Syftet med studien är att öka kunskapen kring hur normer och värderingar påverkar hur personalen på demensboenden förhåller sig till demenssjukas sexualitet och kärleksrelationer. I studien genomfördes fyra kvalitativa fokusgruppsintervjuer. Sammanlagt deltog 23 stycken undersköterskor och vårdbiträden från demensboenden i Stockholmsområdet. Materialet bearbetades och tematiserades i följande fyra teman: Reflexivitet hos personalen, Personalens syn på de boendes rätt till självbestämmande och det sexuella handlingsutrymmet, Samtycke och övergrepp samt Personalen, genus och heterosexuell tvåsamhet. Resultatet visar att personalen reglerar det sexuella handlingsutrymmet för de demenssjuka och att personalens roll varierar från att vara möjliggörare till de demenssjukas sexualitet, till att begränsa men inte förbjuda sexualiteten. Anhörigas önskemål och genusnormer är det som främst påverkar personalens förhållningssätt till de boendes sexualitet. Etiska dilemman uppstår framförallt när personalen slits mellan de demenssjuka rätt till självbestämmande och de anhörigas behov. Resultatet analyserades utifrån valda delar av Anthony Giddens teori intimitetens omvandling och Robert McRuers crip theory.

I denna kvantitativa C-uppsats analyseras en webbaserad enkät som 167 socionomstudenter vid Uppsala Universitet hösten 2011 besvarat angående demens och demensproblematik. Uppkomsten av denna studie får sin grund i människors bemötande av varandra och att det finns en bakomliggande orsak i form av olika grad av kunskap och erfarenhet som uttrycks i en attityd till någonting, i detta fall demenssjukdom. Det är av vikt att få veta vad socionomstudenter, som är en grupp som kan komma i kontakt med individer som har demenssjukdom eller lider av demensproblematik, har för attityder till, kunskaper om och erfarenheter av demens för att på så sätt kunna se eventuella brister i ett möte.   Uppsatsen tar sin utgångspunkt i den teoretiska referensramen skapad för studiens syfte och som genomsyrar den: tre specifika teman i förhållande till demens, attityder till, kunskap om och erfarenhet av demens. Det var även utifrån dessa teman som enkätstudien utformades.   Således undersöker uppsatsen frågeställningarna, vilken kunskap, vilka attityder och i vilken utsträckning socionomstudenterna har erfarenhet av demens och demensproblematik. Frågeställningarna har analyserats med hjälp av univariatanalys och bivariat analys. Studien lägger fokus på bivariat analys som tar sin utgångspunkt i att analysera frågeställningarna genom att använda sig av socionomprogrammets inriktningar; barn och ungdom samt äldre och funktionshinder.   Studien visar att studerande vid de två inriktningar som erbjuds på programmet delvis hade olika, attityder till, kunskap om samt erfarenhet av demens och personer med demenssjukdom. Studien visar också på många likheter mellan studerande vid inriktningarna, vilket kan innebära att det inte är någon större skillnad i vad man får lära sig inom respektive inriktning eller att kunskaps/erfarenhets/attitydnivån är jämnt fördelad bland studerande inom de båda inriktningarna. Studiens resultat tyder på att likheterna är mer framträdande än olikheterna inom gruppen socionomstudenter avseende på kunskaps/erfarenhets/attitydnivån.

