Tröst har en central del i omvårdnaden. Begreppet tröst har ifrågasatts om det är relevant för omvårdnaden. Tröst förknippas med lidande och betydelsen av begreppet tröst är individuellt, kroppsligt, mentalt och andligt. Syftet med studien var att undersöka begreppet tröst utifrån ett omvårdnadsperspektiv i livet slutskede. Begreppsanalysen följer Rodgers Evolutionary Concept Analysis. Artikelsökningar genomfördes i 4 databaser. 14 artiklar blev det slutgiltiga urvalet. Där synonyma/relaterade termer, antecedenter, kännetecken, exempel och konsekvenser av tröst identifierades. Resultatet visar att det finns vissa gemensamma faktorer som främjar tröst. Faktorer som framkom var relationen till sjuksköterskan, familjerelationer och religiös eller andlig tro. Det är viktigt att sjuksköterskan anpassar trösten till den enskilde personen då tröst upplevs individuellt. Resultatet diskuterades mot Ruland och Moores omvårdnadsteori Peaceful End-Of- Life Theory och vidare analysfasen. Det behövs mer forskning för att vidareutveckla begreppet tröst i livets slutskede. / Comfort plays a central part in nursing care. The concept of comfort has been questioned whether it is relevant to the nursing care. Comfort associated with suffering and the importance of the concept of comfort are individually, physically, mentally and spiritually. The aim of the study was to investigate the concept from a nursing perspective at the end of life stage. Conceptual analysis follows Rodgers Evolutionary Concept Analysis. Article searches were conducted in 4 databases. 14 articles became the final selection. Where surrogate/related terms, antecedenter, features, examples and implications of consolation was identified. . The result shows that there are some common factors that promote comfort. Factors that emerged was the relationship with the nurse, family relationships and religious or spiritual beliefs. It is important that the nurse adapts the consolation to the individual when comfort is experienced individually. The results were discussed from the perspective of Ruland and Moore's nursing theory Peaceful End-Of-Life Theory and further analysis phase. More research is needed to further develop the concept of comfort in life´s final stage.

Widows were assessed on four measures relating to recovery from bereavement: postformal thinking (measured as dialectical thinking), recovery from grief (measured as past feelings and present feelings), well-being (measured by three subscales: autonomy, environmental mastery, and positive relations with others), and age at time of participation. Eighty participants completed and returned questionnaires. It was hypothesized that age of the participant and the development of postformal thinking would predict higher scores on recovery from grief and well-being. Analysis was performed using a Structural Equation Model with a comparative fit index (CFI) of .98. Results showed that age and postformal thinking did not predict recovery from grief or higher well-being scores. In addition no correlation was found between later age and postformal thinking, although there was a correlation between scores on recovery from grief and scores on well-being.

