Syftet med denna uppsats är att kartlägga vilka föreställningar som finns hos människor om vad som händer då vi dör. För att uppfylla detta har dels en enkätundersökning och dels fyra intervjuer genomförts. I analysen av enkätundersökningen, som ligger till grund för intervjuerna, har fem kategorier av föreställningar om vad som händer då vi dör kommit fram: * Himmel- eller helvetestanken * Reinkarnationstanken * Ateistisk / naturvetenskaplig tanke * En föreställning om att något högre men svårförståeligt händer * Ingen föreställning om livet efter detta. Analysen av intervjuerna behandlar följande kategorier inom ämnesområdet ”livet efter detta – vad händer då vi dör?”: * Intervjupersonernas föreställning om livet efter detta och hur de fått den * Föreställningens konsekvenser i livet * Förhållandet mellan vetenskap, religion och den egna föreställningen * Oförklarliga upplevelser och skyddsänglar * Meningen med livet Diskussion och slutsatser kring dessa kategorier återges under varje kategori.

I mina intervjuer visade det sig att samtliga personer utom två inte var rädda för döden. Arlebrink skriver om psykologiska försvarsmekanismer och förnekande. Att döden inte kommer att drabba just mig, är ett exempel på en sådan mekanism. Det är tydligt att vi ser olika på döden beroende på vilken generation vi tillhör men också beroende på vilken erfarenhet vi har av att vara nära döden. Den yngsta intervjupersonen säger att ju yngre vi är desto odödligare tror vi att vi är. Hon tror också att oron blir större när man fått barn, en tankegång som Arlebrink skriver om. Det är också något som tre småbarnsföräldrar i undersökningen oroar sig för. De hoppas att de ska leva länge nog att få se dem växa upp. Den äldsta intervjupersonen upplever att ett slags naturlig förberedelseprocess startar när man blir äldre, men tycker att det kan vara svårt att leva ”fullt ut” pga den åldersdiskriminering som finns i samhället. Samtliga av de intervjuade har en tro eller en livsåskådning som är väl förankrad. Kanske är det en av anledningarna till att de inte är rädda för döden. En av intervjupersonerna utgör ett undantag eftersom hon, trots sin tro på något fint efter döden, ändå är väldigt rädd men det beror nog främst på hennes oro för barnen. De intervjuade har i stora drag en traditionell bild av sin begravning. Danbolt skriver om hur ett grundmönster med utslussning från hemmet, begravning och minnessamling ”går igen”. Samtliga tycker således att begravningsriten och övriga riter är betydelsefulla. Två intervjupersoner utgör här ett undantag och tycker att begravningsriterna är överflödiga. Begravningen skall vara något ljust, vilket Jarlert skriver om. Han anser att det är en stor svårighet för kyrkan att många människor i vår tid vill lätta upp det som i sig självt inte är lätt och inte alls påminnas om döden. Detta gör också själva livet till något skenbart. Samtliga av de intervjuade, utom en, tycker att vi pratar för lite om döden. En av intervjupersonerna säger att de flesta skulle behöva inse att livet är ändligt och leva ett bättre liv. Olika tider har haft olika inställning till döden. Fram till 1700-talet uppfattades den som något vardagligt och enkelt, men nu förnekar vi alltmer döden. Samtalet om döden skulle kanske avdramatisera detta?

