inom yrket som upplevde det. Däremot uttryckte ambulanssjuksköterskorna med erfarenheter (>5 år) inom verksamheten att överrapporteringen på akutrummet fungerade bra överlag men att det kan behövas tydligare strukturer. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att de blev ifrågasatta trots erfarenheter, mer än vad de blev bemötta med respekt. / Communication is an important part of ambulance care, above all in connection with the handover of patients and in the over-reporting that takes place between the ambulance nurse and the receiving healthcare staff in, for example, an emergency department. Inadequate communication can in turn lead to information being omitted in the reporting which can threaten patient safety. It is not only lack of communication that affects patient safety, but also stress or lack of experience on the part of ambulance nurses. Research on communication in nursing exists, but there is a knowledge gap regarding over-reporting between ambulance nurses and other healthcare personnel. The purpose of the study was to describe the experiences of ambulance nurses when overreporting patients in the emergency room. A qualitative interview study with an inductive approach was carried out. Nine ambulance nurses with professional experience between 2.5 and 14 years were interviewed using semi-structured interviews. To analyze the collected data, qualitative content analysis was used according to Graneheim and Lundman's (2004) model. The result showed that SBAR (situation, background, assessment, recommendation) is the model that the ambulance nurses basically try to use in the emergency room, but with some modification of the model depending on the type of patient they have in front of them. The ambulance nurses felt that it was a stressful moment when health and medical personnel interrupted or entered during their overreporting in the emergency room. But it was mainly the ambulance nurses who were new in the profession who experienced it. In contrast, the ambulance nurses with experience (>5 years) in the operation expressed that the over-reporting in the emergency room worked well overall, but that clearer structures may be needed. The ambulance nurses felt that they were questioned despite their experience, more than they were treated with respect.

Bakgrund: En förändring inom ambulanssjukvården har skett där efterfrågan på vård ständigt ses öka. För att möta efterfrågan krävs innovativa lösningar för att kunna möjliggöra en god och säker vård utifrån varje patientens behov. En del i detta är införandet av en mobil akutläkare. Syfte: Syftet var att kartlägga utfall av genomförda uppdrag samt beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av mobil akutläkare. Metod: En mixad metodstudie med induktiv ansats genomfördes. Den kvalitativa delen baserades på tio intervjuer med öppna frågor. Deltagarna valdes genom ett strategiskt urval. Intervjumaterialet analyserades utifrån Lundman och Hällman Granheim (2017) som manifest innehållsanalys. Den kvantitativa delen baserades på variabler från det genomförda projektet med mobil akutläkare. Datan analyserades genom deskriptiv statistik. Båda resultaten integrerades sedermera för att tillsammans nå en övergripande syntes (Creswell & Plano Clark, 2017). Resultat: Resultatet pekade på ett behov av mobil akutläkare prehospitalt, vilka fördelar det har givit samt förslag på förbättringar. Det kvalitativa resultatet delades in i fyra huvudkategorier; ambulanspersonalens utmaningar, vikten av samarbetet mellan professioner, för patientens bästa och vägen framåt. Det kvantitativa resultatet kartlagde utfallet av den mobila akutläkarens uppdrag genom olika variabler vilka presenterades i procent, frekvens och tabeller. Slutsats: Behov av mobil akutläkare framkommer för att bidra med stöd och trygghet i ambulanssjuksköterskan arbete och skapa en god vård för patienten. Området kring en mobil akutläkare med ett bredare och mer generellt fokus likväl ambulanssjuksköterskans erfarenhet av detta är relativt outforskat vilket föranleder behov av vidare forskning. / Background: There has been a change in ambulance healthcare where the demand for care is increasing. In order to meet this demand, innovative solutions are required to enable good and safe care based on each patient's needs. Part of this is introduction of a mobile emergency doctor. Purpose: The purpose was to map the outcome of completed assignments and describe the ambulance nurse's experiences with mobile emergency doctors.  Method: A mixed methods study with an inductive approach was carried out. The qualitative part was based on ten interviews with open questions. The participants were chosen through a strategic selection. The interview material was analyzed based on Lundman and Hällman Granheim's (2017) manifest content analysis. The quantitative part was based on variables from the completed project with a mobile emergency doctor. The data was analyzed through descriptive statistics. Both results were later integrated to achieve an overall synthesis (Creswell & Plano Clark, 2017). Results: The results indicated the need for a mobile emergency physician in the pre-hospital setting, the advantages it has provided and suggestions for improvements. The qualitative result were divided into four main categories; the challenges of the ambulance nurse, the importance of collaboration between professions, for the good of the patient and the way forward. The quantitative result mapped the outcome of the mobile emergency physician's assignment through various variables which were presented in percentage, frequency and tables. Conclusion: It appears that there is a need for a mobile emergency doctor to contribute with support and security in the work of an ambulance nurse and to create good care for the patient. The area surrounding a mobile emergency physician with a broader and more general focus, moreover the ambulance nurse's experience of this is relatively unexplored, which leads to the need for further research.