Bakgrund: I dag överlever fler sin cancerdiagnos till följd av förbättrad biomedicinsk teknik. År 2018 rapporterade socialstyrelsen att 63 000 individer drabbats av malign cancer. Detta är ett stort nationellt hälsoproblem och ställer höga krav på hälso- och sjukvården. Cancer innebär fysiskt och psykiskt lidande för patienten och är grund till tröstande omvårdnad. Tröst har ifrågasatts som en omvårdnadsåtgärd samt om det är en uppgift som sjuksköterskan skall utföra. Syfte: Var att belysa vad patienten upplevde som tröstande vid livshotande cancersjukdom. Metod: En systematisk litteraturstudie med 10 vetenskapliga resultatartiklar varav nio med kvalitativ ansats och en med kvantitativ ansats som har granskats, bearbetats och analyserats med hjälp av Fribergs femstegsmodell (Friberg, 2017). Artiklarna har kvalitetsgranskats med hjälp av Carlsson och Eimans (2003) granskningsmall. Resultat: Tröst är mångdimensionellt och subjektivt. Kommunikation, utbildning och personcentrerad vård var viktiga för att patienten skall kunna erhålla tröst. Andra faktorer som gav patienten tröst var interaktion med sjuksköterskan, spirituell närvaro och hopp. Konklusion:Viktiga relationer gav patienten tröst och hopp. Relationen mellan spirituell närvaro och viktiga relationer stärkte varandra. Kommunikation och interaktion med sjuksköterska och annan hälso- och sjukvårdspersonal var betydelsefull för att erhålla en bättre livskvalitet samt finna en väg till tröst. När patienten upplevde sig komfortabel och ren i sin kropp kunde patienten uppleva sig stark och därigenom få framtidshopp samt behållen värdighet. / Background: Today, more people survive their cancer diagnosis as a result of improved biomedical technology. In 2018, the National Board of Health reported that 63,000 individuals were affected by malignant cancer. This is a major national health problem and places high demands on health care and hospitals. Cancer means physical and mental distress for the patient and is the basis for comforting nursing. However, comfort has been questioned as a nursing measure and whether it is a task that the nurse should perform. Aim: The aim was to enlighten what patients experience as comforting in a life-threatening cancer decease. Method: A general literature study with10 scientific articles, nine with qualitative approach and one with quantitative approach. Reviewed and analyzed by using Fribergs five step model (Friberg, 2017). The articles have been reviewed in accordance with Carlsson och Eimans (2003) schedule for review. Result: Consolation is multi-dimensional and subjective. Communication, education and person-centered care were important for the patient to receive comfort. Other factors that allowed the patient comfort was interaction with the nurse, spiritual presence and hope. Conclusion: Important relationships gave the patient consolation and hope. The relationship between spiritual precence and other close relations fortified eachother. Communication and interaction with the nurse and other health care professionals was important in obtaining a better quality of life and finding a way to consolation. When the patient felt comfortable and clean in his or her body, the patient could feel strong and thereby gain future hope and maintained dignity.

Les traditions antique, biblique et médiévale de la consolation se sont jusqu’à récemment imposées par leurs définitions respectives de ce genre littéraire, l’érigeant en rhétorique qui propose la prévention de souffrances vécues et à venir, à défaut de pouvoir les guérir. Les multiples génocides et conflits du XXe siècle marquent cependant un changement décisif dans la conception même de la souffrance ainsi que des moyens d’y remédier : la consolation, traditionnellement considérée dans sa forme individuelle, revêt désormais une dimension collective en raison des ampleurs des événements de l’Histoire et de leurs effets sur des communautés entières décimées ou vouées à un douloureux exil. Près de soixante ans après la Seconde Guerre mondiale, l’auteur allemand W. G. Sebald se démarque par sa volonté de sonder les profondeurs du silence d’après-guerre dans son Allemagne natale pour dénoncer le trauma collectivement hérité et enduré. Si son œuvre est teintée d’une profonde mélancolie, si elle représente l’anéantissement de tout un monde et si ses protagonistes meurent sous l’effet d’un excès de mémoire, l’univers qu’ébauche l’auteur laisse néanmoins entrevoir une poétique de la consolation : les photographies en noir et blanc ainsi que les documents d’archive qui accompagnent la narration sont la trace persistante d’un monde qui n’est plus ; les ruines décrites renvoient au souvenir des majestueux édifices dont elles sont les restes ; la nature s’offre comme cadre régénérateur qui résiste à la folie humaine ; le temps se révèle malléable et les êtres abritent une mémoire que l’auteur se fait le devoir d’écrire et de transmettre. La consolation se profile autant dans la forme de l’œuvre de Sebald que dans ses thèmes, repensant l’individuel dans le collectif et le passé dans le présent. Ce mémoire propose une réflexion sur la consolation chez Sebald à partir de deux de ses textes phares, Les Émigrants [Die Ausgewanderten : Vier lange Erzählungen] et Austerlitz, où l’écriture est à la fois refuge et consolation, autant pour l’auteur que pour le lecteur. / Until recent years, the ancient, biblical, and medieval traditions of consolation each offered their respective definitions of this literary genre, making it a rhetoric which aimed to prevent or reason past and future suffering, for want of a cure. The multiple genocides and conflicts of the 20th century, however, mark a decisive change in the very conception of suffering as in the means of remedying it: traditionally considered in its individual form, consolation now takes on a collective dimension because of the scale of historical disasters and their repercussions on entire communities reduced to annihilation or condemned to painful exile. Almost sixty years after World War II, German author W. G. Sebald stands out for his willingness to plumb the depths of post-war silence in his native Germany and to denounce the trauma that was collectively inherited and endured. If his work is tinged with a deep melancholy, if it represents the vanishing of an entire way of life, and if his protagonists die from an excess of memory, the universe sketched out by the author nonetheless suggests a poetics of consolation: the black and white photographs and the archival documents accompanying the narration are the persistent traces of a world that is no longer; the descriptions of ruins bring to mind the memory of the majestic buildings of which they are the remains; nature offers itself as a restorative frame resisting human madness; time appears more malleable than ever and beings shelter a memory which the author makes his duty to transcribe and transmit. Consolation is found as much in the form of Sebald’s work as in its themes, rethinking the individual in the collective, and the past in the present. This dissertation aims to reflect on the poetics of consolation in Sebald’s writing, particularly in two of the author’s key works, The Emigrants [Die Ausgewanderten: Vier lange Erzählungen] and Austerlitz, where writing becomes both a refuge and a consolation, as much for the author as for the reader.

