Bakgrund: Demens är ett en sjukdom i hjärnan som leder till en dysfunktion i minnet, tänkande, orienteringen, förståelse, beräknande, inlärningskapaciteten, språket och omdömet. Än så länge finns inget botemedel för demenssjukdom och andelen som insjuknar i sjukdomen ökar. Många med demenssjukdom bor hemma och vårdas av anhöriga, vilket kan vara ansträngande för anhörigvårdaren.   Syfte: Belysa anhörigvårdarens erfarenheter av att leva tillsammans med en partner som har demenssjukdom.   Metod: Metoden utgörs av en litteraturöversikt där studiens artiklar är valda från Cinahl och PubMed. Efter kvalitégranskningen valdes 8 artiklar ut för att analyseras.   Resultat: Resultatet gav tre teman. Första temat, förändrade roller, tog upp hur livet hade förändrats för anhörigvårdarna och hur de hanterade detta. Andra temat, sociala relationer, diskuterade anhörigvårdarnas förlorade sociala kontakt till sin partner och omvärlden. Tredje temat, behovet av stöd, tog upp vad för slags stöd som anhörigvårdarna ville ha och om de fick det.   Slutsats: Anhörigvårdarna var i stor grad tvungna att anpassa sitt liv efter sin demenssjuke partner. De kände sig isolerade och i ett stort behov av stöd. Sjukvården behöver bli mer medveten om svårigheterna som anhörigvårdarna går igenom för att kunna möta deras erfarenheter och ge dem det stöd de behöver.

Bakgrund: Allt fler personer med demens vårdas idag hemma av närstående, samtidigt drabbas allt fler i takt med den ökade medelåldern. Inom sjukvården upplever sjuksköterskor en hög belastning i vårdandet av personer med demens.  Vårdandet av personer med demens är omfattande, etiskt svårt och kräver kompetens som ofta upplevs som bristfällig av sjuksköterskor. Syfte är att beskriva anhörigvårdares upplevelse av att vårda personer med demens i hemmet. Metod: En kvalitativ litteraturstudie, Den beskrivande syntesen. Resultat: Utifrån metoden framkom tre teman: En inverkan på vardagen,En inverkan på egna förhållningssättetoch En inverkan på egna hälsan. Att vårda personer med demens upplevdes som tidskrävande, emotionellt påfrestande samt att vardagen förändrades. Det fanns svårigheter i att hitta en balans i vårdandet då anhörigvårdare bortprioriterade egna behov och livsmål samt upplevde en förlorad kontroll över tillvaron. Emellertid upplevdes positiva aspekter till följd av vårdandet så som tillfredställelse och att en närmare kontakt med personer med demens utvecklades. Slutsats: Bristen på stöd var en av de största bördorna i vårdandet. Det var mentalt och fysiskt utmattande att vårda personer med demens i hemmet. Egna behov bortprioriterades och en ny livsstil skapades innehållande både tillfredställelse och lidande.

Bakgrund Antalet insjuknande i demenssjukdom ökar stadigt och beräknas dubbleras till år 2030. Till följd av detta ökar antalet anhörigvårdare. Att inta en vårdande roll är ofta något som ter sig naturligt men innebär också en ökad arbetsbörda vilket påverkar livssituationen. Syfte Syftet med denna studie är att belysa erfarenheter av att i hemmet vårda en demenssjuk familjemedlem. Metod En litteraturstudie med ett resultat från tio artiklar, både kvalitativa och kvantitativa. Databaserna CINAHL, PubMed och PsycInfo har använts. Resultat Två kategorier framkom: Påfrestningar och Relationen. Påfrestningar innebar att anhörigvårdare upplever hög börda samt känslor av stress och skuldkänslor. Relationen innebar att relationerna mellan anhörigvårdare och individen som är sjuk i demens förändras, samt att rollen som anhörigvårdare medför uppoffringar. Slutsats Anhörigvårdare ställs inför höga krav av att vårda en demenssjuk familjemedlem, samt av att inta en helt ny roll i livet vilket kan vara svårt både för den som vårdar och den som har demenssjukdom. Det finns ett ökat behov av familjefokuserad omvårdnad för att främja hälsa med ett helhetsperspektiv, men samtidigt att ge ett individanpassat stöd till personen med demenssjukdom för att motverka de negativa konsekvenserna.