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskors uppdrag handlar till stora delar om att undersöka, bedöma, triagera och behandla patienter. Sjukdomsbilden spänner från svårt sjuka till enkla åkommor eller ibland helt oskadda patienter. Att hänvisa till rätt vårdnivå är viktigt då sjukvårdens resurser är begränsade och behöver användas på rätt sätt till rätt patienter. Rätt vårdnivå kan ibland innebära att patienten kvarstannar i hemmet, med råd till egenvård, eller att ta sig till vårdinstans med närståendes hjälp eller sjukresa, så kallad non-conveyance. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av non-conveyance i glesbygdsmiljö. Metod: Kvalitativ studie med induktiv ansats. Från fem ambulansstationer i norra Sverige rekryterades åtta deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier, “Avståndet är en betydande del i beslutet” och “Stärka mötet vid non-conveyance genom omvårdnad”. Dessa två kategorier innehåller fem underkategorier “Beslutet att lämna hemma på gott och ont”, “Utmaningarna ökar med avstånd”, “Möta motstånd och bemöta det”, “Viljan att göra mer och det lilla extra” och “Ta hjälp av hemtjänst eller närstående när patienten inte medföljer”. Slutsats: Erfarenhet och god kunskap är viktigt för att kunna genomföra en god undersökning och bedömning. Avståndet är också en betydande faktor i beslutet att lämna hemma, dessutom är viljan att göra det lilla extra en betydande del i arbetet i glesbygdsmiljö. Att göra bedömningar och ta beslutet att inte transportera patienten upplevs som både utmanande och svårt.

Bakgrund: Patienters utsatthet och sårbarhet är överhängande inom akut och ambulanssjukvård och kan ses bero dels på situationen de befinner sig i men även då de är i en beroendeställning till vårdpersonalen i ambulansen eller på akutmottagningen. Detta skapar risker i patientsäkerheten om överrapporteringen mellan dessa vårdgivare inte är optimal. Syftet var att beskriva hur patientsäkerheten påverkas vid överrapportering mellan specialistsjuksköterskor på akutmottagning när patienten anländer med ambulans. Metod: Denna magisteruppsats är en litteraturstudie med integrerad analys vilket innebär att arbetet sker i flera steg. Avsikten är att eftersöka relevant vetenskaplig litteratur inom ett specifikt område, granska det och sedan sammanställa materialet. Resultat: Granskningen resulterade i två stycken kategorier med sex stycken underkategorier. Kategorierna i resultatet var “risker för patientsäkerheten vid överrapportering” med underkategorierna “stress”, “miljö” och “verktyg”, samt “förutsättningar för patientsäkerhet vid överrapportering” med underkategorierna “förberedelse”, “kommunikation” och “struktur”. Slutsats: Överrapportering är en vanligt förekommande arbetsuppgift för Specialistsjuksköterskor inom Ambulans- och Akutsjukvård. För att patientens väg genom sjukvården ska bli så säker och trygg som möjligt behöver rapporten innehålla en viss mängd medicinsk information men även det mellanmänskliga, det personliga och ges under rätt förutsättningar för att kunna anses som patientsäker. Faktorer som påverkar kvaliteten och innehållet i rapporten är bland andra; yttre faktorer, så som stress, miljö och brist på utrustning. Förutsättningar för patientsäkerhet kan vara; en god struktur, förberedelser och kommunikation. / Background: Patients' vulnerability is imminent in emergency and ambulance care and can be seen to depend partly on the situation they are in but also when they are in a position of dependence on the care staff in the ambulance or in the emergency department. This creates risks in patient safety if the handover between these care providers is not optimal.   Aim: The purpose was to describe how patient safety is affected by handovers between specialist nurses in the emergency department when the patient arrives by ambulance. Methods: This master's thesis is a literature review with integrative analysis, which means that the work takes place in several stages. The intention is to search for relevant scientific literature in a specific area, review it and then compile the material. Results: The review resulted in two categories with six subcategories. The categories were "risks for patient safety in the event of over-reporting" with the subcategories "stress", "environment" and "tools", and "conditions for patient safety in the event of overreporting" with the subcategories "preparation", "communication" and "structure". Conclusion: Handing over a patient is a common task for Specialist Nurses in Ambulance and Emergency Care. In order for the patient's path through healthcare to be as safe and secure as possible, the report needs to contain a certain amount of medical information but also the interpersonal, the personal and given under the right conditions to be considered patient safe. Factors that affect the quality and content of the report include; external factors, such as stress, environment and lack of equipment. Prerequisites for patient safety can be; a good structure, preparation and communication.