No description available.

In the following essay, one of grief’s central problems, namely its relation to consolation, is examined. Ancient philosophers’ answers to the question are compared with contemporary ones. Interestingly, although these answers and their theoretical frameworks largely differ, they seem to have one essential point in common, which is the idea that afterlife, understood either as metaphysical or non-metaphysical concept, lies at the core of what makes consolation intelligible. What is put into question in this essay is therefore this rather daring thing: does really the idea of afterlife, when faced with death, console grief, and if not, is there anything left to offer any consolation?

No description available.

Att drabbas av en plötslig och oväntad död som familj innebär en komplex situation där omvårdnaden fokuserar på den avlidne. Den överlevande familjen och de behov som uppstår för dem efter dödsfallet ignoreras för att istället centreras kring praktiskt omvårdnadsarbete kring den avlidne. Syftet med litteraturöversikten var att beskriva anhörigas behov av stöd vid plötslig och oväntad död av en närstående. Metod för studien var en litteraturöversikt av kvalitativ forskning med en induktiv ansats. I resultatet framkom fyra kategorier som beskriver anhörigas behov av stöd vid plötslig och oväntad död. Kategorierna är: Behov av god information, Behov av gemenskap, Behov av tröst och Behov av gott bemötande. Slutsatsen för litteraturöversikten är att anhöriga har ett stort behov av stöd från både sjuksköterskor och närstående samt att anhöriga blir förbisedda i deras behov av stöd. / Being affected by a sudden and unexpected death as a family means a complex situation. The surviving family and their needs after the death is ignored and the care executed by the personnel is usually focused on the deceased. Little time or none is given to the affected family and the support they need is often overlooked. The aim of this literature review is to describe relative’s need of support in sudden and unexpected death of a relative. A literature review of qualitative studies with an inductive approach was implemented as the chosen method. In the result four categories are presented that describe the relative’s perception of support in sudden and unexpected death. The categories are as follows: Need for valuable information, Need for social network, Need for consolation and Need for positive reception. The conclusion of the literature review suggest that relatives have a great need for support from both healthcare personnel and relatives and that the relatives’ need of support is easily overlooked.