Den kamp som står central för Antigone i dramat med samma namn, är vikten av begravningen. Här har jag visat hur ett skifte i sorgpraktiker stod i relation till politiska reformer som pågick under övergången till det klassiska Grekland. Hur Antigone är en berättelse som tar upp och bearbetar konflikter som uppstår i denna kulturs övergång från en sedlig och familje-orienterad kultur till en stats-styrd och moraliskt orienterad kultur. Det introducerades en ekonomi av ersättbarhet, som ville tona ner det unika i individen för att statsmakten skulle växa sig starkare och tona ner konflikter av hämnd. Jag har även visat hur vissa tidigare läsningar och tolkningar av Antigone haft en tendens att fascineras av den självklarhet med vilken hon går mot sin egna undergång. Hur hennes död framstår som något vackert och skönt, i vart fall hos Jaques Lacan. Här har jag föreslagit en alternativ läsning där Antigones död egentligen kan ses som en reaktion på en oerkänd och felriktad sorgprocess. Det är inte då längre något upphöjt utan snarare visar det oss något djupt olyckligt i bristen på rättigheter och erkännande. Att Antigone tar sitt liv - vilket i sig genererar en kedja av tragiska händelser - kan få sin förklaring i att hon drabbats av melankoli. Melankolin kommer av att hon av staten och sin morbror, inte fick tillgång att leva ut sin sorg eller ens erkännas sin sorg på riktigt vis. Melankolin har jag lokaliserat med stöd av Sigmund Freuds beskrivning. Jag har även med hjälp av Judith Butler visat att värdet av liv regleras genom olika värdesystem och normer för uppfattande och erkännande. Att dessa normer och erkännanden även hänger tätt i hop med ett livs sörjbarhet när det går förlorat. Med stöd av Tina Chanter har jag även poängterat att Antigone många gånger använts som ett verktyg för protest, då dramat belyser just detta med värdesystem. Att stå utan ett erkännande, att bli förvisad till en plats i marginalen frammanar även en position av social död.  Vad det är som gör att Antigone så idogt strävar efter detta att få begrava sin broder och vad denna begravning representerar mer än endast en begravning, hänger samman med just ett behov av erkännande. Att vara människa är bland annat att vara i relation, att vara ett subjekt och att ha ett språk. Att förnekas detta, att stå med ett uteblivet erkännande av relationer där förlusten av det man saknar varken får en medveten eller given uttalad plats, kan skapa ett tillstånd av melankoli. När Antigone protesterar mot Kreons dikret står hon upp för rätten att sörja.  Melankoli uppstår där en sorg inte blivit medvetandegjord och jaget därmed inte klarar att sörja. Melankoli gröper ur jaget, känslan av meningsfullhet förloras, den kan driva en mot sin egna upplösning.

Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2006.

This study, Death shadowed by life: Accountability in popular interpretations of suicide in Sweden 1850–1900, draws inspiration from the perspective of new cultural history, exploring ideas of accountability and the relationship between life and death in interpretations of suicide in late 19th century rural Sweden. The sources used in this study consist of records of popular belief and practice that were collected in the early 20th century. In historical writings suicide is often treated as an isolated act which was by default morally condemned. In this work the perspective is broadened, analysing the self-killing act in relation to understandings of the self-murderer’s earlier life as well as to related types of death. I argue that the definition of suicide, in the context here examined, had less to do with the intention and agency of the person who killed themself than with the context of the person’s earlier life. The main aspect when classifying deaths, both accidental and intentional, as suicides was the presence of sinful acts in the past. Furthermore, suicide was part of an even wider category of deaths caused by sinful acts in life. However, as opposed to these other kinds of death, suicide was understood as the ultimate proof of sinful behaviour. Finally, I suggest that sin in this context had a pragmatic facet that intertwined with, but did not depend on, moral judgment. This study thus sheds new light on the stigmatization of suicide.

Examensarbete på masternivå bestående av fysiska objekt (skulptur, installation) samt en essä i textform. Ämnet behandlar historia och folktro, poesi, begravningar, döden, gravutsmyckningar samt traditioner kring att arbeta med den döda kroppen (inom sjukvården eller andra sammanhang) / MFA graduation exam consisting of physical objects (sculptures/installation) and an essay (text). The topic is history and folklore, poetry, funerals, death, grave decorations and traditions around working with dead bodies (in healtcare and other contexts).