Bakgrund: Kognitiv nedsättning är något som ökar allt mer globalt bland den åldrande befolkningen på grund av den ökade medellivslängden för äldre. Samtidigt som kognitiv nedsättning ökar så faller allt mer ansvar på den informella vården, vilket kan resultera i att anhörigvårdaren får vårda sin närstående med kognitiv nedsättning.Studier indikerar emellertid att graden av den kognitiva nedsättningen kan påverka vårdtyngden för anhörigvårdaren.  Syfte: Syftet var att beskriva hur vårdtyngden hos anhörigvårdare vid vård av närstående med kognitiv nedsättningen skiljer sig åt mellan Sverige och Spanien. Metod: Metoden i studien är en tvärtsnittstudie med en desprektiv statistik som bygger på datamaterial från SMART4MD. Urvalet i studien är från deltagare i Svergie samt Spanien och är ett ändamålsändligt urval med anhörigvårdare som har en närstående med kognitiv nedsättning. Datamaterialet sammanfattades med hjälp av desprektiv statistik. Resultat: Majortieten av deltagarna bodde i Spanien och utgjorde totalt 68 % av deltagarna. I studien framkom det att att i Spanien upplevde 37,5 % av anhöigvårdarn vårdtyngd jämfört med 10,1 % i Sverige . Slutsats: Studien indikerar att det finns ett samband mellan graden av den kognitiva nedsättningen och upplevd vårdtyngd. Antalet deltagare i Spanien utgjorde procentuellt en högre vårdtyngd än deltagarna i Sverige. Studien kan dock inte fastslå ett direkt samband mellan bamomliggande faktorer och vårdtyngd.

SAMMANFATTNING Demenssjukdom är en folksjukdom som är både kronisk och livslång. Årligen insjuknar 20 0000 - 25 000 personer i demenssjukdom. Nio av tio personer med demenssjukdom drabbas någon gång under sjukdomsförloppet av beteende och psykiska symtom vid demenssjukdom, BPSD. Vård till personer med demenssjukdom som bor hemma ombesörjs i många fall av anhöriga och den vården ses öka allt mer. Det ställer krav på samhället att ge dessa anhörigvårdare det stöd de behöver. Majoriteten av anhörigvårdare är kvinnor. Syftet med denna studie var att beskriva anhörigas upplevelse av att vårda en närstående med demenssjukdom i hemmet. Litteraturöversikt valdes som metod för att besvara syftet. Artiklar söktes via tre databaser. Sexton artiklar valdes ut. En integrerad analys utfördes för att få en sammanställning över artiklarnas resultat. Ur analysen framkom tre huvudkategorier vilka var “Positiva upplevelser i vårdandet av en närstående med demenssjukdom”, “Förväntningar och tillit till den formella vården” samt “Negativa upplevelser i vårdandet av en närstående med demenssjukdom”. Resultatet diskuterades med Joyce Travelbees omvårdnadsteori som teoretisk anknytning. Anhörigvårdare upplevde sin roll med blandade känslor, självbelönande, en känsla av att prestera något, pliktkänslor, kärlek och ansvar. Stöd och handledning stärkte anhöriga i deras vårdande roll. Anhörigvårdare kunde ha känslor som misslyckande och oro. De kände oro för en senare separation från sin närstående och det ledde till att många väntade för länge med att be om hjälp. Anhörigvårdare hade olika strategier för att hantera sin stress och dessa var en förutsättning för att deras närstående skulle kunna fortsätta bo hemma. Det var viktigt för anhörigvårdare att de kunde förstå sin närståendes beteende och hantera dem. Det efterfrågades stöd, information och utbildning och en kontaktperson ansågs viktigt. Författarna till denna litteraturstudie ser behovet av stöd som en röd tråd genom hela resultatet utifrån anhörigvårdares beskrivning av sina upplevelser och erfarenheter och vart de befinner sig. Här ser författarna att specialistsjuksköterskor har en större funktion att fylla än vad som görs idag. / ABSTRACT Dementia is a national disease, it is both chronic and lifelong. There is 20 000 - 25 000 new incidences of dementia every year. Nine out of ten persons with dementia will have behavioral och psychological symptoms sometimes during the trajectory of the disease. In many cases, care for people with dementia living at home is provided by relatives and that care is seen to increase. It requires society to give these informal caregivers the support they need. The majority of informal caregivers are women. The purpose of this study was to describe the relatives´experience of caring for a relative with dementia at home. Literature review was chosen as a method to answer the purpose. Articles were searched through various databases. Sixteen articles were selected. An integrated analysis was performed to get an overview of the articles´results. Three main categories were identified from the analysis, they were “Positive experiences in caring for an relative with dementia”, “Expectations and trust towards formal care” and “Negative experiences in caring for an relative with dementia”. The result was discussed with Joyce Travelbee's nursing theory as a theoretical link. Caregivers experienced their role with mixed emotions such as self-rewarding, a sense of accomplishing something, feelings of duty, love and responsibility. Support and guidance strengthened family members in their caring role. Caregivers could have feelings of failure and worry. They were worried about a later separation from their relative and that led to many waiting to long to ask for help. Caregivers had different strategies for coping with their stress and these were a prerequisite for their relatives to continue living at home. It was important for the caregivers that they could understand their relatives´behavior and deal with them. Support, information and education were requested and a contact person was considered important. The authors of this literature review has identified the need of support as the golden thread through the caregivers experiences described by them and from were they are at the point. The advanced nurse should have a major role than they have today as the authors see it.

