Detta examensarbete tar med er på en resa genom en designprocess. Den började i enenkel fråga om hur jag går tillväga för att utifrån en pjäs göra en möbel, men blev till en djupdykning i mitt eget sätt att arbeta och en psykologisk analys av någon som inte finns.Jag har med avstamp i August Strindbergs pjäs Ett Drömspel försökt designa en möbel som solidifierar karaktären ”Officern”. Efter analyser bestämde jag att denna möbel skulle vara ett skåp. Jag har sammanfört mina tidigare erfarenheter från teateranalys med möbeldesign för att försöka svara på frågorna: Hur jag går tillväga för att skapa en möbel som ska personifiera/ konkretisera en karaktär ur en pjäs och i förlängningen sammanfatta ett dramatiskt verk? Hur ser en fungerande designprocess ut för mig? Karaktären ”Officern” är stram och tillknäppt med ett hårt yttre, men döljer en insida som går att likna vid ett oskyldigt barn. Mitt skåp skulle spegla detta och det blev en möbel där jag i gestaltningen försökte utmana vad ett skåp kan vara. Skåpet har en traditionell utsida som ger glimtar av en inre scen, eller drama, som går att finna inuti. Att utforska min designprocess var syftet med denna uppsats, och i detta utforskandevisade sig att utgå från ett Ett Drömspel vara en lämplig allegori. Designprocessen har emellanåt varit kaotisk, ologisk och tumultartad, precis som pjäsen. Men precis som det allteftersom i Ett drömspel framträder mönster, samband och djup, så har det också gjort i min designprocess och i det har jag lärt känna mitt eget skapande på ett djupare sätt. / This thesis invites you the reader on a journey through a design process. It started with a simple question of how I would go about making a piece of furniture based on a play but became a deep exploration into my own way of working and a psychological analysis of someone who does not exist. Based on August Strindberg’s play A Dream Play, I have tried to design a piece of furniture that solidifies the character “The Officer”. After analysis I decided this furniture to be a cabinet. I have combined my previous experiences from theater analysis with furniture design to try to answer the questions: How do I go about creating a piece of furniture that will personify/concretize a character from a play and at the same time summarize a dramatic work? What does a working design process look like for me? The character “The Officer” is proud and tightly wound with a hard exterior but hides an inside that can be compared to that of an innocent child. My cabinet should reflect this, and it became a piece of furniture where I tried to challenge the definition of what a cabinet can be. The cabinet has a traditional exterior that gives glimpses of an interior scene, or drama, that can be found inside. Exploring my design process was the purpose of this essay, and in this exploration, using a A Dream Play as a starting point turned out to be a suitable allegory. The design process has at times been chaotic, illogical and tumultuous, just like the play. But just as it does in the play, patterns, connections and depth emerged, as it has in my design process and in that I have gotten to know my own creative process in a deeper way.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur August Strindberg med sin novellsamling Giftas och rapartisten Yasin, enligt dagspressen, utmanat moralen i sin samtid. Ett annat syfte är att samtidigt undersöka hur dagspressen förhåller sig till åtskillnaden mellan verk och person. Studien bygger på tidningsartiklar från olika svenska tidskrifter som täckt receptionen under år 1884 och mellan 2019–2020. De teoretiska utgångspunkterna som materialet analyseras genom är receptionsestetik, kritik som teori och metod, moral som ett perspektiv, biografism och arbetarlitteratur som position. Ur analysen har studien kunnat påvisa att diskussionerna om moral i dagspressen idag skiljer sig från hur frågan behandlades under 1880-talet. Därmed inte sagt att moral inte existerar i litteraturkritiken; moralen är fortfarande en grundpelare när litteratur ska värderas och bedömas. Det som bestämmer var om moralmuren litteraturen och dess upphovsperson hamnar verkar handla om hur samstämmiga litteraturen och upphovspersonen är med den samtida moralen. Utifrån analysen är slutsatserna att det inte hänt mycket runt frågan om verk-person sedan Giftasåtalet. I materielat som framgått har de liberala tidningarna tagit Strindbergs parti och försökt särskilja personen Strindberg från hädelse. Samtidigt som de konservativa tidningar betraktat novellsamlingen som en dagbok i vilken Strindberg passar på att håna religionen. De kritiker som skiljt Yasin från sina verk har motiverat det utifrån konstnärliga men även politiska och socioekonomiska faktorer, och på så sätt framställt Yasin som ett offer med genial musikalisk talang. De kritiker som opponerat sig mot Yasins konst har snarare fokuserat på hans kriminella livsstil och sett musiken som uttryck för det och endast det.

