No description available.

Bakgrund: Varje år vårdas barn på allmänna intensivvårdsavdelningar i Sverige, där det generellt vårdas mer vuxna än barn. Att vårda ett barn på en allmän intensivvårdsavdelning händer sällan vilket inte ger samma erfarenhet som att vårda en vuxen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av att vårda barn under 12 år på en allmän intensivvårdsavdelning. Metod: Studien har en induktiv kvalitativ ansats och tio intensivvårdssjuksköterskor har intervjuats. Induktiv latent innehållsanalys har använts för att analysera insamlad data. Resultat: Resultatet gällande intensivvårdssjuksköterskors upplevelser genererade i åtta subkategorier och tre generiska kategorier; Ingen sedvana, Att hantera sin osäkerhet och Hela familjen behöver vård. Dessa ledde fram till temat; Det är en känsla av att bli berörd och att samtidigt försöka skapa omtänksamhet i en ovan situation. Resultatet visar på vikten av att tillsammans kunna stötta varandra för att skapa en trygghet vid vården kring ett svårt sjukt barn. Då det på en allmän intensivvårdsavdelning är en ovanlig situation för intensivvårdssjuksköterskorna att vårda barn så upplevdes det extra viktigt att vara väl förberedd, ha en god kommunikation och ett sammansvetsat team. Slutsats: Att vårda ett barn på allmän intensivvårdsavdelning väcker mycket känslor såsom osäkerhet och frustration vilket påverkade hela teamet. Då det är en händelse som sker allt för sällan så ger det en anspänning och en rädsla för att göra fel. Kontinuerlig utbildning och bra rutiner på arbetsplatsen kan minska osäkerheten och bidra till ett bättre välbefinnande för både personal, föräldrar och barn. Nyckelord: Allmän intensivvårdsavdelning, familj, intensivvård, intensivvårdssjuksköterska, kritiskt sjuka barn, livsvärld, omvårdnad, upplevelse, vårdvetenskap.  Nubb: Tack alla respondenter som tog sig tid och gjorde denna studie möjlig. Tack till vår handledare Susanne Knutsson som hjälpt oss på vägen och tack till våra familjer som har funnits där för oss hela tiden. / Bakgrund: Varje år vårdas barn på allmänna intensivvårdsavdelningar i Sverige, där fler vuxna i allmänhet vårdas än barn. Att ta hand om ett barn på en allmän intensivvårdsavdelning är något som sällan händer, vilket inte ger samma upplevelse som att ta hand om en vuxen. Syfte: Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet av att ta hand om barn under 12 år på en allmän intensivvårdsavdelning. Metod: Studien har ett induktivt kvalitativt förhållningssätt och tio intensivvårdssjuksköterskor har intervjuats. Induktiv latent innehållsanalys har använts för att analysera insamlade data. Resultat: Resultaten av intensivvårdssjuksköterskornas erfarenheter i åtta underkategorier och tre generiska kategorier. Ingen vana, för att hantera sin osäkerhet och hela familjen behöver vård. Dessa ledde till temat; Det är en känsla av att bli rörd och samtidigt försöka skapa eftertänksamhet i en sällsynt situation. Resultaten visar vikten av att kunna stötta varandra tillsammans för att skapa en känsla av trygghet i vården av ett kritiskt sjukt barn. Eftersom det är en ovanlig situation för intensivvårdssköterskorna att ta hand om barn på en allmän intensivvårdsavdelning upplevde de vikten av att vara väl förberedda, ha god kommunikation och samarbete i teamet. Slutsats: Att ta hand om ett barn på en allmän intensivvårdsavdelning väcker många känslor som osäkerhet och frustration som påverkar hela teamet. Eftersom det är en händelse som händer sällan, ger det en spänning och en rädsla för att göra ett misstag. Kontinuerlig utbildning och bra rutiner på arbetsplatsen kan minska otryggheten och bidra till bättre välbefinnande för både personal, föräldrar och barn.

