Bakgrund Stroke är den tredje största folksjukdomen i Europa och medför att det finns en stor grupp anhörigvårdare till en strokedrabbad närstående. Tidigare forskning visar att stödet till anhörigvårdare är bristfällig. Genom att uppmärksamma anhörigvårdares upplevelser kan en ökad förståelse nås av det behov av stöd som finns samt utveckla sjuksköterskans familjefokuserade omvårdnad. SyfteSyftet var att belysa upplevelser av att vara anhörigvårdare i hemmet till en närstående som drabbats av stroke. Metod Sökning i databaserna Cinahl, PsycInfo och PubMed medförde efter gallring och kvalitetsgranskning att 10 vetenskapliga artiklar återstod för vidare analys. En integrativ översikt har använts för att analysera resultatet från vald forskning. Resultat Fyra teman skapades; Förändrad livssituation, Emotionell instabilitet, Att återfå fungerande vardag och En oviss Framtid. Tankar om det som har gått förlorat varvades med tankar om hur framtiden skulle te sig. Livssituationen hade förändrats och ett kontrollbehov upplevdes. Socialt stöd, familj samt egentid var faktorer som gav kraft att förmå vardagen. Slutsats Familjen hade god inblick i hur vardagen en gång varit och sågs som en stor tillgång för anhörigvårdaren. Genom familjens stöd och trygghet kunde vardagen i en ny påtvingad roll hanteras. Att arbeta familjefokuserat har visat sig vara av värde både för anhörigvårdare, patient, familj och sjuksköterska.

Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdom och står för 50-75 % av demenssjukdomar. Alzheimers sjukdom är ett snabbt växande hälsoproblem i dagens samhälle. Det är en sjukdom som tar över både individens liv och även dess närståendes och anhörigas liv. Det brister med kunskap och information kring Alzheimers sjukdom hos de närstående vilket gör att det är svårt att bidra med adekvat vård, vilket kan leda till att en närstående blir anhörigvårdare i hemmet. Detta kan i sin tur leda till fysiska, psykiska och sociala effekter för den som vårdar, för patienten och familjen.

<p>Syftet med uppsatsen har varit att undersöka manliga och kvinnliga anhörigvårdares upplevelser av att vara anhörigvårdare. Vi har intervjuat tre kvinnliga och tre manliga anhörigvårdare i en glesbygdskommun. Informanterna var i åldrarna 68 till 80 år och de har varit verksamma som anhörigvårdare mellan 7 till 22 år. Utgångspunkten har varit anhörigvårdarnas beskrivning av sin vardag, de händelserna som har lett dem till att vara anhörigvårdare, deras beskrivning av sina roller som anhörigvårdare, samt reflektioner över stöd och hjälp från den offentliga omsorgen. Intervjuerna var halvstrukturerade, vi använde oss av fyra centrala teman, det vill säga anhörigvårdarnas upplevelser av omsorgsförloppet, deras beskrivning av anhörigvårdarrollen, vilken betydelse de anser att stöd och hjälp från andra aktörer har för dem, samt anhörigvårdarnas reflektioner över könets betydelse inom anhörigvården. De dominerande upplevelserna som rådde bland anhörigvårdarna var känslan av att anhörigvårdarrollen tar tid i anspråk. Att vara anhörigvårdare betydde för de flesta att vara detta 24 timmar om dygnet och att det inte fanns tid för egna intressen. Anhörigvårdarna hade mer eller mindre anpassat hela sitt liv till den sjuke partnerns behov. Känslan av att inte ha någon valmöjlighet vid påtagandet av anhörigvårdarrollen var stark bland de kvinnliga informanterna. Däremot beskriver de manliga informanterna åtagandet av anhörigvårdaruppgifter som ett medvetet och övervägt beslut. Synen på hjälp och stöd från den offentliga omsorgen varierade, vissa ansåg sig ha fått den hjälp de begärde, medan andra lyfte fram våndan inför beslutet att ta emot stöd och hjälp utifrån. Intervjuerna berörde även könsspecifika skillnader i anhörigvårdarrollen. Samtliga informanter ansåg att anhörigvårdarrollen passar det kvinnliga könet bäst, eftersom omsorgen av familjen naturligt tilldelas kvinnor. Trots denna uppfattning, framkom det att individens egen personlighet och vilja att hjälpa sin närmaste är det som avgör om personen är beredd att ta på sig rollen som anhörigvårdare. Vi kunde uppmärksamma att kvinnor var mer bundna vid könsstereotyper, medan det hos männen fanns en vilja att bryta ned dessa och visa att även männen klarar av hushållssysslor och omsorg av sin partner.</p>