Bakgrund: I dagens samhälle lever många människor med demenssjukdom och varje år insjuknar cirka 25 000 personer. Demenssjukdom är ett samlingsnamn för kognitiv svikt, där alla processer i hjärnan som rör upplevelser och tänkande påverkas. Att insjukna i demenssjukdom förändrar dramatiskt personers livssituation, därför kan hemmet vara en viktig plats som inger förtrogenhet för personer med demenssjukdom. När närstående med demenssjukdom bor kvar i hemmet faller ofta rollen som vårdare på anhöriga. Vårdpersonal uppmärksammar att anhörigvårdare behöver stöttas då närstående och anhörigvårdare är sammankopplade. Syfte: Syftet var att beskriva erfarenheter hos anhörigvårdare till närstående med demenssjukdom i hemmet. Metod: En allmän litteraturöversikt med artiklar av både kvalitativ och kvantitativ ansats. Resultat: Ur analysen framkom fyra teman: Att ta över ansvaret för en annan människa, Att göra personliga uppoffringar, Att hantera förändringar hos närstående och Att ha ett behov av stöd. Slutsats: Stödet anhörigvårdare erhöll var otillräckligt för att bibehålla och främja hälsa. Genom att erbjuda tillräckligt stöd kan anhörigvårdare avlastas och hälsa främjas. Detta stöd kan på så sätt förbättra livskvaliteten för närstående då anhörigvårdares hälsa påverkar förmågan att tillhandahålla adekvat vård.

BakgrundSamtidigt som medellivslängden blir högre ökar även antalet personer med demenssjukdom som vårdas av anhöriga i hemmet. Detta kan leda till en rad olika upplevelser hos anhörigvårdarna, både positiva och negativa. Det är därför av vikt att belysa hur anhöriga till personer med demenssjukdom upplever det att vårda sina närstående i hemmet.SyfteAtt belysa aspekter av anhörigas erfarenheter av att vårda äldre personer med demenssjukdom i hemmet.MetodEn litteraturstudie baserad på tio kvalitativa studier.ResultatHuvudresultatet visar att anhöriga till personer med demenssjukdom behövde ställa om sitt liv. Omställningen i deras liv var kopplat till demenssjukdomens fortskridande och dess påverkan på den demenssjukes kognitiva och fysiska funktioner. Omställningen av livet skedde successivt och genomsyrade samtliga aspekter i livet hos de som vårdade. Upplevelsen av att behöva ställa om sitt liv och hanteringen av detta varierade mellan anhörigvårdarna.KonklusionAtt vårda en demenssjuk närstående innebär stora förändringar i anhörigvårdarens liv både när det gäller relationer, roller och tro på framtiden.

Ett vård- och omsorgsbehov uppstår i många fall plötsligt. Som anhörig tas det ofta för givet att då ställa upp. Kommunen har sedan 2009 skyldighet att ge stöd till anhörigvårdare, men stödet är många gånger ej anpassat. Ca var femte vuxen i Sverige har att vårdansvar gentemot en anhörig. Som anhörigvårdare tas ett stort ansvar gentemot den anhöriga och detta ansvar förväntas öka i takt med att befolkningen blir allt äldre. Det är därför viktigt att uppmärksamma förvärvsarbetande anhörigvårdares situation för att optimera stödet från den formella vården. Syftet med studien är att belysa hur anhörigvårdare, som förvärvsarbetar, upplever och påverkas av det ansvar de tar på sig angående vården och omsorgen av en familjemedlem. Datainsamlingen skedde med hjälp av halvstrukturerade livsvärldsintervjuer. Data analyseras med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats vilket resulterade i tre kategorier och tio underkategorier. De tre kategorierna var: Att vilja sin anhörigas bästa, att hantera ansvaret som anhörigvårdare och Att försöka leva som vanligt. I resultatet framkom att anhörigvårdaren upplevde sig ha det yttersta ansvaret för den anhöriga, den formella vården sågs mer som ett komplement. Ansvaret gentemot den anhöriga fanns alltid där och gav således anhörigvårdaren begränsningar i vardagen. Att förvärvsarbeta trots ansvaret som anhörigvårdare beskrevs som en självklarhet, men delade åsikter om arbetet gav stress eller andrum rådde. Anledningen till att en anhörigvårdare ofta tog på sig ett stort ansvar berodde på kärlek och pliktkänslor gentemot den anhöriga.