Il nous reste aujourd’hui 358 lettres autographes et une copie écrites d’Angélique de Saint-Jean Arnauld d’Andilly à Angélique Angran de Fontpertuis. Ces lettres sont des documents précieux pour des raisons historiques, culturelles et littéraires. La mère Angélique de Saint-Jean était la dernière abbesse Arnauld de Port-Royal et une femme aux dons intellectuels extraordinaires : un « prodige », selon une autre grande épistolaire du XVIIe siècle, Mme de Sévigné. Je propose une édition critique complète des lettres annotées de cette religieuse à Mme de Fontpertuis, veuve et amie fidèle du monastère et de la famille Arnauld. Mon édition est précédée d’une introduction à cette correspondance remarquable. J’y examine d’abord la pratique de la lettre chez Angélique de Saint&Jean, dont les lettres traversent le silence et la clôture monastiques pour, selon l’expression de l’époque, « entretenir » son amie, qui se trouve dans le monde. Ma deuxième partie porte sur le thème de l’amitié dans les lettres :celles-ci servent d’écran sur laquelle l’attachement des deux femmes est projetée. Cette amitié est bien sûr une amitié chrétienne et spirituelle dans laquelle Angélique de Saint-Jean assume souvent le rôle de directrice spirituel. Toutefois, nous verrons que cette direction spirituelle est parfois réciproque. J’étudie dans une dernière partie le rôle de Dieu dans cette correspondance. Dieu est omniprésent, de la croix marquée en haut des lettres aux thèmes qui reviennent sans cesse : la retraite, la charité, la Providence, la maladie, et la mort. Cette amitié épistolaire entre les deux correspondantes se définit avant tout comme une amitié en Dieu. / We have today 358 extant autograph letters and one copy of a letter from Angélique de Saint-Jean Arnauld d’Andilly addressed to Angélique Angran de Fontpertuis. These arevaluable documents for historical, cultural and literary reasons. Mère Angélique de Saint-Jean was the last Arnauld abbess of Port-Royal, and her intelligence and education have established her as one of the great woman intellects of her time. A fellow seventeenth-century letter writer, Mme de Sévigné, refers to her a “prodigy”. My thesis is a complete critical edition of the letters written by Angélique de Saint-Jean to Mme de Fontpertuis, a widow and a loyal friend of Port-Royal and the Arnauld family. I precede this edition with an introduction to the correspondence, in which I examine firstly Angélique de Saint-Jean’stechniques of letter writing: her letters break through the monastic silence and enclosure toreach Mme de Fontpertuis, who lives outside the monastery walls, in the world. Secondly, Istudy the theme of friendship in the letters, which serve as a screen onto which theattachment of the two women is projected. This friendship is obviously a Christianfriendship, and a spiritual one in which Angélique de Saint&Jean often takes on the role ofspiritual director. We will see, however, that the spiritual direction can be reciprocal. Lastly,I look at the role of God in the correspondence: God is omnipresent, from the cross marked at the top of the letter to themes which crop up constantly: retreat, charity, Providence,illness, and death. The epistolary friendship between the two women can be defined as,above all, a friendship in God.