Introduktion: Under pandemins första våg av SARS-CoV-2 inverkade ett flertal faktorer på den vård och omvårdnad som gavs till kritiskt sjuka i covid-19. Intensivvårdssjuksköterskorna arbetade under ansträngda förhållanden och de anhöriga fick inte besöka avdelningarna, vilket lämnade patienterna i en utsatt position. Hur situationen påverkat och hanterats av de berörda kan ge information om hur intensivvården kan förbättras och vad som är viktigt att prioritera under svåra omständigheter. Syfte: Att beskriva patients och anhörigs erfarenheter av intensivvårdskrävande sjukdom till följd av Covid-19 och hur det påverkat dem efter sjukhustiden. Metod: En enskild instrumentell fallstudie med flera underenheter användes som metod, där semistrukturerade intervjuer analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två kategorier erhölls ur analysen: ”Inget var som vanligt” som visar hur insjuknandet och sjukhustiden var och upplevdes, samt ”Vägen tillbaka” som beskriver hur paret påverkats av sjukdomstiden i olika avseenden och hur de erfarit efterförloppet. Studien visar att den personcentrerade omvårdnaden blev lidande till följd av tids- och personalbrist samt frånvaro av anhörigkontakt mellan intensivvårdssjuksköterska och anhörig. Däremot skapades goda relationer mellan anhörig och ansvariga läkare med hjälp av digitala kommunikationsverktyg trots avsaknad av fysiska möten. Trots ett gott stöd från ansvariga läkare utvecklade anhörig psykiska besvär efter sjukhustiden, och en avsaknad av stöd i efterförloppet framkom. Slutsats: Tid och resurser avsatta för att både vård och omvårdnad ska kunna utföras med god kvalitet, och för att stärka ett personcentrerat förhållningssätt måste säkras vid speciellt krävande omständigheter. Det finns potential för användandet av digitala kommunikationsverktyg för att möjliggöra ett personcentrart förhållningssätt i situationer där anhöriga av olika anledningar inte fysiskt kan närvara på IVA, och detta bör utforskas ytterligare. Uppföljningen av patient och anhörig efter kritisk sjukdom bör också utvecklas och stärkas. Sammantaget skulle dessa faktorer kunna stärka det personcentrerade förhållningssättet, minska anhörigas stress, förbättra omvårdnadskvalitet för patienten samt minska psykiska symtom i efterförloppet.

