Bakgrund: Demenssjukdom är en obotlig sjukdom som sänker den kognitiva förmågan hos personen. På grund av den nedsatta kognitiva förmågan har personer med demenssjukdom svårt att uttrycka sin smärta. Bedömningsinstrument är ett bra hjälpmedel för sjuksköterskan för att tolka och bedöma smärta hos personer med demenssjukdom. Syfte: Syftet är att beskriva hur sjuksköterskan kan identifiera, bedöma, och lindra smärta hos personer med demenssjukdom. Metod: En litteraturöversikt sammanställd från åtta kvalitativa och sju kvantitativa vetenskapliga artiklar. Resultat: För att lindra och tolka smärta hos personen med demenssjukdom observerade sjuksköterskan beteendeförändringar. Att rådfråga anhöriga till personen och att lära känna personen med demenssjukdom var viktiga grundstenar för att tolka och bedöma smärta. Bedömningsinstrument ansågs vara ett bra kompletterande hjälpmedel för sjuksköterskan men används sällan. Slutsats: Kommunikationssvårigheter hos personer med demenssjukdom gör det svårt att tolka och bedöma smärta. Sjuksköterskan observerar, pratar med anhöriga och lär känna personen för att bedöma smärta hos personer med demenssjukdom. Omvårdnadsåtgärder för att lindra smärta är sällsynta och används inte så ofta hos personer med demenssjukdom. / Background: Dementia is an incurable disease that lowers the cognitive ability of the person. Due to the reduced cognitive ability, people with dementia have difficulty expressing their pain. Assessment tools are a resource for the nurse to interpret and assess pain in person with dementia. Aim: The aim is to describe how the nurse can identify, assess and relieve pain in people with dementia. Methods: A literature review compiled from eight qualitative and seven quantitative article. Results: In order to alleviate and interpret pain, nurses used observations on behavioral changes in person with dementia. To consult relatives and getting to know the person with dementia were important foundations for interpreting and assessing pain. Assessment tools were considered to be a good supplementary aid for the nurse but were rarely used. Conclusions: Communication difficulties in people with dementia make it difficult to interpret and assess pain. Nurses observe, speak with relatives and get to know the people with dementia to assess their pain. Nursing measures to alleviate pain are rare and are not often used in people with dementia.

Bakgrund: Enligt forskning har en majoritet av personer med demens någon form av obehandlad smärta. Bristande kommunikation mellan sjuksköterska och patient beskrivs som en orsak till svårigheten för sjuksköterskan att undersöka, bedöma och behandla denna smärta. En fungerande kommunikation och förståelse för patientens livsvärld i kombination med kunskaper om smärtbedömning, kunskap om hur personer med demens upplever smärta samt lämpliga omsorgssåtgärder är nödvändiga för att lindra patientens smärta.  Syfte: Studiens syfte var att beskriva hur sjuksköterskan kan bedöma och lindra smärta hos personer med demens.  Metod: Litteraturöversikt baserad på 15 vetenskapliga artiklar varav elva med kvalitativ ansats och fyra med kvantitativ ansats. Datasamling genomfördes via databaserna CINAHL och PubMed.  Resultat: Det är en stor utmaning för sjuksköterskan att genomföra smärtbedömning på person med medelsvår eller svår demens i form av kognitiv svikt. Bedömningsinstrument är grunden för att sjuksköterskan ska kunna genomföra smärtbedömningen på ett adekvat, säkert, systematiskt och tidseffektivt sätt. Sjuksköterskan kan använda observationsinstrument och självrapporterade bedömningsskalor vid smärtbedömning utifrån observation respektive patientens egen smärtskattning. Fungerande omvårdnadsåtgärder för att lindra smärta är, utöver en fungerande kommunikation med patienten, musik, massage, värmebehandling och användning av rogivande robotdjur.  