Bakgrund Trycksår kan försämra patientens livskvalité samt orsaka lidande, ångest och det kan även vara förknippat med skam för sjuksköterskan. Det bidrar även till en stor kostnad för samhället. Förebyggandet av trycksår, vilket är sjuksköterskans ansvar, innebär att upptäcka patienter som ligger i riskzonen samt att sätta in förebyggande åtgärder i tid. Orems egenvårdsteori säger att människor uppnår hälsa och välbefinnande genom egenvård där sjuksköterskan bör motivera patienten samt ge vägledning. Syfte Syftet med detta arbete var att belysa sjuksköterskans uppfattning av sin roll samt sitt stöd till patientens egenvård, i förebyggandet av trycksår. Metod För att besvara studiens syfte valdes en kvalitativ intervjustudie och åtta halvstruktuerade intervjuer utfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes vid bearbetningen av intervjuerna. Resultat Sjuksköterskorna såg sitt omvårdnadsansvar som viktigt men trycksårsprevention prioriterades inte alltid. Sjuksköterskorna upplevde motivation till egenvård som svår då patienter som låg i riskzonen oftast var äldre och hade vanor som var svåra att bryta. När egenvården fungerade såg sjuksköterskan ett större engagemang hos patienterna i förebyggandet av trycksår. Sjuksköterskor överlämnade sitt omvårdnadsansvar till annan vårdpersonal som inte hade samma kunskap vilket kunde leda till felbedömningar och att trycksår missades. Slutsats Sjuksköterskorna lade mer fokus på behandling istället för förebyggandet av trycksår samt överlämnade stundtals sitt omvårdnadsansvar till personal som inte besatt tillräckliga kunskaper runt trycksår vilket kunde göra att trycksår och trycksårsprevention missades. Egenvårdens betydelse vid trycksårsprevention varierade bland sjuksköterskorna och prioriterades inte alltid då sjuksköterskorna upplevde att motivationen till egenvård som svår.

Hjärtsvikt drabbar många äldre människor och det uppskattas att ungefär 200 000 personer i Sverige har hjärtsvikt. Hjärtsvikt orsakas alltid av en eller flera bakomliggande sjukdomar, där kranskärlssjukdom och högt blodtryck är de vanligaste orsakerna. Människor påverkas på olika sätt av hjärtsvikt och därför är det av yttersta vikt att förstå sjukdomen ur ett helhetsperspektiv. Egenvård är en betydelsefull del i behandlingen av hjärtsvikt och kräver ett aktivt deltagande. Informationen och undervisningen ska ges utifrån patientens och anhörigas behov och med hänsyn till den situationen den specifika patienten befinner sig i. Krav ställs därför på sjuksköterskor att ha kunskap om rekommenderade egenvårdsåtgärder vid hjärtsvikt, detta för att de ska kunna ge rätt sorts information och undervisning till hjärtsviktspatienterna. Syftet med arbetet var att belysa behovet av kunskap och undervisning gällande egenvård till hjärtsviktspatienter i samband med utskrivning från sjukhus. För att besvara syftet i denna litteraturöversikt har 15 vetenskapliga artiklar inkluderats. Artiklarna söktes i databaserna PubMed och Cinahl. Samtliga artiklar kvalitetsgranskades, analyserades och sammanställdes sedan för att besvara syftet. Resultatet visade att behovet av egenvårdskunskap är stort hos patienter som vårdas på sjukhus. Det framkommer en förbättrad egenvårdskunskap hos de patienter som fått en välplanerad utskrivning med en snabb uppföljning. Med kontinuerlig undervisning över tid, där flera professioner inom vården samverkade med patienten, ledde till ytterligare positiva resultat vad gäller egenvårdskunskap. Det framkommer även att patienter som erhållit egenvårdsundervisning hade mindre återinläggningar på sjukhus, samt när de blev inlagda var vårtiden kortare. Resultatet påvisar vidare att patienterna upplevde sig ha goda egenvårdskunskaper på sjukhuset, men att det uppstod en känsla av osäkerhet efter att patienterna återvänt hem. Trötthet och en tvekan att ta kontakt med sjukvården vid symtomförsämring var vanliga företeelser bland patientgruppen. För att nå ett gott resultat av patientundervisningen bör sjuksköterskan ha rätt sorts utbildning och kunskap. Genom att identifiera patientens hälsokunskap kan undervisningen riktas utifrån den nivå patienten befinner sig på. För att få en god effekt och följsamhet av egenvård bör personcentrad undervisning anpassas utifrån patientens hälsokunskap, utbildningsnivå och individuella förutsättningar. Med en snabb uppföljning och långsiktig planering vid utskrivning ökar patientens förutsättningar för en trygg återgång till hemmet.

