Syfte: Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att använda välfärdsteknik för personer med demens. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med 13 arbetsterapeuter och insamlad data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Arbetsterapeuterna erfarenheter visade att välfärdsteknik som en intervention skapar möjlighet till delaktighet i vardagliga aktiviteter för personer med demens. Ett personcentrerat arbetssätt beskrevs som väsentligt i arbetet med välfärdsteknik för personer med demens. Välfärdstekniken ansågs ha stor betydelse och inverkan på aktivitet men krävde en komplex matchning mellan personens förutsättningar och behov utifrån att sjukdomen progredierar. Samarbete med personen med demens, anhöriga och omvårdnadspersonal beskrevs ligga till grund för att skapa en hållbar intervention. Organisatoriska förutsättningar för välfärdsteknik påverkade arbetsterapeuternas arbete. Tillgången till förskrivningsbar välfärdsteknik var begränsad och beskrevs vara svårmatchad mot personens föränderliga behov. Ansvarsfördelning och lagar för att arbeta med välfärdsteknik beskrevs vara otydligt. Välfärdsteknik ansågs kräva ständig kompetensutveckling i flera led vilket i dagsläget beskrevs saknas. Slutsats: Studien visade att välfärdsteknik behöver utgå från ett personcentrerat arbetssätt för att underlätta för personen och för att insatserna ska vara hållbara över tid. Studien visade dock utmaningar kring detta i form av organisatoriska förutsättningar och brist på kompetens, vilket påverkar möjligheten till jämlik vård. / Aim: The aim of this study was to describe occupational therapists’ experience of using welfare technology for clients with dementia. Method: Semi-structured interviews were conducted with 13 occupational therapists and the collected data was analyzed with a qualitative content analysis.Result: Occupational therapists' experience showed that welfare technology as an intervention creates the opportunity for participation in everyday activities for people with dementia. A person-centred approach was described as essential in the work on welfare technology for people with dementia. Welfare technology was considered to be of great importance and impact on activity but required a complex match between the person's conditions and needs based on the disease’s progression. Cooperation with the person with dementia, relatives and nursing staff was described as the basis for creating a sustainable intervention. Organisational conditions for welfare technology affected the work of occupational therapists. Access to prescribable welfare technology was limited and was described as difficult to match to the person's changing needs. The division of responsibilities and laws for working with welfare technology were described as unclear. Welfare technology was considered to require constant competence development in several stages, which is currently described as lacking.Conclusion: The study showed that welfare technology needs to be based on a person-centered way of working to make it easier for the person and for the efforts to be sustainable over time. However, the study showed challenges around this in terms of organizational conditions and lack of competence, which affects the possibility of equal care.

I Sverige insjuknar omkring 25 000 personer i stroke årligen. Av de 25 000 beräknas cirka 20 – 40 % få afasi till följd av stroken. De kommunikativa svårigheter som afasi medför kan påverka informationsutbytet mellan person med afasi (PMA) och vårdpersonal. Syftet med föreliggande studie var att undersöka hur arbetsterapeuter upplever att arbeta med PMA. Vidare var syftet att undersöka hur arbetsterapeuter anpassar sin kommunikation utefter de kommunikationssvårigheter PMA har. Fyra arbetsterapeuter verksamma inom olika strokevårdenheter i Stockholm rekryterades som deltagare. Materialinsamlingen utfördes genom semistrukturerade intervjuer där materialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom att besök med PMA beskrevs vara mer komplexa och tidskrävande på grund av de kommunikativa svårigheterna. Svårigheterna vid kommunikation med PMA orsakade känslor av osäkerhet, frustration och otillräcklighet. Arbetsterapeuterna använde alternativa kommunikationsstrategier för att underlätta kommunikationen med PMA. Trots att vissa kommunikationsstrategier användes, visar föreliggande studies resultat att vidare fortbildning om hur kommunikationen kan underlättas för PMA behövs. Vidare och mer omfattande forskning om hur arbetsterapeuter verksamma inom strokesjukvården upplever arbete med PMA är motiverat.