Slutsats: Smärtbedömning och omsorg av personer med demenssjukdom är en komplex process på grund av patientens nedsatta kommunikationsförmåga. Sjuksköterskan behöver därför fördjupad kännedom om lämpliga bedömningsinstrument för att framgångsrikt bedöma smärta. Utifrån ett personcentrerat helhetsperspektiv behöver sjuksköterskan även förstå patientens livsvärld samt kommunicera med närstående för att framgångsrikt ge smärtreducerande omsorg. / Background: According to research, the majority of people with dementia have some form of untreated pain. Lack of communication between nurse and patient is described as a reason for the difficulty for nurses to examine, assess and treat this pain. A functioning communication and understanding of the patient's perceptions in combination with knowledge of pain assessment, knowledge of how individuals with dementia experience pain and appropriate care measures are necessary to relieve the patient's pain. Aim: The purpose of the study was to describe the nurse's nursing measures to assess and alleviate pain in people with dementia. Method: A literature review based on 15 scientific articles, 11 of which have a qualitative approach and four with a quantitative approach. The data collection was carried out in the databases CINAHL and PubMed.  Results: It is a major challenge for the nurse to make a pain assessment for a patient with moderate and severe cognitive failure. Assessment instruments are the basis for the nurse to be able to perform the pain assessment in an adequate, safe, systematic and time-efficient manner in this patient group. There are observational instruments and self-reported assessment scales that nurses can use in pain assessment based on the nurse's observation and interpretation and the patient's own pain assessment. The nursing measures that the nurse can take in order to alleviate the pain of the patient include music, massage, heat treatment and use of robotic animals. Conclusion: Pain assessment and care of people with dementia is a complex process due to the patient's impaired communication skills. The nurse therefore needs indepth knowledge of appropriate assessment instruments to successfully assess pain. From a person-centered holistic perspective, the nurse also needs to understand the patient's world of life viewpoints and communicate with relatives to successfully provide pain-reducing care.

Introduktion: Assisting Hand Assessment for individuals with Upper limb difference with or without using a Prosthesis (AHA-UP) är en ny version av Assisting Hand Assessment (AHA). Det nya instrumentet avses användas för bedömning av hur barn och vuxna med unilateral avsaknad av hela eller delar av handen använder sina händer i tvåhandsaktivitet. Instrumentet går att använda med eller utan protes, vilket inte är möjligt med andra instrument. Syfte: Syftet är att undersöka AHA-UP:s test-retestreliabilitet för personer med unilateral avsaknad av hela eller delar av handen oavsett om de använder protes eller ej. Metod: Deltagare rekryterades via strategiskt urval på Armprotesenheten på Aktiv Ortopedteknik i Stockholm. En certifierad AHA-bedömare genomförde två videoupptagningar med 1–3 veckors mellanrum, och bedömde filmerna i randomiserad ordning enligt manualen för AHA-UP. Data analyserades med ICC 2-way mixed-effects model med 95% konfidensintervall och absolut agreement. Resultat: Resultatet påvisar en god (0.727) till mycket god (1.000) ICC. Konklusion: AHA-UP är tillförlitligt att använda enligt denna studie. Resultatet styrks av tidigare reliabilitetsstudie, men ytterligare studier med en större population och fler bedömare behövs för att få statistiskt signifikant resultat. Implikationer: AHA-UP kan tillföra värdefull kunskap i enskilda individers rehabilitering, och ge möjligheter att jämföra och utvärdera protesers nytta och nackdelar i större sammanhang

Stroke är ett samlingsnamn för blodproppar eller blödningar i hjärnan, som i sin tur orsakar en syrebrist i hjärnvävnaden. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige efter hjärtinfarkt och cancer. I prehospital akutsjukvård är bedömningen av patienten en av grundstenarna i vårdprocessen som med en strukturerad anamnestagning, sammanställning och utvärdering av patientens sjukdomstillstånd är utformat för att öka patientsäkerheten och säkerställa att patienter får rätt prioritering inom akutsjukvården. Patienter som uppvisar diffusa symtom och tecken på en stroke ställer högre krav på ambulanssjuksköterskans kunskap och förmåga att känna igen och bedöma en stroke jämfört med en patient som uppvisar tydliga symtom och tecken på att ha drabbats av en stroke. Vilka bedömningsinstrument som används för att upptäcka stroke prehospitalt varierar i hela landet och syftet med studien är att jämföra den prehospitala strokebedömningen mellan Region Hallands AKUT-test och Region Skånes PreHAST