Typ 2 diabetes är en långvarig sjukdom som kräver livslång egenvård där patienters erfarenheter av egenvård är högst individuella. Egenvårdsförmågan, men även förtroendet till sin förmåga påverkades livet igenom. En förändrad livssituation kunde påverka patientens förmåga att upprätthålla egenvårdsförmågan, även efter lång tids sjukdom. För att patienterna skulle våga att delge rädslor och svårigheter var det av stor vikt att relationen mellan sjuksköterska och patient bygger på ömsesidighet och respekt. Stöd från familj och vänner var av stor vikt, här hade sjuksköterskan en viktig roll att uppmuntra, vara lyhörd för patienters individuella behov till stöd i sin egenvård. Med ett personcentrerat förhållningssätt kan sjuksköterskan främja patienters förmåga till god egenvård.

Personer med risk för eller med svårläkta sår är en stor del av de personer som besöker hälso- och sjukvården idag då Sveriges befolkning blir allt äldre. Vårdkostnaderna kan ofta bli höga då ett svårläkt sår kan ha en komplicerad och lång läkningsprocess. Syftet med denna litteraturöversikt var att belysa faktorer som påverkar delaktighet och egenvård hos personer med risk för och med svårläkta sår. Metoden som använts för att svara på studiens syfte är en litteraturöversikt där 15 vetenskapliga artiklars resultat har granskats, kvalitetsbedömts och analyserats. Resultatet av litteraturöversikten visar på att personer med risk för och med svårläkta sår gärna vill ta del av kunskap om sin sjukdomsbild och sina behandlingsmetoder. Partnerskapet mellan personer med risk för eller med svårläkt sår och de behandlande sjuksköterskorna är av stor vikt för att öka engagemanget och främja delaktigheten och egenvården. Studien visar även på hinder för delaktighet och egenvård hos personer med risk för och med svårläkta sår. Slutsatsen av litteraturöversikten belyser att faktorer som påverkar delaktighet och egenvård är kunskap, utbildning och partnerskap. Psykosociala faktorer så som depression och fysiska faktorer så som smärta och rörelseinskränkning är exempel på faktorer som kan utgöra ett hinder för delaktighet och egenvård. En ökad medvetenhet om dessa faktorer kan främja delaktighet och egenvård hos personer med risk för eller med svårläkta sår.

No description available.

Hjärtsvikt är en kronisk sjukdom som medför nedsatt pumpförmåga och symtom som trötthet, andfåddhet och svullnad. Förutom farmakologisk behandling är egenvård en central del i behandlingen. Egenvård beskrivs som en komplex process och vid hjärtsvikt innebär egenvård att till exempel regelbundet väga sig, sköta läkemedelshantering och veta när vårdgivare ska kontaktas. Sjuksköterskans roll vid vård av personer med hjärtsvikt är att ge individualiserad utbildning, främja förståelsen och egenvårdsförmågan. Att utgå från personcentrerad vård vid vården av personer med hjärtsvikt har visat sig ge fördelar i form av ökad livskvalitet och förbättring av egenvård.   Syftet var att belysa faktorer hos personer med hjärtsvikt som har samband med hur de utför sin egenvård.   En litteraturöversikt valdes som metod. Sökningarna resulterade i 20 artiklar publicerade mellan 2015 och 2019, varav 18 kvantitativa och två kvalitativa studier. Artiklarna kvalitetsgranskades utifrån Sophiahemmet högskolas bedömningsunderlag och 15 artiklar bedömdes ha hög kvalitet och fem medelhög kvalitet. Resultatanalysen gjordes med integrerad analys.   I resultatet framkom att de viktigaste faktorerna som har samband med egenvården kunde kategoriseras i sociokulturella faktorer, personliga karakteristika och sjukdomsrelaterade faktorer. Sociokulturella faktorer berörde ålder, kön, sysselsättning och utbildning, relationer och stödjande faktorer. Personliga karakteristika innefattade kunskap om hälsa och hjärtsvikt, kognitiv funktion samt emotionell och psykologisk påverkan. Sjukdomsrelaterade faktorer var funktionsskattning, upplevd symtombörda, sjukdomsbörda och behandling. I majoriteten av underkategorierna visade det sig att samma faktor både kunde försvåra och underlätta egenvården. Slutsatsen i denna litteraturöversikt var att det finns flera faktorer som påverkar egenvården hos personer med hjärtsvikt. En faktor kan gynna någon men vara ett hinder för en annan. För att kunna identifiera vad som gynnar eller hindrar en gynnsam egenvård hos den enskilda individen är det av stor vikt att sjuksköterskan arbetar utifrån ett personcentrerat förhållningssätt.

