This paper examines the possibilities of using video games as a tool for education of virtue ethics. By comparing learning aspects in Marc Prensky’s theory Digital Game-Based Learning and Aristotelian virtue ethics, this paper tries to look for similarities in how each theory looks at learning. Prensky’s theory is about how one can use video games in education, which is why it is used here. This is done by using three major learning theories as a framework of how one learns. The theories are sociocultural learning theory, constructivist learning theory and Learning by Doing. Both virtue ethics and Digital Game Based-Learning are presented in detail, describing what they are, how they look at learning and how that view relates to the other three major theories. Once that is done, a comparison between Virtue Ethics and Digital Game-Based Learning is given to show what they have in common. The comparison looks at both theories views on learning and from there decides whether they work in conjunction with each other or not. The paper ends with a discussion of how plausible the usage of video games and Digital GameBased Learning is in a school environment, asking questions regarding issues with video games in general and Prensky’s theory. / <p>C-uppsats i ämnet Religion.</p>

This paper examines the possibilities of using video games as a tool for education of virtue ethics. By comparing learning aspects in Marc Prensky’s theory Digital Game-Based Learning and Aristotelian virtue ethics, this paper tries to look for similarities in how each theory looks at learning. Prensky’s theory is about how one can use video games in education, which is why it is used here. This is done by using three major learning theories as a framework of how one learns. The theories are sociocultural learning theory, constructivist learning theory and Learning by Doing. Both virtue ethics and Digital Game Based-Learning are presented in detail, describing what they are, how they look at learning and how that view relates to the other three major theories. Once that is done, a comparison between Virtue Ethics and Digital Game-Based Learning is given to show what they have in common. The comparison looks at both theories views on learning and from there decides whether they work in conjunction with each other or not. The paper ends with a discussion of how plausible the usage of video games and Digital GameBased Learning is in a school environment, asking questions regarding issues with video games in general and Prensky’s theory.

No description available.

xx

Throughout life, man seems to seek a happy life, which seems to be something more than a static feeling of pleasure. Life is something we create and form ourselves and due to this our welfare can go better or worse. Virtue Ethics asserts that we, through actions and disposition, can form our life and that ethics gives guidance on how to do it. Something that also calls for rational consideration. Happiness and virtue, two terms that we, during life, learn to understand and act in union with. Rather than something static or simply theoretical, the terms are practical and therefore demand skill and practice. Happiness includes certain actions, something virtue ethics give guidance in. In this way the two terms are connected and share nature. I will, during this paper, argue that virtue ethics gives a better picture, and is a necessary part, of happiness, which is in opposition to the hedonic claim that happiness is pleasure.