Analisamos, neste trabalho, o filme Anticristo (2009), do cineasta Lars von Trier, tomando como base um viés crítico que contemplasse a relação entre sua construção formal e seus conteúdos implícitos e explícitos. Assim como outras obras do artista, igualmente questionadoras, perturbadoras e políticas, Anticristo mostra-se capaz de apontar dinâmicas histórico-sociais relevantes para a compreensão de seu tempo, além de desnudar diversas características substanciais do pensamento hegemônico, espantosamente naturalizadas. Nesses termos, a tese proposta é a de que o filme reapropria-se de um método estéticopolítico brechtiano com o fim de criar uma contraposição ao modelo dramático que orienta grande parte das produções cinematográficas mainstream. Sendo responsável por sua estruturação mais ampla, essa reapropriação vincula-se à formatação do foco narrativo do filme, associado à personagem masculina e plasmado com várias nuances de obras de Strindberg e de Freud, bem como do Expressionismo. Configura-se, portanto, essencial o exame da inter-relação que Anticristo apresenta entre os planos histórico e social, e os planos do indivíduo e de sua subjetividade, inclusive de sua construção psíquica. A partir dessa análise revelam-se contradições fundamentais da sociedade ocidental, sobretudo no que se refere às questões de gênero, guarnecidas pela inquietante alusão que o filme faz à caça às bruxas. / In this thesis, we analyze the film Antichrist (2009), by Lars von Trier, from a critical perspective that contemplates the relationship between its formal construction and its implicit and explicit content. As with other works by the artist, equally questioning, disturbing and political, Antichrist has shown itself capable of pointing out historical and social dynamics that are relevant to the comprehension of its time; it also lays bare several substantial characteristics of the hegemonic thinking, which are naturalized in an unsettling way. Accordingly, the proposed thesis is that a Brechtian aesthetic-political method is reappropriated by the film, in order to counterpoint the dramatic model that guides much of the mainstream film productions. Being responsible for the broader structuring of Antichrist, this re-appropriation is linked to the design of the films narrative perspective, which is associated to the male character and shaped by various nuances of works by Strindberg and Freud, and also of Expressionism. The examination of the interrelationship between the historical and social level, and the level of the individual and of his subjectivity, including his mental construction, becomes thus essential in Antichrist. From such analysis, fundamental contradictions of Western society can be unveiled, especially the ones regarding gender issues, which are furnished by the uncanny allusion to the Witch Hunt brought up by the film.

Cette étude traite de la représentation du criminel et de la normalisation de l’homme dans les œuvres d’August Strindberg, Ola Hansson et Gustaf af Geijerstam. La question de l’identité et de la spécificité de l’homme criminel attira une attention considérable à la fin du 19ème siècle. Elle fut explorée dans des sciences prestigieuses qui employaient de nouvelles techniques photographiques et statistiques pour surveiller et définir les anormaux. Dans les œuvres littéraires examinées, le criminel représente un thème privilégié : à travers ce thème, des questions fondamentales concernant la déviance, le déclin et la dégénérescence pourraient être exprimées et discutées par les auteurs. Pourtant, le criminel reste une figure complexe qui à la fois était perçue comme un homme malade ou déviant qu’il faut normaliser et un homme supérieur qui exprime sa propre liberté et individualité. Ce processus ambiguë est décrit, avec un terme emprunté à Michel Foucault, comme une forme de « gouvernementalité », ou une élaboration continue d’un champ de liberté et individualité situées. / This study explores the representation of the criminal and the wider question of the normalization of man seen through the works of August Strindberg, Ola Hansson and Gustaf af Geijerstam. The question of the identity of the criminal attracted considerable attention at the end of the 19th century. It was explored in new, prestigious scientific fields that relied upon cutting-edge photographic technology and statistics as forms of surveillance for defining types of human beings. In the literary works, the criminal thus functions as an appealing topic through which deeper cultural anxieties about deviance, decline and degeneration could be voiced and discussed. However, the criminal is a complex figure who at the same time tended to be seen as a sick, deviant or abnormal individual in need of normalization, and as a superior being who expresses his personal freedom and individuality. This ambivalent process, called a “game of normality”, is in turn understood in post-Foucauldian terms as a form of “governmentality”, or as a continuous shaping of a field of situated freedom and individuality