Bakgrund: Ambulanssjukvården är en viktig del av vårdkedjan med avancerade bedömningar och behandlingar till svårt sjuka och skadade personer. Ambulanssjuksköterskan behöver kunna ta snabba och ibland livsavgörande beslut utanför sjukhus där den drabbade befinner sig. Varje år drabbas cirka 80 barn av hjärtstopp utanför sjukhus, vilket motsvarar cirka 1-2% av alla prehospitala hjärtstopp i Sverige. Att vårda svårt sjuka barn uppfattas som stressande, krävande och kan vara en stor utmaning i vårdutförandet.  Motiv: Genom en ökad kunskap om ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn med hjärtstopp kan studien bidra till en ökad förståelse för vad som orsakar stressen och hur stresshanteringen kan förbättras. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda barn prehospitalt där HLR förekommit.Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor på tre olika ambulansstationer i Region Sörmland, Region Västernorrland samt Region Östergötland. Insamlat data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra kategorier “Att inte vara förberedd”, “Att tvingas hantera larmet”, “Att vilja överlämna ansvaret” och “Att trots allt lära sig av larmet”. Kategorierna fördes samman i temat: Barn HLR larm skapar stress och ångest.  Konklusion: Barnlarm ger ett ökat stress- och adrenalinpåslag. Otillräcklig information, svårigheten med närvarande föräldrar och anhöriga och att mötas av ett tyst barn skapar känslor av frustration, att inte räcka till och overklighet. För att ambulanssjuksköterskor ska kunna bibehålla en god hälsa efter svåra barnlarm ses ett behov av kollegialt stöd men även stöd från arbetsgivaren. Ambulanssjuksköterskor behöver känna att deras upplevelse och känslor bekräftas efter ett svårt larm, genom att exempelvis inte behöva ta sig an nya larm direkt. Arbetsgivaren har en viktig roll att tillgodose möjligheter för ambulanssjuksköterskor att bearbeta larmet utifrån att de är individer med olika behov. / Background: Ambulance care is an important part of the medical chain with advanced assessments and treatments for seriously ill and injured people. The ambulance nurse needs to be able to make quick and sometimes life-changing decisions outside the hospital where the victim is. Every year, approximately 80 children suffer cardiac arrest outside the hospital, which corresponds to approximately 1-2% of all pre-hospital cardiac arrests in Sweden. Caring for seriously ill children is perceived as stressful, demanding and can be a major challenge in the care delivery.Motive: Through an increased knowledge of ambulance nurses' experience of caring for children with cardiac arrest, the study can contribute to an increased understanding of what causes stress and how stress management can be improved. Purpose: To describe ambulance nurses' experience of caring for children pre-hospital where CPR has occurred.Method: Individual semi-structured interviews were conducted with ambulance nurses at three different ambulance stations located in Region Sörmland, Region Västernorrland and Region Östergötland. The collected data was analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in four categories: "Not being prepared", "Forced to handle the call", "Wanting to hand over the responsibility" and "Despite learning from the alarm". The categories were brought together in the theme: Child CPR alarms create stress, and anxiety. Conclusion: Pediatric calls provide an increased stress and adrenaline boost. Inadequate information, the difficulty of having parents and relatives present and being met by a silent child create feelings of frustration, inadequacy and unreality. In order for ambulance nurses to be able to maintain good health after severe pediatric calls, there is a need for collegial support but also support from the employer. Ambulance nurses need to feel that their experience and feelings are confirmed after a difficult mission, by, for example, not having to deal with new calls immediately. The employer has an important role in providing opportunities for ambulance nurses to process the alarm based on the fact that they are individuals with different needs.