Detta är en receptionsstudie om mottagandet av ett urval av Colin Nutleys filmer och serier, om hur dessa filmer togs emot av svenska kritiker. Genom en närläsning av recensioner vill denna studie forska kring hur det offentliga samtalet ser ut, samt att ta reda på om man kan koppla kritiken till auteurteorin. Studien undersöker vilka återkommande stildrag och metoder Nutley använder sig av i sitt filmskapande, samt hur kritikerna kommenterar detta i sina recensioner. Slutsatsen i denna studie besvarade hur det offentliga samtalet ser ut samt hur det går att koppla till ett auteurperspektiv.

Kremering är en både industriell och emotionell process. Krematoriet måste således facilitera ett skeende, och samtidigt agera emotionellt filter för reaktioner på detsamma. Men vilken genomsläpplighet bör detta filter ha? Skall byggnaden vara en bastant mur eller ett skirt flor mellan levande och döda? Och hur skiljer sig de sörjandes emotionella processer från dem som har krematoriet som arbetsplats? Krematoriearkitekturen har, parallellt med samhället i stort, utvecklats över tid mot större individualism, specificering och sekularisering. Estetiken har vandrat från nationalromantik till brutalism, vikt har lagts stundom vid det modernt funktionella, stundom det ideologiskt sakrala, och intentionen har pendlat mellan teatralitet och symbolik öppen för tolkning. Men somliga särdrag har kommit att bli förhärskande. Strikta geometrier, stereotom tyngd, dramatisk ljusföring och naturmotiv som betydelsemättade konstverk är några av dem. Likaså är processionsartade rumssekvenser vanliga, och byggnaderna mystifierar i varierande grad själva kremeringsförehavandet. Dessa drag är inte bara vackra och effektfulla; det är även makt- och dignitetsmarkörer. Rummen är didaktiska; ett system av styrkeförhållanden, valörer och koder, stumt förmedlade genom fysiska element. Oavsett arkitektens ambition - retorisk monumentalitet eller “självklar” anspråkslöshet - tycks rummen vilja ingjuta vördnad, respekt och förundran. Det handlar om en form och estetik som duckar ifrågasättande tolkningar genom att framstå som orubblig. Givet att flertalet attityder kring liv och död samexisterar och utvecklas kontinuerligt, bör ett krematorium inte göra anspråk på sanning,permanens eller evighet. Den enda sanningen är att vi är lika inför döden, oavsett om vi möter lågorna inneslutna i spånskiva eller mahogny, i sällskap av nära och kära eller en skiftarbetande krematorietekniker, under ceremoniella eller pragmatiska omständigheter. Detta projekt utforskar en icke-auktoritär arkitektur, som inte reproducerar rumsliga och estetiska normer. En arkitektur som inte dikterar beteenden och sinnesstämningar; som högtidlighåller men samtidigt understryker det vardagliga; som signalerar stabilitet utan att vara statisk. En tektonisk, transparent byggnad som inte hymlar med vad den är eller gör. / The cremation process is both industrial and emotional. Thus, a crematorium must facilitate one primary course of events while also handling – filtering – secondary emotional stress generated by that very activity. But should the building as filter be a solid wall or a light veil between the dead and the living? How does one define an appropriate degree of permeability and transparency? And how do you cater to the well-being of both mourners and professionals? The architecture of crematoria has, since its introduction in the mid 19th century, evolved along with society's increasing individualism, specialization and secularization. Exploring aesthetic expressions and styles from classicism and national romanticism to brutalism, the intentions have been, in various degrees and combinations, ideological, symbolic, theatrical, functional and pragmatic. However, some features seem to be predominant. Strict geometry, material heaviness, dramatic lighting and the use of nature as a work of art are some examples, as well as processional, choreographed spatial movement and mystification of the cremation itself. These features are not only striking, atmospheric and beautiful; they are also represent power and distinction. The rooms constitute a didactic system of codes and values, silently mediated through physical elements. Irrespective of the architect's ambition and intentions – rhetorical monumentality or suggestive modesty – the spaces seem to evoke feelings of awe and wonder. Firm and unyielding, the buildings dodge any critical questioning. Given today's multitude of coexisting and continually developing philosophies of life and death, a modern crematorium should not pretend to be true, permanent or eternal. The only truth is that in death all men are equal, no matter the circumstances of our passing. This project therefore explores a non-authoritative architecture that does not reproduce spatial or aesthetical norms and conventions. An architecture that does not dictate certain moods or behaviours; that celebrates the extraordinary while attending to everyday life; that conveys dignity and stability without being imposing.