I Sverige drabbas varje år ca 150 000 personer av någon form av demenssjukdom. Demenssjukdom innebär vanligen minnesstörningar och personlighetsförändringar för dem som drabbas. Ur ett systemteoretiskt perspektiv påverkas även anhöriga när någon insjuknar i sjukdom och de anhöriga till personer med demenssjukdom kan få omorganisera hela sin vardag för att upprätthålla den tillvaro de lever i. Syftet var att beskriva anhörigas upplevda erfarenheter kring att leva med en person med demenssjukdom. Metoden som användes var systematisk litteraturstudie. Efter genomförd sökning i fem databaser och kvalitetsgranskning inkluderades nio vetenskapliga artiklar till vår studie. Analysen resulterade i två teman: Lust med kategorierna: personlig utveckling, ändrad livsfilosofi, förbättrade och starkare relationer, strategier för hantering av påfrestning och motiverande faktorer; och Lidande med kategorierna: känslomässig påfrestning, börda/belastning, och depression/ångest. I vårt resultat framkom att vårdandet upplevdes som lättare då motivationen var kärlek till personen med demenssjukdom. De anhöriga fann den personliga utvecklingen givande och då kunskap kring demenssjukdomen fanns, upplevdes mindre börda. Då vårdandet upplevdes som mödosamt förekom depressiva symtom och även stress. Det framkom att anhöriga till person med demenssjukdom sällan upplevde antingen lust eller lidande, utan upplevelserna växlade, ena dagen lustfyllt, nästa dag lidelsefyllt.

Syftet med denna uppsats var att klargöra vilka omvårdnadsbehov anhörigvårdare till demenssjuka patienter hade. Vidare avsågs att evidensgradera dessa omvårdnadsbehov hos anhörigvårdare för dementa. Denna undersökning genomfördes som en systematisk litteraturstudie och omfattade en sammanställning av 16 kvalitativa och kvantitativa artiklar. Samtliga artiklar granskades efter två granskningsmönster modifierade efter förlagor av Forsberg och Wangström (2003) och Willman, Stoltz och Bahtsevani (2006), en modell för kvalitativa och en för kvantitativa artiklar, om 28 bedömningskriterier vardera.Av 16 artiklar låg 4 till underlag för evidensbedömning av fynd vilande på starkt vetenskapligt underlag, 7 utgjorde stöd för måttligt vetenskapligt underlag och 5 befanns ha otillräcklig vetenskaplig grund för att bidra till bevisvärde för resultatet i denna studie. För att evidensbestämma resultaten användes graderingskriterier enligt Bahtsevani (2008).Huvudresultatet manifesterade anhörigvårdares omvårdnadsbehov inom 3 områden: avlastning för anhörigvårdare, stöd från sjukvårdspersonalens sida samt information om demens. Resultatet hjälper anhörigvårdare att förstå sin situation och sina behov, vilket ökar deras livskvalitet. Resultatet diskuterades utgående från Orems omvårdnadsteoretiskareferensram.

No description available.

Syftet med denna studie var att undersöka vilka icke-farmakologiska omvårdnadsåtgärder som bidrar till reducerad förekomst av beteendestörningar och ökar välbefinnandet hos personer med demens. Studien utfördes som en systematisk litteraturstudie där 15 artiklar inkluderades. Icke-farmakologiska omvårdnadsåtgärder som inkluderades i den här studien var musik, aktivitet och träning och massage och beröring. Beteendestörningar framför allt agitation kan lindras med hjälp av massage och beröring, aktivitet samt musikterapi i olika former. Det är viktigt att utforma alla dessa omvårdnadsåtgärder utifrån individen för att erhålla ett gott resultat. Även välbefinnandet påverkas positivt av dessa icke-farmakologiska omvårdnadsåtgärder. Fördelarna med dessa omvårdnadsåtgärder är att de är enkla att utföra och lära ut, kostnadseffektiva och har få biverkningar. I denna litteraturstudie framgår även att det sociala samspelat har en viktig roll för att personer med demens upplever välbefinnande. Slutsatsen är att det borde vara enkelt att använda sig av dessa effektiva metoder i både demensvård och annan vård.

No description available.