Inom ambulanssjukvården möter, bedömer och vårdar ambulanssjuksköterskor personer i olika åldrar, allt ifrån en nyfödd bebis till en äldre människa. Det krävs att ambulanssjuksköterskor besitter en hög kompetens för att kunna ge livräddande vård åt både barn och vuxna. Eftersom akut sjuka barn inte är lika vanligt förekommande i ambulanssjukvården som akut sjuka vuxna upplever ambulanssjuksköterskor att det finns svårigheter med att få till en god rutin och erfarenhet av att vårda akut sjuka barn. Syftet med examensarbetet var därmed att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda akut sjuka barn inom ambulanssjukvården. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Åtta deltagare deltog. Inklusionskriterier var att deltagarna skulle vara specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård och ha minst tre års erfarenhet från kliniskt arbete inom ambulanssjukvård samt att vårda barn mellan noll och sex år. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskor upplevde en inre stress och oro när larm inkom om akut sjuka barn i åldern noll till sex år. Ambulanssjuksköterskor kunde även uppleva känslor av nervositet och oro vid vårdandet av akut sjuka barn. Genom att ha möjlighet till god förberedelse redan på vägen ut till det akut sjuka barnet så skapades en känsla av kontroll. Bra kollegialt samarbete och god kommunikation till både barnet och barnets närstående ansågs också som betydelsefullt i det fortsatta vårdandet av det akut sjuka barnet. / Within the ambulance service, ambulance nurses meet, assess and care for people of different ages, everything from a newborn baby to an elderly person. It is required that ambulance nurses possess a high level of competence to be able to provide life-saving care to both children and adults. Because acutely ill children are not as common in ambulance healthcare as acutely ill adults, ambulance nurses experience that there are difficulties in getting a good routine and experience in caring for acutely ill children. The aim of the essay was thus to describe ambulance nurses' experiences of caring for acutely ill children within ambulance healthcare. A qualitative interview study was conducted. Eight participants participated. Inclusion criteria were that the participants had to be nurse specialist in ambulance care and have at least three years of experience from clinical work in ambulance healthcare as well as caring for children between zero and six years of age. The results showed that ambulance nurses experienced an inner stress and worry when alarms are received about acutely ill children aged zero to six years. Ambulance nurses could also experience feelings of nervousness and worry when caring for acutely ill children. By having the opportunity for good preparation already on the way out to the acutely ill child, a feeling of control was created. Good collegial cooperation and good communication with both the child and the child's relatives were also considered important in the continued care of the acutely ill child.