genom att analysera följsamheten till läkarkontakt och snabbspår ”Räddahjärnan” efter utförd strokebedömning. Metoden som använts i studien är en deskriptiv retrospektiv journalgranskning med kvantitativ ansats. I resultatet framkom att både Halland och Skåne använde bedömningsinstrumenten i stor utsträckning. Resultatet visade också en signifikant skillnad i antalet bedömningar med bedömningsinstrument som ledde till läkarkontakt och vidare till att snabbspår Räddahjärnan initierades. Användningen av ett detaljstyrt bedömningsinstrument ökar möjligheten till att varje enskild patient med symtom på stroke får en grundläggande och likvärdig bedömning oavsett vilken erfarenhet eller bakomliggande kunskap som ambulanssjuksköterskan som utför bedömningen har. Forskning behövs för att komma fram till en golden standard för prehospitala bedömningsinstrument för bedömning av misstänkt stroke.

Bakgrund: Varje år drabbas uppskattningsvis 31,4 miljoner människor i världenav sepsis och dödssiffran beräknas vara kring 5,3 miljoner. Tidig identifikation aven begynnande sepsis kan vara avgörande för utvecklingen av patientens tillstånd.Eftersom sjuksköterskan arbetar nära patienten är det hen som har möjlighet attidentifiera sepsis på ett tidigt stadium. Det finns olika bedömningsinstrument somsjuksköterskan kan använda som hjälpmedel för identifiering.Syfte: Studien syftade till att undersöka vilka bedömningsinstrumentallmänsjuksköterskan kan använda för att identifiera sepsis och vilken evidens detfinns för de olika instrumentenMetod: Kvantitativ litteraturstudie där tio vetenskapliga studier publicerade 2012-2017 granskades, sammanställdes och evidensgraderades.Resultat: Fyra bedömningsinstrument identifierades: SIRS (eng. systemicinflammatory response syndrome), Elektroniska bedömningsinstrument, qSOFA(eng. quick sequential organ failure assessment) och PRESS (eng. prehospitalrecognition of severe sepsis) score. Evidensgraderingen visade på otillräckligevidens för samtliga bedömningsinstrument, till stor del på grund av begränsadurvalsstorlek.Konklusion: Studien visade att det finns olika bedömningsinstrument som kanvara hjälpmedel för att identifiera sepsis dock utan att ge en definitiv diagnos. Dekan användas för att identifiera symtom som vanligen uppstår vid ett systemisktsvar på infektion men ett holistiskt synsätt som omfattar hela patientenssymtombild krävs för att identifiera sepsis. Enligt internationella riktlinjer skaqSOFA användas inom allmänsjukvården, men SFAI (Svensk förening föranestesi och intensivvård) anser att eftersom NEWS (eng. national early warningscore) och MEWS (eng. modified early warning score) redan är etableradebedömningsinstrument ska dessa användas i Sverige. / Background: Approximately 31.4 million people worldwide develop sepsisannually with mortality rates around 5.3 million. Early identification of thesymptoms of sepsis is essential for the patient’s chances of recovery. The nurseworks closely with the patient and is therefore best equipped to identify sepsis atan early stage. There are different tools available to assist the nurse in identifyingsepsis.Aim: The aim of this study was to investigate which tools the general nurse canuse to identify sepsis and what evidence support them.Method: A quantitative literature review of ten scientific studies published 2012-2017 were reviewed, compiled and graded for evidence.Result: Four tools were identified: SIRS (systemic inflammatory responsesyndrome), Electronic Medical Record alert system, qSOFA (quick sequentialorgan failure assessment) and PRESS (prehospital recognition of severe sepsis)score. The evidence review indicated very low evidence for all tools, largely dueto limited sample size.Conclusion: The study showed that there are different tools that may be useful toidentify sepsis but not to give a definitive diagnosis. The tools can be used toidentify the symptoms typically exhibited in a systemic response to infection.However a holistic stance that takes into consideration all of the symptomspresented by the patient is needed to identify actual sepsis. The internationalguidelines recommend using qSOFA outside of intensive care but SFAI (swe.Svensk förening för anestesi och intensivvård) recommend adhering to NEWS(national early warning score) and MEWS (modified early warning score) inSweden as these are already established tools.