Bakgrund: Att ha diagnosen Attention Deficit Hyperactivity Disorder [ADHD] kan leda till svårigheter med de exekutiva funktionerna, som planering och strukturering, vilket i sin tur kan göra vardagliga aktiviteter mer utmanande. Tidigare bristande kunskap inom vården och en generell omedvetenhet i samhället om skillnaderna i ADHD-symptom mellan könen har resulterat i fördröjda diagnoser av ADHD hos tjejer och kvinnor. Detta innebär att de har missat möjligheten till rätt stöd och hjälp för att hantera sina svårigheter, vilket i sin tur kan få negativa konsekvenser för deras personliga utveckling och förmåga att hantera kraven i vuxenlivet. Arbetsterapeuten har en viktig roll i att stödja kvinnor med ADHD bland annat genom att erbjuda kognitiva interventioner för planering och strukturering. Genom samarbete kan arbetsterapeuten och patienten skapa långsiktiga strategier för att underlätta vardagen. Forskningen kring kvinnor med ADHD har huvudsakligen fokuserat på deras upplevelser, medan det saknas forskning från arbetsterapeutens perspektiv. Syfte: Att undersöka och beskriva arbetsterapeuters upplevelser av att arbeta med kvinnor med ADHD.Metod: Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie och analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I analysen av intervjuerna framkom det att arbetsterapeuterna betonade vikten av att uppmärksamma kvinnors specifika utmaningar vid ADHD-diagnosen, att ha ett klientcentrerat förhållningssätt i arbetsterapin samt att hjälpa kvinnor att hitta sin inre motivation för förändring genom hållbara interventioner var viktiga faktorer som påverkade för ett positivt resultat. Genom att fokusera på dessa faktorer kan arbetsterapeuterna maximera effekten av sina insatser och bidra till ökad livskvalitet och funktionsförmåga hos kvinnor med ADHD. Slutsats: Granskningen av resultatet visar att arbetsterapi har en betydande roll i att stödja kvinnor med ADHD. / Background: Having a diagnosis of Attention Deficit Hyperactivity Disorder [ADHD] can lead to difficulties with executive functions, such as planning and structuring, which in turn can make everyday activities more challenging. Previous lack of knowledge within healthcare and a general unawareness in society about the differences in ADHD symptoms between genders have resulted in delayed diagnoses of ADHD in girls and women. This means they have missed the opportunity for proper support and help in managing their difficulties, which in turn can have negative consequences for their personal development and ability to cope with the demands of adult life. The Occupational therapists play a crucial role in supporting women with ADHD by offering cognitive interventions for planning and structuring. Through collaboration, the occupational therapist and the patient can create long-term strategies to make daily life easier. Research on women with ADHD has mainly focused on their experiences, while there is a lack of research from the occupational therapist's perspective. Purpose: To describe the experiences of an occupational therapist working with women with ADHD. Method: The study was conducted as a qualitative interview study and analyzed through aqualitative content analysis. Result: The analysis of the interviews revealed that occupational therapists emphasized the importance of recognizing women's specific challenges in ADHD diagnosis, having a client-centered approach in occupational therapy, and helping women find their inner motivation for change through sustainable interventions were important factors that influenced a positive outcome. By focusing on these factors, occupational therapists can maximize the impact of their efforts and contribute to increased quality of life and functioning for women with ADHD. Conclusion: The review of the results shows that occupational therapy plays a significant role in supporting women with ADHD.

