The purpose of this essay is to investigate the deformed Viking swords as seen in the historical Swedish province of Uplands during the Late Iron Age.Three sites have been selected for their concentration of deformed and fragmented swords,as well as other phenomena that are part of the phenomenon. Birka,Kiplingeberg and Söderby are the three choose parts of Upland chosen for the similarities and difference of the swords appearing in cremation graves. To get a deeper understanding of the phenomenon beyond “killing of an object”, the theoretical perspective of charismatic objects, personhood and ritual theories have been used to approachthe swords.This will allow the essay to address the question of why different forms of swords appear and discuss who the form was for.

Many Christians believe in a future with eternal life, some say it will be “in heaven”. What kind of existence do they imagine? Do they think that the risen Christian congregation will have physical bodies like we have here in our lives on Earth today? Or will it be a spiritualexistence? Bible scholar and former Anglican bishop NT Wright asserts that Christianity’s most distinctive idea is bodily resurrection and he also defense a literal resurrection of Jesus.1 He claims that most Christians don’t understand the meaning of the “Christian hope” – that of a bodily resurrection and a new creation. What is the theological statement on resurrection from bishops in the Swedish Lutheran Church? Which message about the Christian hope do they advise, especially when it comes to funerals? What kind of eschatological tracks are to be found in the main manual Kyrkohandbok för Svenska kyrkan? Is the afterlife to be seen as a spiritual existence or one with physical bodies? And does it really matter? The main purpose in this essay is to find out what kind of eschatological guidance there is for priests officiating funerals. With starting point in the theology of NT Wright, in comparison with the advice from Swedish bishops, the essay is studying which words and formulation could be used to talk truthfully about the Christian hope.

Krematoriet är en tvåfaldig byggnad: dels en funktionell anläggning där döda kroppar hanteras rationellt men också en byggnad med behov av känsla och ritual för att undvika att kremationen reduceras till likhantering på löpande band. Dödsritualer basereras ofta på gemensamma trosuppfattningar, något som är sällsynt i vårt postmoderna samhälle. En ledande frågeställning är hur arkitekturen kan skapa rum för mening utan att formulera egna godtyckliga ritualer eller försvåra för den praktiska verksamheten. En sista sekvens är ett krematorieprojekt som eftersträvar att skapa ritual genom rumssekvenser. Ritualens symboliska handlingar översätts till fysiska platser som passeras vid varje kremation. Hierakiskt ordnade, karaktärisktiska rum förbereder för och markererar kremationens olika steg utan att göra avsteg från det funktionella. Hypotesen är att kremationsprocessen kan upphöjas till en rumslig ritual som skapas av rumssamband och form. Varje kista som förs mot ugnen omsluts av karaktärisktiska rum: spatiala ögonblick, som skapar värdighet för den döde, tröst för de närstående och och en påminnelse till de anställda att deras arbete är viktigt. Resultatet är ett krematorium med funktionella rumssekvenser där industriella rum och passager har fått sensoriska kvaliteér. Om rumssekvenserna är starka nog för att få rituell mening är svårt att utvärdera utifrån ritningar men det föreslagna krematoriet har tydlig ambition att lyfta fram och skapa särskiljande och sensoriska rum för en industriell process. / A crematory is an ambigous structure: in part a functional facility where corpses are processed but also a building that require emotion and ritual to keep the crematory from becoming a death factory. In many cultures rites of passage are based on a common belief of what happens after death but these collective beliefs are scarce in today's post-modern society. One of the main questions in the project is how architecture can create meaningful space without inventing its own arbitrary rituals or compromising the building's functionality. Spaces of Passage is a crematory project that aims to create ritual through spatial sequences. The symbolic acts of the ritual are translated into physical places. Hierachically organised space with specific character enhance and foreshadow each step of the cremation process without sacrificing effectivness. The hypothesis is that the cremation process can be become a spatial ritual - a ritual created from form and relations. Every coffin that is transported towards the owen will pass through architectural moments, which convey a sense of dignity for the deceased, comfort for the bereaved and a a reminder that the work done at the crematory is of outmost importance. The resulting architecture is a crematory with functional spatial sequences where industrial spaces have aestetic qualities. Without studying how people interact with the actual building it is hard to evaluate if the spatial sequences have gained ritual value but the proposed crematory is indeed a clear attempt at creating emotional significance in an industrial process.

Uppsatsen fungerar som en fallstudie vars syfte är att bidra till förståelse för musikens funktion inom högtidliga ritualer i Sverige under 1700-talets första hälft. Ämnet som uppsatsen behandlar är den tillfällesmusik som framfördes under ärkebiskop Matthias Steuchius (1644–1730) begravning i Uppsala domkyrka år 1730, och hur den komponerades för att passa tillfället. Uppsalas musikliv var vid denna tid präglat av den starka kopplingen mellan kyrka, stad och akademi. Stadens musikdirektör titulerades director musices och var domkyrkoorganist och ledare över det Kungliga Akademiska kapellet. Vid detta tillfälle förfogade Hinrich Christoph Engelhardt (1694–1765) över tjänsten, och det var han som komponerade begravningsstycket som återfinns i Engelhardtsamlingen i Lunds universitet. Uppsatsen baseras på två primärkällor: stämmaterialet i Engelhardts autograf och den tryckta likpredikan som skrevs och framfördes under begravningen av kyrkoherde Jöran A. Nordberg. Studien innehåller en edition av autografen, vilken legat till grund för musikanalysen. I analysen presenteras en hypotes om hur Engelhardt gick till väga för att skriva ett stycke som både kunde uttrycka klagan och tröst, men som också var passande för en ståndspersons begravning. Genom att analysera partituret med utgångspunkt i Carl Dahlhaus genreteoretiska perspektiv samt tidigare forskning om musikaliska normer från 1600- och 1700-talen dras slutsatsen att Engelhardt till att börja med tonsatt en enklare aria för sopran och basso continuo, för att sedan framställa en orkesterbearbetning med utsmyckande ornament med syfte att tillskriva stycket högre dignitet.