Syftet med den här essän är att undersöka vilka normer och diskurser som råder på min förskola och vidare hur de bidrar till att skapa olika konstruktioner av barn utifrån ett diskursperspektiv. Sedermera vill jag undersöka orsaker till mina egna och mina kollegors handlingsmönster samt vilka handlingsmöjligheter som finns i de uppkomna situationerna utifrån ett pliktetiskt och ett dygdetiskt perspektiv. Essän handlar om svårigheten att se till hela barngruppens bästa och att samtidigt ta hänsyn till varje barns unika behov. Idén till den här essän väcktes när jag på min avdelning uppmärksammade att både barn och vuxna la skulden för allting som gick fel på vår avdelning på ett av barnen. Essän börjar med beskrivningen av några situationer där mina kollegor, genom både språkliga och kroppsliga handlingar, ger uttryck för hur svårt det är att bemöta barn vars beteenden oroar, förbryllar eller utmanar dem medan jag förblir tyst. När jag äntligen tar mod till mig och börjar prata riskerar mitt handlande att förstöra deras chanser att få en resurspedagog till det här barnet. Mina kollegor fokuserar på barnets brister och korrigerar hans beteende. Mitt fokus ligger på förändring och anpassning av vår verksamhet så att den passar barnets unika behov. Jag reflekterar över orsaker till mina och mina kollegors handlingar samt våra handlingsmöjligheter utifrån två etiska perspektiv, pliktetik och dygdetik, vilka utgör ett ”inifrånperspektiv”. Med hjälp av inifrånperspektivet kan jag låta mina personliga tankar och funderingar komma till uttryck. Ett ”utifrånperspektiv” utgörs av ett diskursperspektiv med vars hjälp jag kan få syn på de diskurser och normer som bidrar till de konstruktioner av barn som skapas på min förskola. Dessa diskurser och normer kan så småningom förändras med hjälp av en pedagogisk reflektion tillsammans med mina kollegor. Jag reflekterar även över min egen praktiska kunskap som har hjälpt mig att lära av min egen och andras erfarenheter så att jag hela tiden kan utveckla mina förmågor och agera klokt i olika situationer. / The purpose of this essay is to investigate what norms and discourses exist at my preschool and how they contribute to create different constructions of children from a discourse perspective. Furthermore, I want to investigate the causes of my and my colleagues' patterns of action as well as the possibilities for action that exist in the emerging situations from two ethical perspectives, duty ethics and virtues. The essay is about the difficulty to cater to the best of the whole group and to take care of each child’s unique needs at the same time. The idea behind this essay was raised when I noted in my department that one child was blamed for all that went wrong. The essay begins with the description of some situations where my colleagues, through both their verbal and physical actions, express how difficult it is to meet children that behave in a way that makes them worried and puzzled. I do not raise my own concerns about the boy’s behavior or how the teachers react to his needs. When I finally dare to speak up during a meeting with the special pedagogue I risk destroying their chances to get an extra teacher for this child. My colleagues focus on his shortcomings and express a desire to correct his behaviour. My focus is on changing and adapting the environment, activities, routines and our approach to meeting the individual child’s specific needs. I reflect on the causes of my and my colleagues' actions as well as our possibilities of action using two ethical perspectives, duty ethics and virtues. These perspectives open up for an in-depth understanding of the dilemma through an insider perspective. Using this perspective, I can express my personal thoughts and speculations. An outsider's perspective comprises of a discourse perspective that helps me to see the discourses and the norms that contribute to the constructions of the children that are being created at my preschool. I even reflect over my own practical knowledge that has helpt me to learn from my own and other peoples experience, so I can develop my abilities and act wisely in different situations.

Detta självständiga arbete är en vetenskaplig essä som genom en hermeneutisk och fenomenologisk utgångspunkt undersöker fritidshemslärarens förhållningssätt i ett dilemma av etisk karaktär. Jag undersöker hur man som lärare bör förhålla sig gällande elevers skapande när det som skapas förstärker negativa föreställningar om/och traditionella könsmönster. Detta beskrivs genomen gestaltning av en situation då jag som fritidshemslärare ställts inför ett val då jag upplevde en svårighet att utröna vad som var rätt att göra. Jag har valt att till en början använda mig Vygotskijstankar om barns kreativitet, för att sedan utforska feministisk postkonstruktivistisk teori enligt Eidevald och Lykkes tankar om intersektionell pedagogik, vilket lett mig till teorier om erkännande av Taylor. Essän landar slutligen i Henriksens och Vetlsens tolkning av dygdetiken och Repos tankar om praktisk kunskap.

Diagnosing a contemporary societal lack in regards to the foundational virtue of patience, this comparative study of Søren Kierkegaard’s three upbuilding discourses To Gain One’s Soul in Patience, To Preserve One’s Soul in Patience and Patience in Expectancy (1844) is studied in relation to the work of St Peter of Damascus in the eastern orthodox writings of the Philokalia (12th century A.D.). The author seeks to trace differences and similarities in between the two authors, in order to explore the possible occurrence of a shared virtue ethic on the subject of patience, bridging east end west across history and church tradition. The thesis makes a brief historical presentation of the Philokalia, wherein it treats the practise of virtuous patience in the eastern orthodox tradition and lays out an outline of the thematic treatment of patience in the writings of St Peter of Damascus. It further presents a basic overview of Kierkegaardian theology in relation to patience before it explores the three discourses through a comparative analysis, followed by a discussion where similarities and differences are traced. Similarities are treated in a schematic manner under general themes of hesychia, man and God, patience and the virtues, discrimination, kenosis, the fragmentation of impatience, impatience and society and the ontological status of patience. Differences are traced to general historical and traditional contexts. The Philokalia, being as it is, intertwined within the orthodox ecclesiastical and traditional understanding, and Kierkegaard as a critical protestant searching for Christian roots. The thesis finishes with the conclusion that the main themes emerging in Kierkegaard’s three discourses on patience are broadly congruent with the writings of St Peter of Damascus in The Philokalia. The main differences found in between the two being those of historical, ecclesiastical and traditional nature.