In the present study, the institutional discourse in health care was examined, focusing onspeech therapists and occupational therapists in interaction with a common patient withaphasia. The purpose of the present study was to identify common communication strategiesused in the professional conversation between a speech therapist and a patient and between anoccupational therapist and the same patient. Specific research questions were: Whatcommunicative strategies are used in interaction between a speech therapist and a patient withaphasia and between the occupational therapist and the same patient? Are theredifferences/similarities between how speech therapists and occupational therapists interactwith patients with aphasia?Six people in total, two patients in interaction with a speech therapist and an occupationaltherapist respectively, were recorded during treatment sessions of each profession. Generaland specific aspects of the institutional interaction were then analysed according to principlesof conversation analysis.Similarities in the use of closed questions as a strategy to increase the effectiveness ininteraction could be seen between the two different professions studied. The use ofevaluations in interaction was also relatively similar between the two occupations.Some differences were identified in the ways that each profession used repetitious behavior,co-constructions and non-verbal communication. In terms of use of communication aids tosupport the patient's understanding, clear differences between the professions were observed. / I föreliggande studie undersöks det institutionella samtalet inom vården, med inriktning pålogoped och arbetsterapeut i samspel med gemensam patient. Syftet med studien var attkartlägga de vanligt förekommande kommunikativa strategier som används i detprofessionella samtalet mellan logoped och patient med afasi samt mellan arbetsterapeut ochsamma patient. Specifika frågeställningar var: Vilka kommunikativa strategier används isamtal mellan logoped och patient med afasi och i relationen mellan arbetsterapeut ochsamma patient? Finns det skillnader/likheter mellan hur logopeder och arbetsterapeuterinteragerar med patienter som har afasi?Två patienter i interaktion med varsin logoped och varsin arbetsterapeut, sex personer totalt,spelades in under patientens behandlingstillfällen hos respektive profession. Generella ochspecifika aspekter av det institutionella samtalet analyserades sedan enligt samtalsanalytiskaprinciper.Likheter i användandet av slutna frågor som strategi för att effektivisera kommunikationenkunde ses mellan yrkeskategorierna i studien. Även användandet av utvärderingar var relativtlika mellan yrkesgrupperna.Vissa skillnader synliggjordes i respektive yrkesgrupps sätt att använda repetitioner,reparationer, samkonstruktioner och icke-verbal kommunikation. Gällande användande avkommunikativa hjälpmedel som stöd för patientens förståelse, sågs tydliga skillnader mellanyrkeskategorierna.

Bakgrund: Studien var avsedd att ge bidrag till kunskapsutvecklingen om ökat hälsofrämjande arbete för skolan. Syfte: Att undersöka vilka kompetenser och insatser arbetsterapeuter kan tillföra svenska skolan så att denna kan arbeta mer hälsofrämjande för barn och unga. Metod: Kvalitativ studie där tio informanter i svenska kommuner intervjuades våren 2023, tre skolledare och sju arbetsterapeuter som arbetade på skola eller vid central elevhälsa. Intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två teman med budskap som upplyste om vikten av Teamarbete – samverkan med och mellan aktörer där de manifesta kategorierna var professioner, förhållningssätt, färdigheter och förmågor, kunskaper och organisation som beskrev vikten av salutogent förhållningssätt, se hela eleven i dess kontext, om neuropsykiatri och samverkan mellan professioner. Det andra temat lyfte Strategier och aktiviteter - på olika nivåer och då kategorierna fysisk miljö, psykosocial miljö, pedagogisk lärmiljö och strategier som beskrev arbetsmiljöfrågor, motorik, schemabrytande aktiviteter, gemenskap, observationer, kartläggningar, hjälpmedel, samtal och hälsomöten. Konklusion: Arbetsterapeuter som arbetar i eller för skolor gör värdefulla insatser i det hälsofrämjande arbetet för barn och unga, men även för kollegor och den arbetsmiljö som skapas gemensamt på en arbetsplats. Med anledning av att ett stort antal elever i nuläget inte ges det stöd som de är berättigade till under skolgången är det viktigt att kompetenstillskott som kan stärka arbetet på flera nivåer tillförs skolan. Ett sådant tillägg av legitimerade arbetsterapeuter kan då antas ge denna fördel på individnivå om så även sker i större skala kan detta få positiv betydelse för samhällsutvecklingen / <p>Betyg i Ladok 231120.</p>