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka manliga och kvinnliga anhörigvårdares upplevelser av att vara anhörigvårdare. Vi har intervjuat tre kvinnliga och tre manliga anhörigvårdare i en glesbygdskommun. Informanterna var i åldrarna 68 till 80 år och de har varit verksamma som anhörigvårdare mellan 7 till 22 år. Utgångspunkten har varit anhörigvårdarnas beskrivning av sin vardag, de händelserna som har lett dem till att vara anhörigvårdare, deras beskrivning av sina roller som anhörigvårdare, samt reflektioner över stöd och hjälp från den offentliga omsorgen. Intervjuerna var halvstrukturerade, vi använde oss av fyra centrala teman, det vill säga anhörigvårdarnas upplevelser av omsorgsförloppet, deras beskrivning av anhörigvårdarrollen, vilken betydelse de anser att stöd och hjälp från andra aktörer har för dem, samt anhörigvårdarnas reflektioner över könets betydelse inom anhörigvården. De dominerande upplevelserna som rådde bland anhörigvårdarna var känslan av att anhörigvårdarrollen tar tid i anspråk. Att vara anhörigvårdare betydde för de flesta att vara detta 24 timmar om dygnet och att det inte fanns tid för egna intressen. Anhörigvårdarna hade mer eller mindre anpassat hela sitt liv till den sjuke partnerns behov. Känslan av att inte ha någon valmöjlighet vid påtagandet av anhörigvårdarrollen var stark bland de kvinnliga informanterna. Däremot beskriver de manliga informanterna åtagandet av anhörigvårdaruppgifter som ett medvetet och övervägt beslut. Synen på hjälp och stöd från den offentliga omsorgen varierade, vissa ansåg sig ha fått den hjälp de begärde, medan andra lyfte fram våndan inför beslutet att ta emot stöd och hjälp utifrån. Intervjuerna berörde även könsspecifika skillnader i anhörigvårdarrollen. Samtliga informanter ansåg att anhörigvårdarrollen passar det kvinnliga könet bäst, eftersom omsorgen av familjen naturligt tilldelas kvinnor. Trots denna uppfattning, framkom det att individens egen personlighet och vilja att hjälpa sin närmaste är det som avgör om personen är beredd att ta på sig rollen som anhörigvårdare. Vi kunde uppmärksamma att kvinnor var mer bundna vid könsstereotyper, medan det hos männen fanns en vilja att bryta ned dessa och visa att även männen klarar av hushållssysslor och omsorg av sin partner.

Syftet med denna uppsats var att klargöra vilka omvårdnadsbehov anhörigvårdare till demenssjuka patienter hade. Vidare avsågs att evidensgradera dessa omvårdnadsbehov hos anhörigvårdare för dementa. Denna undersökning genomfördes som en systematisk litteraturstudie och omfattade en sammanställning av 16 kvalitativa och kvantitativa artiklar. Samtliga artiklar granskades efter två granskningsmönster modifierade efter förlagor av Forsberg och Wangström (2003) och Willman, Stoltz och Bahtsevani (2006), en modell för kvalitativa och en för kvantitativa artiklar, om 28 bedömningskriterier vardera.Av 16 artiklar låg 4 till underlag för evidensbedömning av fynd vilande på starkt vetenskapligt underlag, 7 utgjorde stöd för måttligt vetenskapligt underlag och 5 befanns ha otillräcklig vetenskaplig grund för att bidra till bevisvärde för resultatet i denna studie. För att evidensbestämma resultaten användes graderingskriterier enligt Bahtsevani (2008).Huvudresultatet manifesterade anhörigvårdares omvårdnadsbehov inom 3 områden: avlastning för anhörigvårdare, stöd från sjukvårdspersonalens sida samt information om demens. Resultatet hjälper anhörigvårdare att förstå sin situation och sina behov, vilket ökar deras livskvalitet. Resultatet diskuterades utgående från Orems omvårdnadsteoretiskareferensram.

Background: Early-onset dementia, affecting people under the age of 65, is a growing disease world-wide. The symptoms occurs as changes in personality, concentration difficulties and memory losses. The disease leads to a life-long need of care and support, which often requires that the relatives contribute with. Aim: The aim of this literature study was to explore the experiences of being a relative to a close one with early-onset dementia. Method: Eight qualitative studies were included in this literature review. Friberg’s model for literature reviews was used for the analysis. Result: The sub-categories who emerged were divided into 5 categories which highlights experiences of being a relative to a close one with early-onset dementia; The horrible diagnosis, emotional reactions, coping with the difficult situation, changes in the life-situation, support and lack of support. Conclusion: Overall the relatives experienced a lack of support from health-care services. They felt unseen and misunderstood which led them to be unable to contribute accurate help to the person with early-onset dementia. This feeling of being inadequate could impair their health. Therefore it is important for nurses to focus on the entire family when giving care.   Key-words: Early-onset dementia, family, care-giver, experience, needs / Bakgrund: Tidigt debuterande demenssjukdom, som drabbar människor under 65 år, är ett växande problem världen över. Symtomen visar sig bland annat som personlighetsförändringar, koncentrationssvårigheter och minnessvårigheter. Sjukdomen leder till att personen som drabbas kommer ha ett livslångt behov av vård och stöd som deras anhöriga ofta bidrar med. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie är att belysa erfarenheter av att vara anhörig till en närstående med tidigt debuterande demenssjukdom. Metod: En litteraturstudie gjordes med 8 kvalitativa studier. Studiernas resultat analyserades med Fribergs modell för litteraturöversikt. Resultat: De underkategorier som framkom delades in i 5 kategorier som belyser erfarenheter av att vara anhörig till närstående med tidigt debuterande demenssjukdom; Den fruktansvärda diagnosen, känslomässiga reaktioner, att hantera den svåra situationer, förändrar livssituation, stöd respektive brist på stöd. Slutsats: Överlag upplevde anhöriga en brist på stöd från sjukvården. De kände sig osedda och oförstådda vilket ledde till att de inte kunde tillgodose sin närståendes behov och drabbades själva till viss mån av psykisk ohälsa. För att tillgodose både den drabbades och de anhörigas behov bör sjuksköterskan fokusera hela familjen i omvårdnaden.   Nyckelord: Tidigt debuterande demenssjukdom, anhörigvårdare, upplevelse, familj, behov

No description available.