Det finns ungefär 160 000 personer med demenssjukdom i Sverige. Demenssjukdomar går inte att bota, och leder successivt till funktionsnedsättningar som påverkar den sjuke och dess närstående under många år. För att må bra behöver vi människor känna oss hemma i vår kropp, tillsammans med andra människor och i tillvaron som vi befinner oss i. Avsaknad av eller påverkan på dessa känslor i form av exempelvis sjukdom kan leda till ett lidande. För en person med långt framskriden demenssjukdom kan detta lidande beskrivas som ”att inte känna sig hemma” då demenssjukdomen gör att personen tappar känslan för sig själv både i jaget och i samvaron med andra. Att ge tröst blir kärnan i omvårdnaden av en person med långt framskriden demenssjukdom. Syftet var att belysa tröst i mötet med personer med demenssjukdom utifrån legitimerad personals perspektiv.  Denna kvalitativa studie bygger på sex intervjuer med legitimerade sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter, där data analyserats enligt kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Enligt informanterna är tröst när jag som medmänniska genom att bekräfta, närvara eller genom olika metoder tillgodoser de behov som den som är ledsen eller lider har, så att denne upplever lindring eller ett minskat lidande, en slags harmoni och acceptans, även om situationen är svår och obegriplig. Informanterna beskrev att de i mötet med personen med demenssjukdom befann sig som i ett gränsland mellan motpolerna lidande och tröst, och att situationen utvecklades utefter de förutsättningar, den inställning, den kunskap och de metoder som användes.  Det som tydligast framkom vid intervjuerna var hur viktigt det var att personalen i mötet med personer med demenssjukdom i första hand hade mod och vilja att se behoven som fanns, men sedan också utrymmet att finnas till, närvara i både kropp och tanke, så att man genom anpassning kunde styra och hantera situationen så att lidandet minskade. För att lyckas var det också en förutsättning att personalen hade insikt om att behov av tröst var kontinuerligt för den demenssjuke och därmed måste återupprepas, ibland flera gånger om dagen.   Studien påvisar faktorer som har betydelse för om en tröstsituation uppstår eller inte. Inställningen till begreppet tröst särskiljer sig från person till person vilket till viss del kan kopplas till tidigare erfarenheter både på det personliga planet men också i den yrkesmässiga rollen. Att minska lidande anses vara en självklarhet både som medmänniska och som professionell, men att ge tröst för att minska lidande visade sig inte vara lika självklart för alla. Samtidigt beskriver litteraturen att de två begreppen är sammanflätande vilket visar på det komplexa i begreppet tröst. Då det finns en tendens att ge tröst på samma sätt som man själv vill bli tröstad på är det viktigt att skapa en medvetenhet om detta för personal, då man i mötet med personer med demenssjukdom skall arbeta personcentrerat, alltså möta den demenssjuke på ett för denne individuellt anpassat sätt. BPSD-registret kan då vara ett stöd för personal att identifiera synliga och osynliga behov vilket kan leda till att personen med demenssjukdom upplever en bättre livskvalitet, värdighet och också blir tröstad. / There are approximately 160,000 people with dementia in Sweden. Dementia can not be cured and will gradually lead to disabilities affecting the ill and their relatives for many years. To feel good, we humans need to feel at home in our own bodies, along with people around us and in the world we live in. Lack of or influence on these feelings in the form of, for example, diseases can lead to suffering. For a person with advanced dementia the suffering can be described as "not feeling at home" as dementia causes the person to lose their sense of self both in themselves and in connection with others.Providing consolation is the essence of nursing care of a person with advanced dementia. The purpose was to illuminate consolation in the meeting with people with dementia from a registered staff’s perspective. This qualitative study is based on six interviews with registered nurses, occupational therapists and physiotherapists, where the data has been analyzed according to content analysis with inductive approach. According to the informants consolation occurs when I, as a fellow human being by affirming, attending or through various methods cater to the needs of those who are sad or suffering, so that he/she is experiencing the alleviation or reduction of suffering, a kind of harmony and acceptance, although the situation is difficult and incomprehensible. The informants described that they felt like being in a borderland between the opposite poles suffering and consolation in the meeting with the person with dementia, and that the situation developed by how the conditions, the attitude, the knowledge and the methods were used. What clearly emerged during the interviews was how important it was that the staff in the meeting with people with dementia had the courage and the will to see the needs that existed, but then also the space to be present in both body and mind, so that they by adaptation could control and manage the situation which led to a decreased suffering. To succeed, it was also essential that the staff had insight of that the need of consolation was continuously for people with dementia and therefore must be repeated, sometimes several times a day. The study demonstrates factors that are important for if a consoling situation occurs or not. The approach to the concept of consolation distinguishes itself from person to person, which to some extent can be linked to previous experiences both on a personal level but also in the professional role. Reducing suffering is considered a matter of course, both as a fellow human being and as a professional, but to give consolation to ease suffering proved to be not as obvious to everyone. The literature describes that the two terms are intertwined which demonstrates the complexity of the concept of consolation. Since there is a tendency to give consolation in the same way that you yourself want to be consoled in, it’s important to create an awareness of this among the staff. This since in the meeting with persons with dementia you should work person-centered, meaning to give a care that is individually adapted just for him/her. The BPSD-registry can support the staff to identify visible and invisible needs, which can lead to that the person with dementia experience a better quality of life, dignity, and also will be consoled.