De traditionella begravningsplatserna kräver stora ytor. Urbanisering och befolkningsökning gör att detta utrymme inte längre finns att tillgå i tätbebyggda områden. Detta projekt tar sin utgångspunkt i denna problematik och de konsekvenser den fått för de begravningspraktiker som är etablerade i vårat samhälle. Projektets avsikt är att pröva en långsiktig lösning i form av en alternativ begravningspraktik med stadens förutsättningar som utgångspunkt. Detta innebär att jag föreslår ett nytt gravskick, en ny ritual samt visar hur dessa kan gestaltas.  Projektarbetet inleddes med skrivandet av en uppsats där jag undersökte begravningsritualen och den plats där den utövas. Jag utvecklade en modell för att beskriva kopplingen mellan ritualens handlingar och platsens betingelser. Modellen tog sin utgångspunkt i antropologen Arnold van Genneps teorier om begravningsritualer. Modellen användes för att analysera Sigurd Lewerentz förslag till ett kombinerat krematorium och begravningsplats i Helsingborg. Därefter tog en designprocess vid som innebar att jag formgav ett arkitektoniskt lösningsförslag. Under denna process använde jag den modell som utvecklades i uppsatsen som ett redskap för att pröva och motivera mina val.  Resultatet av projektet kan beskrivas som ett förslag på en modifierad minneslund placerad i centrala Stockholm. Av intresse för fortsatt undersökning är dels de problemområden jag identifierat i mötet mellan begravningsplatsen och den urbana kontexten, dels den metod jag använt för att omsätta den teoretiska modellen till fysisk gestaltning. / Traditional cemeteries requires large areas. Urbanization and increased population means that this space is no longer available in urban contexts. This project has its starting point in the aforementioned problem and the consequences it has had for existing burial customs.  The purpose of the project is to examine a long-term solution in the form of an alternative burial practice based on the conditions of the contemporary city. This means that I propose a new burial custom, a new ritual and show how these might staged architectonically.  The project began with the writing of an essay in which I examined the relationship between the burial ritual and its associated space. In order to do this, I developed a model which describes the connection between the ritual act and spatial circumstances. This model is based on the anthropologist Arnold van Genneps theories concerning rituals of passage. It was used to analyze Sigurd Lewerentz proposal for a combined crematorium and cemetery in Helsingborg. I then used the conclusions drawn from the analysis as the basis for a design process which resulted in the architectonic solution proposal. The model was a central tool for verifying and motivating my choices during the design processes.  The result can be described as a modified memorial park placed in central Stockholm. Of interest for further investigation is the problem areas which I have identified in the meeting between the cemetery and the urban context as well as the method I used to translate the theoretical model to physical form.

Based on the legislators imposement of obligations to the municipal social committee and due to how municipal estate administration often is organized as part of social services; this study aims to examine the role and work of municipal estate administration to determine whether it can be considered part of social work practice.    With a qualitative approach and the use of semi-structured interviews based on a strategic selection of four participants, interviews were made to capture this matter, based on the estate administrators view on their professional role and the purpose and nature of the work. Theories of social work models and orientations, ethics and virtues in social work were used to explain the results. It was clear that the work was not unanimously related to social work, especially in comparison to other social work practice. Still, some individual parts in municipal estate administration got highlighted as social work.    Qualities and knowledge needed for the role can be partly linked to what is emphasized in social work, but an education in social work is not related as the correct education for the job. No other suiting education could be presented. It also emerged that the professional role as an estate administrator in municipality is affected by the estate administrators approach and attitudes towards the role and the view of the nature of the work, so that it affects the proximity to social work.