Syftet med studien var att undersöka i vilken omfattning förskolepersonal känner till anmälningsplikten och vad som skapar oro hos förskolepersonal när det gäller barns hemförhållande. En kvantitativ enkätundersökning genomfördes online som skickades till rektorer i nio kommuner i Mellansverige med förfrågan om att vidarebefordra till förskolepersonal i deras enhet. I undersökningen användes Hans Berglinds handlingsteori. Resultatet visade att det fanns god kännedom om anmälningsplikten samtidigt framkom det att den egna osäkerheten kring oron och stöd från rektor kan påverka upprättandet av orosanmälan. Resultatet visar att fysiska tecken som blåmärken och vårdnadshavares bemötande skapar oro för barns hemförhållande. Rutiner uppfattas vara både stöd och hinder i att fullfölja anmälningsplikten. Även om det finns god kännedom om anmälningsplikten kan det ifrågasättas om det finns förståelse för att anmälningsplikten är personlig. Studien visar att det finns behov av fortbildning kring gruppen barn som riskerar att fara illa.

Syftet var att utveckla förståelse för hur anmälningsplikten kan praktiseras i förskolan när det gäller icke akuta orosanmälningar. Denna kvalitativa studie gjordes genom att samla in data från semistrukturerade intervjuer. Vi intervjuade åtta förskollärare från två olika kommuner. Studiens resultat visar skillnader i de två kommunerna om handlingsplanen när det handlar om orosanmälningar. Förskollärare i den ena kommunen hade kännedom om handlingsplanen och i den andra kommunen hade inte förskollärare det. I resultatet synliggörs skillnader när det handlar om rektorers samarbete och samsyn med arbetslag. Slutsatsen är att för att säkerställa barnets säkerhet behövs det personal som känner sig trygga i sina beslut samt har stöd ifrån arbetslag och rektor. Rektor behöver tillhandahålla en tydlig handlingsplan som är lättillgänglig för arbetslaget, för att underlätta arbetet med orosanmälningar och minimera risken att barn far illa.

Veterinärer och annan djurhälsovårdspersonal omfattas av djurskyddslagen (2018:1192), och ska i enlighet med dess 8 kap. 18 § göra en anmälan till kontrollmyndigheten vid misstanke om att djur inte hålls eller sköts efter djurskyddslagen. Det saknas konkreta data på i vilken utsträckning detta görs av veterinärer, och om veterinärer väljer att inte anmäla bristande djurskydd.  En onlineenkät spreds till Sveriges veterinärer via sociala medier, Sveriges Veterinärförbund, Veterinärmagazinet samt landets stora djursjukhus, med 10 frågor om deras erfarenheter om anmälningar av djurskyddsfall. Det kom in 366 svar. Resultaten visar att nästan 76 % av de som svarade hade någon gång anmält en djurägare till Länsstyrelsen, och den vanligaste anledningen till anmälan var vanvård eller bristande veterinärvård (71 %). Det visade sig också att hela 70 % av respondenterna hade någon gång låtit bli att anmäla ett djurskyddsfall, men i efterhand känt att de borde ha gjort det.   De vanligaste anledningarna till att en veterinär inte har anmält djurhållaren är risken att de inte kommer att återvända till veterinär, avsaknaden av rutiner och stöd på arbetsplatsen, rädslan för personliga hot samt hot mot yrket och arbetsplatsen samt osäkerhet på vad som klassas som djurskyddsfall. Studien visade också att mer utbildning önskas av 60 % av respondenterna, samt att det finns brister i anmälningsprocessen och förtroendet för länsstyrelsen.  Studien visar att mer forskning i ämnet behövs, inklusive att undersöka närmare hur länsstyrelsen och veterinärer kan arbeta mer effektivt tillsammans för att uppnå ett bättre djurskydd i Sverige. / Veterinarians and other animal health personnel, such as veterinary nurses, are in accordance with 8 kap. 18 § Animal Welfare Act (2018:1192) obligated to report any animal cruelty to the County Administrative Board. There are gaps in knowledge and data concerning to what extent animal cruelty cases are reported among Swedish veterinarians, or when and why they would choose to not report. This study was performed with an online survey that was sent out to veterinarians in Sweden via social media platforms, the Swedish Veterinary Association, the Swedish veterinary journal Veterinärmagazinet and through emails to the country’s large animal hospitals The survey received 366 responses.  The results show that almost 76 % of the participants had reported animal cruelty or animal neglect cases at least one. The most common reason was neglect (71 %). It also revealed that 70 % of the respondents had opted to not report a case, even though they later considered they should have.  The most common reasons for not reporting animal cruelty cases were risk of the owner not returning to veterinary care, the lack of routines or support for reporting animal cruelty cases in the workplace, the fear of personal threat or threat to the profession as well as being unsure of what counted as an animal cruelty case. The study also showed that there is a need and wish for more education in the field as well as identified difficulties in the reporting process and the trust in  the County Administrative board. Further research is recommended including how veterinarians and the County Administrative Board can work better together to aim for better animal welfare.