<p>I denna uppsats presenterar och diskuterar författaren tre invändningar som riktats mot dygdetikern Rosalind Hursthouses förslag om vad som är en moraliskt riktig handling. Hursthouse menar att en handling är moraliskt riktig om den är vad en dygdig agent karaktärsenligt skulle göra i omständigheterna. Den form av invändningar som författaren presenterar och diskuterar i uppsatsen försöker visa på att Hursthouses förslag exkluderar handlingar som vanligen anses är rätt.</p><p>Författaren argumenterar för att en dygdetik lik den Neo-Aristoteliska dygdetik Hursthouse försvarar kan formuleras så att den undgår invändningar som presenteras i uppsatsen. Författaren föreslår att vi istället för att förstå Hursthouses förslag som om det gällde de faktiska handlingar som en dygdig agent gör, istället bör uppmärksamma att en dygdig agent följer handlingsmaximer vilka hon prövat under sin moraliska utveckling till att bli dygdig. Författaren föreslår vidare att det är huruvida en handling utgår från en maxim som karaktärsenligt kan ingå i ett dygdigt liv som är avgörande om den är moraliskt riktig eller inte.</p> / <p>In this paper the author presents and discusses three charges that have been raised against Rosalind Hursthouses virtue ethical account on what it takes for an action to be morally right. Hursthouse proposes that an action is right, if and only if, it is what a virtuous agent characteristically would to in the circumstances. All of the charges discussed and presented in the paper try to show that Hursthouses account excludes actions which we would like to say are morally right.</p><p>The author argues that a Neo-Aristotelian form of virtue ethics, like the one Hursthouse defends, can be formulated so that the charges can be avoided. The author proposes that, instead of understanding Hursthouses account as if it is only the very actions that virtuous agents perform that are morally right, we should observe that the virtuous agents are acting from maxims that they have tested during their development towards becoming virtuous agents. The author then proposes that an action is right if it can be traced from a maxim that can be a characteristic part of a virtuous life.</p>

I denna uppsats presenterar och diskuterar författaren tre invändningar som riktats mot dygdetikern Rosalind Hursthouses förslag om vad som är en moraliskt riktig handling. Hursthouse menar att en handling är moraliskt riktig om den är vad en dygdig agent karaktärsenligt skulle göra i omständigheterna. Den form av invändningar som författaren presenterar och diskuterar i uppsatsen försöker visa på att Hursthouses förslag exkluderar handlingar som vanligen anses är rätt. Författaren argumenterar för att en dygdetik lik den Neo-Aristoteliska dygdetik Hursthouse försvarar kan formuleras så att den undgår invändningar som presenteras i uppsatsen. Författaren föreslår att vi istället för att förstå Hursthouses förslag som om det gällde de faktiska handlingar som en dygdig agent gör, istället bör uppmärksamma att en dygdig agent följer handlingsmaximer vilka hon prövat under sin moraliska utveckling till att bli dygdig. Författaren föreslår vidare att det är huruvida en handling utgår från en maxim som karaktärsenligt kan ingå i ett dygdigt liv som är avgörande om den är moraliskt riktig eller inte. / In this paper the author presents and discusses three charges that have been raised against Rosalind Hursthouses virtue ethical account on what it takes for an action to be morally right. Hursthouse proposes that an action is right, if and only if, it is what a virtuous agent characteristically would to in the circumstances. All of the charges discussed and presented in the paper try to show that Hursthouses account excludes actions which we would like to say are morally right. The author argues that a Neo-Aristotelian form of virtue ethics, like the one Hursthouse defends, can be formulated so that the charges can be avoided. The author proposes that, instead of understanding Hursthouses account as if it is only the very actions that virtuous agents perform that are morally right, we should observe that the virtuous agents are acting from maxims that they have tested during their development towards becoming virtuous agents. The author then proposes that an action is right if it can be traced from a maxim that can be a characteristic part of a virtuous life.