Studiens syfte har varit att beskriva vårdpersonalens upplevelse av hur de utifrån ett personcentrerat förhållningssätt i vården arbetar med personer med demenssjukdom. Intervjuer har genomförts med fem deltagare som alla har erfarenhet från vård av personer med demens och dessa intervjuer analyserades sedan med en fenomenologisk analysmetod enligt Amedeo Giorgi. Utgångspunkten för studien har varit den personcentrerade formuleringen som definieras i de Nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom. Resultatet visar att deltagarna sätter fokus på individanpassade behov som har en tidskrävande inlärningsperiod. För att bevara patientens personlighet behövs kunskap om personen, dennes aktiviteter är viktigt att de får fortsätta med och att misslyckanden i situationen att försöka förstå personen med demens skall ses som nyckeln till framgång. För samspelet med den demenssjuke försöker personalen undvika konflikter och tilliten till varandra är av stor betydelse. Medbestämmandet innebär ofta att personalen påverkar personen i positiv riktning och att den öppna dialogen med dennes anhöriga är betydande.Sammanfattningsvis så visar resultatet i denna studie att deltagarna har en god personcentrerad omvårdnadssyn i sitt arbete även om de till viss del har för mycket fokus på fysiska behov hos patienten. Det krävs dock personer med speciella kompetenser för att klara detta samtidigt som verksamheten måste tillgodose en liten skara personer runt personen med demens.

Syftet med studien var att undersöka effekten av icke-farmakologiska behandlingsmetoder vid tecken på ångest hos individer med demens på särskilt boende samt hur ett särskilt boende för individer med demens bör utformas. Metod: Studien genomfördes som en litteraturstudie med hjälp av 13 vetenskapliga artiklar som ansågs relevanta för studien. Resultat: Att lyssna på musik kan ha en positiv inverkan på individer med demens som visar tecken på ångest, och i kombination med aktivitet öka tankemönster. Enbart aktivitet på verkade inte ångest nämnvärt. Ljusterapi gav en positiv effekt i en studie, medan en annan studie inte visade någon effekt. Hemlik miljö var viktigt vid nybyggnad av särskilda boenden. Särskilda boenden för individer med demens med hemlika förhållanden ger högre livskvalitet, minskad ångest och rädsla hos individer med demens. Individualiserad miljö kunde stödja individens identitet och en stimulerande miljö kunde sänka frekvensen av negativa beteenden. En renovering, för att förbättra den stödjande funktionen och det estetiska intrycket av miljön, på särskilt boende kan leda till försämrad livskvalitet och välmående. Slutsats: Artiklarna i denna studie visar på att miljön påverkar individer med demens och flera av dem tar upp att en hemlik miljö är viktig eller vilka positiva effekter ett boende med hemlik miljö har på individer med demens. Icke-farmakologiska behandlingsmetoder kan ge färre tecken på ångest och sänka användandet av läkemedel.

Bakgrund: Att kommunicera är ett sätt att förmedla information men också att ta emot information. För sjuksköterskan och annan hälso- sjukvårdspersonal är kommunikation nyckeln till att både utföra en personcentrerad omvårdnad men också för att tillgodose varje enskild individs önskemål. För personer med demens leder sjukdomen till att de kognitiva förmågorna som att kommunicera och minnas påverkas negativt, vilket försvårar tillvaron och möjligheten till att utrycka sig. En sammanställning av metoder som främjar kommunikation med personer med demens är därför angeläget då denna kunskap kan bidra till att personer med demens ska få möjlighet till bättre kommunikation.  Syfte: Beskriva metoder som används av hälso- och sjukvårdspersonalen för att främja kommunikationen med personer med demens. Metod: En litteraturstudie baserad på åtta vetenskapliga artiklar som redogör för studier genomförda med en kvalitativ ansats. Data analyserades utifrån Graneheim och Lundmans (2004) beskrivning av en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Tre huvudkategorier framkom: Musikterapi, Dans och uppvisning samt Bilder och berättelser. Resultatet visar att dessa metoder främjar kommunikationen med personer med demens och leder till en ökad kommunikationsförmåga, utryck av känslor och tankar, väcker minnen och ger hälso- sjukvårdspersonal möjligheten att tillgodose en personcentrerad omvårdnad. Slutsats: Bilder, sång, musik, berättelser, uppvisning och dans kan vara metoder som kan underlätta kommunikationen och samtidigt förhöja välmående hos personer med demens. Nyckelord: Demens, hälso- och sjukvårdspersonal, kommunikation, kvalitativ, litteraturstudie, sjuksköterska