Bakgrund Antalet äldre ökar alltmer i världen och därmed även personer med demens. Det uppskattas att hälften av alla personer med demens lever med en smärta. Demenssjukdom medför svårigheter att kommunicera och förmedla smärta. Sjuksköterskorna får hitta andra sätt att bedöma smärta hos personer med demens vilket ofta innebär observationerav icke-verbala tecken på smärta. Syfte Syftet var att studera sjuksköterskors erfarenheter av att bedöma smärta hos personer med demens. Metod Studien var en strukturerad litteraturöversikt med inslag av den metodologi som används vid systematiska översikter. Resultat Resultatet innehöll huvudkategorin; sjuksköterskors erfarenheter av vad som underlättar respektive försvårar bedömning av smärta och underkategorierna; organisation, kommunikation, samverkan samt kunskap och erfarenhet. Sjuksköterskornas erfarenheter var att kommunikationssvårigheter, personalbrist, tidsbrist, kunskapsbrist, försvårar bedömningen av smärta hos patientgruppen. Kunskap, erfarenhet, fungerande kommunikation med andra professioner i vårdteamet och anhöriga underlättar bedömning av smärta för sjuksköterskor. Slutsats Sjuksköterskorna beskrev många hinder som försvårade bedömningen av smärta hos personer med demens och fann egna strategier som underlättade bedömningen. Sjuksköterskor använder sällan bedömningsinstrument och baserar bedömning av smärta på sin intuition. / Background The number of elderly is steadily increasing in the world and with that follows a great number of persons with dementia. It is estimated that around 50% of all persons with dementia suffers from pain. Dementia causes a cognitive impairment that leads to difficulties in communicating and conveying pain. The nurses have to find other ways to assess pain in persons with dementia which often involves observations of non-verbal signs of pain. Aim The Aim was to explore nurses experience of assessing pain in persons with dementia. Method The study was a structured literature review with elements of the methodology used in systematic reviews. Results The result included the main category; nurses' experiences of what facilitates and hinders the assessment of pain and the subcategories; organization, communication, collaboration, knowledge and professional experience. The nurses' experiences were that communication difficulties, lack of staff, time and knowledge make it difficult to assess pain. Knowledge,experience, effective communication with colleagues and relatives facilitates the assessment of pain for nurses. Conclusions The nurses described many obstacles that made it difficult to assess pain in people with dementia, they found their own strategies that facilitated the assessment of pain. Nurses rarely use pain scales, they use their intuition to assess pain.