Bakgrund: Sjuksköterskor har ansvar att tidigt identifiera försämrade patienter på vårdavdelningar och kontakta den mobila intensivvårdsgruppen (MIG) för konsultation. Studier har visat att patienter med ökat vårdbehov kan vistas på vårdavdelningar som inte har adekvata personal- och övervakningsresurser. Dessa otillräckliga resurser och att vårda flera patienter samtidigt innebär en stressande arbetssituation. Samarbetet i team mellan intensivvårdssjuksköterskan och sjuksköterskan är avgörande för atten MIG konsultation ska fungera. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans upplevelse av samarbetet med intensivvårdssjuksköterskan vid en MIG konsultation. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med induktiv innehållsanalys. Åtta sjuksköterskor på vårdavdelningarintervjuades. Resultat: Analysen utmynnade i fyra underkategorier, två kategorier och ettövergripande tema. Det övergripande temat beskrev en sista utväg som innebar att MIG finnssom ett stöd och en trygghet för sjuksköterskorna på vårdavdelningarna. Hur samarbetet med intensivvårdssjuksköterskan upplevdes berodde på många faktorer som bemötande, förståelseför arbetssituationen och respekt för sjuksköterskans kunskap. Hur samarbetet fungerade med intensivvårdssjuksköterskorna berodde på hur sjuksköterskorna blev bemötta vid MIG-konsultationerna. Slutsats: Oftast är samarbetet i team mellan sjuksköterskor och intensivvårdssjuksköterskor positivt. Dock kan svårigheter förekomma vilka grundade sig i intensivvårdssjuksköterskornas nedlåtande attityder. Intensivvårdssjuksköterskorna behöver ha förståelse för sjuksköterskans arbetssituation och ha rimliga förväntningar på dem. / Background: Nurses have a responsibility to early identify deteriorated patients in the general wards and contact the mobile intensive care group (MIG) for consultation. Studies have shown that patients with increased care needs may be in a ward that does not have the adequate staff and monitoring resources. These insufficient resources and nurses multiple patients at the same time implies a stressful work situation. Collaboration in teams between the intensive care nurse and the nurse is crucial for a MIG consultation to work. Aim: To illuminate the nurse's experience of collaboration with the intensive care nurseduring a MIG consultation. Method: Eight individual, semi-structured interviews with nursesworking at four care wards were analysed using inductive qualitative content analysis.Results: The analysis result was presented in four sub-categories, two categories and one theme. The overall theme a last resort described that MIG was there to support the nurses andit was safe to have the MIG at the hospital. How the collaboration with MIG was experienced depended on intensive care nurses´ attitude towards the nurses, such as their understanding of the nurses´ work situation and respected the nurses´ knowledge. How the collaboration worked with the intensive care nurses depended on how the nurses were treated at the MIG-consultations. Conclusion: Most nurses has a positive experience of working with the intensive care nurse, but there were difficulties with the team collaboration. However, difficulties may arise which are based on the condescending attitudes of the intensive care nurses. The intensive care nurses must understand the nurses' work situation and have reasonable expectations of them.

Introduktion: Enhanced Recovery After Surgery (ERAS) är ett evidensbaserat vårdprogram inom elektiv kirurgi. Studier har visat att följsamhet över 75% till ERAS-programmet har ett förbättrat utfall efter kirurgi i form av mindre komplikationer, kortare length of stay (LOS) och förbättrad återhämtning. Patientens postoperativa återhämtning efter elektiv ändtarmskirurgi med ERAS-programmet kan vara utmanande på grund av illamående, smärta, intravenösa vätskor, mobilisering och typ av kirurgisk metod, vilket kan leda till att patienten drabbas av komplikationer som förlänger LOS. Intensivvårdssjuksköterskor har en viktig roll i den postoperativa fasen för patienter som vårdas enligt ERAS-programmet relaterat till dennes arbetsområden.Syfte: Att studera följsamheten, kortsiktigt resultat och den postoperativa återhämtningen för patienterna som genomgått elektiv ändtarmskirurgi enligt ett ERAS-program relaterat till intensivvårdssjuksköterskans arbetsområden.Metod: Denna studie är en kvantitativ kohortstudie med retrospektiv ansats. Datainsamling genomfördes med hjälp av ERAS Interactive Audit System databas (EIAS), där 393 patienter mötte inklusion- och exklusionskriterierna. Av dom var 231 patienter opererade med öppen kirurgi och 162 patienter med robotkirurgi. Resultat: I den postoperativa fasen var följsamheten till ERAS-programmet 43.5% för öppen kirurgi och 57.7% för robotkirurgi. Det kortsiktiga resultatet, antalet LOS och komplikationer, visade signifikant skillnad mellan de kirurgiska metoderna. Antalet LOS och komplikationer var högre för öppen kirurgi jämfört med robotkirurgi. I den postoperativa återhämtningen för patienterna kunde det observeras flera signifikanta skillnader i utfallet mellan de kirurgiska metoderna. Patienter som opererats med robotkirurgi hade i flertalet områden bättre utfall jämfört med de som opererats med öppen kirurgi.Slutsats: Resultatet i denna studie visade att den totala följsamheten (pre-, intra- och postoperativ följsamhet) för patienter som följer ett ERAS-programmet efter ändtarmskirurgi inte kom upp i den rekommenderade nivån >75% följsamhet. Trots att patienter följde ett standardiserat vårdprogram som ERAS visade det att uppnå en hög följsamhet har sina utmaningar i form av postoperativ återhämtning. Intensivvårdssjuksköterskan har arbetsområden som kan förbättras för att hjälpa patienterna uppnå målen med ERASprogrammet och därmed säkerställa evidensen för ett bättre utfall i form av snabbare återhämtning, minskade komplikationer och kortare LOS.