Christel Rydén och Jenny Lindblom (2008). Se mig som liten är.Malmö: Lärarutbildningen, Malmö högskola.Vårt syfte med examensarbetet har varit att ta reda på hur tre förskollärare och tre personer inom socialtjänsten resonerar kring anmälningsplikten. Frågor vi utgått ifrån är: Hur resonerar tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten kring frågan om anmälningsplikten inom förskolan följs eller ej? Vem har ansvaret för att en anmälan görs enligt våra informanter? Hur resonerar tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten kring tillvägagångssättet att göra en anmälan. Vad händer efter en anmälan enligt våra informanter? Hur kan ett samarbete se ut mellan förskolan och socialtjänsten enligt tre förskollärare och tre personer från socialtjänsten? Vad gäller den teoretiska delen har vi använt oss av forskning och teorier som kan kopplas samman med vår empiri. Vårt empiriska material har vi fått in genom intervjuer med tre förskollärare, en kurator, en socionom och en verksamhetschef. Svaren vi fått har vi sammanställt och analyserat i vår resultatdel. Resultatet visar att fem av sex informanter anser att anmälningsplikten inte följs i förskolan. Detta beror mycket på rädsla men också på okunskap. Ett bättre samarbete mellan socialtjänsten och förskolan är önskvärt från förskolans håll men enligt socionomen och verksamhetschefen behövs inte detta.

Syftet med arbetet är att få en bild av hur skolan och socialförvaltningen samarbetar kring barn, vilka lever i hem där deras psykiska och fysiska behov inte blir tillräckligt tillgodosedda. Arbetet försöker reda ut vad begreppet barnperspektiv står för, samt hur anmälningsplikten och regler för sekretess påverkar samarbetet. Med hjälp av enkätundersökning där aktören svarade på graderad skala och även kunde skriva in kommentar till sitt svar, undersöktes hur barnperspektiver tillgodoses av skola och socialförvaltning, samt hur anmälningsplikten påverkar dessa två instansers samarbete. Slutsatsen av arbetets frågeställning baseras främst på dessa svar men även av litterturstudier. Trots att grundskollärare och socialsekreterare visar intresse för samarbete märks ett tydligt avstånd. Information om respektives arbetsförhållanden och uppdrag skulle möjligen minska detta avstånd. Av undersökningen framgick en vilja att tillgodose barnperspektivet, då det gäller att se och hjälpa barn som lever i hem där omsorgen sviktar, men att möjligheter till detta många gånger saknas.

Arbetets ansats är öka förståelsen för vad svenska ungdomar möter när de råkat utför en allvarlig händelse och söker professionell hjälp. Arbetet berör juridiskbakgrund, det sociala arbetets organisation och närvarande faktorer i mötet mellansocialarbetare och klient. Vidare berörs hur individen påverkas av att mötasocialarbetare utifrån symbolisk interaktionism och stämplingsteorin. Genom enenkätundersökning undersöks hur stor svenska ungdomars kännedom omtystnadsplikt och anmälningsplikt är och om det finns könsskillnader i dennamedvetenhet. Enkätundersökningen utgår framförallt ifrån svensk stad med cirka30.000 invånare i kommunen. En central fråga i arbetet är om det finns ungdomarsom upplevt anmälningsplikten som ett hinder för att söka professionell hjälp.The attempt of the essay is to increase the understanding for what Swedish youthcome across when they seek professional help after having been faced with aserious incident. The essay also touches upon juridicial background, theorganization of the social work, and the present elements in the encounterbetween social worker and client. Further it is discussed how the individual isaffected by the meeting of the social worker out of symbolic interactionism andlabelling theory. A opinion poll investigates the extent of knowledge of theSwedish youth in regard to professional secrecy and the obligation to report andwhether there are gender differences in this awareness. The results of the surveymainly comes from a Swedish town with a population of about 30 000 in thedistrict. A central question is if there are youth who have experienced theobligation to report as an obstruction for seeking professional help.