Syfte. Att beskriva omfattning och skillnader i ambulanspersonalens dokumenterade smärtbedömning utifrån kön och ålder vid akut insättande ryggsmärta. Bakgrund. Smärta och det lidande som medföljer är en vanligt förekommande sökorsak inom ambulanssjukvården. Akut ryggsmärta genererar ett stort lidande för patienten och studier avseende smärtbedömning vid akut ryggsmärta är ett område som är lite undersökt utifrån ett prehospitalt kontext. Generellt är forskning avseende ambulanssjuksköterskans nyanserade smärtbedömning och dokumentation mycket begränsad. Design. Studien genomfördes som en retrospektiv journalgranskningsstudie med en deskriptiv kvantitativ metod. Metod.  171 ambulansomvårdnadsjournaler granskades utifrån Region Hallands journalsystem Paratus under tidsperioden 1-Januari till 31-Maj 2015. En granskningsmall skapades utifrån strukturen OPQRST och data analyserades utifrån en deskriptiv och analytisk statistik. Resultat. Studien visar en kraftigt varierande spridning av den nyanserade smärtbedömningen (68,8 % ±18,2 %). Det föreligger en stor variation av dokumenterad smärtbedömning utifrån de olika delarna av OPQRST samt reevaluering av området severity. Signifikant skillnad observeras inom området region (smärtlokalisation) där män bedömts i högre grad än kvinnor. Även signifikant skillnad observeras där patienter 65 år och över erhöll farmakologisk intervention till en lägre frekvens än yngre patienter. Den äldre gruppen hade dessutom en kortare prehospital vårdtid. Konklusion. Det är tydligt att omvårdnadsjournalerna ej dokumenterats utifrån den rekommenderade OPQRST strukturen. Det ses tydliga brister inom dokumenterad prehospital smärtbedömning vid akut insättande ryggsmärta. Vissa skillnader påvisas även inom kön och åldersgrupper. Prehospital smärtbedömning kvarstår att vara ett område att både utbilda personal inom samt forska utifrån.

Introduktion: Att skapa fri luftväg i samband med prehospitalt hjärtstopp är en komplicerad åtgärd i en stressande situation. Det finns flera metoder för denna åtgärd och de har olika svårighetsgrad beroende på vilken metod som ambulanssjuksköterskan behöver använda för att nå framgång. Denna åtgärd förväntas ambulanssjuksköterskan klara av trots att miljön är utmanande och tidspressen stor.   Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av etablering av fri luftväg i samband med hjärtstopp.   Metod: Kvalitativ intervjustudie som analyseras med latent innehållsanalys. Tolv semistrukturerade intervjuer genomfördes på tre verksamhetsställen i södra Sverige.   Resultat: Ambulanssjuksköterskorna berättade om hur luftvägshantering är en liten men viktig del av allt de ska klara av i sin yrkesroll. Det finns en otrygghet i momentet intubation som beror på bristande utbildning i kombination med hur sällan ambulanssjuksköterskan gör detta i det dagliga arbetet. Studien resulterade i tre huvudkategorier: Otrygghet i yrkesrollen, Prehospitala framgångsfaktorer och Personcentrerad vård genom samarbete med tillhörande tolv subkategorier. Det som bekymrade ambulanssjuksköterskorna mest var luftvägshantering på barn. Det som upplevs vara den största framgångsfaktorn betonades vara de enkla åtgärderna när det gäller luftvägshantering.   Slutsats: För att öka ambulanssjuksköterskans trygghet i luftvägshantering krävs ökade utbildningsinsatser. Arbetsgivaren bör ta ett ökat ansvar för utbildning genom att skapa förutsättningar och uppföljning. Vidare bör de riktlinjer som finns för luftvägshantering ses över. De enklaste metoderna är oftast de bästa prehospitalt. / Introduction: To manage an airway in a prehospital environment is a complex measure in a stressful situation. There are several methods for this measure and they have various level of severity depending on the method the ambulance nurse chooses to apply. This measure is expected to be managed by the ambulance nurse despite rough environment and lack of time.   Purpose: To describe the ambulance nurse’s experiences of airway management in a cardiac arrest situation.   Method:  Twelve semi-structured qualitative interviews was made and analyzed by content analysis. The interviews were made at three different ambulance organizations in the south of Sweden     Result: The ambulance nurses told about how small but essential task airway management is. But it’s still a task they must be able to perform in their work.  There is an insecurity in the moment of intubation which is related to lack of training and how rarely they perform the moment in their daily duties. The study resulted in three main categories: Insecurity in the profession, Prehospital success factors and Person-centered care through teamwork with twelve subcategories. What concerned the ambulance nurses the most was airway management on children. They describe the greatest success factor to be the simplest possible measures when it comes to airway management.   Conclusion: To increase the ambulance nurse’s security in airway management more education efforts is needed. Employers should take a greater responsibility for education by creating conditions and monitoring. Therefore, should the guidelines for airway management be reviewed. The simplest methods in airway management are often the most successful.