Bakgrund: Demenssjukdom är en av Sveriges största folksjukdomar som är vanligast bland personer äldre än 65 år. Sjukdomen medför kognitiv nedsättning, påverkar talförmågan, tidsorienteringen samt påverkar en persons förmåga till aktivitetsutförande som har en direkt koppling till individens upplevda livskvalitet. Arbetsterapeutiska interventioner kan hjälpa till att möjliggöra aktivitersutförandet, förbättra eller bibehålla fysisk och social förmåga öka delaktigheten och bidra till förbättring i upplevd livskvalitet med hjälp av välanpassade interventioner. Syfte: Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeutiska interventioner för äldre personer med demens i särskilda boenden och vilken påverkan dessa interventioner har haft på äldres livskvalitet. Metod: Designen för studien var en scoping review med datainsamling från de akademiska databaserna Cinahl, PubMed, Medline och Scopus och litteratur från Google Scholar som resulterade i sammanlagt nio artiklar som inkluderades i studien. Artiklarna analyserades med numerisk och tematisk analys. Resultat: Artiklarna presenterades från olika länder och designen varierade. Majoriteten utav studierna visar på en förbättrad livskvalitet, ökad delaktighet och engagemang samt förbättring i sociala färdigheter bland äldre personer med demenssjukdom på särskilda boenden. Slutsats: Arbetsterapeutiska interventioner för personer med demenssjukdom kan förbättra den upplevda livskvaliteten men det finns ytterligare behov av forskning inom området. / Title: Occupational therapy interventions for improved quality of life among elderly people in dementia units in nursing homes. Background: Dementia is one of Sweden's biggest public diseases, most common in people older than 65. The disease causes cognitive impairment, affects the ability to speak, time orientation and an individual's ability to perform activities. All these symptoms are directly connected to the individual's perceived quality of life. Thus, occupational therapy interventions can help to enable the occupational performance, improve, or maintain physical and social ability and improve perceived quality of life with the help of well-adapted interventions. Purpose: The purpose of the study was to map and describe occupational therapy interventions in nursing homes regarding the impact these have on the quality of life of older people with dementia. Method: The study's design was a scoping review with data collection from the academic databases CINAHL, PubMed, Medline and Scopus and literature from Google Scholar which resulted in a total of nine articles included in the study. The articles were analyzed using numerical and thematic analysis. Results: The articles were presented from different countries, and the design varied. Most of the studies show an improved quality of life, increased participation and commitment, and improvements in social skills among older people with dementia in special housing. Conclusion: Occupational therapy interventions for people with dementia can improve the perceived quality of life but there is a need for further research in the area.

Personer som lider av emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS) upplever mångfacetterad aktivitetsobalans i sin vardag. Arbetsterapeuter strävar till att stödja aktivitetsbalans och öka upplevelsen av tillfredsställelse men kunskapen om hur man kan stödja dessa personers upplevelse av balans är bristfällig. Syftet med denna studie var att beskriva hur arbetsterapeuter resonerar kring att stödja aktivitetsbalans hos personer som lider av IPS. Sju arbetsterapeuter intervjuades för ändamålet. Materialet analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultatet framhävde som resonemangets grunddrag att variera mellan teoribaser samt mellan att arbeta med synliga aktivitetsmönster och upplevd balans. Det reflekterar att arbetsterapeuters metoder och resonemang kan bidra till att skapa aktivitetsbalans. Nya insatser som mångsidigare inbegriper det sociala sammanhanget behövs Vidare forsnkning behövs om de arbetsterapeutiska insatsernas effekter för att stärka deras evidens. / People suffering from emotionally unstable personality disorder face various forms of occupational imbalance in their daily life. Occupational therapists strive to suppport occupational balance and thus increase the experience of satisfaction. Knowledge of how to support the experience of balance is yet insufficient. The aim of this study was to describe the reasoning of occupational therapists when working with people suffering from emotionally unstable personality disorder and supporting occupational balance. Seven occupational therapists were interviewed. Analyses were conducted using qualitative content analysis. Results emphasise that the reasoning is based upon combining different theoretical perspectives and varying between working with visible occupational patterns and individually experienced balance. This accentuates that the reasoning and methods of occupational therapists may contribute to create occupational balance. Broader methods considering also the social context are needed. Also, further studies evaluating the effects of already existing methods used in occupational therapy is needed to strengthen the evidence.

<p><strong></strong><strong></strong><strong></strong>Syftet med studien var att beskriva erfarenheter som hemtjänstpersonal har av handledning. Metoden var kvalitativ, med enskilda, öppna intervjuer. Sju personer som arbetar i kommunal hemtjänst intervjuades. Intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att samarbete mellan arbetsterapeut och hemtjänstpersonal är en förutsättning för att arbetsterapeutens insatser ska komma brukaren till nytta. Resultaten visar vidare att hjälpinsatsens utformning påverkas av om arbetsterapeuten gjort en tidig rehabiliteringsinsats. Det är främst genom dialog med arbetsterapeuten och praktisk handledning i vardagsarbetet som hemtjänstpersonalen får tillgång till den kunskap och information som handledningen har för avsikt att förmedla. Deltagarna förordade praktisk handledning. Den upplevdes ge kunskaper som de direkt kunde tillämpa i sitt arbete, samt skapa förutsättningar för ett enhetligt arbetssätt inom hemtjänstgruppen. Studien synliggör behov av rutiner kring överrapportering. Arbetsterapeuten bör prioritera att snabbt lämna ut information gällande ADL-förmågor. Enligt erfarenheterna var handledning väsentlig kring varje enskild brukare och behöver finnas att tillgå när den efterfrågas av hemtjänstpersonalen. För att arbetsterapeutens handledning skall vara till verklig nytta för brukaren krävs ett gott samarbete mellan samtliga yrkeskategorier i teamet.</p>