Syftet med studien var att beskriva hur anhöriga upplevde att deras dagliga liv påverkades av att vara anhörigvårdare till en strokedrabbad person och vilken effekt riktade sjuksköterskeinterventioner hade för anhörigvårdarna. Studien genomfördes som en litteraturstudie. Databaser som användes var PubMed, Cinahl och Scopus. Resultatet visade att många anhörigvårdare upplevde oro och stress i olika situationer och detta skapade begränsningar i deras dagliga liv. Anhörigvårdarnas psykiska och fysiska hälsa påverkades av att vårda sin anhörig. Relationen mellan anhörigvårdaren och den strokedrabbade upplevdes förändrad efter stroke både till det positiva och det negativa. Anhörigvårdare som fick ett stöd- och utbildningsprogram från sjuksköterskan fick en ökad livskvalité och bättre kunskap kring stroke. Även då praktisk träning kombinerades med stöd- och utbildningsprogram ökade livskvalitén. De anhörigvårdare som fick ett anpassat utskrivningsprogram och sedan fick uppföljning kunde bättre prioritera de dagliga aktiviteterna men deras livskvalité blev inte bättre. Slutsats: Anhörigas dagliga liv påverkades av att vara anhörigvårdare till en strokedrabbad person till både det positiva och negativa. När sjuksköterskeinterventioner gavs ökade anhörigvårdarnas livskvalité, välbefinnande och de gav vård av bättre kvalitet.

Bakgrund: När en person drabbats av stroke är det i många fall även närstående som påverkas och måste anpassa sig till den nya situationen. Syfte: Syftet var att beskriva negativa respektive positiva upplevelser av att vara anhörigvårdare till en person som drabbats av stroke. Metod: Litteraturöversikt med granskning av 15 kvalitativa studier publicerade mellan åren 2006-2012. Resultat: Utifrån anhörigvårdarnas upplevelser av vårdarbetet framkom tio teman. Huvudresultatet var att de upplevde vårdarbetet som betungande, utmattande, bekymrande med brist på egentid och avlastning. De upplevde också brist på stöd från familj, vänner, samhälle och sjukvård. Anhörigvårdarna upplevde sig utlämnade och oförberedda i sin nya roll som vårdare och ansåg sig inte ha fått tillräcklig undervisning i vad rollen skulle innebära och vad de kunde förvänta sig. De positiva upplevelserna var att relationerna stärktes inom familjerna och anhörigvårdarna lärde sig att uppskatta saker som de tidigare tog för givet. De beskrev även att de använde olika copingstrategier för att hantera den nya situationen. Slutsats: Vårdpersonal måste bli bättre på att stödja anhörigvårdarna i sin svåra situation och i ett tidigt stadium ge anpassad och koordinerad information så att de känner sig trygga och kan få den hjälp de behöver.

Bakgrund: Multipel skleros är en sjukdom som drabbar det centrala nervsystemet och orsakarförlust av kroppsliga funktioner. Anhörigvårdare utgör då ett viktigt stöd för personer medMS.Syfte: Att belysa upplevelsen av att vara anhörigvårdare till en person med multipel skleros.Metod: Studiens design var en litteraturöversikt. Litteratursökningar gjordes via databasernaCinahl och PubMed. Efter urval, kvalitetsgranskning och relevansbedömning användes 13kvalitativa originalartiklar för att sammanställa ett resultat.Resultat: Anhörigvårdare upplevde en känslomässig påverkan i form av ångest och oro,ansvar och problem att uttrycka sina känslor. De upplevde också en påverkan pålivssituationen genom att relationen mellan dem och personen med MS förändrades, samtgenom problem att få ihop vardagen i samband med vårdgivarrollen och sätt att hanterastressen den nya livssituationen innebar. Till sist upplevde anhörigvårdare ett behov av stödoch information. Skillnader i upplevelsen fanns beroende på anhörigvårdarens relation tillpersonen med MS.Diskussion: Resultatet stöds av annan forskning som beskriver liknande upplevelser hosanhörigvårdare, vilket tyder på att vårdpersonal måste vara mer insatta i anhörigvårdaressituation så de kan sätta in rätt stödåtgärder.Slutsats: Vården måste skapa bättre förutsättningar för anhörigvårdare till personer med MSgenom att se till anhörigvårdares unika upplevelser och behov och anpassa stödet därefter. / <p>Godkännande datum: 2017-11-06</p>