Bakgrund Fysisk aktivitet har bevisats vara ett alternativ eller komplement till medicinering vid långvarig smärta. Ett av de vanligaste hindren till uteblivna rekommendationer av fysisk aktivitet konstateras vara sjuksköterskans kunskapsbrist gällande behandlingsmetoden. För att sjuksköterskan ska kunna tillgodose patienten med den fulla potentialen av fysisk aktivitet krävs kunskap om de fysiologiska effekterna samt kunskap om hur patienterna upplever att rekommenderas och utföra fysisk aktivitet vid långvarig smärta. Syfte Syftet med denna studie var att beskriva patienters upplevda erfarenheter av fysisk aktivitet vid långvarig smärta. Metod Vald metod var allmän litteraturöversikt. Databassökningarna genomfördes i PubMed samt CINAHL. Efter kvalitetsgranskning valdes 15 artiklar ut till studieresultatet, dessa sammanställdes i en matris. Sammanställda data analyserades genom integrerad analys. Resultat Patienter med långvarig smärta beskrev behovet av egenvårdstöd och förståelse för sin smärtproblematik. Att vårdgivaren tog hänsyn till individuella förutsättningar och preferenser var viktigt för patienterna vid utformandet av den fysiska aktiviteten. Vårdgivaren kan öka motivationen till egenvård genom att öka patientens förståelse för att små, positiva förändringar leder till större framsteg i slutändan. Vidare beskrev patienterna vikten av att få adekvat, individanpassad information och återkoppling för att öka motivationen till fysisk aktivitet. Slutsats Fysisk aktivitet beskrevs ge positiva effekter för patienter med långvarig smärta. Vidare beskrev de vikten av att stödjas till att förändra sina beteenden genom att sätta realistiska mål och utbilda patienterna gällande vikten av egenvårdsstrategier. Genom ett personcentrerat förhållningssätt kan sjuksköterskan stödja och motivera till positiva livsstilsförändringar samt uppmuntra till egenvårdande åtgärder för att påverka förändringen och öka livskvaliteten för patienten. Nyckelord: Egenvård, Fysisk aktivitet, Långvarig smärta, Patientupplevelse, Sjuksköterska

Bakgrund Typ 2-diabetes är en komplex sjukdom där patienten behöver god kunskap och egen förmåga att hantera sjukdomen. Typ 2-diabetes kan leda till allvarliga komplikationer som ökar risken för hjärt-och kärlsjukdom och skador på njurar samt nervskador. Riskfaktorer för att utveckla sjukdomen är bland annat metabolt syndrom, övervikt, hereditet och psykosociala faktorer. Behandlingen vid typ 2-diabetes består i första hand av egenvård och livsstilsförändringar vilket innebär stora utmaningar för individen. Syfte Syftet var att beskriva faktorer som främjar egenvård och livsstilsförändringar hos individer med typ 2-diabetes mellitus. Metod En litteraturöversikt genomfördes med databassökning i PubMed och CINAHL. Studien inkluderade 15 artiklar med kvantitativa och kvalitativ studiedesign. Artiklarna kvalitétsgranskades utifrån Sophiahemmet högskolas bedömningsunderlag och sammanställdes i en matris. Analysen av resultatet genomfördes med inspiration av en integrerad analys. Resultat Resultatet presenterades i fyra huvudteman: patientutbildning, mötet med sjuksköterska, socialt stöd och psykosociala faktorer. Individanpassad utbildning, att skapa en tillitsfull relation mellan sjuksköterska och individ, ökad kunskap i egenvård samt olika typer av utbildningsprogram bidrog till förbättrad egenvård och förmåga att genomföra livsstilsförändringar för individer med typ 2-diabetes. Stöd från familj, närstående och stödgruppen visade sig vara betydelsefullt och ledde till ett förbättrat egenvårdbeteende genom ökad self-efficacy. Genom att anpassa utbildningen efter patientens kulturella bakgrund ökade patientens kunskaper att hantera sin sjukdom. Egenvården och livsstilsförändringar är ofta förenat med svårigheter för patienten och leder till ett ökat behov av stöd från sjuksköterska, familj och den social miljön. Slutsats Att leva med typ 2-diabetes är en livslång sjukdom där patienten bör erbjudas regelbunden kontakt med sjuksköterska som kan erhålla individanpassat stöd och patientutbildning för att underlätta egenvård och livsstilsförändringar för patienten. Att involvera anhöriga och stödgrupper i omvårdnaden premieras då deras stöd främjar individens förmåga att fullfölja egenvården.