Analisamos, neste trabalho, o filme Anticristo (2009), do cineasta Lars von Trier, tomando como base um viés crítico que contemplasse a relação entre sua construção formal e seus conteúdos implícitos e explícitos. Assim como outras obras do artista, igualmente questionadoras, perturbadoras e políticas, Anticristo mostra-se capaz de apontar dinâmicas histórico-sociais relevantes para a compreensão de seu tempo, além de desnudar diversas características substanciais do pensamento hegemônico, espantosamente naturalizadas. Nesses termos, a tese proposta é a de que o filme reapropria-se de um método estéticopolítico brechtiano com o fim de criar uma contraposição ao modelo dramático que orienta grande parte das produções cinematográficas mainstream. Sendo responsável por sua estruturação mais ampla, essa reapropriação vincula-se à formatação do foco narrativo do filme, associado à personagem masculina e plasmado com várias nuances de obras de Strindberg e de Freud, bem como do Expressionismo. Configura-se, portanto, essencial o exame da inter-relação que Anticristo apresenta entre os planos histórico e social, e os planos do indivíduo e de sua subjetividade, inclusive de sua construção psíquica. A partir dessa análise revelam-se contradições fundamentais da sociedade ocidental, sobretudo no que se refere às questões de gênero, guarnecidas pela inquietante alusão que o filme faz à caça às bruxas. / In this thesis, we analyze the film Antichrist (2009), by Lars von Trier, from a critical perspective that contemplates the relationship between its formal construction and its implicit and explicit content. As with other works by the artist, equally questioning, disturbing and political, Antichrist has shown itself capable of pointing out historical and social dynamics that are relevant to the comprehension of its time; it also lays bare several substantial characteristics of the hegemonic thinking, which are naturalized in an unsettling way. Accordingly, the proposed thesis is that a Brechtian aesthetic-political method is reappropriated by the film, in order to counterpoint the dramatic model that guides much of the mainstream film productions. Being responsible for the broader structuring of Antichrist, this re-appropriation is linked to the design of the films narrative perspective, which is associated to the male character and shaped by various nuances of works by Strindberg and Freud, and also of Expressionism. The examination of the interrelationship between the historical and social level, and the level of the individual and of his subjectivity, including his mental construction, becomes thus essential in Antichrist. From such analysis, fundamental contradictions of Western society can be unveiled, especially the ones regarding gender issues, which are furnished by the uncanny allusion to the Witch Hunt brought up by the film.

Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2007.

Thèse complémentaire--Paris. / Includes bibliographical references.

Syftet med den här uppsatsen är att utföra en komparativ analys av fem läromedel i svenska 2 i gymnasieskolan. Vi besvarar en frågeställning som rör hur fördelningen mellan kvinnliga och manliga författare ser ut i läromedlen. Vi besvarar även en fråga gällande hur kvinnliga och manliga författare framställs i läromedlen med avseende på allmänna beskrivningar av författarnas lynne, karaktär samt litterära produktion. För att besvara dessa frågeställningar använder vi oss av två teoretiska utgångspunkter, Yvonne Hirdmans genussystem samt Gisela Håkansson och Catrin Norrbys samtalsstilar. I den här uppsatsen kommer vi fram till att de läromedel vi har analyserat visar en klar majoritet av manliga författare sett till hur ofta de nämns och hur mycket utrymme de får i respektive läromedel.

Med denna kunskapsöversikt har vi haft för avsikt att undersöka vad forskningen säger om hur kanoniserade verk kan läsas på ett genusmedvetet sätt för att främja en reflekterande undervisning på högstadiet och gymnasiet. I undersökningen av detta område har vi identifierat fyra teman, som alla kopplats till genusmedvetenhet, i vilka vi tagit avstamp för att besvara arbetets frågeställning  Hur kan kanoniserade litterära verk läsas för att främja genusmedvetenhet?  Dessa fyra teman är genusmedvetenhet i förhållande till kanonbegreppet, teoribildning, pedagogiska strategier och förhållningssätt samt ett litterärt exempel i form av förankring i August Strindbergs Fröken Julie (1888).  Resultatet har grundat sig i metodisk läsning och sammanställning av olika forskares perspektiv på ämnet. Frågeställningen besvaras med att läsning av kanoniserade verk behöver anpassas efter nutida värderingar såväl som den historiska kontexten i vilken verket blev skrivet. Vidare har resultatet pekat på att feministisk litteraturteori är en aspekt av vad vi idag kallar genusmedvetenhet och därav är nödvändigt att ha i åtanke när pedagogiska strategier ska formas i arbetet med litteratur i klassrummet. De pedagogiska strategierna behöver ta avstamp i inkludering och normkritik. Slutsatsen av detta resultat är att kanoniserad litteratur kan läsas genusmedvetet då de pedagogiska strategierna kring verket påverkar hur läsaren förhåller sig till innehållet.

In this essay, I study how the artist is portrayed in the works of August Strindberg and Ingmar Bergman. I compare Strindberg’s novels The Romantic Organist (1888) and By the Open Sea (1890) with Bergman’s The Hour of the Wolf (1968) and Fanny and Alexander (1982). It should be noted that I’m focusing on the film manuscripts (“Filmberättelser”) of Bergman rather than the films.  My aim is to study how the works of Strindberg and Bergman correspond in regards to the artist motif. Strindberg’s influence on the works of Ingmar Bergman has been wildly recognized among scholars and critics for decades, but no extensive study has before been made on the subject of the artist.