Bakgrund: Huntingtons sjukdom (HS) är en neurologisk sjukdom som är genetiskt ärftlig och drabbar både kvinnor och män i lika stor utsträckning. Sjukdomen angriper nervcellerna i hjärnan som styr muskelregleringen, vilket leder till ofrivilliga rörelser. Kognitiv påverkan är ett annat symtom, liksom att talet och andningen påverkas. HS är en fortskridande sjukdom och indelas i olika faser. I den sista fasen är den drabbade helt beroende av andra. Sjukdomen brukar kallas för en anhörigsjukdom på grund av att det är de anhöriga som ofta intar vårdrollen till personen med HS. Syfte: Syftet var att beskriva hur anhörigvårdare till personer med Huntingtons sjukdom upplever sin livssituation, samt att beskriva de inkluderade vetenskapliga artiklarnas undersökningsgrupp. Metod: En beskrivande litteraturstudie baserad på tio vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Databaserna som användes till litteratursökningen var Cinahl och PsycINFO. Huvudresultat: Anhörigvårdare till personer med Huntingtons sjukdom beskrev en känslomässig stress som ofta ledde till depression och isolering. Deras liv blev åsidosatta då vårdandet upptog det mesta av deras tid samt att de kände sig ensamma i sin situation. Rädslan att själv drabbas var överhängande. Oförståelse och okunskap mötte dem ofta på vägen, både från sjukvårdspersonal och omgivning. Att erhålla stöd från familj, vänner och stödgrupper var betydelsefullt och önskvärt. Slutsatser: Anhörigvårdarna upplevde en känslomässig påfrestning genom vårdandet av sin familjemedlem med Huntingtons sjukdom. Sjuksköterskor bör ta lärdom av deras upplevelser för att förbättra vårdarbetet och bemötandet gentemot anhörigvårdarna. / Background: Huntington’s disease (HD) is a neurologic disease that’s genetic hereditary and can affect both women and men equally. The disease infect nerve cells in the brain that controls muscle regulation, leading to involuntary movements. Cognitive loss is another symptom, as well as influenced speech and breathing. HD is a progressive disease and is divided into various phases. In the last phase the victim is completely dependent on others. The disease is called a relative’s disease because the relative often takes the care role to the person with HD. Purpose: The aim of this study was to describe how family caregivers to persons with Huntington’s disease experience their situation in life. Furthermore to describe the included scientific articles study group. Method: A descriptive literature study based on ten scientific articles with qualitative approach. The databases used for the literature research were Cinahl and PsycINFO. Main results: Family carers of people with Huntington's disease described an emotional stress that often led to depression and isolation. Their lives were sidelined while caring occupied most of their time and they often felt alone in their situation. The fear of being affected themselves by the disease was imminent. Incomprehension and ignorance were common, both from the medical staff and the surroundings. Obtaining support from family, friends and support groups were significant and desirable. Conclusion:  Family carers experienced an emotional strain while caring for their family member with Huntington's disease. Nurses should learn from their experiences to improve nursing care and treatment against family carers.

Bakgrund: Var femte person av den vuxna befolkningen i Sverige kommer under sin livstid vårda en sjuk familjemedlem. Demenssjukdom innebär försämring av kognitiva funktioner utöver vad som kan anses vara normalt åldrande. Demenssjukdomar är en av Sveriges folksjukdomar där de anhöriga ofta får dra en tung vårdbörda. Syfte: Syfte var att beskriva anhörigvårdares upplevelser av demenssjuk familjemedlems flytt i samband med till särskilt boende. Metod: Metoden var systematisk litteraturstudie med kvalitativ ansats. Tio kvalitativa artiklar kvalitetsgranskades, analyserades och sammanställdes för att ge ökad förståelse för anhörigvårdares upplevelser. Resultat: Vägen till flytt innebar förändring i relationen till den demenssjuke familjemedlemmen. Anhörigvårdarna upplevde svårigheter i beslutsfattandet om flytt till särskilt boende men att omgivningens stöd underlättade. Tiden efter flytt innebar anpassning till en ny vardag. Det innebar också möte med vårdpersonalen samt att besöka sin demenssjuke familjemedlem på det särskilda boendet. Slutsatser: Stora förändringar i vardagen tvingade fram beslut om demenssjuk familjemedlems flytt till särskilt boende. Anhörigvårdarnas upplevelser av sorg och oro kunde uttryckas som misstänksamhet mot vården. Genom kommunikation och samspel kan vårdpersonalen skapa en vårdrelation som möjliggör att de kan finnas som stöd för både anhörigvårdare och personer med demenssjukdom.