I den här uppsatsen har jag försökt beskriva relationen mellan socialtjänst och skola. Mina huvudfrågor har varit att undersöka samarbetet mellan de två organisationerna, samt ta reda på hur detta upplevs av de som är yrkesverksamma, antingen som personal inom skolan eller som socialsekreterare eller handläggare på socialtjänsten.Den här uppsatsen har utgått från fem olika arbetsplatser, men för att få en allmän uppfattning om vad som gäller, eller vad som enligt lag bör råda, presenterade jag inledningsvis några viktiga lagar. Till dem hör anmälningsplikten, som föreskriver att myndigheter som arbetar med barn och ungdomar är skyldiga att genast anmäla till socialtjänsten om de får kännedom om något som kan innebära att socialtjänsten behöver ingripa. En annan relevant lag är Sekretesslagen, som skiljer sig mellan skola och socialtjänst, där den senare har en mycket strängare sekretess. Det finns dock sju undantagsregler från denna. Bland annat får socialtjänstens personal bryta sin sekretess med klientens godkännande, om barnet eller dess närstående inte lider men av att informationen delas, eller om det är nödvändigt att bryta sekretessen för att kunna fullfölja sitt arbete.För att bättre förstå relationen har jag använt mig av tre teorier. Den symboliska interaktionismen pekar på symbolernas och språkets viktiga funktion i den dagliga kommunikationen, och diskuterar hur olika budskap sänds och tas emot. Organisationsteorierna som jag har presenterat visar på hur strukturer inom en organisation kan formas och vilken effekt det har för relationerna. Bland annat beskriver Andersson hur informella grupperingar kan uppstå med inofficiella normer, vilket påverkar arbetets form och sättet att bemöta andra. Inom systemteori analyseras organisationen som ett nätverk av kedjor, där varje länk fyller en viktig funktion och är sammankopplad till andra delar av organisationen. Olika avdelningar eller samarbetspartners har olika resurser och kompetensområden, men de behöver varandra för att kunna uppfylla organisationens mål. Resultatet av min enkätundersökning visade att det bland skolpersonalen var 73 % som inte hade haft kontakt med socialtjänsten de senaste tre månaderna, medan 62 % av socialtjänstens personal hade varit i kontakt med skolan den senaste veckan. Vidare såg jag starka tendenser till att ansvaret för kommunikationen med socialtjänst ligger på rektorn och i vissa fall på kurator eller skolsköterska. Bland skolpersonalen som upplevde samarbetet som dåligt hade en majoritet någon gång avstått från att göra en anmälan, trots att misstanke funnits. I gruppen som valde ”ganska dåligt” var förhållandet jämt med en svag majoritet bland dem som svarat ”nej”, medan det i gruppen som upplevde samarbetet som mycket bra var en stark majoritet som svarade att de aldrig hade avstått från att göra en anmälan när misstanke förelegat.Sekretessen upplevdes av båda yrkeskategorierna som ett hinder, antingen ibland eller ofta. Över lag ger enkätundersökningen intrycket av att de som är yrkesverksamma inte är fullständigt nöjda, men inte heller extremt missnöjda med samarbetet. Från skolpersonalens sida uttrycktes ofta önskemål om mer kommunikation och feedback, medan socialtjänstens personal i uttryckte en önskan om att få informera skolan mer om sin verksamhet, då skolpersonalen enligt dem saknar tillräcklig kunskap om vad socialtjänsten kan göra och därför har orealistiska förväntningar på dem. / My aim with this essay has been to describe the relationship between the social service and school. Mainly, I’ve tried to investigate the way these two organisations cooperate and find out how this is viewed by the professionals within each organisation. The research material consists of five different workplaces, but to achieve a general understanding about the situation, or the legal pretext that exists within society, the report is initiated with some relevant laws. Among these are the obligation for departments working with children, to report any case of child abuse and the rules regarding confidentiality. These later rules differ between the social services and school, in a way that gives teachers a lot more freedom to talk about cases with people outside of their profession. Thus, there are seven rules of exceptions to the strict confidentiality of social workers. One example is that they may break the secrecy with the agreement of the client. Another case is if the child or its’ kin will feel no harm through this action, and a third exception is in cases where it’s necessary to break the rules of silence to be able to fulfil tasks necessary to the profession. To reach a better comprehension of the relationship between social service staff and persons employed in school, I have used three theories. The symbolic interaktionism lays focus on the importance of language in everyday communication. It discusses how different messages are sent and received through symbols. Theories about organisations are then presented to show how structures within an organisation take form and affect the social relations. Andersson has written about how informal groupings are common, with their own sets of references and values, which can have an effect on the composition of tasks and the manners of treating others. Furthermore, I’ve used system theory, which considers organisations as a network of chains, linked together by different departments, who all fill an important role within the complete structure and influences the other parts. Different branches of the organisation have different resources and knowledge, but they need each other in order to fulfil the goals of the organisation. The result of my questionnaires showed that among staff in schools, 73% hadn’t been in contact with the Social service office or its representatives in the last three month period, while 62% of the social workers had been in touch with someone from a school the recent week. Additionally, I noticed signs that the main responsibility of the communication with social services is delegated to the headmaster or school council, which might explain why a majority of the teachers haven’t had contact themselves. Among the school staff who felt discontent with the relationship to Social Services, a majority had at some point ignored to report a case of abuse, although they had suspicions. Among those who considered the relationship good, a majority replied that they had never ignored to make a report when they had suspicions. The confidentiality was experienced from both sides as a barrier, sometimes or often. Generally, the surveys show that these professionals have some complains but are not fully discontent with their situation. People working in schools expressed a wish to cooperate more with the Social Service Organisation, to improve the communication and to receive more feedback. The social workers on the other hand, wrote that they wanted to inform the staff in schools more about their own organisation and its resources, since according to them, the school staff often lacks knowledge about what assistance the Social Service Organisation can provide, and therefore carry unrealistic ideas about this.