Introduction: When in care, patients are assessed and prioritised throughout the whole process of care, but to perform these assessments is a complex task. The emergency dispatch center performs the assessment and prioritise the patient over the phone, and do not see them in person. Often it is not even the patients themselves that are on the other end of the line. The ambulance nurse meets their patient when the assessment is made and all senses can be utilized. The purpose of the ambulance nurse assessment is that the patient should receive the best care upon arrival in the pre-hospital care and further in the chain of care. It is desirable that there is a connection between the assessments between the assessments that are made in the pre-hospital chain of care, despite that they have different purposes. Today a tendency to contact the emergency dispatch center prevails, and a general increase of ambulance assistance compared to earlier years can be seen in Sweden. However, the number of ambulance resources are limited and can in the long run become a problem for patient safety. Seriously ill patients must not be overlooked, and therefore correct assessments must form the foundation for those assessments that are being made across the whole chain of care. A well functioning pre-hospital chain of care is of significant importance for patient's security and for the following process of care. Aim: The aim of the study was to investigate what differences and associations that exists between the emergency dispatch centers' assessment of the level of care priority and those from the ambulance nurse. Method: A quantitative study with a retrospective design. In total, 638 alarms were analysed via data from an ambulance operation in the south of Sweden. The result was accounted for by statistical analysis. Result: The result showed a weak connection between the prioritisation performed by the emergency dispatch center compared to that performed by the ambulance nurse. In order to strengthen the  validity of the study, the ambulance nurse different assessments (CUPS and RETTS-triage) were also compared which showed a relatively strong association. Conclusion: The comparison between the emergency dispatch center's assessment and the ambulance nurse assessment of the patients can be seen as problematic since they have different preconditions an purposes. The assessments are and should be different and a certain degree over-priorities has to be accepted in order to ensure that acute ill patients not should be overlooked. A stronger connection between these two in order not to endanger patient safety is however desirable. / Introduktion: Inom vården bedöms och prioriteras patienter genom hela vårdprocessen men att utföra dessa bedömningar är en komplex uppgift. Larmcentralen utför bedömningen och prioriterar patienten via telefon och träffar inte fysiskt någon patient. Ofta är det inte ens patienten själv som ringer. Deras prioritering har till syfte att rätt patient ska få hjälp av ambulanssjukvård i rätt tid. Ambulanssjuksköterskan möter sin patient när bedömningen görs och alla sinnen kan användas. Syftet med ambulanssjuksköterskans bedömning är att patienten ska få rätt vård i rätt tid både prehospitalt och vidare genom vårdkedjan. Att det finns ett samband mellan de bedömningar som görs i den prehospitala vårdkedjan är önskvärt trots att de har olika syfte. Det råder idag större benägenhet att kontakta larmcentralen och begära ambulanssjukvård än tidigare år och en generell ökning kan ses i Sverige. Dock är antalet ambulansresurser begränsade och kan i slutänden bli ett problem för patientsäkerheten. Svårt sjuka patienter får inte förbises och därför måste korrekta bedömningar ligga till grund för de beslut som fattas genom hela kedjan. En väl fungerande prehospital vårdkedja är av stor betydelse för människors trygghet och hela den efterföljande vårdprocessen. Syfte: Syftet med studien var att se vilka skillnader och samband som fanns mellan larmcentralens bedömning av prioriteringsnivån och ambulanssjuksköterskans bedömningar. Metod: En kvantitativ studie med retrospektiv design. Totalt 638 ambulansuppdrag granskades via data från en ambulansverksamhet i södra Sverige. Med hjälp av statistisk analys redovisades resultatet. Resultat: Resultatet visade ett svagt samband mellan den prioritering som utförs av larmcentralen jämfört med ambulanssjuksköterskans bedömning. För att stärka studiens validitet jämfördes också ambulanssjuksköterskans olika bedömningar (CUPS och RETTS-triage), vilket visade på ett relativt starkt samband. Slutsats: Jämförelsen mellan larmcentralens prioritering och ambulanssjuksköterskans bedömning av patienten kan ses som problematisk eftersom de har olika förutsättningar och syfte. Bedömningarna är och ska vara olika och viss överprioritering måste accepteras för att akut sjuka patienter inte ska förbises. Önskvärt är dock ett starkare samband mellan dem för att inte äventyra patientsäkerheten utan alla patienter får rätt vård i rätt tid.