Bakgrund Egenvård är en stor del av behandlingen vid diabetes typ 1 som påverkar patientens och dess närståendes livssituation och hanteringen av egenvården är avgörande för att minska risken för komplikationer. Genom att sjuksköterskan ger individuellt stöd till egenvård förbättras egenvårdshanteringen. För att individanpassa behandlingen samt värna om patientens och dess närståendes hälsa och välbefinnande behöver sjuksköterskan vara medveten om hur egenvården upplevs. Syfte Syftet med studien var att beskriva patientens och närståendes upplevelser av egenvård vid diabetes typ 1. Metod En litteraturöversikt valdes som metod och litteratursökningar utfördes i databaserna PubMed och CINAHL Complete. Totalt inkluderades 22 artiklar som klassificerades, analyserades och presenteras i en matris. Resultat Resultatet presenteras i fyra teman: välbefinnande i egenvården, upplevelser av ansvar, upplevelser av kunskap och undervisning samt upplevelser av stöd. Sammantaget visar resultatet att upplevelser av egenvården varierar men beskrivs genomgående som överväldigande och frustrerande eller som en motivation till ett hälsosamt liv. Patienten upplever sig ha ett stort ansvar med ett flertal plikter och skyldigheter mot sig själv, närstående, samhället och hälso-och sjukvården. Slutsats För att patienten ska ha en god egenvård och uppleva välbefinnande behöver vården individanpassas där hela livssituationen tas hänsyn till. Närstående har en betydande roll i patientens egenvård och därför bör sjuksköterskan ta hänsyn till närståendes upplevelser och relationens påverkan för att främja, bibehålla eller uppnå en god egenvård.

Bakgrund Typ 1-diabetes mellitus utgör en konstant närvaro som kräver daglig egenvård hela livet ut. Under ungdomsåren sker stora fysiska och sociala förändringar på kort tid vilket försvårar egenvården. Samtidigt utvecklar ungdomen självständighet från föräldrarna och anammar därmed ett ökat sjukdoms- och egenvårdsansvar. Diabetessjuksköterskan har med sin specialistkompetens och sin kontinuerliga kontakt med ungdomen värdefull kunskap om faktorer som påverkar ungdomens följsamhet till behandling. Syfte Syftet var att beskriva diabetessjuksköterskans erfarenhet av faktorer som påverkar ungdomars följsamhet till behandling vid typ 1-diabetes mellitus. Metod En kvalitativ semistrukturerad intervjumetod. Sju intervjuer med diabetessjuksköterskor genomfördes varav en pilotintervju. Materialet analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat I resultatet framgick att stöd och acceptans från föräldrar och omgivning samt att ungdomen själv accepterade sin sjukdom var faktorer som påverkade följsamheten till behandling. Förståelse för sjukdomen, uppnådd genom kunskap eller mognad var nödvändigt för att kunna utföra god egenvård. Önskvärt var att diabetesvården utformades och anpassades efter ungdomens livsstil och personliga önskemål. Slutsats Faktorer som påverkade följsamheten till behandling varierade från individ till individ och en ungdom individuellt anpassad personcentrerad diabetesvård förbättrade egenvården och därmed följsamheten.