Det övergripande syftet var att beskriva och jämföra sjuksköterskors och underskö­terskors bedömningar av patienters smärta, näringstillstånd och hudkostym samt de­ras uppfattningar om att använda bedömningsinstrument. Vidare att beskriva sjuk­sköterskors och undersköterskors uppfattningar om hur de bedömer patienters smärta, näringstillstånd och hudkostym. Metod: Etthundrasjuttio pati­entjournaler granskades. Intervjuer med sjuksköterskor (n=9) och undersköterskor (n=9) genomfördes. Resultatet av sjuksköterskors (n=34) och undersköterskors (n=43) bedömningar jämfördes. Interbedömarreliabilitet undersöktes när sjuk­sköterskor (n=50) och undersköterskor (n=61) använde bedömningsinstrument.  Resultat: Sextio pro­cent av patientjournalerna vid inskrivningen och 78 % vid utskrivningen innehöll do­kumentation om patientens hudstatus. Det fanns dokumentation om trycksår i 15 % respektive 20 % av patientjournalerna. Patienter som var i risk för trycksårutveckling enligt Modifierad Nortonskala (MNS) erhöll i medeltal 4,6 omvårdnadsåtgärder och patienter som ej var i risk erhöll i medeltal 3,8. Det var inte några tydliga grän­ser för hur sjuksköterskor och undersköterskor genomförde bedömningar, vem som gjorde vad och på vilket sätt det gjordes. Det var inga skillnader mellan sjukskö­terskors och undersköterskors bedömningar av risk för undernäring och trycksår när det gäller poäng för initial bedömning och totalpoäng. Det var dock skillnader i deras bedömningar av enskilda delskalor och smärta. Sjuksköterskors och undersköterskors uppfattning om hur det var att använda bedömningsinstrument varierade. Inter­bedömarreliabiliteten avseende MNS, Short- Form Mini Nutritional Assessment och trycksårkortet varierade mellan och inom sjuksköterskegruppen och undersköterskegruppen. Konklusioner: Sjuksköterskor dokumenterar inte alltid bedömning av patienters hudkostym och risk för trycksårutveckling. Det är såväl likheter som skillnader mellan sjuksköterskor och undersköterskor när det gäller hur de genomför bedömningar och resultatet av deras bedömningar. Interbedömarreliabilite­ten mellan och inom sjuksköterske- och undersköterskegruppen varierar vid deras bedömning med olika bedömningsinstrument och trycksårkort. Ett viktigt led i arbetet med att säkerställa patientsäkerhet och hög vårdkvalitet är att vara steget före och fortlö­pande bedöma patienters smärta, näringstillstånd och hudkostym. / The overall aim was to describe and compare registered nurses’ (RNs’) and enrolled nurses’ (ENs’) assessments of pain, nutrition and skin and their perceptions of using assessment tools. Further to describe RNs’ and ENs’ perceptions of how they assess patients’ pain, nutrition and skin. Methods: One hundred and seventy patient records were reviewed for patients with hip fracture. Interviews were conducted with RNs (n=9) and ENs (n=9). Results of the RNs’ (n=34) and ENs’ (n=43) assessments of patients with hip fracture were compared. Interrater reliability was examined between and among RNs (n=50) and ENs (n=61) using assessment tools for assessments (n=228) of patients with hip fracture and stroke. Results: Sixty percent of patient records on admission and 78% at discharge had documentation of the patient’s skin status. Pressure ulcers were documented in 15% and 20% of patient records respectively. Patients at risk for developing pressure ulcers according to the Modified Norton Scale (MNS) received a mean of 4.6 nursing interventions, while those not at risk received a mean of 3.8. There were no established boundaries between RNs’ and ENs’ assessment who performed it and in what way it was done. There were no differences between RNs’ and ENs’ as­sessments of risk for malnutrition and pressure ulcer regarding screening or total scores. However, there were differences regarding their assessments on the subscales and patients’ pain.  RNs’ and ENs’ perceptions of using assessment tools varied. Interrater reliability regarding MNS total score was very good among RNs, good among ENs and between RNs and ENs. For Short- Form Mini Nutritional Assessment screening score, interrater reliability was good between RNs and ENs and among RNs, while it was moderate among ENs. Interrater reliability between and among RNs and ENs varied for Pressure Ulcer Card. Conclusions: RNs do not always document assessment of patients’ skin and risk for pressure ulcer. Patients at risk for pressure ulcers receive more nursing interventions than patients not at risk. There are both similarities and differences between RNs and ENs regarding how they perform their assessments and what the results of their assessments are. Interrater reliability between and among RNs and ENs varies regarding the different assessment tools. An important part of the work in establishing patient safety and high quality of care is to be one step ahead and continuously assess the patients’ pain, nutrition and skin.