AbstractArleborn Jenny & Linder Emma (2010), Se Mig: en studie om förskolans anmälningsskyldighet. Malmö högskola: LärarutbildningenDetta examensarbete handlar om hur pedagoger resonerar kring anmälningsplikten. Syftet är att undersöka vilka grunder pedagoger bygger sin anmälan på. Ett annat syfte är att undersöka relationen mellan pedagoger och förälder före och efter en anmälning har gjorts. Forskningsfrågorna är: Hur resonerar pedagogerna kring anmälningsplikten? Vad ligger till grund för att göra en anmälan? Hur resonerar pedagogerna kring relationen till föräldrarna?Det empiriska materialet bygger på intervjuer med tre förskollärare, där även vinjetter har använts. Resultat visar att föräldrakontakten, osäkerhet och trygghet är centrala faktorer vid en anmälning. Det är svårt att göra en anmälan mot en förälder man som pedagog ser varje dag. Det gör att man tvekar och känner sig osäker. Att få hjälp och stöd i en sådan situation är därför en förutsättning för att en anmälan ska bli av.

Bakgrund: Anmälningsplikten talas det inte mycket om i varken förskolans verksamhet eller i förskollärarprogrammets utbildning trots att det är en lag som yrkesverksamma med barn är skyldiga att följa (Socialtjänstlagen 2001:453). Det finns tidigare forskning gällande de svårigheter som kan uppstå vid anmälan men begränsat med forskning om hur begreppet “barn som far illa” uppfattas och förskollärares uppfattningar av anmälningsplikten.  Syfte: Studiens syfte är att bidra med kunskap om hur anmälningsplikten hanteras i förskolans verksamhet. Mer specifikt är vi intresserade av vilka eventuella svårigheter som kan uppstå samt vad som ligger till grund för att en anmälan sker.  Metod: Studiens metod är kvalitativa semistrukturerade forskningsintervjuer. Det var totalt åtta kvinnliga förskollärare som intervjuades på olika förskolor i en kommun, där ålder och verksamma år i förskolan varierade. För att analysera intervjumaterialet användes den fenomenografiska analysmetoden genom färgkodning och kategorisering som sedan bildade tre huvudkategorier som innehöll 14 underkategorier. Resultat: Studiens resultat visar att förskollärare är medvetna om anmälningsplikten men att det finns olika sätt att gå till väga när en orosanmälan behöver ske. Samtliga förskollärare kan definiera begreppet “barn som far illa” men upplever ändå att de behöver mer kunskap kring att se signaler och tecken på utsatthet. De beskriver även sina uppfattningar av svårigheter som finns kring det komplexa begreppet “barn som far illa”, begreppet oro och om processen vid en orosanmälan.

De som träffar barn, unga och deras vårdnadshavare i sin yrkesverksamhet har en anmälningsplikt som syftar till att skydda barn som far illa, eller misstänks fara illa. Denna länk mellan socialtjänsten och utsatta barn är mycket viktigt för ett fungerande skyddsnät i samhället. Syftet med denna uppsats har varit att utreda de rättsliga förutsättningarna för anmälningsplikten och dess tillämpning. Frågeställningar som väglett arbetet är hur ser anmälningspliktens bakgrund ut, vad är gällande rätt och hur tillämpas anmälningsplikten, hur går en orosanmälan till och vad händer när den är gjord, samt hur förhåller sig anmälningsplikten till regler om sekretess. För att besvara frågorna har den rättsdogmatiska metoden använts. Av resultatet framgår att anmälningsplikten inte alltid följs och att det kan bero på att anmälningspliktiga har för lite kunskap om vad misshandel av barn innefattar, eller att det finns en rädsla för hur vårdnadshavarna kommer reagera, eller att socialtjänsten inte ingriper. Det krävs tydliga rutiner för hur anmälningsplikten ska hanteras i verksamheter som har att göra med barn, unga och dess vårdnadshavare, samt utveckling och kompetensutveckling för att veta när man är skyldig att anmäla.