Syftet med studien var att beskriva erfarenheter som hemtjänstpersonal har av handledning. Metoden var kvalitativ, med enskilda, öppna intervjuer. Sju personer som arbetar i kommunal hemtjänst intervjuades. Intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att samarbete mellan arbetsterapeut och hemtjänstpersonal är en förutsättning för att arbetsterapeutens insatser ska komma brukaren till nytta. Resultaten visar vidare att hjälpinsatsens utformning påverkas av om arbetsterapeuten gjort en tidig rehabiliteringsinsats. Det är främst genom dialog med arbetsterapeuten och praktisk handledning i vardagsarbetet som hemtjänstpersonalen får tillgång till den kunskap och information som handledningen har för avsikt att förmedla. Deltagarna förordade praktisk handledning. Den upplevdes ge kunskaper som de direkt kunde tillämpa i sitt arbete, samt skapa förutsättningar för ett enhetligt arbetssätt inom hemtjänstgruppen. Studien synliggör behov av rutiner kring överrapportering. Arbetsterapeuten bör prioritera att snabbt lämna ut information gällande ADL-förmågor. Enligt erfarenheterna var handledning väsentlig kring varje enskild brukare och behöver finnas att tillgå när den efterfrågas av hemtjänstpersonalen. För att arbetsterapeutens handledning skall vara till verklig nytta för brukaren krävs ett gott samarbete mellan samtliga yrkeskategorier i teamet.

Sammanfattning Den här vetenskapliga essän handlar om arbetsterapeutens arbete med neurologisk rehabilitering. Jag gestaltar ett möte med en patient som har drabbats av en stroke och beskriver hur anhöriga påverkar rehabiliteringsprocessen. Problem uppstår när jag inte har lyckats skapa en god relation och samarbete med den anhöriga. Jag funderar över begreppet rehabilitering, kring krisbearbetning och vad det kan innebära att drabbas av en hjärnskada och relaterar det till ett existentiellt och ett relationellt perspektiv. Jag reflekterar över ansvarsfördelningen i vården och hur den fördelas mellan patient, anhörig och arbetsterapeuten i vårdmötet. Mina tankar och reflektioner från mötet med patienten och anhöriga utforskar jag med hjälp av filosofer och andra författare. Min slutsats är att anhöriga spelar en stor roll för att rehabiliteringen ska lyckas och deras behov av stöd behöver beaktas i större utsträckning. Jag behöver skapa förtroendefulla relationer och ha en dialog med patienten och anhöriga för att utveckla ett bra samarbete. Patienten och arbetsterapeuten har ett delat ansvar över rehabiliteringen och det stöd som anhöriga ger är viktigt för att främja tillfrisknandet. / Abstract This scientific essay is about the occupational therapist's work in neurological rehabilitation. I am portraying a meeting with a patient who suffered a stroke and describe how relatives affect the rehabilitation process. Problems arise when I have not managed to create a good relationship and cooperation with the relative. I discuss the concept of rehabilitation, about crisis management and what it can mean to suffer a brain injury from an existential and a relational perspective. I reflect on the division of responsibilities in health care, as well as how it is distributed between patient, relative and the occupational therapist in the patient care meeting. I explore my thoughts and reflections from the meeting with the patient and relatives with the help of philosophers and other writers. My conclusion is that relatives play a major role in the success of rehabilitation and the need for their support needs to be considered to a greater extent. I need to create trusting relationships with both the patient and relatives to develop a good collaboration. The patient and the occupational therapist have a shared responsibility for the rehabilitation and the support provided by relatives is important to facilitate recovery.