Titel: Intensivvårdssjuksköterskans upplevelser av att vårda patienter med delirium. En kvalitativ intervjustudie. Bakgrund: Delirium uppkommer som akuta förändringar i mental status, slutenhet, medvetandepåverkan, konfusion och agitation. Vid tecken på delirium är det viktigt att snabbt göra bedömning för att identifiera delirium och minimera farmakologiska och fysiologiska riskfaktorer samt minska riskfaktorer i patientens miljö som stress. Det är viktigt att visa förståelse och ge stöd, samt förklara patientens upplevelser. Forskning visar att delirium oftast diagnostiseras med den subjektiva kliniska blicken på patienten istället för att använda screeningverktyget CAM-ICU. Syfte: Syftet var att belysa vad intensivvårdssjuksköterskan hade för upplevelser av att vårda patienter med delirium. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design med individuella semistrukturerade intervjuer där elva intensivvårdssjuksköterskor deltog. Nio av deltagarna var kvinnor och två var män. Data analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Intensivvårdssjuksköterskornas upplevelser av att vårda patienter med delirium belyser en frustration över svårigheter med att identifiera patienter med delirium, att en god kommunikation både med patient, anhöriga och personal är en viktig del i vårdandet, samt att läkemedelsbehandling, aktivering och fysisk stimulans ger positiva effekter för patienten. Slutsats: Det framkom i studien att intensivvårdssjuksköterskorna upplever frustration och svårigheter med att identifiera patienter med delirium. På grund av insikt om kunskapsbrister i CAM-ICU är det viktigt att vårdpersonalen får utbildning i hur bedömningsinstrumentet ska användas eftersom det är ett tillförlitligt instrument. / Title: Intensive care nurse's experiences of caring for patients with delirium. A qualitative interview. Background: Delirium occurs as acute mental status changes, introversion, impaired consciousness, confusion and agitation. If signs of delirium, it is important to make quick assessment to identify delirium and minimize the pharmacological and physiological risk factors and reduce risk factors in the patient's environment such as stress. It is important to show understanding and support, and explain the patient´s experiences. Research shows that delirium is usually diagnosed with the subjective clinical gaze on the patient instead of using the screening tool CAM-ICU.Aim: The aim was to illustrate intensive care nurses experiences of caring patients with delirium. Method: The study was conducted with a qualitative design with individual semi-structured interviews where eleven critical care nurses participated. Nine of the participants were women and two were men. The data was analyzed by qualitative content analysis. Results: Intensive care nurses' experiences of caring for patients with delirium illustrates the frustration over difficulties in identifying patients with delirium and that a good communication both with patients, relatives and staff is an important part of caring. Also pharmacological treatment and activation and physical stimulation produces positive effects for the patient. Conclusion: It was revealed in the study of intensive care nurses´ experience that they experienced frustration and difficulties in identifying patients with delirium. Due to the realization of the knowledge gaps in the CAM-ICU, it is important that the staff is trained in how the assessment instrument should be used because it is a reliable instrument.