Introduktion En postoperativ avdelning vårdar patienter under den första, känsliga postoperativa perioden. De har oftast bemannats av specialistsjuksköterskor, på vilka det råder brist. Varken lagar eller riktlinjer kräver specialistsjuksköterskor på postoperativa avdelningar. En möjlig lösning är att bemanna med grundutbildade sjuksköterskor.  Syfte Syftet med studien var att beskriva grundutbildade sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter på postoperativ avdelning efter fördjupad utbildning inom postoperativ vård.  Metod  Deskriptiv kvalitativ studie med induktiv ansats. Sex semistrukturerade intervjuer som analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat Deltagarna upplevde den postoperativa patientvården som utmanande och stressande, på grund av komplexiteten i patienters tillstånd och en stundvis hög arbetsbelastning, men samtidigt hanterbar, tillfredsställande och utvecklande. Till stöd var yrkeserfarenhet, teoretiska kunskaper och rutiner. Kompetenta kollegor gav en trygghet. Ibland kände deltagare en osäkerhet kring sin egen kompetens samt en oro för patientsäkerheten. De framhöll vikten av självkännedom och att våga vara tydlig utåt med sina begränsningar. Diskussion Frågor kring kompetens är komplexa vilket kan ses av tidigare studiers mångfacetterade resultat. Bland annat är de samstämmiga med denna studies resultat i vikten av att vårdteamet i stort besitter tillräcklig kompetens, att högre utbildningsnivå ger en större självständighet och att en känsla av kontroll och tillit till sin omgivning är positivt för att en sjuksköterska ska känna arbetstillfredsställelse, medan en för hög arbetsbelastning är negativt. Slutsats Att vårda patienter på en postoperativ avdelning är utmanande men tillfredställande. Patientsäkerheten kräver förmåga att sätta gränser och närhet till specialistkompetens.

OBJECTIVE/ METHOD The study examined implementation challenges faced by primary health care workers within the Ekurhuleni Metropolitan Municipality in Gauteng South Africa. Data collection was based on semi-structured interviews carried out on a purposive sample (n=19) of frontline clinicians working within the district as primary health care practitioners. RESULTS Participants confirmed that work within the primary health care service disproportionately focussed on curative and rehabilitative functions of their roles with little prioritisation of preventive and promotive interventions. Primary identified reasons included, institutional culture that prioritised short-term curative approaches. Clinicians also cited a range of other organisational barriers, such as – poor strategic planning, and a lack of understanding of health promotion and illness prevention. CONCLUSIONS Although the challenges that exist in implementing primary health care are clearly understood, clinicians perceive the solutions for these as being within the control of policy makers and those with power within the organisation. / Health Studies / M.A. (Public Health)

OBJECTIVE/ METHOD The study examined implementation challenges faced by primary health care workers within the Ekurhuleni Metropolitan Municipality in Gauteng South Africa. Data collection was based on semi-structured interviews carried out on a purposive sample (n=19) of frontline clinicians working within the district as primary health care practitioners. RESULTS Participants confirmed that work within the primary health care service disproportionately focussed on curative and rehabilitative functions of their roles with little prioritisation of preventive and promotive interventions. Primary identified reasons included, institutional culture that prioritised short-term curative approaches. Clinicians also cited a range of other organisational barriers, such as – poor strategic planning, and a lack of understanding of health promotion and illness prevention. CONCLUSIONS Although the challenges that exist in implementing primary health care are clearly understood, clinicians perceive the solutions for these as being within the control of policy makers and those with power within the organisation. / Health Studies / M.A. (Public Health)