Syftet med föreliggande studie var att psykometriskt undersöka den svenska versionen av Child and Adolescent Trauma Screen (CATS) för att skapa tillgång till ett självsvarsinstrument för barn och ungdomar som screenar för både traumahistorik och traumasymtom utifrån aktuellt diagnossystem DSM-5. För detta syfte undersöktes reliabilitet och evidens för validitet med hjälp av två sample; en normgrupp med 591 svenska skolelever i åldrarna 10 till 17 år samt en test-retestgrupp med 90 svenska skolelever i åldrarna 13 till 17 år. En pilotstudie med 38 svenska skolelever i åldrarna 15 till 19 år användes för metodvägledning inför studiens genomförande.   Reliabiliteten undersöktes med estimering av intern konsistens med Cronbachs α i normgrupp samt temporal stabilitet med ICC och Cohens k i test-retestgrupp. För att erhålla evidens för kriterievaliditet användes robust enkel regressionsanalys för att undersöka huruvida antalet traumahändelser kunde predicera symtomutfall.  För att erhålla evidens för konvergent och diskriminant validitet beräknades Pearsons r mellan CATS symtomskala och de sex subskalorna i Trauma Symtom Checklist for Children (TSCC). Cramérs V användes för evidensprövning av konvergent validitet mellan CATS skala för traumahistorik och LYLES.  Evidens för validitet undersöktes även med analys av formulärets interna struktur med konfirmatorisk faktoranalys (CFA) utifrån DSM-5s fyrfaktormodell för PTSD. CFA utfördes med estimeringsmetoden bootstrap Maximum-likelihood till följd av bristfällig uni- och multivariat normalitet. Oberoende t-test användes för att undersöka eventuella gruppskillnader avseende traumahistorik och traumasymtom uppmätt med CATS.   CATS symtomskala uppvisade god intern konsistens på samtliga fyra subskalor (Cronbachs α = .73-.89) och moderat temporal stabilitet (ICC = .57-.68). Temporal stabilitet för CATS totalskala för traumahistorik var god (ICC = .84) och sett till varje item var överensstämmelsen mellan test- och retestmätningar varierande från liten till nästintill perfekt (k = .34-.87). Robust enkel regressionsanalys påvisade att antalet traumahändelser predicerar symtomutfall där 32% av variansen i symtomuttryck kunde härledas till antalet traumahändelser. Måttliga till starka korrelationer återfanns mellan CATS symtomskala och TSCC symtomskalor med starkast korrelation med subskalan posttraumatisk stress (r = .82) och svagast korrelation med subskalan för sexuella bekymmer (r = .44). CATS skala för traumahistorik korrelerade måttligt med LYLES (V = .45).  DSM-5s fyrfaktormodell för PTSD indikerade god passform, reliabilitet och konvergent validitet. Modellen uppvisade bristande intern diskriminant validitet vilket kunde förklaras med prövning av en second-ordermodell med PTSD som högre ordnad faktor.

Abstract This study is about the work of the social services and the assessment of the risk of continued gender-based violence. The purpose of the study is to investigate what is needed to carry out a risk assessment with high validation of continued gender-based violence within the Social Services. Based on the purpose of the study, four issues have been raised regarding what is needed to carry out a risk assessment with high validation, the use of method / tools, the underlying knowledge (education) and work experience and the professional's own confidence in his risk assessment. The method used in this study is quantitative in the form of a survey study. In order to get answers to these questions, a survey study was conducted and sent out to professional socialworkers. The study has chosen to target practitioners who work with gender-based violence and who investigate the risk of continued violence. The questionnaire was sent to all 26 municipalities in Stockholm County and was also left open for the opportunity for other municipalities outside Stockholm County to respond. The survey's answers were then summarized using the SurveyMonkey program for best results. The results of the survey have been analyzed based on the theory of street-level bureaucracy and ecological systems theory. The survey showed that the majority of administrators worked between 6-15 years in social work and 0-5 years in social services. 99% of the respondents completed the NCK web course on violence in close relation, which is considered relevant to their current target group. The majority of respondents use the standardized assessment method called FREDA. Knowingly, the minority of respondents had undergone some form of college education in violence in close relation. All respondents replied that they use some kind of tool to make a good assessment of the risk of violence in close relation and the majority believe that what is needed to carry out a good risk assessment is work experience, special knowledge in violence in close relation and an assessment instruments, in this case FREDA. What the study discusses based on its conclusions are the most important results that are considered to answer the essay's questions. The study discusses the limitations, shortcomings and difficulties of the survey. The study was concluded with questions for further research.